Ledare

Vem har stöttat Putin?

Det må vara över alla nyheter – men är det verkligen en nyhet att Putin anstiftar ett anfallskrig för att utöka sin makt? Nej, han har gjort det förut. I Tjetjenien, i Georgien, till och med i Ukraina, nyss.

Att han samtidigt förvandlar Ryssland från en auktoritär till en totalitär stat kan väl sägas vara lika mycket mål som medel för att genomdriva ett krig mot ett så kallat broderland. Det som förvånar mig mer än att Putinryssland beter sig som en brutal diktatur igen, är att det så många först nu får upp ögonen för att det är en brutal diktatur.

Fram till 24 februari var det gangsterstyrda Ryssland en accepterad och flitig affärspartner, en god deltagare i den rikedoms- och maktgivande världskapitalismen.

Oligarkerna, rövarbaronerna, som stöttat Putin och berövat Ryssland rikedomar och demokrati i årtionden, kunde fram till 24 december leva som sagoprinsar i hela världen, inte minst i EU. De lät bygga sina groteska jätte-yachter på europeiska varv, de köpte upp halva Londons innerstad, juveler i Paris och mode i Milano, satt sprätt på stulna miljarder på Rivieran och pengapumpade folksporten fotboll till en cirkus för ultraförmögna.

Tyskland, som nu ökar sina militärutgifter med 100 miljarder euro, byggde hela sin »energiewende« där kol och kärnkraft ska slopas samtidigt, på massiv import av diktaturen Rysslands fossilgas.

Boris Johnson besöker nu Kyiv och låter bestycka Odesa med sjömålsmissiler. Men hans Toryparti har år efter år manglat brittisk lag så att oligarkernas miljarder obehindrat ska kunna flyta in i brittiska företag, fotbollslag, egendom.

EU:s har kommit samman i solidaritet och stöd för Ukraina på ett sätt som säkerligen överraskat och stört Putin. Inte minst de ekonomiska sanktionerna. Som genomförts samtidigt som EU importerat gas, kol och olja från Ryssland för över 35 miljarder euro under samma tid som kriget pågått. Jag säger inte att det går att bara stänga av, eller att EU inte nu försöker hitta sätt att minska denna import. Men att de med öppna ögon gjort oss beroende av diktaturen.

Goda affärer sminkar över ont styre, även i svensk-ryska sammanhang. Carl Bildt, moderaternas grand old man, sitter i Svt och är Putinkritisk rysslandsexpert. För inte länge sedan satt han i Vostok Naftas styrelse och hjälpte med sina politiska förbindelser till att få gasledningen Nord Stream  1 byggd.

Magdalena Andersson skickar Boforsvapen till de ansatta ukrainarna – men rysk fossilenergi ska Sverige inte sluta köpa, Vattenfalls kraftverk i Tyskland är beroende av denna. Och när svenska Swedbank 2019 avslöjades ha tvättat minst 40 miljarder kronor åt ryska rövarbaroner, då ryckte ex-S-statsministern Göran Persson in som
styrelseordförande i banken. Fackföreningar och KF behåller sina medel i oligarkernas favoritbank.

Expressen kartlägger 30 mars att det senaste årtiondet har skett 1000 affärer mellan svenska industrikoncerner och – inte bara Ryssland, utan Rysslands krigsmakt. 

Så när vi kartlägga vilka som stöttat Ryssland kan vi för all del visa fram den svenska radikalhögern där Sverigedemokrater vurmat för Putins homofoba, reaktionära styre, eller »vänsterkrafter»  så USA-kritiska att de efter ett par dialektiska kullerbyttor ursäktar diktatorn Putin hit och dit.

Jämfört med kapitalismen är de småpotatis. Det som lett fram till ett krig, och ett katastrofalt försämrat säkerhetsläge för Sverige och hela världen, är att världens eliter inte bara låtit Putin hållas – utan tjänat pengar tillsammans med honom i årtionden.

JohanBerggren

Kortreportage

Var är Maksym?

I Ukraina. Mer än så får vi inte veta. Men han lever. Och har tillfälligtvis bytt tangentbordet mot ett automargevär.

Maksym Butkevych som skrev en artikel på den här platsen för två månader sedan, då från ett Ukraina på randen att störtas i krig av anfallande ryska styrkor. Det visste vi ju inte då. Maksym, som är journalist, hade länge arbetat med en människorättsorganisation No Borders Projekt som bland annat hjälpt internflyktingar från Ukrainas ockuperade östra delar. Han anade det värsta: »detta hot är något som vi ukrainare blir tvungna att hantera bäst vi kan, på ett mycket konkret sätt», skrev han.

Och konkret blev det. Ryssland invaderade. Föreningen Ordfront arrangerade med en rad andra protestmöten. Vi publicerade Maksyms artikel på nätet innan den kom ut i pappersform. Den var trots att den var skriven före det ödesdigra datumet 24 februari aktuell och informationstät.  Jag chattade med Maksym den första veckan av krig. Han var förstås chockad, liksom så många. Skräckslagen. Oroad. Men hyste tilltro till sitt lands förmåga att stå emot. Moralen var mycket hög, rapporterade han. Militären mycket bättre än 2014. Folk var arga och fast beslutna att stå emot Putin. Han berättade att han stannade i Kyiv. I sin lägenhet, men sov i korridoren för säkerhets skull. Hjälpte folk som kom flyende österifrån. 

Sedan försvann Maksym.

 

Vi visste ju inte riktigt, men trodde ändå att åtminstone Kyiv hade fungerande internet. Andra meddelade sig därifrån. Kriget rullade på: invasionsdagen +7, +8, +9. 

Zelenskyj formades till en belägrad hjälte, vägrade ge sig, vägrade ens ge sig av. Flyktingströmmar i EU möttes av solidaritet och sympati. Oväntat hårdnackat motstånd av ukrainska armén. Men var var Maksym?

Två veckor senare, någon gång under de dygn där den första fasan inför »den 4 mil långa kolonnen« av ryska pansarfordon på väg mot Kyiv övergick i en insikt om att den mer var ett logistiskt haveri än ett sista dråpslag mot den ukrainska huvudstaden dyker, Maksym upp online igen. Han har gått med i armén. 

Och du får ursäkta Maksym, när du läser en översättning av det här, men du slog mig inte som soldatmaterial. Över 40, några trivselkilon, typisk vänsterlutande murvel med kulturella intressen … men där var du. Inte mycket information utöver detta dock: jag är i armén, jag har det bra. Förstås ska man inte avslöja något mer än så. En blågul tiger. Och förståss  blev du en soldat. Du hanterade situationen bäst du kunde, konkret.

Ett par dagar senare ett chatmeddelande: »jag har skrivit en sak på min fb-sida, du får använda det om du vill«. Texten på hans fb-sida handlar om hur han fruktar att ryssarna ska komma att terrorisera invånarna i städerna i östra Ukraina med artilleri och annat, göra tillvaron så hemsk och livsfarlig att de flyr i massor, för att längre fram kunna göra anspråk på dessa områden: se, här finns inga ukrainare, de vill inte vara här. Så hade de gjort tidigare, i Tjetjenien. 

(Idag ser vi att Maksyms farhågor tyvärr verkar besannas). 

Jag frågar i chatten hur han mår, och om han vill skriva mer för Ordfront. »Det är bra med mig, Men dagarna flyter in i varandra. Det är svårt att skriva – jag är i armén så ingen dator, bara min telefon. Och inte nog med tid. Men jag skulle gärna skriva, får jag chansen så ska jag försöka!«. 

Hittills har det inte gått, så jag skriver detta i hans ställe. Men Maksym skriver på sin fb-sida någon gång i veckan. Den 30 mars har någon tagit ett foto där Maksym håller en katt (herrelösa katter och hundar sägs springa runt i massor i krigsdrabbade städer och byar i Ukraina.) Han ser ut att må bra, liksom kissen. Men leendet är allvarligt och automatgeväret likaså.

5 april, rapporterar han om hur han avancerar med sin enhet, in i områden nyss hållna av ryssarna:

»I befriade byar gråter folk av glädje och möter oss ukrainska soldater, kramar och pussar oss, berättar fruktansvärda historier om vad som hänt under en månads ockupation. I varje by samma sak. Det är omöjligt att höra utan att tårarna kommer – vi har inga hjärtan av sten. Våra hjärtan lever, slår och blöder. Och det är därför vi vinner.«

Han informerar också kort om att nyligen befriade områden saknar el och mobiltäckning, uppmanar folk att inte oroa sig i onödan om de inte får kontakt med nära och kära. (Jag anar att många läser Maksyms och andra frontsoldaters fb för information.)

»Take care«, skriver jag i chatten och hans trådar. Det känns på ett sätt otroligt futtigt. Men det vore ännu futtigare att inte skriva ens det. 

»Thanks!!!« svarar han och sätter ett hjärta på min fråga.

Det är du som ska ha tack, Maksym. Take care. (Nästa nummer är det du som skriver här).

Johan Berggren

Privat ambulanssjukvård ger hundratals dödsfall.

Pinfärsk forskning visar att den privata ambulansvården i Stockholm är rejält sämre än den som drivs offentligt. Den visar att den privata vården dödar folk, rapporterar Zeth Isaksson.

Forskningsresultatet kan sammanfattas såhär: skickas det ut en privat ambulans så löper patienten 1,4 procent högre risk att avlida inom tre år i jämförelse med om det hade skickats ut en offentlig. Det kan låta lite, men på aggregerad nivå motsvarar det hela 420 fler dödsfall per år i Stockholm. Den statistiska skillnaden är säkerställd.

Forskarnas tes är att överdödligheten orsakas av att privata ambulansföretag minskar kostnader genom att anställa mindre kompetent personal, som får jobba längre skift, får ta del av färre utbildningar och att företagen har fler tillfälliga anställningar. Jämfört med den offentligt drivna ambulandssjukvården.

Stockholms läns hantering av sjukvården har varit intensivt debatterad. Barnmorskeupproret, långa akutvårdsköer och skenande kostnader för nya Karolinska är några saker  som orsakat mycket kritik mot den Moderatstyrda regionledningen. Men debatterna rör mer sällan pudelns kärna: vad är bättre, privat eller offentlig vård? Det kan bero på att det är svårt att mäta kvaliteten hos olika aktörer. Till exempel är det nästan omöjligt att ta reda på om friskare människor väljer privat sjukvård, eller om privat sjukvård genererar friskare människor. Privata aktörer söker sig till områden med fler yngre och friskare boende – men vi kan inte veta vad som hänt om de tagit in patienter från statistiskt mindre friska patientgrupper.

Trots att granskningar påvisat att vissa privata äldreboenden har levererat katastrofal vård, Caremaskandalen för att nämna ett exempel, så är det svårt att veta om det är just det privata som orsakat detta. Vanskötsel har ju också förekommit i offentligt driven vård. Vad som skulle behövas är en situation där privata aktörer och det offentliga bedriver en likartad vård, med en likartad patientgrupp, för att kunna göra pålitliga jämförelser. Och där kommer ambulanssjukvården i Stockholm in.

Det är just den som forskarna Daniel Knutsson och Björn Tyrefors vid Stockholms universitet riktat in sig på i sin rapport The Quality and Efficiency of Public and Private Firms: Evidence from Ambulance Services. Till skillnad från mycken annan vård så väljer inte vårdtagare ambulans. Ambulanserna väljer inte heller vårdtagare. Här har vi istället forskningens önskeläge: vårdtagarna och ambulanserna har en slumpmässig relation till varandra.

Och när forskarna fick chansen att jämföra privat med offentlig vård blev resultatet en kraftig skillnad. På aggregerad nivå leder privat ambulanssjukvård till 420 personer fler dödsfall per år i Stockholm. Siffran är mer än dubbelt så hög som det totala antalet årliga dödsfall i trafiken i Sverige. Hur kan Stockholms län acceptera att hundratals personer dör för att de plockats upp av privata ambulanser?

Svaret ligger i de privata alternativens metoder för att göra vinst, och att »förhindrande-av-död« inte har setts som en indikator av kvalitet. 

I början av 1990-talet slog konkurrensverket fast att privatiseringar i ambulanssjukvården kunde sänka kostnaderna med hela 20 procent. Så när den nya kommunlagen introducerades 1991 kom flera län och kommuner att hoppa på privatiseringståget. 1993 var det Stockholms tur. Länet delades in i ambulansområden, där vissa sköttes av det offentliga, medan andra hanterades av privata. 20 år efter kommunlagens instiftande bedrevs hela 67 procent av Stockholms ambulanssjukvård i privat regi.

Men få kvalitetsindikatorer fanns på plats vid budgivningen när regionen köpte upp ambulanstjänster. Det handlade trots allt mest om att få ner priset. Detta ändras 2011 när regionen började inkludera kvalitetskrav i budgivningarna: om ambulanserna inte var väg inom 90 sekunder, om personalen saknade rätt utbildning eller om ambulanserna helt enkelt inte var tillgängliga kunde företagen få böter. Problemet med kraven är att de saknade ens grundläggande beräkningar av ambulansers viktigaste uppgift – att få sjuka människor att överleva. Och här, visar forskningen, skiljer sig de privata alternativen från de offentliga.

Studien visar på att patienter som plockades upp av de privata alternativen ofta diagnostiserades med »vanliga« sjukdomar, färre bedömdes lida av hjärt- och kärlsjukdomar, och mirakulöst så hade vårdtagarna som de privata ambulanserna mötte, färre allvarliga symptom. Och hela 32 procent fler patienter lämnades hemma av privata ambulanser, jämfört med offentliga. 

En häpnadsväckande sak med de här siffrorna är att det inte kan förklaras av ekonomiska incitament. Ambulansföretagen får inte betalt för varje hanterat fall. Istället menar forskarna att det är företagens rekrytering som är boven. Den syftar till att hålla nere kostnader. Så de rekryterar mindre kompetent personal, som får arbeta längre skift, får mindre utbildning på jobbet, och en betydligt större andel av personalen har tillfälliga anställningar. Den privata ambulanspersonalen må ha högre grundlön, men räknar man med den omfattande övertiden blir timpengen lägre hos de privata.

Med lägre kostnader och kortare svarstider så är absolut privata ambulanser både billigare och »effektivare« än de offentliga – men skillnader i överlevnadsgrad mellan de som plockats upp av privata jämfört med offentliga ambulanser kom att vara lägre hos de privata från första dagen till hela tre år efter första bedömningen.

Där kostnaderna gick ner, gick dödssiffrorna upp.

Zeth Isaksson är lektor på sociologiska institutionen på Stockholms Universitet. 

Källa: The Quality and Efficiency of Public and Private Firms: Evidence from Ambulance Services 

Daniel Knutsson, Björn Tyrefors

(The Quarterly Journal of Economics)

Reportage

Info-kriget

Krigets första offer är sanningen. Halv- och kvartssanningar frodas desto mer vid konflikter. Hur ser informationsflödena ut i och från Ukraina och Ryssland? Hur är situationen för journalister? Vilka kanaler går att lita på? Beata Hansson går i närkamp med informationskrigets verkligheter.

I krig frodas spekulationerna. Kampen att filtrera ut önskad information är hård, samtidigt blir det svårare att yttra sig fritt. 

Visionen som skapade Internet, en världsomspännande plattform för yttrandefrihet och en plats där alla kunde mötas, är över. Nu ser vi hur det i Ryssland riskerar att omstöpas och anta mer regionala, eller rent av lokala former, som en del av krigföringen i Ukraina. 

Morris Wikström, svensk journalist tidigare bosatt i Ryssland, ser hur internet går mot en snabb regionalisering. I och med invasionen av Ukraina accelererar den pågående nedstängningen av medier samtidigt som man jobbar för fullt på att säkra ett ryskt segment, bland annat genom att ta hem servrar till Ryssland. Ingreppen att blockera Instagram, Facebook och Twitter förklarar man ofta med att »informationen från dessa kanaler är ändå bara till för livsstilsbloggare med västvärderingar«.

– Kina, säger han, är ett gammalt exempel på nationalisering av internet, Iran likaså. Men Ryssland går nu åt samma håll och vill i det korta perspektivet blockera tillgången till sociala medier. I det långa perspektivet vill Ryssland att servrarna som används av olika sajter ska befinna sig inom Rysslands gränser. Eftersom den fysiska placeringen i avsaknad av internationella lagar och regler är utgångspunkten för jurisdiktionen tvingar länder datacenter att fysiskt vara placerade inom ett lands gränser. 

Han menar att i en ekonomi där data är råvara blir också flöden mellan olika länder politiserade. Den typen av överväganden kommer vara avgörande för situationen för yttrandefriheten i Ryssland, som i grund och botten är beroende av digitala plattformar.

Under början av 2000-talet fanns det en hel del oberoende mediestationer i Ryssland Men steg för steg såg Putin till att de förpassades in under ägarskap av regimvänliga oligarker.  Från 2012 och framåt har Putin sökt indirekt kontroll över onlinemedierna  med samma metod.

Strategin för att undkomma detta öde kan bland annat se ut som för det oberoende Meduzas redaktion som flyttade till Riga för att undkomma politisk förföljelse. Det har gått att läsa sajten i Ryssland, men nu har Ryssland blockerat åtkomsten till sajten för de som surfar från Ryssland. 

– Då måste konsumenten kunna använda VPN och proxyservrar för att läsa och med andra ord vara tekniskt kunnig, säger Morris Wikström.

Trots benhårda nypor har det ändå inte varit helt lätt för de styrande i Ryssland att få ut sina budskap så att det nått ut till fler än de äldre som följer de regimkontrollerade tv-sändningarna. De yngre söker sig till YouTube och Telegram. 

Kremlregimens kritik mot dessa plattformar handlar ofta om att de är »ett hot mot ryska värderingar«.

– Samtidigt som sociala medier i väst blev populära, blev de också populära i Ryssland, säger Morris Wikström. Det växte även fram sociala medier som specifikt var stora i Ryssland. Till exempel Vkontakte, senare VK (motsvarigheten till Facebook).

– Att nå ut till de unga är idag en huvudvärk för den ryska regimen. Därför har Kreml försökt locka ryska användare att använda inhemska sociala medier som kan konkurrera med Facebook och YouTube. Förutsättningen för deras existens är att de delar användardata med den ryska säkerhetstjänsten. 

För de som vägrar dela användardata med säkerhetstjänsten blir situationen snabbt svår. 2014 tog en regimlojal oligark över Vkontakte(VK), och grundaren Pavel Durov tvingades bort eftersom han vägrade att samarbeta med ryska säkerhetstjänsten. Idag delar Vkontakte användardata och info med säkerhetstjänsten och anses därför inte säker som plattform för ryska oppositionella, som istället föredragit Facebook. 

Nu har Ryssland blockerat Facebook,
Twitter och Instagram. Istället försöker man locka ryssarna att bara använda inhemska sociala medier, framförallt VK. Den ryska regimen har också lanserat ett inhemskt alternativ till Youtube. Den satsningen har inte lyckats locka så många användare, men visar hur staten försöker skapa nya sociala medier där Kreml kan utöva kontroll.

Efter att Pavel Durov tvingades bort från VK lanserade han chatappen Telegram, som idag är den kanske viktigaste icke statskontrollerade mediekanalen i såväl Belarus som Ukraina och Ryssland. Media, myndigheter och även Ukrainas president Zelenskyj använder den för att snabbt nå ut med nyheter och information och trots försök har det har visat sig svårt för Ryssland att stänga ner den. Telegram är även populär i Väst, inte minst bland aktivistgrupper. I det förgångna har den fått kritik för att den använts av exempelvis terrorgruppen IS.

Misstron mot budskap är stor både i öst och väst. Begreppet »fake news« används av många – inte minst de som medvetet sprider fake news. Under Rysslands pågående krigföring i Ukraina har både Ukraina och Ryssland försökt att sprida sina bilder av vad som händer i kriget. Jämte en rad medieorganisationer/kanaler/tidningar. Oberoende – eller »oberoende«. Så hur ska omvärlden veta säkert vad som egentligen händer i Ukraina? Jo, det går förstås att kontrollera vem som styr en viss kanal, eller inte. Ibland är det lätt, ibland svårare. Men det går.

Den 25-åriga ukrainska journalisten Thasia Semenova valde att på krigsutbrottets morgon 24 februari fly till Polen för att fortsätta sitt arbete för den oberoende, dagliga nyhetskanalen Kyiv Independent, med säte i Ukraina, som överlever med hjälp av donationer.  Hon bor nu hos vänner och undviker att planera för ens den närmsta framtiden. All energi går till att hålla intresset uppe hos omvärlden för vad som sker i hennes hemland. Men att bevaka ett händelseförlopp som hon själv är en del av är svårt:

– Jag har behövt lämna min hemstad. Mina föräldrar är fortfarande kvar. Det är ibland svårt att distansera sig från känslorna. Men när jag jobbar distraherar jag mig från oron genom att fokusera på fakta-granskning och rapportering av vad som händer.

Kvar i Ukraina finns många av hennes 30-tal kollegor. Med dem har hon kontinuerlig kontakt för att sedan forsla deras berättelser vidare ut till den engelskspråkiga världen.  

– Jag skriver mycket om mänskliga öden. Jag vet att det är nu vi måste etablera intresse hos vår europeiska publik liksom den i övriga världen som stannar hos oss. Folk tröttnar fort och snart har de tröttnat på att höra historierna om Ukrainas folk.

Att berätta för resten av världen vad som händer via direktrapporter från sina ukrainska kollegor, gör att hon inte så ofta tvivlar på sanningshalten. Men hur vet hon att informationen är korrekt?

– Det är viktigt att nå till botten av originalkällan. Och vi går bara efter de källor vi bedömer som pålitliga, även när informationen kommer från politikerna frågar vi alltid oss själva »Verkar det troligt att just denna person har kunnat få ta del av denna information?«

Hur svårt är det att vakta sitt oberoende under krig, där både situation och regering kväver partiska budskap?

– Vi låtsas inte vara neutrala observatörer. Som ukrainsk journalist är jag naturligtvis partisk, vilket innebär att jag tydligt anger vem som är angripare, vem som är ansvarig för massterrorn i Ukraina. Jag skulle inte säga att regeringen kräver något av oss. Jag säger det igen. Vi har ingen censur. 

Jag får kontakt med den ryska journalisten Pavel Andrew som bor i Syktyvkar i Komiregionen genom Barents Press International, ett gemensamt nätverk av journalister i Barentsregionen.  Han har inte för avsikt att lämna sitt land trots den uppenbara faran han lever i idag.  Samtidigt säger han att livet känns som i boken 1984. Allt är övervakat. 

Pavel jobbar sedan tolv år tillbaka på »7 to 7« som bevakar 30 regioner i Ryssland. Nu fokuserar han på den finansiella situationen som han hoppas kan bli en ögonöppnare för de som fortfarande inte förstått vad som hänt i landet och dess närområden. Under sina femton år som journalist har han noterat hur det fria utrymmet begränsats alltmer. Samtidigt som journalisterna hittar andra sätt att uttrycka sig.

– Ryska medieanvändare har redan tidigare visat sig vara bra på att avkoda det de läser i tidningarna och att förstå användningen av alternativa ord i beskrivningen av verkligheten. 

Det var när Putin återvände till presidentposten 2012 som problemen för journalisterna på allvar började i Ryssland, anser Pavel.

– Det blev allt svårare att hitta annonsörer till vår nyhetsorganisation. Affärsmännen var rädda att synas i ett alltför frispråkigt sällskap.  Det blev också svårare att hitta intervjupersoner som ställde upp för intervjuer. Vi blev inte längre inbjudna till presskonferenser. Efter 2014 eskalerade problemen och blev fler för varje år som gick. 

Från länder utanför Ryssland berättas det om tidningar som även levererar en ryskspråkig version av nyheterna för att befolkningen ska kunna ta del av även icke statskontrollerade nyheter. 

– Att alternativen börjar ta plats för att tillgodose vårt behov av information är jättebra. BBC levererar exempelvis nyheter på ryska över Darknet. Banhof använder kortvågsradio, diverse europeiska och amerikanska medier har börjat erbjuda nyheter även på ryska. Utan dem och med nedstängningen av kanaler som bara levererar en ensidig propaganda, isoleras vi som folk.  

Han tror att när nu ekonomin störtdyker i Ryssland kan det orsaka en oro som manar till en kanske nödvändig revolution. 

– Men som journalist kan jag inte göra mycket åt det jag ser. Jag är en spegel mer än en aktör och skriver om exempel på vad som händer på gatorna runt mig just nu. Min aktivistgärning består i att vi vill sprida kunskap om hur man låser upp blockerade texter.

För dem som är på flykt inne i Ukraina blir jakten på korrekt information central. Hur vet man att det är sanningen man får? När drygt tre veckor gått sedan Ryssland invaderade Ukraina får jag kontakt med Dariya Orlova som innan kriget kom arbetade som  researcher och studerade  journslistik. 

– Din fråga är viktig och svår att svara på. Som konsument av nyheter försöker jag verifiera information genom att förlita mig på flera källor. Till exempel kollar jag ständigt ukrainska medier, men även utländska. Jag tar också hänsyn till information som ges av respekterade bloggare. Det betyder inte att jag litar på allt jag stöter på. Men att jämföra information, kontrollera om andra källor också rapporterat om det eller det, hjälper till att få en mer eller mindre sammanhängande bild.

Belarusfödde Dmitri Plax är konstnär, författare och översättare. Han arbetar sedan många år för Sveriges Radio. Han är sedan några år tillbaka styrelseledamot i Svenska PEN och är inte förvånad över vare sig händelserna i Ukraina eller de i Ryssland. Han har sett det förr, i Belarus. Han säger sig känna igen diktaturens hårda ansikte, som alltid slutar i krig, eller som det idag kallas av ryska statsledningen »en specialoperation«. 

Vad bör svenska PEN göra nu?

– Man ska stödja de initiativ och personer man redan har kontakt med. Om de är kvar, förstås. Det är svårt, för man kan inte till fullo jobba med »båda sidor« så länge kriget pågår, och kanske inte heller ett bra tag efter. För hur man än vrider och vänder på saken så är ryska medborgare idag medborgare i ett angriparland.

För sanningen är inte relativ, menar
Dimitri Plax. Sanningen är inte förhandlingsbar, däremot perspektiven. Där kan vi vara oense. Där behöver vi samtal som inte är styrda. Han understryker att censur alltid börjar med självcensur.

Hur Ukrainas medievinkling i kriget ser ut idag har han svårt att bedöma: 

– Krigspropagandan är enorm. Man kan anta att Ryssland både tillskriver sig framgångar och nedskriver förluster. Kanske gör Ukraina också det. Fast de ukrainska källorna är mycket mer pålitliga än de ryska. Men det kan finnas andra skäl till manipulationer, som särskilda krigsintressen, desinformation av fienden och så vidare. 

Han sammanfattar informationsdilemmat kort. Att krig är krig.

–Därför är det nog bäst att inte ta upp något man inte kan belägga, som läget är nu.

Under tiden krigas det vidare om vems sanning som ska vinna.

Beata Hansson är frilansjournalist

UKRAINARNA och arbetsmarknaderna

Hur ska det ukrainska flyktingarna klara sig i Sverige? Och hur klarar sig vanliga ukrainare i Ukraina? Johan Berggren har försökt undersöka den ekonomiska vardagliga verkligheten för ett krigsdrabbat folk.

Av Johan Berggren

Rysslands krig mot Ukraina har pågått i en månad, och över 21 000 ukrainska flyktingar har tagit sig till Sverige för skydd. En bråkdel av de kanske 4 miljoner som har flytt landet, men för Sverige verkar även denna blygsamma mängd varit delvis överväldigande. 

Åtminstone för svenska myndigheter. Vi svenskar har ofta en övertro på att våra myndigheter är kompetenta och inte minst närvarande. Men även om svenskarnas solidaritet med de ukrainska flyktingarna slagit alla rekord, så verkar inte riktigt myndigheterna känna samma entusiasm. 

Varken i Polen eller på landningsplatser för flyktingar i svenska storstäder har myndigheter synts till. Utanför Migrationsverkets lokaler i Sundbyberg har vissa dagar i mars synts långa köer. Flyktingar från Ukraina kan nämligen komma hit utan visum, det får ofta till och med åka gratis med tåg och bussar. Men för att få status som flyktingar under EU:s Massflyktsdirektiv (MFD) måste de registrera sig hos Migrationsverket. Det går uppenbarligen segt.

Samtidigt har verket meddelat att alla asylansökningsbeslut skjuts på obestämd framtid. Känslan av en överlupen myndighet är stark. Men civilsamhället är inte överlupet: små och stora frivillighjälparorganisationer, från Svenska kyrkan till Facebookgrupper, erbjuder flyktingarna husrum, kläder, hygienprodukter. Generöst, men utan vidare samordning eller ens särskilt mycket ordning.  

Och till halvårsskiftet kan uppåt 50 000 till ukrainare komma till Sverige, är uppskattningen. Hur ska dessa människor leva i Sverige? MFD är en alldeles särskild sorts uppehållstillstånd, nämligen. Mer om det nedan.

Samma dag som jag ska lämna denna artikel till tryck, 7 april, kommer beskedet från regeringen:

Ukrainska flyktingar som söker skydd i Sverige ska få en obligatorisk samhällsintroduktion med information om den svenska arbetsmarknaden och hur man söker jobb i Sverige. 

– För att snabba på processen så att fler kommer i arbete har regeringen i dag gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att i samarbete med Migrationsverket säkerställa att den som får uppehållstånd också direkt får information om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, säger arbetsmarknad- och jämställdhetsminister Eva Nordmark (S) på en pressträff.

Migrationsverket får också i uppdrag att tillhandahålla den obligatoriska samhällsintroduktionen

Äntligen! Ska väl sägas. I över en månad har detta saknats. Kanske är det inte så konstigt att myndigheterna varit förvirrade och vilat på hanarna: denna kategori flyktingar är alldeles ny för Sverige.

Sundbyberg, utanför Migrationsverket, en tisdag i mars 2022. En samling människor utanför kontorshuset. De har just gått ur en buss. De flesta kvinnor. De flesta ukrainare. De ska registrera sig. De har väskor, påsar bredvid sig. Svenska hjälpare överallt: delar ut mat, kaffe, klädpaket. Vilka är de? Jag frågar runt. Det är privata organisationer, fb-grupper, Svenska kyrkan. 

Jag frågar en engelsktalande kvinna i 40-årsåldern: vet hon vad som gäller för henne här i Sverige? 

– De har gett information, men allt har inte riktigt fastnat. Vi lämnade våra hem för bara en vecka sedan, det är mycket att ta in. Men vi vill stanna här, arbeta, skola för barnen. Vi vill ha ett normalt liv. 

Hon berättar mer, hon är från Kharkiv, hennes man är kvar. Hon har en tonårsdotter med sig till Sverige.

– Det är mycket vi inte vet. Var vi ska bo. Vad som ska hända med vårt land.

– Vi kommer få veta mer därinne, det är därför vi står här, fyller en annan kvinna i, också på god engelska.

Utanför Migrationsverket och med bussfärderna jobbar frivilligorganisationer. Solidariteten i Sverige är stor, det mest oberoende av myndigheter. Många grupper letar och hittar bostäder. Andra har kläder och hygienartiklar till de som vill ha. En grupp hjälpare pratar ryska och delar ut något som det verkar vara brist på: resväskor. Det här är människor som flytt i hast – många har bara kassar med sig. Ingenting att lägga kläderna de får i. Det är rörigt bland hjälparna, men viljan är god. Jag missar det, men tydligen är fackföreningen SAC en av de som delar ut flygblad utanför Migrationsverket i Sundbyberg: inbjudan till informationsmöte i ABF-huset.

Veckor innan regeringen fick tummen ur och utfärdade följande order till sina myndigheter, tar det så kallade civilsamhället tag i den viktiga uppgiften att orientera ukrainska flyktingar i Sverige om deras rättigheter – inte minst de på arbetsmarknaden. Jag tar mig till ABF-huset på Sveavägen i Stockholm för det utlovade informationsmötet, in i den rymliga Z-salen. Här ges informationen som man kanske kunde tycka myndigheterna skulle stått för redan. Förutom Syndikalisterna är här Stadsmissionen, Refugees Welcome Stockholm och Asylbyrån.

Vad betyder Massflyktsdirektivet? Daniel Carnestedt från juristgruppen Asylbyrån informerar, en dam översätter tålmodigt till ryska.

– Ni får stanna i Sverige till 4 mars 2023. Då kommer er status antagligen förlängas som det ser ut nu, men nuvarande uppehållstillstånd går ut då.

Huruvida det kommer att ske beror förstås på läget då i Ukraina. Och Sveriges regerings orolighet över migrationspolitiken. Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell håller med satirisk skärpa fram migrationsminister Anders Ygemans iver att gång på gång under en presskonferens i början av april påpeka att ukrainarnas uppehållstillstånd är tillfälliga, och att »vi inte ska tillbaka till 2015«. Det varma mottagandet av ukrainska flyktingar är inte så varmt när man tittar lite närmare. Varför det är så viktigt att understryka ukrainarnas tillfällighet är oklart. Svenskarna har tydligt visat att ukrainska flyktingar är välkomna. Fruktar S-toppen att solidariteten ska svänga, som hösten 2015? Är man rädd för budgetansträngningar? 

Daniel Carnestedt fortsätter att förklara:

– Ni är fria att söka och ta anställningar i Sverige. Men ni har inte tillgång till de svenska socialförsäkringssystemen. Vuxna har rätt till akutvård, barn har rätt till all sorts vård och samma skolgång som svenska barn. Små barn har rätt till förskola om vårdnadshavaren har arbete.

De som inte kan lösa sin bostadssituation själva ska få bostad av Migrationsverket. Detta lär bli på förläggning. Flyktingar under MFD får ekonomisk ersättning med 12 till 71 kronor om dagen – mindre om man bor i Migrationsverkets lokaler. De har inte rätt till SFI-undervisning. 

Jag pratar med Irina. Hon är 25 år gammal och höggravid. Hon har två barn med sig till Sverige, två och tre år gamla. Hennes make och föräldrar är kvar i östra Ukraina. Hon kommer få 122 kr om dagen i dagersättning, för sig själv och barnen. När bebin är född ökar summan till 141 kronor om dagen. Irina har varit i Sverige i snart tre veckor och har insett att denna summa inte räcker särskilt långt.

– Vad ska jag göra, arbeta? Gärna, men … jag kommer föda om en månad. Och mina barn? Jag kan inte ta ett arbete, även om jag skulle hitta ett. Min familj i Ukraina kan inte hjälpa mig, jag skulle vilja kunna hjälpa dem, här ifrån Sverige, där folk är rika … 

Hon verkar inte glad.

– Jag känner mig fångad av att inte ha några pengar, inget att röra mig med, förklarar hon.

Även en annan kvinna som kom till informationsmötet jag pratar med efteråt, berättar om att hon känner sig bekymrad:

– Min yrkesexamen som farmaceut gäller inte i Sverige, tyvärr, jag hade hoppats kunna söka arbete som det. Nu är det som att jag inte läst en enda dag på universitetet.

Att ukrainarna i Sverige, och resten av EU, kommer ha ett kraftfullt incitament – fattigdom – att skaffa jobb, hur kommer det att påverka svensk arbetsmarknad? Och vilka jobb kan de tänkas få?

För att få svar på dessa frågor vänder jag mig till Emil Boss, som sedan 2020 arbetat för fackföreningen SAC Syndikalisterna med att organisera och hjälpa utländsk arbetskraft i Sverige.

– De ukrainare som kommer nu som flyktingar är ju delvis andra än de som tidigare kommit hit för att arbeta, konstaterar han.

Ukrainare har sedan kriget 2014 haft en särställning bland icke-EU-medborgare från öst: tre månaders viseringsfrihet i EU. 

– Det innebar en stor våg av arbetskraftsinvandring. Många från Ukraina har kommit hit på arbetstillstånd. Många har också blivit lovade arbetstillstånd som de sedan aldrig fått och därigenom ofrivilligt blivit papperslösa. Sedan har andra kommit hit på turistvisum men sedan arbetat, eller sökt asyl och arbetat. Och det finns exempel på att detta varit organiserat av »reseagenturer«  i Ukraina.

Emil Boss berättar att bolagen som anställer ukrainare och sedan säljer in tjänster till större byggbolag ibland påstår att de är polacker.

– Det har hänt att huvudentreprenören på ett bygge vi ringt för att förhandla med svarat »nej vi har inga ukrainare«, de har faktiskt inte vetat om vilka som jobbat för dem. 

Vad händer för ukrainarna på den svenska arbetsmarknaden nu då?

– Eftersom de nu kan söka och ta anställning fritt så kommer de ju upp i hierarkin av utländsk arbetskraft i Sverige. Samtidigt är de nästan alla beroende av företag där man kan tala ryska, och många är kvinnor. Så om jag drev ett rysktalande städföretag i Sverige idag, då skulle det vara dags att expandera. Sedan om de lär sig svenska kommer de ju upp ytterligare ett pinnhål i rang.

Emil Boss och SAC arbetar för migrantarbetare från en rad olika länder. De började sin organiserande verksamhet av utlänningar som jobbar i Sverige 2020 på prov, de gick ut med info på 25 olika språk om den svenska arbetsmarknaden, höll ett öppet hus och fick ganska direkt indikationer på att här fanns mycket att göra. De började undersöka villkoren i det så kallade skuggsamhället och vad folk där behövde hjälp med. 

De förhandlar med företag, tar hjälp av jurist, hotar med domstolsprocesser. 80 procent av fallen handlar om utebliven lön. De som framförallt berörs av problemen med arbetslivkriminalitet är arbetskraftsinvandrare från utanför EU.

– Det handlar om arbetare från Centralasien, Ukraina, Georgien, Armenien men även Latinamerika: Nicaragua, Venezuela, El Salvador, säger Emil Boss. Och med dem ett system vi inte är vana vid att se i Sverige längre: paternalismen. Svenska bolagsägare etablerar kontakt med hela lokalsamhällen och hämtar arbetskraft därifrån. Man jobbar minst lika mycket för företagsägarens gunst som lönen – det är de som bestämmer om man kan vara kvar i landet. Vi har exempel på arbetare som bokstavligen behövt kyssa ägarens skor.

Många av de som är beroende av arbete för sitt uppehållstillstånd har de sämsta villkoren:

– Det finns också många bangladeshier i Sverige, men mer inom restaurang och städbranschen, och i de nya budfirmorna, säger Emil Boss. Om familjen är här är de helt utlämnade till den som anställer dem, jag ser det som värre än statarsystemet, eftersom de anhöriga är knutna till den anställdes uppehållstillstånd, som beror av hens anställning. 

En för arbetaren ofta bättre anställningsform är utstationering. Då är man anställd av ett företag i hemlandet som åtagit sig ett uppdrag i Sverige. Dessa är oftast EU-medborgare. Arbetsmiljöverket för register över hur många som jobbar utstationerat i Sverige. Enligt det jobbade cirka 60 000 människor utstationerade i Sverige under 2021, den största nationalitetsgruppen var polacker.

Men de papperslösa är många fler. En siffra som inte finns officiellt utan handlar om en kvalificerad uppskattning. Emil Boss tror att det kan röra sig om fler än 200 000. 100 000 är det absolut lägsta antalet han sett någon insatt gissa på. Det är sådana som kommer från Ukraina och renoverar en villa här i fyra månader och åker hem sedan, exempelvis. 

De så kallade gigjobben är ett kapitel för sig: 

– Om gigjobben är framtiden, är facken körda, säger Emil Boss. 

Foodorabuden (och liknande) är många från Pakistan och Bangladesh. De har kollektivavtal med Transport, men det har inte förbättrat arbetsvillkoren.

– Kollektivavtal är inte riktigt vad folk tror, säger Emil Boss.

Det handlar inte längre om att en arbetsplats har folk som är med i facket och krävt bra villkor: företaget kan bara höra av sig till facket och få ett hängavtal, sedan kan de visa »kollektivavtal« för kunderna, ofta vet varken de eller ännu mindre deras anställda vad som ingår i kollektivavtalet. 

– Tjugo till fyrtio procent av alla kollektivavtal i Stockholm är vad vi kallar för tomma avtal, säger Emil Boss.

– Samma utnyttjande pågår inom reklamutdelningen, Svensk direktreklam saluförs ju fortfarande som »ett extraknäck för ungdomar« med det är folk från Mellanöstern och Afrika som gör det, för så lite som 40 kr timmen.

Emil Boss berättar att reklamutdelarna är beroende av de som delar ut distrikt och anställningar. De blir utnyttjade. Anställda har kunnat köpa en deltidsanställning, som ger arbetstillstånd och därmed uppehållstillstånd.

Detta gör deras ställning till och med värre ofta än en papperslös, arbetsgivaren har deras anställning som gisslan och kan utpressa dem med hot om sparken. Men papperslösa sitter i ett liknande klister. Om en företagare vill bli av med en papperslös anställd ger de den inte sparken, istället mailar de Migrationsverket och anmäler att personen befinner sig i landet utan papper. En lag från 1970-talet gör det sedan möjligt att avskeda en sådan person utan några skyldigheter. 

Emil Boss tror inte att inflödet av ukrainare som nu flyr kriget påverkar den svenska arbetsmarknaden så mycket, än. Även om det kan betyda viss lönedumpning bland endast rysktalande. De arbetslivskriminella, som han kallar företag som specialiserar sig på att anställa och lura utländska arbetare i Sverige, har nog mindre intresse av flyktingarna som har rätt att söka vita arbeten. Deras metoder utgår från att arbetarna ska vara här begränsad tid, gärna utan tillstånd. Då blir de lättare att lura, isolerade från att söka hjälp från svenska myndigheter eller fackföreningar.

– De arbetslivskriminella företagen som utnyttjar utländsk arbetskraft är tyvärr en vanlig del i svensk byggsektor, säger Emil Boss. De utgör reservarmén, de som jobbar på kvällar och helger, de som rycker in och ser till att huvudentreprenören klarar sin deadline. Alla vet vilka de är på byggena. De passerar in genom kontrollerade grindar bakom personal med godkänd ID. Det är olika arbetslag med olika villkor på samma arbetsplats.

Emil Boss ger ett konkret exempel. Lidingö Stad vill reparera en kommunägd byggnad. Kontraktet går till det välrenommerade svenska byggbolaget Mälardrottningen. De i sin tur lejer ut jobbet till en underentreprenör. Som i sin tur anlitar ett arbetslivskriminellt företag. När någon ser ett gäng jobba på byggnadens tak utan säkerhetslinor på julaftonskvällen, de visar sig vara uzbeker, rullas härvan upp.

Någon ringer då Emil Boss rysktalande kollega Pelle Sunvisson. Facket börjar leta bevis. De finns i chatkommunikationer, mobilinspelade filmer, inloggningar i lönesystem. Inget som folk som inte kan svenska eller vet hur något fungerar i Sverige skulle klarat själva. Facket går uppåt i företagsansvarskedjan. Lidingö kommun blir chockade. Mälardrottningen betalar jobbarnas lön av »god vilja«, inte för att de egentligen lagligen var tvingade.

– Skurkarna jobbar nästan alltid åt ett »fint« företag som inte hunnit eller haft råd att uppfylla ett kontrakt, säger Emil Boss. Det handlar inte bara lönefuffens, ofta är arbetsmiljön väldigt osäker och farlig också.

Emil Boss och hans kollegor i Stockholms byggsyndikat har fullt upp, de har organiserat uppåt 500 arbetare, nästan samtliga inom byggsektorn, sedan 2020, och drivit strax över 300 ärenden under samma tid. 

– Med tanke på att vi vet att det jobbar 100 000 till 200 000 på liknande sätt i Sverige så är det ju verkligen inte mycket. Vi har begränsade resurser men har drivit in 10 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd på två år.

LO-förbundet Byggnads med cirka 100 gånger så många medlemmar, borde göra mycket mera, anser Emil Boss.

– Vissa LO-förbund välkomnar papperslösa, men tyvärr inte de flesta.

Emil Boss menar att den attityd mot papperslösa arbetare som tyvärr är vanlig i Sverige är att de är i landet illegalt, och att de bara ska bort. Då ropar man på polis och politiker att komma och fånga in och utvisa dem.

– Detta är ju tyvärr bara bra för skurkföretagen, för då får de dels ett hårdare grepp om de som är kvar, dels slipper de betala innestående löner för de som utvisas – böterna är ofta lägre.

Som läget är för de ukrainska flyktingarna under Massflyktsdirektivet fram till 4 mars 2023 så är de goda möjligheter att få jobb med bra villkor. Eftersom de är ukrainsk- och rysktalande bör inte konkurrensen med inhemsk arbetskraft bli särskilt stor. I alla fall inte för de första 21 000 som kommit. Om prognoserna om 300 000 ukrainska flyktingar till Sverige besannas får vi väl tittat på situationen igen: något ens liknande har inte hänt Sverige någonsin.

Och vad händer om Sverige 4 mars 2023 beslutar sig för att ukrainarna som kommit hit inte har samma skyddsbehov längre? De som rotat sig och kanske tagit hit sin familj och inte vill eller kan åka hem kan då finna att de sjunker ner i den stora skuggarbetsmarknaden med osäkra och dåliga villkor som växt fram i Sverige det senaste årtiondet.

Men det finns ju hjälpare. På ett år hinner man lära sig mycket om hur Sverige fungerar, även om man inte har rätt att gå på SFI. Asylbyråns Daniel Carnestedt uppmanade alla ukrainarna på informationsmötet på ABF att utöver MFD även söka asyl – det ena utesluter inte det andra, och asyl ger ett bättre skydd med fler rättigheter. Men den måste ju tyvärr individprövas, vilket Migrationsverket inte visat sig särskilt snabba på de senaste åren. En ukrainare kan också få uppehållstillstånd för sig och sin familj genom en anställning. Men då gäller det att det inte är hos ett arbetslivskriminellt företag som använder anställningen som hållhake, något som tydligen sker i alldeles för stor utsträckning i Sverige.

 

*Hur många?

I mars uppskattar Migrationsverket att mellan 76 000 och 212 000 ukrainska flyktingar kan komma att söka sig till Sverige. Forskaren Olle Hammar vid Institutet vid Framtidsstudier tror att det snarare kan komma att röra sig om 300 000. I slutet av mars 2022 hade 21 000 ukrainska flyktingar sökt skydd i Sverige

JOHAN BERGGREN är chefredaktör på Ordfront magasin

Intervju

Sergej, ukrainsk industriarbetare

Samtidigt som han gång på gång understryker att Ukraina är enat mot den ryska angriparen, menar industriarbetaren Sergej att kriget förstärker orätt-visorna i det ukrainska samhället, inte minst när president Zelenskyjs regering ger sig på arbetslagstiftning.

Av Johan Berggren

– Det första som hände, redan innan kriget bröt ut, var att de rika flydde, säger Sergej, när jag når honom på telefon.

–  De som skott sig på vanligt folk, med fina bilar och hus, flög härifrån bara. Jag tycker att de kan stanna borta.

Sergej är med i Ukrainas industriarbetarfack. För närvarande arbetar han i en industri i Kyiv Oblast (Kyivområdet) som anses viktig för landets försvarsförmåga, så han vill och kan inte uppge detaljer kring sin arbetsplats. Han vill inte heller att hans efternamn ska publiceras. Hans anställning är hans krigsplacering, och det är han nöjd med. Han är också delvis nöjd med president Zelenskyj: 

– Han visade sig tuffare än jag trodde! All heder åt hur han står upp mot ryssarna, han är ett föredöme som stannade och inspirerar många. För att vara ärlig trodde jag inte detta. Men allt han gör är inte bra.

Sergej framhåller att han inte är rädd att kritisera presidenten.

– Vi är inte Ryssland. I Ukraina är olika åsikter tillåtna. Och medan Zelenskyj är modig och kommer tillsammans med folket besegra Putins mördare, så är allt han gör inte bra. Han förbjöd en rad partier. Några förstår jag, andra stödjer inte alls Ryssland som det påstås.

Sergej framhåller något som verkar gått de flesta västerländska medier förbi. Inte att Zelenskyjregeringen förbjöd 11 politiska partier den 20 mars, eller att han samma dag nationaliserade alla tv-kanaler. Utan att han samma dag ändrade en rad arbetslagar. Till det sämre för arbetarna, enligt Sergej:

– Vi förstår att företagen drabbas hårt av invasionen. Men arbetarna drabbas också. Varför ska de drabbas dubbelt?

Några av de förändringar som föreslås skulle i grunden försämra ukrainska arbetares anställningsskydd, arbetsmiljöskydd, skydd mot uppsägning och rätt till kompensation vid uppsägning och annat. Och en arbetare som sägs upp på grund av kriget får mycket mindre i ersättning än den skulle få tidigare. Den som förlorat sitt jobb på grund av kriget får idag 6500 hryvnia (cirka 2000 kronor) av ukrainska staten – men det är inte ens en fjärdedel av de två månaders lön man förut fick vid uppsägning.

– Vår fackförening ställer frågan hur detta stärker vårt nationella försvar, och jag förstår det inte heller, säger Sergej.

Ukrainas fackföreningar har i ett uttalande motsatt sig lagförslaget, men också sagt att de inte tänker göra motstånd mot det under kriget. Deras stora oro är att lagen permanentas även i fredstid. Flera av lagändringarna har Zelenskyjregeringen redan försökt få igenom tidigare. 

Sergej har mer att säga om krigets orättvisor:

– De som fått sina hus förstörda får ersättning av staten. Men de som bott i hyreshus, och också fått sina hem förstörda, får inget. Och läget för alla som flytt, i till exempel till Lviv, flyktingarna där har inget och hyresvärdarna har femdubblat hyrorna. Kriget riskerar göra många ukrainare väldigt fattiga, medan några få blir rika.

Sergej vill innan vi lägger på understryka att han trots allt tror på framtiden.

– Kriget är förfärligt, fruktansvärt. Men det har också fört ukrainarna samman. När vi kört ut Putins armé hoppas jag vi kan bli som ett land i EU. Ukraina ska gå framåt, med demokrati och välstånd för alla, även arbetare. Vi ser hur fackföreningar och arbetare har det i EU, som i Tyskland eller de nordiska länderna. Det är dit vi siktar. Ryssland kan aldrig ockupera och styra Ukraina. Det finns ingen framtid i Putins sätt att styra. I framtiden hoppas vi förstås också att det ska finnas fria fack även i Ryssland, ett Ryssland med nytt styre. Men en sak i taget, vi måste vinna kriget först. En kamrat var optimist häromdagen. När vi vunnit kriget, sa han, kommer det finnas så mycket jobb att bygga upp landet igen, och pengar kommer strömma in från EU. Då ska vi i facken se till att Ukrainas arbetare får sin del av välståndet. 

Essä 

Kan Putin en dag dömas?

Putin är en krigsförbrytare och måste ställas inför rätta! Den uppfattningen delas nu av många över hela världen. Men vad finns det för chanser och vägar att detta faktiskt en dag skulle kunna bli möjlighet? Ordfronts Anna Wigenmark vet besked.

Av Anna Wigenmark

Omedelbart efter att Ryssland attackerat Ukraina den 24 februari 2021 höjdes röster för att Rysslands president Vladimir Putin måste hållas ansvarig för att ha startat kriget, och för de krigsförbrytelser som begås. Kravet att se Putin inför skranket kommer från bland andra USA:s president Joe Biden. De har blivit än starkare efter exponeringen av massmorden i Butja i början av april. 

Det som sker i Ukraina är ett brott, mot folkrätten och FN-stadgan, men även mot mänskliga rättigheter och krigets lagar – den humanitära rätten. Men frågan är hur, för mer exakt vad och var en rättegång mot Ryska Federationens president Vladimir Putin kan hålla. Och när? Kanske till och med om den ens kan hållas.

USA, vars president nu lyfter kravet, har historiskt sett inte varit särskilt roat av att amerikanska medborgare ställs inför rätta någon annanstans än i just USA – framförallt inte politiska ledare. Skulle Joe Biden våga öppna för de följder som skulle kunna komma för USA, om världen skulle ställa en stormaktspresident inför rätta vid en internationell domstol?

Sedan länge har det funnits regler, fastställda avtal mellan stater, om hur krig får föras. Eller rättare sagt, hur de inte får föras. Flera av förbuden har fått sådan status att de gäller oavsett om ett land anslutit sig till avtalet eller inte. Det handlar om förbud mot tortyr, gisslantagande, mord på icke-krigande, de vi brukar kalla civila. De allvarligaste brotten gäller enligt det som kallas sedvanerätt, för i princip alla stater. 

Krig i sig är ett brott. Mot folkrätten, internationell rätt, och FN-stadgan. Ett land får inte starta krig mot ett annat – men den som blir angripen har rätt att försvara sig. Men oavsett om ett land är angripare eller försvarare så finns ändå gränser för hur kriget för utföras. Den absolut viktigaste principen handlar om att civila och civila mål inte får angripas. Men också att attacker inte får riktas mot sjukhus, vissa byggnader av kulturhistoriskt värde, press och media, humanitära insatser och organisationer. Attacker får aldrig slå urskillningslöst – att använda vapen vars effekter inte kan kontrolleras eller som får större skada än nödvändigt – är inte tillåtna. Till dessa hör de klusterbomber som Ryssland bevisligen redan använt i Ukraina.

Trots att krig är kaos – ett brott i sig självt – har världens stater på det här sätten ändå försökt hitta sätt att begränsa skadorna – krävt proportionalitet, distinktion, ett visst mått av humanitet i det inhumana som är krig.  När det här skrivs har ryska trupper precis – temporärt eller permanent – dragit sig tillbaka från området runt ukrainska Kiyv efter sex veckors anfall mot huvudstaden och dess förstäder.

Bilderna som nu kommer från staden Butja är fruktansvärda. Det som skett är inhumant och av allt att döma kriminellt. Det rapporteras om avrättningar, kanske till och med massmord, om gisslantagande och våldtäkter. Omfattningen eller systematiken kan vara så stor att det rör sig om brott mot mänskligheten. Scenerna visar en helt sönderskjuten stad – hem, skolor, sjukhus. Ingen urskiljning tycks ha gjorts mellan militära eller icke-militära mål. Tidigare rapporter har antytt att ryska militära angrepp har skett mot civila mål runt om i Ukraina på liknande sätt: sjukhus och skolor träffas av angriparens kulor och missiler. Bilderna från Butja med massgravar och döda civila människor lämnade på gatan – någon skjuts på väg hem på cykel, andra avrättas med bakbundna händer – är allvarliga brott mot den humanitära rätten. 

En rad stater har svarat på det militära angreppet främst genom att rikta ekonomiska sanktioner mot Ryssland och särskilt president Putin och hans närmaste. Den internationella domstolen i Haag, ICJ, som har till uppgift att pröva om staters agerande strider mot FN-stadgan och folkrätten, har redan uppmanat Ryssland att omedelbart avsluta angreppet mot Ukraina. Det finns ingen bäring i det av Putin påstådda och konspiratoriska (själv)försvaret till kriget – att förhindra ett pågående folkmord mot etniska ryssar i Ukraina, någon självförsvarsrätt föreligger inte.

Även FN:s Generalförsamling och
människorättsråd har fördömt angreppet. Men i det organ som sitter på den yttersta makten, Säkerhetsrådet, har inget krav på eld upphör ställts och där har heller inget beslut om att kriget är illegalt fastställts, inga beslut om tvingande sanktioner fattats. Hur uppenbart det än ter sig så är kriget mot Ukraina därför ännu inte, juridiskt sett, en aggression, eftersom Ryssland lagt in sitt veto mot en sådan definition. Ett ställningstagande av säkerhetsrådet har betydelse inte bara för vilka avskräckande åtgärder som FN kan vidta mot Ryssland som stat  – utan också för möjligheten och sannolikheten att ställa president Putin inför rätta. Trots att säkerhetsrådet inte är en domstol i sig.

Krigsförbrytelser, folkmord, brott mot mänskligheten och aggression är alla brott enligt stadgan för den permanenta brottmålsdomstolen, ICC. Stadgan antogs 1998 vid en konferens i Rom. Det fanns just då ett, som det visade sig, öppet fönster för progressiva beslut och överenskommelser av det här slaget. En del brukar kalla det för de mänskliga rättigheternas guldålder:

Det kalla kriget var slut, världen skulle byggas om på nytt, och ovanligt många höll med om att det skulle ske med de universella mänskliga rättigheterna som ledning och styrning. Några år tidigare hade två tillfälliga krigsförbrytartribunaler skapats av FN:s säkerhetsråd – en för att utreda och döma för brott som begåtts i det forna Jugoslavien, en för de rättsliga konsekvenserna av folkmordet. I Rom stod det klart att den domstol som efterfrågats av så många organisationer i över 100 år faktiskt också skulle komma att bli verklighet. Den internationella brottmålsdomstolen, International criminal Court, ICC, blev en permanent domstol.

Brottmålsdomstolen är dock inte upprättad av FN eller dess säkerhetsråd. Det är en domstol som stater självmant ansluter sig till, och ger domsrätt till. Utgångspunkten är att domstolen ska utreda de allvarligaste brotten och de värsta förbrytarna. En annan viktig förutsättning för att brottmålsdomstolen ska ta sig an ett fall, är att medlemsstaterna inte kan eller vill åtala brottet.

Ett land kan vara söndertrasat av inbördes stridigheter och därför sakna ett rätts-
väsende, det kan också vara så att lagstiftning för att åtala för stadgans brott saknas.  För krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord krävs att antingen det land där brotten har begåtts eller det land varifrån de misstänka brottslingarna kommer har anslutit sig till stadgan. Men när det kommer till brott mot freden – aggressionsbrott – är kraven betydligt högre. Då måste båda angriparen och den angripna staten ha accepterat ICC:s rätt att pröva brottet. 

Vare sig Ukraina eller Ryssland är medlemsstater i ICC. Ryssland har signerat avtalet – vilket i sig normalt betyder att de har för avsikt att också formellt ansluta sig. Ukraina gav 2013 ICC ett särskilt tillstånd att utreda de brott som begicks mot demonstranterna på Majdantorget under upproret, och därefter för de brott som kan ha begåtts i samband med annekteringen av Krim.

Då begränsades tiden för domstolens auktoritet i landet till ungefär ett år, men har sedan dess förlängts tillsvidare.  Även om ICC-åklagaren lade ned utredningen för brotten på Majdan och Krim på grund av bristande utredningsresurser under pandemin vintern 2020, så låg medgivandet från Ukraina kvar.

Det betyder att ICC kan pröva brott som har begåtts i det pågående kriget – från första dagen. Och den 2 mars meddelade ICC-åklagaren Karim Kahn mycket riktigt att han startat en utredning om krigsförbrytelser. 41 stater har erbjudit sig att hjälpa till i utredningen, ta in vittnesmål, bistå med utredningskompetens, men även att kraftigt öka sina anslag till ICC.

I Sverige har den internationella åklagarkammaren startat en utredning med just syftet att bistå ICC. Den permanenta brottmålsdomstolen är nämligen enormt beroende av medlemsstaternas hjälp för att utreda brott – den har ingen egen polis och inte tillräckligt omfattande utredningsresurser. Även många civilsamhällesorganisationer som Amnesty och Human Right Watch bistår åklagaren i att samla in bevis. Så också nu i Ukraina.

Aldrig förr har brottmålsdomstolen fått så stort och starkt stöd och löften om medel. Men det kan komma att ske på bekostnad av alla övriga fall som utreds vid domstolen, som inte på långa vägar får samma resurser. Att prioritera Ukraina och ta emot riktade medel för utredning av brott där, kan i förlängningen innebära legitimitetsproblem för ICC. 

När den dåvarande ICC-åklagaren Fatima Bensouda inledde en utredning om brott begångna på Krimhalvön förklarade president Putin att Ryssland drar tillbaka sin underskrift på ICC-stadgan. För om det har varit en sak som de fem veto-staterna i FN:s säkerhetsråd vill undvika, så är det ICC-åklagarens makt att på egen hand starta utredningar. Det här är kanske det främsta skälet till att USA, som egentligen var en stark förespråkare för en permanent brottmålsdomstol, inte anslutit sig och till och med länge motarbetat brottmålsdomstolen.

USA:s förre president Donald Trump förklarade i det närmaste krig mot Bensouda när hon öppnade en utredning för krigsbrott begångna i Afghanistan under den period då USA hade hemliga tortyrfängelser i landet. Inte heller Biden eller utrikesminister Blinken vill se en sådan utredning nå fram till åtal mot amerikanska medborgare. Eller, Gud förbjude, mot de som beordrat och godkänt tortyren, ytterst den amerikanska presidenten.

USA och andra vetostater ville att domstolen i princip bara skulle ha domsrätt om ett ärende hänskjutits dit av säkerhetsrådet. Det var det enda rätta alternativet om internationell fred och säkerhet skulle kunna upprätthållas – risken skulle annars bli att länder som USA inte vågade ställa upp med fredsbevarande trupp runt om i världen.  Men åklagaren fick, trots starkt motstånd, rätt att på egen hand starta utredningar för brott begångna i medlemsländer eller av medborgare i medlemsstater. Visserligen med krav på en särskild prövning i domstol för att en formell förundersökning ska tillåtas, men oberoendet fastställdes i stadgan.

För kriget i Ukraina innebär det att när det gäller krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten, så kan ryska – även ukrainska medborgare eller legosoldater med annan nationalitet, om det skulle visa sig att de också begått krigsbrott,  ställas inför rätta vid ICC. I teorin även president Putin. Politiska ledare har ställts inför rätta för krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten vid internationella tribunaler även i modern tid – det främsta exemplet är president Slobodan Milosevic som ställdes inför rätta i den av säkerhetsrådet upprättade krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien. 

Säkerhetsrådet har också några viktiga roller i förhållande till ICC. Rådet kan hänskjuta en händelse till domstolen, även om det rör ett land som inte har anslutit sig till domstolen. Så skedde med Sudan och med Libyen. Åklagaren måste ändå utreda innan åtal väcks – men om så sker så måste alla FN:s medlemsstater samarbeta med ICC för att hjälpa till att föra de misstänkta till Haag och brottmålsdomstolen. Och i just de här fallen så har domstolen riktat åtalen mot de högsta politiska ledarna – president Omar al-Bashir i Sudan, Moammar Gadaffi i Libyen. Sudans president är, trots internationella arresteringsorder fortfarande på fri fot. Utredningen mot Gadaffi avslutades när han dödades 2011.

Men en sådan resolution från säkerhetsrådet kommer troligen aldrig att ske om kriget förs av USA, Ryssland, Kina, Storbritannien eller Frankrike eftersom dessa länder har vetorätt i rådet. Troligen inte heller om krigsföraren är en nära allierad till de fem. Så även om ICC har rätt att utreda krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten i Ukraina, kommer säkerhetsrådet inte att besluta om krav på samarbete. Det i sig gör det svårare att föra Putin inför skranket. 

Även om det kan tyckas att det finns en hel del som talar för att president Putin, genom sitt sätt att beskriva kriget och ukrainarna, också beordrat eller gett sitt tillstånd till krigsförbrytelser mot befolkningen, måste agerandet ledas i bevis. Att han beordrat angreppskriget, att ICJ förklarat att det inte är ett självförsvarsagerande, borde tala för att Putin gjort sig skyldig till brottet aggression – i Nürnberg och Tokyo kallat brott mot freden.

Aggression är också ett brott som ICC har domsrätt över – men långt ifrån i förhållande till alla medlemsstater. Brottet lades till i stadgan 2017 – men det kan bara åberopas om både den angripande och den angripna staten godkänt tillägget. Det enda sättet för ICC att utreda brott mot freden för kriget i Ukraina är därför om säkerhetsrådet beslutar om det. Och det kommer inte att hända.

Det många nu därför hoppas på och kräver, är att en ny krigsförbrytartribunal för Ukraina upprättas, där Vladimir Putin kan ställas till svars för aggression. Men säkerhetsrådet kommer inte att fatta beslut om en sådan tribunal – Ryssland kommer att lägga in sitt veto. Det vet förstås kravställarna, och menar att det istället skulle gå att tillsätta en brottstribunal via exempelvis Generalförsamlingen eller mindre tydligt bara »FN« – kanske FN:s människorättsråd, Generalsekreteraren eller MR-kommissionärens kontor. En del menar att EU borde kunna ta sig an uppgiften, tillsammans med Ukraina. Ett exempel som förs fram är den semi-internationella domstolen i Sierra Leone. 

Men Sierra Leone har inte aggression som ett brott i sin stadga. Och att skapa en internationell tribunal med rätt att pröva regerings- och statschefer för brott mot freden – utmanar grundläggande, internationella, maktpolitiska spelregler kring just vem som definierar aggression. Det går nog att våga sig på att gissa att inte president Joe Biden eller Kinas ledare Xi Jinping skulle stödja en sådan utveckling. Att hålla politiska ledare borta från internationell rättvisa har varit viktigt för framförallt USA.

Ett ytterligare stort hinder för rättvisan – men enligt många nödvändigt för freden – är att det ofta skrivs långtgående fredsavtal med amnesti för brott som begåtts i kriget. De internationella domstolarna behöver inte ta hänsyn till frågan om immunitet för sittande världsledare eller faktiskt inte ens ingångna fredsavtal. I princip går det att förklara med att det inte ska gå att avtala bort så allvarliga brott eller att en immunitet aldrig kan omfatta skydd mot så allvarliga brott – det ingår liksom inte i en regeringschefs uppdrag att tortera folk. Men när åtal väcks, trots nationella amnestier, så har det skapat konflikter, som i Sierra Leone och i Kenya. 

I de så kallade Minskavtalen mellan Ryssland och Ukraina, som skulle avsluta konflikten i östra Ukraina (vilket de aldrig gjorde), fanns en amnesti för de som deltagit i kriget. Finns det en risk att Ukraina hellre väljer fred med Ryssland än rättvisa för offren i kriget, och drar tillbaka sitt medgivande till ICC att utreda och döma för brotten? Eller avstår från att samarbeta med de länder eller organisationer som vill upprätta en semi-internationell tribunal för att få stopp på våldet? Just idag, när det här skrivs, verkar det otroligt – övergreppen tycks så uppenbara och Putin har visat så många gånger att han inte är att lita på. Att friskriva krigsförbrytare är sällan rätt väg att gå på lång sikt. 

Vad finns att hoppas på för dem som vill se Putin dömd?  

Utgångspunkten för ICC:s domsrätt är att ett land inte kan eller vill åtala för krigsbrott. Men ICC kommer inte att klara av att åtala alla som begått krigsbrott i Ukraina. Brottmålsdomstolen kommer bara att försöka nå de ytterst ansvariga – militära ledare, möjligen också politiska. Ukraina har pekat ut ett särskilt gevärsförband, 64:e motoriserade skyttebrigaden som skyldiga för massakern i Butja och har lämnat över en omfattande namnlista till ICC. Men de 2000 personerna på listan kommer inte att kunna prövas av den internationella brottmålsdomstolen inte ens om Ukraina står redo att lämna över dem.  Med tillräcklig bevisning kan ICC välja ut till exempel överstelöjtnant Azatbek Omurbekov, men inte fotsoldaterna. Och Ukraina har egentligen inte den lagstiftning som krävs för att åtala alla andra – krypskyttarna, våldtäktsmännen – för krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Möjligen andra civila brott. Men det skulle vara en enormt omfattande process.  Och att Ryssland skulle åtala sina egna – som Putin dessutom påstår är oskyldiga – är inte heller troligt. Det är det inte en alltför vågad gissning att många krigsförbrytare kommer att gå fria – på grund av bristande vilja från angriparens sid, otillräcklig lagstiftning och för små inhemska resurser, efter kriget. 

Här kan omvärlden ta ett ansvar – brotten ska ha universell jurisdiktion och vara åtalbara överallt. Sverige har den lagstiftning som krävs –  här finns sedan i januari i år möjlighet att väcka åtal även för aggression. Men när nationella rättssystem tar sig an krigsbrott, folkmord, brott mot mänskligheten och aggression – tas ofta större hänsyn till immunitetsfrågan (vissa länder är mer progressiva) och ofta söker de en koppling till landet, att den misstänkte befinner sig i landet, brottsoffren är invånare i landet. I Sverige krävs också regeringens tillstånd för att väcka åtal för de här brotten. 

Men oavsett var en rättegång sker så krävs det att den åtalade finns på plats i den domstol som ska pröva hens skuld.  ICC tillämpar inte möjligheten att pröva misstänkta i sin frånvaro, och inte särskilt många länder heller. Det är en grundläggande rättighet. Så Ryssland måste gå med på att lämna ut sina generaler, soldater och ministrar.

Om Putin ska kunna ställas till svars inför en internationell brottmålsdomstol eller tribunal förutsätter det helt enkelt ett nytt styre i Ryssland Och vem idag skulle gripa Putin i Moskva och föra honom till Haag? Utan krav från säkerhetsrådet om samarbete med domstolen – för de länder som står utanför ICC – kan han sannolikt också fortsätta att resa till vänligt sinnade länder utan risk att gripas, även om en arresteringsorder utfärdas av brottmålsdomstolen. 

Med Enade Ryssland och Putin kvar vid makten är det nog främst soldater och befäl gripna i Ukraina eller utanför Ryssland, som vi kommer att få se i Haag. Men brotten har ingen preskriptionstid – förr eller senare kan även presidentens ansvar för brotten komma att prövas. Och tyvärr återstår det också att se hur många och hur grova de kommer att bli.

Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare  i föreningen Ordfront.

Nationalismens myter

Det finns likheter mellan Putins resonemang om ett historiskt Stor-ryssland, och bosättarrörelsens tro på ett Eretz Israel HaShlema, menar Tobias Gisle i en essä om extremnationalismens verktyg. 

Av Tobias Gisle

I sociala medier har hashtagen #whataboutisrael blivit synlig efter Rysslands invasion av Ukraina. Whataboutisrael handlar framförallt om sanktioner, men det finns andra frågeställningar förknippade med Israel, Palestina, där paralleller kan dras till Ryssland och Ukraina. Det handlar om föreställningar om att ens nation har en speciell plats i världen; en blandning av religion, geopolitik och isolering där vi ser en koppling mellan Ruski Mir, den ryska världen, och visionen om ett Eretz Israel HaShlema, ett Stor-israel.   

Att stå upp för den lille mannen är mänskligt, kanske något uråldrigt. När vi nu världen över, fastlimmade framför våra skärmar, ser hela ryska armén välla in i Ukraina och ser president Zelenskiys »presidenski tut« video, där han lovar att stanna och vara krigspresident i stället för att fly så får vi ögonblickligen en ny hjälte. Det talar till varje fiber av vårt moraliska väsen. Delvis för att detta mod i motgång är arketypiskt. Det är David mot Goliat. Det är Kung Leonidas med sina 300 spartanska hopliter mot den persiska hären på miljoner män. 

Men hur mycket än Zelenskiy uppfyller våra förväntningar på hur en riktig hjälte kan bete sig –  måste vi också se begränsningarna hos dessa myter, att de kan användas av många och olika krafter.

Diskursen med David och Goliat är hela tiden närvarande i konflikten Israel/Palestina. På olika sätt beroende på vem man frågar. Bägge parter vill göra tberättelsen till sin. Ett uppenbart faktum är att judarna är och har varit ett förtryckt folk, och med förintelsen blev detta tillstånd som mest akut. Efter Israels bildande 1949 växte i Israel och Västvärlden en historia fram om det lilla Israel som försvarade sig mot den stora arabvärlden. I arabvärlden däremot, var känslan av orättvisa och förfördelning vida spridd, påeldad av de hjärtskärande händelserna i al Nakba, där närmare en miljon palestinier tvingades i exil av israeliska styrkor och sedermera förhindrades från att återvända till sina hem.

Tanken att återgälda »förödmjukelsen« mot palestinier, men även araber i allmänhet, uppstod i arabvärldens ideologiska rörelser, framförallt panarabismen och islamismen, som båda drömde om en värld där gränser kunde raderas och icke-araber/icke-muslimer skulle lämna Mellanöstern eller åtminstone veta sin rättmätiga plats, underkastade majoriteten. När Nasser placerade stridsvagnar vid Israels gräns 1967 skulle han nog ha sagt, inte olikt Putin idag, att den »största geopolitiska katastrofen i detta sekel« var att Israel blev till som självständig stat. Att »rätta till misstaget« och helt sonika ändra på gränserna genom militära medel var arabländernas uttalade mål 1948, 1967 och 1972. Alla dessa händelser bidrog till att Israel befäste sin ställning som David mot de arabiska ländernas Goliat.  

Här bör vi ta upp ett resonemang som ofta får katastrofala följder: strategiskt djup. Efter att ha vunnit mot en sorts imperie-logik, började Israel nästan genast skapa sin egen, en militärlogik som skulle blanda sig med ideologi och religion. Detta förde med sig att David och Goliathistorien blev inverterad, med Israel som Goliat och palestinierna som David. Framförallt var det Sexdagarskriget 1967 som gav Israel en hel del nyerövrat land inklusive Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. Militärexperter började prata om »strategiskt djup«: att ha land som man ska kunna låta fienden ta medan man omgrupperar längre bak för att kunna slå tillbaka i ett bättre läge. I detta tänk blir den ockuperade Västbanken en militär nödvändighet. Israel utan Västbanken skulle bara vara någon mil brett vid sin smalaste punkt, och Jerusalem skulle ha gränsen till fienden rakt genom staden.

Strategiskt djup är också en grundbult i den ryska nationalismen, och användes i Putins resonemang innan han lät invadera Ukraina. Det har historisk grund. Genom att kontrollera det vidsträckta Ukraina kan Ryssland sägas ha tagit udden av invasioner från 1700-talet och framåt. Ukraina har fått vara Rysslands »buffert« mot såväl Karl XII som Napoleon och Hitler. Resonemanget är att stora länder behöver ett stort strategiskt djup och små länder behöver ett litet. Efter Sovjetunionens fall har en tanketråd lagts till, den att Nato försöker »omringa« Ryssland – alltså förneka det »strategiskt djup«. Israel å sin sida gränsas faktiskt av länder som attackerat det någon gång i närhistorien. I båda fallen tar man hjälp av historiska händelser för att sälja in bunkermentalitet till befolkningarna.

Nästa likhet handlar om det jag skulle vilja kalla »mytisk historieskrivning«. Det var inte bara militära segrar som animerade delar av Israels befolkning så till den milda grad att de skapade bosättarrörelsen. För de flesta israeler var dessa segrar ett slags mirakel, de hade inte bara vunnit mot alla sina motståndare på sex dagar, de hade också återtagit de flesta delar av landet där kung Salomo faktiskt regerat över för 3 000 år sedan, i det förenade kungadömet Israel. Till detta hörde Östra Jerusalem med Tempelberget, samt Judeen och Samarien som Västbanken hette under biblisk tid, hjärtlandet tillsammans med Jerusalem.

Som kontrast var mycket av kustlinjen, inklusive Gaza och där Tel Aviv nu står, utanför det bibliska riket och tillhörde i stället filistinierna (från vars namn vi fått Palestina). Den mytologiska urtiden görs alltså till en relevant och levande del av det moderna tänkandet. Eretz Israel HaShlema brukar översättas till Storisrael men på hebreiska betyder det »hela« eller »det kompletta« Israel, det vill säga den odelbara helheten. Jämför detta med Putin, i vars världsbild Kiev är den mytiska födelseplatsen för den ryska nationen i och med att det var där vikingalandet Kiev Rus fanns på 1 000-talet, och där som den förmodat svenskättade vikingahövdingen Valdemar, Vladimir eller Volodomyr blev döpt som kristen.

Just därför att dessa myter lärs ut i religiösa skolor gör dem oerhört explosiva och lätta att vävas in i ett ideologiskt ramverk, särskilt om man tror att ens eget folk har en speciell, upphöjd plats i historien, vilket uppenbarligen imperialistiska ryssar och israeler för ockupationen bägge gör. 

Nästa farliga myt handlar om riktiga och oriktiga folk.  Enligt Putins logik är Ukraina ett hittepåland. Ett område mera, utan djupa historiska rötter, som bör infogas där det hör hemma: under rysk överhöghet. I hans historieskrivning är detta för att Ukraina sällan har existerat, i och med att Peter den Store infogade landet i Ryska riket och att Lenin sedan behöll landet inom Sovjetunionen. Som alla nationalister bortser han från de delar av historien som talar mot detta, till exempel att det Ryska riket nådde Stilla Havet före det tog Kiev, att ukrainska alltid funnits som språk och att landet fick de gränser det fick i och med att bolsjevikerna ansåg att det skulle bli en egen sovjetrepublik precis som de baltiska länderna.

De som tror på Storisrael har samma halvförståelse av historien. Det har aldrig funnits ett självständigt land som heter Palestina och därför finns det ingen anledning att upprätta det. De judiska känslorna för landet är äkta medan de palestinska är flytande, oviktiga och irrelevanta. Det var detta som ledde Golda Meir att påstå, under höjden av hybris efter sexdagarskriget, att »det inte finns några palestinier«. Vissa aktivister använder fortfarande detta språkbruk, som till exempel bosättaraktivisterna Matar och Katsova, som i en artikel 2019 skrev att de såg palestinierna som inkräktare som »stal marken från dess rättmätiga ägare«. För att se palestinierna som tjuvar och inkräktare måste man radera ut tusentals år av historia för att komma till den mytologiska punkt i historien där helt andra judar fördrevs från landet av ett helt annat folk. Den här hållningen var alltid ohållbar då palestinierna så uppenbart utgjordes av en annan kultur med ett annat språk, annan religion och annan nationalkänsla och som dessutom formats i motstånd och parallellt med det israeliska nationalmedvetandet.

En brytning kom under första intifadan. Många Israeler, både ledarskapet och armén, togs fullständigt på sängen när första intifadan bröt ut 1987, och repression gjorde bara saken värre ur det israeliska perspektivet. Från att ha sett ut som ett splittrat och osammanhängande folk till synes utan nationalmedvetande, resulterade intifadan i att över 90 procent av palestinierna stödde upproret. Det påminner om den slappa attityd som Ryssland intog när de marscherade in i Ukraina med förväntan om svagt motstånd och att bli hyllade som befriare – bara för att mötas av ett enat folk som med vapen i hand också stödjer sin krigspresident (också här över 90 procent) efter invasionen.

Efter intifadan visste de flesta israeler åtminstone att palestinierna är ett eget, separat folk, och en majoritet tror fortfarande, trettio år senare, på en tvåstatslösning. Som ett kvitto på hur osann argumentet om »strategiskt djup« är, så tror dessutom över 90 procent av de högre officerarna i den israeliska militären på just en tvåstatslösning. De som har till uppgift att hålla Israel säkert, menar alltså att det är farligare att bibehålla ockupationen i förberedelse för en eventuell invasion. 

Det betyder inte att ockupationen kommer att ta slut nu, men en stor del av skulden till detta kan vi lägga på denna giftiga ideologi. Det var detta som ledde till att även vänsterledare i Israel tillät bosättningarna bildas och spridas. Det var detta som gjorde att man var så rädd för konfrontation med högern och bosättarna, för att man alltför ofta drogs in i myten.

Allt detta bidrar till att förstå hur farlig denna blandning av myt, militarism och tro på ett »landets hjärta« utanför statens internationellt erkända gränser är. Det är ofta ihopkopplat med en tro på en eller flera historiska orättvisor man utsatts för, enligt David-mot-Goliat-diskursen. Många nationer håller sig med sådana. Ett känt exempel är Hitlers påstående att Tyskland efter att »förnedrats« i Versillefreden hade rätt att skaffa »Lebensraum« österut. Serbiens ledare Milosovic såg Jugoslaviens sammanbrott som en historisk orättvisa, kopplade den till en annan – serbernas förlust i slaget på Trastfältet på 1300-talet – och hans lösning var att försöka återetablera ett »Storserbien«, där man bland annat skulle återta det serbiska hjärtlandet – Kosovo.

För IS är alla muslimer överallt förtryckta, och svaret är ett gränsöverskridande Kalifat. För Nasser var araber förtryckta, och svaret var ett gränslöst panarabiskt rike. Putin har sitt Ruski Mir som förnedrats av väst och behöver Ukraina för att bli helt. Israel har sitt Storisrael för att uppfylla sin bibliska storhet. Gemensamt för alla är att man har en tilltro till historiska myter som berättigar idéer om just sin nations och folk speciella rätt och plats i världen. Dessa myter gränsar förstås till imperiers myter om sitt godartade inflytande, och hur utvalda av ödet de är att härska och skänka civilisation till svagare folk.

Att motverka dessa krafter betyder både att se dem och att erkänna hur starka de är, hur lätt det är att dras med i mordisk retorik om man går med på dess grundpremiss. Istället för att titta på folks påstådda mytologiska roller, bör vi se till nutida folks och människors rättigheter.

Tobias Gisle är före detta cirkusartist, engelskalärare och frilansskribent. Han bor med sin familj i Israel sedan 2009.

Kriget, maten och de tomma faten

När Putin drar ut i krig, blir matkassen dyrare. Globalt är det största problemet inte att få fram mat, utan hur mycket den kostar och vem som får äta. Gunnar Rundgren reder ut vem, vad och varför i den pågående lokala, nationella och globala livsmedelskrisen.

Av Gunnar Rundgren

Redan innan kriget i Ukraina talades det om kris för det svenska lantbruket. Detta beroende på kraftigt ökade priser på olika insatsvaror, främst diesel, soja, el och konstgödselkväve (den viktigaste formen av konstgödsel). Diesel och konstgödselpriserna hänger ihop med de ökade energipriserna som också ligger bakom de höga elpriserna. Konstgödselkväve har naturgas som råvara och man använder naturgas som energi i tillverkningen. Kriget i Ukraina ger ytterligare påverkan på energipriserna samt möjligen ett stort bortfall av viktiga jordbruksprodukter på den internationella marknaden.

Ryssland är den tredje största producenten av vete och den största exportören. Ukraina är nummer sju i världen för vete och strider om tredjeplatsen i exportligan med Kanada och Australien (USA är nummer två). Tillsammans står Ryssland och Ukraina för ungefär en tredjedel av all vetehandel i världen. Ukraina är en storexportör av majs och båda länderna exporterar mycket oljeväxter som raps och solros vilka processas till vegetabiliska oljor och djurfoder.

Ryssland är också den fjärde största producenten av konstgödselkväve i världen, och står ensamt för ungefär en sjundedel av världshandeln, samt en ännu högre andel av kalium- och fosforgödsel. Ryssland är den i särklass största leverantören av konstgödsel till EU-länderna och rysk naturgas används också för konstgödseltillverkningen inom EU. 

Fakta: idag har vi historiskt höga livsmedelspriser. Orsak? Kriget, och annat. FN:s jordbruksorganisations prisindex för livsmedelsråvaror är högre än någonsin sedan 1990 – högre än vid den senaste globala livsmedelskrisen 2008/09. Av de viktigaste råvarorna har vegetabiliska oljor ökat mest, med dubblerade priser jämfört med 2018-19. Priserna var redan innan kriget i Ukraina höga på grund av låg sojaskörd i Sydamerika (även om sojan mest diskuteras i samband med djurfoder är det den näst viktigast vegetabiliska oljan i världen).

Kriget i Ukraina driver upp priserna ytterligare eftersom både Ukraina och Ryssland är viktiga exportörer av solros och raps. Utöver det så finns det en samvariation mellan oljepriset och priset för vegetabiliska oljor både för att det går åt stora mängder olja för produktion och transport av produkterna samt att mycket vegetabilisk olja används för biodiesel. Den viktiga spannmålen (vete, ris, majs med mera) som står för nästan hälften av världens kaloriintag har också ökat kraftigt. Vete, den viktigaste grödan i svenskt jordbruk, steg från 1800 kronor per ton 2019 till 2800 kronor i slutet av 2021 och toppade på 4800 kronor i början på mars 2022 för att sedan vända ner. 

  

Kriget orsakar global matbrist. All Ukrainas och det mesta av Rysslands export av jordbruksprodukter går via hamnar i Svarta havet. Dessa transportvägar är nu blockerade, vilket leder till en global brist av vete, oljeväxter och majs. Om kriget drar ut på tiden kan det också påverka kommande års skörd i Ukraina. Det mesta vete som odlas i Ukraina är höstvete, sått redan i höstas, men majs, solros och andra viktiga grödor sås nu på våren. Sådden börjar i mars-april och behöver ske snabbt, för annars hinner inte grödorna utnyttja fukten i jorden innan det blir för varmt och torrt.  Själva sådden kan givetvis bli störd av pågående krigshandlingar. Såhär i slutet på mars räknar man med att ungefär 10 procent av åkerarealen är blockerad på grund av kriget. Bristande tillgång till drivmedel kan också minska sådden, eftersom distributionen störs och kriget i sig slukar stora mängder diesel. Den numer berömda ukrainska bond-traktor må vara en symbol för hjältemodigt motstånd på foton där den släpar undan ryska tanks – i verkligheten behövs den på Ukrainas bördiga åkrar.

Hungriga stadsbor i Syd. För fattiga länder med stort importberoende leder högre matpriser till försörjningskris. På kort sikt drabbar höjda livsmedelspriser fattiga hårdast, särskilt fattiga i städerna. På något års sikt är det mer oklart vilken effekt högre priser får. I många fattiga länder producerar bönderna långt under sin potential på grund av att lönsamheten i jordbruket är dålig, ofta orsakat av import från stora exportländer som just Ryssland och Ukraina.

Lokala odlare i Syd kan komma att gynnas. Med högre priser på importerad mat kan de öka den lokala odlingen, vilket också gynnar den fattiga landlösa landsbygdsbefolkningen, i form av ökad sysselsättning. De fattigaste bönderna använder relativt lite konstgödsel och diesel, eftersom de odlar manuellt eller med dragdjur, så de drabbas proportionellt mindre av dessa kostnadsökningar. De fattiga i städerna har dock ingen större nytta av detta, och social oro kan mycket väl följa. Unga, hungriga människor i städerna blir arga – och då kan regimer störtas.

För länder som Egypten, Libanon och Turkiet är import av vete från Ukraina eller Ryssland mycket viktig, och fördubblade vetepriser skulle mycket väl kunna leda till ekonomisk och politisk kris i dessa redan instabila länder. Matförsörjningen till Ukrainas egen befolkning kan vara hotad, allt beror på hur kriget utvecklar sig. Förhoppningsvis kommer varken eventuella ryska ockupanter eller Västs hjälpsändningar låta folk svälta ihjäl.

Låt oss se på matkrisen. Matbrist per se råder inte. Bruttoproduktionen av all global odling på åkermark motsvarar nästan 6 000 kcal per person och dag i mänskligheten, vilket är tre gånger matbehovet. Men så enkelt är det inte, tyvärr. En tiondel av detta används till biobränslen, stora mängder slängs i onödan och mycket går till djurfoder. Det är uppenbart att tillgång på mat i dagens värld handlar om brist på distribution till de fattigaste – eller, annorlunda uttryckt, köpkraft, och inte om att produktionen av livsmedelsråvaror inte skulle räcka till.

Den indiske nobelpristagaren Amartya Sen konstaterade i öppningen av sin berömda studie över orsaker till svält: »Svält karaktäriseras av att vissa människor inte har tillräckligt att äta, inte av att det inte finns tillräckligt med mat«.  Han visade att under de allra flesta stora hungersnöd-katastrofer har det funnits tillräckligt med mat, men sociala och ekonomiska förhållanden har gjort att vissa grupper i befolkningen inte haft tillgång till den.

Lantbrukarna kommer att så. Det har förekommit artiklar i svensk press med påståenden om att svenska lantbrukare inte kommer att så sina åkrar på grund av de höga priserna på gödsel och diesel. Minst lika mycket talar för att de till och med kommer att så mer än någonsin eftersom priserna på många lantbruksprodukter har stigit om möjligt ännu mer än priserna på insatsmedel. Liknande signaler kommer från andra EU-länder och EU beslutade nyligen att ändra vissa regler vilket kommer att leda till en ökad areal brukad åker redan i år. I Sverige är det ungefär 7-8 procent av åkerarealen som inte odlas ett vanligt år. En del av den arealen kan inte odlas för att det pågår dikning eller sanering från ogräs, men stora delar kan sås redan denna vår.

Det är gödseln som kostar. Även om dieselpriserna är det som syns mest för allmänheten, är kostnadsökningen för konstgödseln ett större problem för de konventionella lantbrukarna. Hur mycket konstgödsel man lägger på en gröda bestäms av kostnadsförhållandet mellan konstgödsel och grödan, och framför allt av marginalkostnaderna; hur mycket extra vete (eller annan gröda) man får av varje kilo extra konstgödsel. Det är dock svårt för lantbrukarna att veta vilket pris man får för grödorna i höst.

Så är det alltid, men situationen i år är exceptionellt osäker. Man kan också öka odlingen av baljväxter som ärtor och bönor, vilka inte behöver någon kvävegödsel alls. Dessa kan ersätta stora delar av den soja som importeras och som ju blivit exceptionellt dyr. Rapsodlingen kan också förväntas öka eftersom rapspriset är extremt högt. Och restprodukten rapskaka som återstår när oljan pressats kan i stor utsträckning ersätta soja. Men det mesta av svensk raps sås på hösten, eftersom den vårsådda ger lägre skörd och ofta tar mycket skada av jordloppor.  

Köttproduktion är mer sårbar. Den animalieproduktion som bygger på utfodring med spannmål och proteinfoder, kyckling, gris och inomhusuppfödning av tjurar samt större delen av mjölkproduktionen, kommer att få mycket högre kostnader, medan den som är baserad på bete och grovfoder (hö, ensilage) kommer att bli mer konkurrenskraftig. Hittills har inte gris och kycklingpriserna hängt med i kostnadsutvecklingen vilket gör att den produktionen är mycket pressad och kommer att minska. Många fler gris- och kycklingbönder stänger ner sina verksamheter i år än ett normalår.

Mjölkpriserna är på snabb uppgång och nötköttspriset har gått upp 20 procent på två år. För växthusodlarna norr om Alperna har kostnaderna ökat dramatiskt på grund av kostnader för gödsling, uppvärmning och tillskottsbelysning. Många odlare har senarelagt plantering, eller helt ner av av denna orsak. Nästan en tiondel av all naturgas i Nederländerna går till växthusodlingar. Tomatpriserna i EU har fördubblats i år jämfört med ett femårsgenomsnitt. Prisskillnaden mellan ekologiska och konventionella produkter kan minska eftersom den främsta faktorn som orsakar prisskillnaden är användningen av konstgödsel. 

Att maten för vanliga konsumenter kommer att bli rejält mycket dyrare i år är klart. De prishöjningar som redan skett handlar om förra årets kostnadsökningar, som var små jämfört med de som kommer. Både Sverige och EU är netto-exportörer av vete, så det lär inte bli någon brist på vete eller bröd i Sverige. Däremot påverkas priserna på vete och alla andra grödor av den internationella utvecklingen eftersom världsmarknadspriserna slår igenom också här på hemmaplan.

Hur stor effekten på enskilda livsmedel blir skiljer sig mycket både på grund av råvarans prisutveckling, men också för att råvarornas del av kostnaden i olika livsmedel skiljer väldigt mycket. Råvarorna utgör ofta mindre än 20 procent av priset i förädlade livsmedel, medan det kan utgöra uppemot hälften av priset för mjölk, kött och grönsaker.

Enligt beräkningar av Lantbrukarnas Riksförbund är exempelvis bondens andel av priset innan moms på ett skivat formbröd 10 procent, industrin tar 66 procent och butiken 24 procent. För mellanmjölk är andelarna 45, 46 och 9 procent.  Till detta kommer momsen som läggs på med 12 procent. På restauranger, där svenskarna numer lägger nästan en tredjedel av matbudgeten är råvarornas andel av priset på menyn ännu mycket lägre.

I dagens läge har industrin och butikerna också ökade kostnader för transporter, el, plast med mera. När matpriserna stiger ska personalen i hela kedjan ha högre löner. Butikernas prissättning sker ofta med ett procentpåslag precis som med momsen vilket. Allt detta betyder att prisökningarna på livsmedel kommer att bli mycket högre än de skulle bli om det bara handlade om att att kompensera för råvarornas prisökning. Eftersom upp emot 50 procent av maten som köps är importerad spelar också valutakursens utveckling stor roll. 

Kriget kommer att gå över, men kostnaderna för konstgödsel kommer att fortsätta att vara höga. EU planerar att lägga in både konstgödsel och drivmedel i utsläppshandel vilket kommer att öka kostnaderna avsevärt. De fossilfria alternativen är samtidigt också dyra. Långsiktigt höga priser på energi och konstgödsel kommer att vrida »tillbaks« en del av utvecklingen de senaste femtio åren så att den internationella handeln minskar, växtodling och djurhållning integreras, baljväxtodlingen ökar, betesdrift ökar och matsvinnet minskar. Förhoppningsvis kan det också leda till att livsmedelskedjan blir mer cirkulär och att större delen av den näring som förs bort från åkrarna i skörden förs tillbaks igen. Som det nu är kommer bara några procent av kvävet i maten i vår livsmedelskedja tillbaka till åkrarna – resten försvinner ut i luften eller ner i vattnet, där det påverkar klimat och miljö negativt. Denna utveckling stöds också av ett kraftigt ökat intresse för livsmedelstrygghet och minskad sårbarhet.

Sammanfattningsvis. Ja det pågår en matkris, som kan slå ut en del lantbrukare (och gynna andra), och vår mat blir dyrare. Den dyrare maten globalt kan komma att orsaka social och politisk oro i fattigare, nettomatimporterande länder. Prisökningen beror i grunden på dyrare insatsvaror. Och i längden kan detta leda även till mer önskvärda resultat ,som miljösundare odlingsmetoder och mindre sårbara livsmedelskedjor.

Om sårbarhet i livsmedelsförsörjningen och nationell säkring av mat och nödvändigheter från lantbruket i händelse av krig eller andra större kriser, skriver jag i nästa nummer av Ordfront magasin. Till dess är mitt råd: köp upp dig på hållbara matvaror, i höst kommer de att kosta mer.

Gunnar Rundgren är författare, lantbrukare och expert på ekologiska odlingsmetoder.

Kultur

Undvik kulturkrig

Södra Bergens balalajkor fick ställa in en stödspelning för Ukraina. Kefir fick sin Kreml-logga bortsuddad från paketet Stalin-style och den internationella raskattsutställarföreningen FiFe uteslöt alla katter uppfödda i Ryssland, och alla katter med ryska ägare från att ställa ut på deras raskattshower. Något som fick halva internet att smälta, eftersom man ville förstå att det var ryska kattraser som förbjöds. (Det var det alltså inte.)

Protesterna mot sådana påhitt fastnar ändå lite i halsen när man läser om att en viss klass välbärgade och bildade ryssar nu tillfälligtvis går i exil från sitt hemland och slår bort allt tal om något pågående krig med »men straffa inte den ryska kulturen« och möter ord som Butja och Mariupol med »Tjajkovskij« och »Dostojevskij«. Frågan är: Ska rysk kultur straffas – och isåfall vilken, och varför?

Stjärndirigenten Valery Gergiev förlorade alla uppdrag ett par dagar efter krigsutbrottet. Han är Putins bästis nämligen. Att han hjälpt den ryske despoten med månget halvskumt trick har förut accepteras: med rysk trupp på ukrainsk mark blev »den störste nu levande dirigenten« persona non grata (till slut).

Om vi i ett par rader avstår från att moralisera över fenomenet och bara observera det, så kan man se att det är återkommande. Det som har för stark smak av den hatade fiendens etnicitet får också hat mot sig. Schäfrar, »german shepherds«, slogs ihjäl under blitzen i London, och att spela Beethoven sågs under 1940-talet som ett ställningstagande för nazism.

Och jag har i dagarna sett flera sociala medier-postningar med hat mot Ryssland som kultur och folk. De är asiatiska, grymma av blodet och tradition, imperialister som aldrig kommer förstå demokrati. Ryska soldater i Ukraina kallas allt oftare för »orcher«, ickemänskliga varelser i JRR Tolkiens böcker. Och hur lätt är det inte att förstå att bitterhet och hat sipprar fram där bomber och mördare i uniform slagit ner.

Ändå är det att springa ännu längre in i krigets återvändsgränd. Se på alla de stora ryska motståndspersonerna, som Putinregimen metodiskt motarbetat, mördat och jagat i exil: Anna Politkovskaja, Maria Aljochina, Arkadij Babtjenko, Peter Pomerantsev, Boris Akunin – de är också ryssar.  Babtjenkos Krigets färger skildrar Tjetjenienkriget ur en 18-årig rysk värnpliktigs perspektiv. Och hur jobbigt det än kan vara är det bättre för framtiden att förstå att många av soldaterna i Ukraina idag inte är omänskliga orcher, utan unga män tvingade att utföra ett krig de inte vill ha något att göra med. 

Tre dagar efter krigsutbrottet undertecknar och publicerar över 1 600 personer i förlagsvärlden i Ryssland dekretet »Ryska skribenter mot kriget«, i ett land där bara användandet av ordet »krig« om Rysslands krig mot Ukraina kan ge många års fängelse: 

»Vi, ryska bokförläggare, bokhandlare, redaktörer, översättare, kritiker och illustratörer, layoutare, sättare, korrekturläsare, tryckare, bibliotekarier, protesterar mot kriget som den Ryska federationens styre kastat över Ukraina. Kriget måste omedelbart stoppas, och de som startat och deltagit i det måste fråntas all militär rang och maktställningar och föras inför rätta.  Boken är en av de viktigaste formerna för att bevara och förmedla den mänskliga erfarenheten. Och all den erfarenhet de har samlat över århundraden lär oss: Krig är ett brott, och människolivets värde är ovillkorligt. Kriget måste stoppas.«

Johan Berggren

Blickar  bortom tvåsamhetstvånget

Marianne Steinsaphir om böcker där den ensamma – eller fria? – kvinnan får ta plats och form.

Nucka, singel, udda – eller kanske en ensamstående katastrofbenägen Filifjonka från Muminböckerna. En som swajpar loss på Tinder som i många samtidsberättelser, till exempel debutromanen Halva Malmö består av killar som dumpat mig (Natur & Kultur) av Amanda Romare, eller skriver frågebrev till hjärtespalten som i essäboken Nuckans hjärtespalt (Norstedts) av Malin Lindroth Och får ampra och vassa svar av en kvinna som bosatt sig ensam i skogen. 

Malin Lindroth har på ett ovanligt infallsrikt, om än med sorgset resultat, plockat frågor från olika europeiska tidningar och besvarar dem nu från ett helt annat perspektiv, med annan utgångspunkt än andra relationsrådgivare genom tiderna: »Så vad händer om en nucka annekterar och svarar utan hänsyn till tvåsamt ideal? Jag vill gärna tro att gamla frågor kan få nya svar.« 

Som i föregångaren Nuckan (2018) vrider och vänder Lindroth på begreppet »nucka«, tillståndet, övergivenheten, ensamheten i ett samhälle som ständigt uppmanar, ja utgår, från tvåsamhetens parrelation som självklar och grundmurad kärna för levandet. Hon gör det med en stark klarsyn och insikt i de normer som skapar detta ofrivilliga utanförskap. Och hån, för visst är nucktillståndet något att  göra sig lustig över, till och med hota med.

»Akta så du inte hamnar på glasberget«, det vill säga, inte blir gift. 

Skoningslös är den ensamstående kvinnans lott. Eller kan det också vara en frihet. En möjlighet att förverkliga sig. Lindroth finner i »den avvisade kvinnans historia« många förmödrar att beundra. Suffragetter, sköterskor, nunnor, sociala pionjärer. Och Miss Marple, vill jag tillägga, Agatha Christies smarta och kloka privatspanare ska heller inte glömmas. För att inte tala om författarinnan Emily Dickinson i 1800-talets Amerika. Hon levde sitt liv i barndomshemmet ständigt diktande och i denna diktning är passionen mycket närvarande. Ändå var hennes liv »en rörelse bort från kärleken«, som Lindroth träffande formulerar det.

Författaren Vivian Gormick har ett annat sätt att förhålla sig till ensamhet. I Den udda kvinnan och staden (Natur & kultur, övers: Maria Lundgren) vandrar hon milslångt i New York och möter människor från de mest skriftande samhällsklasser och tidsåldrar, skådespelare, författare, journalister, excentriska åldringar som kan behöva en hjälpande hand över gatan, pizzabud, narkomaner, busschaufförer.  Hon är en iakttagare av rang men också delaktig i stadslivet med vardagsprat och evenemang. Sin gode vän Leonard, också han ensam, träffar hon en gång i veckan, »han är bög jag är den udda kvinnan«. De är ett bra samtalspar. 

Vivian Gormicks bok kan vara den rätta läsningen för att driva ensamheten på flykt, för att få livs- och andrum, för att tänka tillsammans med det stora kollektivets sorl. En flanör-roman och kärleksförklaring till storstaden, men lika mycket låter hon staden bli en fond för eftertänksam självreflektion. Hon refererar bland annat till författaren Samuel Johnson som på 1740-talet gick runt på Londons  gator för att bota sin kroniska depression. »…vi i den eviga åskådarmassan som strövar längs dessa grymma och underbara gator på spaning efter ett jag speglat i en främlings blick.«

Berättarjaget i Amanda Romares roman Halva Malmö består av killar som dumpat mig säger uppgivet, efter hon slutat med Tinder, »Du gav det året Amanda. Det här är det du får. Funkar det inte så måste du omfamna nuckan«.  Kanske skulle hon finna viss »tröst« i några av Malin Lindroths hjärtespaltsråd, om inte annat för den stora frihetskänsla de klarsynt uttrycker, och vars sikte och perspektiv har andra ideal.

Hur går det då för Tove Janssons ensamstående katastrofbenägna Filifjonka? Jo, bra. Inte för att hon träffar sin stora kärlek och börjar ett liv i tvåsamhet i sitt ytterst välstädade hus. Men i Sent i november inser hon att hon vill träffa folk. »Folk som pratade och var trevliga och gick ut och in och fyllde hela dagen så det inte fanns plats för hemska funderingar.« Den platsen är Mumindalen, men familjen är bortrest och under några dagar kamperar hon ihop med andra lite vilsna själar. Vistelsen avslutas med fest och Filifjonkans skuggspel gör succé och när hon får fatt på Snusmumrikens munharmonika kommer också visorna förlösande till henne. Efteråt funderar hon »vad tog det åt mig? Jag har ju varit som enda stor dammtott …«

Filifjonkan är nog fortfarande »udda”«. Men inte ensam.

Marianne Steinsaphir 

Om antologin 2015 – till Asylrättens försvar

Såhär skriver redaktörerna Kamal El Salim och Maria Padrón Hernández om antologin
2015 – till Asylrättens försvarVerbal Förlag):

»2015. Året som skulle förändra livet för så många av oss.

För vissa var det året då de behövde lämna sina hem och bege sig på flykt undan krig och fara. För andra var det året då de lade vardagen åt sidan och ägnade sig åt att guida, hjälpa, stötta och ta emot de som kom. Det var otvivelaktigt en tid av stress, ovisshet och rädslor men det som lever vidare hos oss idag är minnen av solidaritet, gemenskap och medmänsklighet i en svår tid.  

Sverige efter 2015 är ett Sverige där vi behöver skriva en bok för att försvara något som inte bara är en grundläggande mänsklig rättighet utan också något människor gjort så länge vi existerat: att fly fara och att hjälpa de som flyr. 

Denna antologi är till asylrättens försvar. Den samlar många olika sorters texter och röster – politiker och aktivister, forskare och flyktingar, vänsterfolk och liberaler. Vi vill att alla ska hitta något de kan läsa och ta till sig. Asylrätten ska inte vara en ideologisk fråga utan en grundläggande mänsklig rättighet. En rättighet vi varken vågar eller vill kompromissa bort eftersom vi kan behöva nyttja den och eftersom vi inte vet vilka vi blir om vi inte hjälper människor som flyr.«

Sanna Vestin föddes 1951 i Stockholm dit hon nyligen flyttade tillbaka efter 33 år i Katrineholm. Vestin är pensionär, vice ordförande i FARR samt en av initiativtagarna till Asylkommissionen. Hon hoppade av skolan när hon var 16 år och tillbringade nästan 25 år på verkstadsgolvet där hon gick från packerska till maskinställare till programmerare. Hon är expert på att baka tårtor och är utnämnd till hedersdoktor vid Malmö högskola.

Detta är Sanna Vestins bidrag till 2015 – till asylrättens försvar

Utdrag ur 2015 – till asylrättens försvar

DEN FULLSTÄNDIGA ASYLRÄTTEN

1. Vad är asylrätt?

Vad är asylrätt? För en person som sökt asyl i Sverige innebär »asylrätt« antagligen rätten att garanteras trygghet. På vägen dit finns många små steg, att bli hörd och sedd, en asylprocedur som fungerar, definitioner av asylskäl som fångar upp de verkliga hoten som personen upplever och – när det ställs på sin spets – skydd mot utvisning. De flesta som engagerat sig i asylrättsrörelsen har antagligen gjort det just för att de mött utvisningsbeslut som verkar orättvisa, och så småningom också har anat ett mönster. De vill försvara vad jag skulle kalla den fullständiga asylrätten, rätten att få skydd. En grundsten för den fullständiga asylrätten är principen om non-refoulement som ingår i flera internationella konventioner. Den principen säger att ingen får utvisas till ett land, direkt eller indirekt, där personen skulle riskera dödsstraff eller tortyr eller behandlas grymt, omänskligt eller förnedrande. Principen gäller oavsett vem du är, vem som hotar dig eller varför. Ingen ska råka ut för tortyr, oavsett orsaken.

En annan sida av den fullständiga asylrätten handlar mer om vem den asylsökande är eller vad personen har gjort. Enligt FN:s flyktingkonvention ska ingen utvisas som personligen riskerar förföljelse beroende på ras, religion, nationalitet, politisk åsikt eller någon annan grupptillhörighet. Flyktingkonventionen berör också de rättigheter som de undertecknande staterna förbinder sig att ge personer med flyktingstatus, i nivå med staternas egna medborgare. I många andra internationella överenskommelser finns numera också en erkänd rätt för personer som riskerar att skadas i krig eller konflikter att få skydd på liknande sätt som flyktingar, även om de inte är förföljda av personliga skäl.  Alla dessa aspekter av asylrätten återspeglas i den svenska utlänningslagen. 

Nästan alla politiker i Sverige säger att de vill slå vakt om asylrätten. Även de politiker som talar om flyktingar i termer av volymer och hot mot samhället brukar ofta lägga till det. Kanske säger de till och med att asylrätten är absolut.  Men de avser oftast inte rätten att få asyl för den som behöver skydd, utan de menar bara det jag skulle kalla för den grundläggande asylrätten, rätten att söka asyl. Den som dyker upp i ett land eller kommer till en gräns och söker asyl, den har rätt att få sin sak prövad. Inom EU finns Dublinförordningen som styr vilket EU-land som i så fall ska pröva ansökan, men grunden är fortfarande att det finns rätt att söka asyl. De två delarna hänger naturligtvis ihop. Rätt att söka asyl är otillräckligt utan garantier för att detta leder till skydd för den som behöver det. Men den minimalistiska synen på asylrätt stannar vid gränsen och befriar därmed också politikerna från ansvar för vad som händer sedan. 

I den här texten vill jag gå igenom vad som hänt med asylrätten i Sverige sedan 2015, med alla ändringar av lagar och praxis. Det krävs mycket forskning för att analysera konsekvenserna i detalj, och jag gör inte alls anspråk på att ha en färdig analys. Men det går att peka på de mest uppenbara skeendena. En sådan betraktelse väcker också frågan om det är de ändrade lagparagraferna som förändrar situationen för asylsökande eller om det snarare är de flyktingpolitiska målen som slår igenom både i lagarna, i tillämpningen och i allmänt bemötande. Därför vill jag också ta upp hur det kan komma sig att politikernas vilja att hålla asylsökande borta är ännu mycket starkare idag än 2015, trots att antalet asylsökande är så mycket mindre. Vilka tänkesätt ligger bakom – och vilka motbilder behövs?

Men vi börjar hösten 2015, då rätten att söka asyl ställdes på sin spets. Den andra september 2015 flög bilden av den drunk-nade gossen Alan Kurdi över världen. Han och hans familj hade berövats rätten att söka asyl på ett brutalt sätt. Men det är ändå inte bilden av Alan Kurdi som dyker upp i mitt minne när jag tänker på de dagarna 2015, utan det är alla de andra bilderna. Människor på flykt, i båtar, på vägar, på järnvägsstationer. Samtidigt fanns krigsbilderna där, bomberna i Kabul och än värre i Aleppo, bilderna på tortyroffren i Bashar al-Assads källare. Vilken TV-tittare som helst kunde förstå varför människor flydde. Den tredje september 2015 skrev jag i min dagbok:

»Plötsligt är flyktingar i Medelhavet, Östeuropa, överallt, på TV etc. Massor av Refugees Welcome-initiativ poppar upp. Försöker surfa ifatt nyheter men det är översvämmat.«

Den andra  september 2015 kom bilden av Alan Kurdi. Den tredje september var den dag då ovanligt många asylsökande nådde Sverige och Malmö, precis som de kommit till Ungern, Österrike och Tyskland några dagar tidigare. Den fjärde september infann de sig på Centralstationen i Stockholm. Men där fanns inte bara flyktingarna. Där fanns också alla som ville ta emot dem. 

Människor i Sverige hade sett och förstått. De är flyktingar! För den som redan under lång tid träffat flyktingar, mer eller mindre välkomna eller misstrodda, var det fascinerande att så många plötsligt hade förstått. För mig är tredje september 2015 datumet för den kollektiva insikten. Då föddes en ny del av flyktingrörelsen, en flyktingrörelse som handfast tog emot och tog ansvar, och som frågade flyktingarna direkt vart de var på väg och vad de behövde.

Jag råkade vara ordförande i FARR då och satt som i stormens öga med alla telefonsamtal från frivilliga på järnvägsstationerna och juriststudenter i rådgivningsgrupper som undrade; »Är det verkligen sant att… « och svaret var oftast; »Nej det är inte sant. Så här funkar det…« Efter några dagar gjorde FARR faktablad om asylproceduren och om myterna. Till en början var hela opinionen med, till och med politikerna. De hade också sett och förstått. Flyktingar är människor på flykt. Tvärvändningen kom bara några veckor senare. Den 24 november 2015 deklarerade regeringen att de asylsökande blivit för många och att Sverige behövde ett andrum. 

2. Vad hände med asylrätten efter 2015?

Andrummet blev till månader och år utan luft, hindren bredde ut sig som en taggig snårskog. Asylsökande skulle avskräckas från att komma hit. Gränskontroller vid Sveriges gränser mot andra EU-länder infördes redan i slutet av 2015. I början av 2016 förbjöds transportbolag att ta med resande till Sverige utan godkända id-handlingar. Därmed kunde de som var på flykt inte nå Sveriges gräns för att söka asyl. Id-kontrollerna upphörde i maj 2017, men gränskontrollerna är fortfarande kvar.

Den tillfälliga lagen som trädde i kraft i juli 2016 innehöll ett antal hinder för familjeåterförening, bland annat en snävare familjedefinition, åldersgränser och försörjningskrav som utestängde låginkomsttagare (och medelinkomsttagare med flera barn). Lagen satte stopp för uppehållstillstånd av humanitära skäl i de flesta fall. Den innehöll också regler om att uppehållstillstånd för asylsökande och deras anhöriga skulle vara tidsbegränsade. Barn som sökt asyl senast den 24 november 2015 skulle undantas. 

Med den tillfälliga lagen blev ett varaktigt jobb det enda som kunde ge permanent uppehållstillstånd. Anställningsbarhet blev alltså avgörande för att få permanent skydd. Ett argument för att den tillfälliga lagen kunde antas var just att den skulle vara tillfällig. När de drabbande konsekvenserna påtalades (barns mående, splittrade familjer, utvisningar efter flera år), så avfärdade regeringen kritiken. Ingen behövde grubbla över om en flykting-status faktiskt kan dras in efter tre år eller vad som skulle hända barn som fyllt 18. Det skulle ju knappast hinna inträffa.

Den tillfälliga lagen är inte det enda som påverkat situationen för asylsökande sedan 2015. En fullständig tidslinje skulle fylla hela denna bok, men här följer några exempel. År 2016 skärptes LMA-lagen så att fler ställs på gatan strax efter utvisningsbeslut, oavsett konsekvenser. Polisens befogenheter i samband med att utvisningar ska genomföras förstärktes i flera omgångar åren 2016-2017. År 2017 fick Migrationsverket rätt att ta hjälp av polisen för att avhysa människor från boenden. Våren 2017 ändrades Utlännings-lagen så att åldersbedömning skulle ske tidigare i asylprocessen. Samtidigt infördes de röntgenmetoder som fortfarande används och som kritiserats för hur de tolkas och används i beslutsfattandet.

År 2017 kom en utredning som föreslog förändringar av de knutar i lagstiftningen som gjort att personer som får beslut om utvisning till länder som inte tar emot dem kan bli kvar i limbo i Sverige i många år, utan tillgång till de flesta rättigheter. Men utredningen hamnade i regeringens byrå-låda. Istället har situationen ytterligare försvårats genom en dom i Migrations-överdomstolen som innebar att ett praktiskt verkställighetshinder som var känt redan i grundärendet inte skulle få betydelse förrän tidigast då utvisningsbeslutet preskriberats efter fyra år.

Migrationsöverdomstolen har också tagit beslut som begränsar vilka som kan få stanna på grund av sitt arbete efter avslag på asylansökan (så kallat spårbyte). År 2020 ändrades LMA-lagen igen, då rätten till dagersättning togs bort för asylsökande som bosatt sig i ett område som pekats ut som utsatt. Andelen som får utvisnings-beslut har ökat dramatiskt. Det beror delvis på en hård praxis mot asylsökande från konfliktländer som Afghanistan, Irak och Somalia. Ett återtagandeavtal med Afghanistan som öppnade för fler utvisningar dit slöts 2016. 

Det som inte finns i myndighetsbeslut är svårare att spåra. Till exempel varför polisen börjat ta hjälp av socialtjänsten i jakt på papperslösa eller varför hemlandspass avfärdas på nya uppfinningsrika sätt. 

Den tillfälliga lagen rörde främst villkoren för de asylsökande som ändå får uppehållstillstånd. Att utvisningarna till Afghanistan skulle öka, hur ensamkommande barn skulle behandlas, hur id-handlingar eller trovärdighet ska bedömas eller att det skulle bli svårare att byta spår är exempel på saker som inte står i den tillfälliga lagen. En del av den tillfälliga lagen som faktiskt påverkade vilka som får stanna var begränsningen av uppehållstillstånd av humanitära skäl, eller »ömmande omständigheter« som det heter i lagen. 

Ett antal svårt sjuka eller traumatiserade barn och barn med olika funktionsvariationer drabbades, vilket är förfärligt och onödigt. Men den stora gruppen som förr fick uppehållstillstånd av ömmande omständigheter var barn som sökt asyl på egen hand men inte kunnat bevisa att de hade personliga skyddsskäl. Tidigare var det normalt att barn ändå fick permanent tillstånd ifall de saknade anhöriga i hemlandet.  

Att ömmande omständigheter inte kunde användas var ett av de första stegen i en lång kedja av regeländringar, praxisändringar och omtolkningar som till slut har gjort att de flesta i denna grupp får utvisningsbeslut även om de inte skrivs upp i ålder. Långa handläggningstider har också lett till att unga som sökt asyl som barn har fått utvisningsbeslut som vuxna. Dessutom togs kommunernas ansvar och ersättning bort för dem som fyllt 18. De tvingades abrupt lämna ungdomsboenden och familjehem för att klara sig själva genom överklaganden och nya regler. En del ungdomar blev hellre hemlösa hellre än bytte kommun, för att kunna gå kvar i skolan. 

Allt står alltså inte i den tillfälliga lagen. Samtidigt har den tillfälliga lagen och hur den lanserades spelat roll långt utanför sitt formella område genom att den gav signalen: Det är okej att människor drabbas, att integrationen undermineras och även att barn far illa– eftersom det krävs för att minska antalet asylsökande. Just så bemöttes all kritik mot lagen. 

På vissa punkter har lagtillämpningen skärpts genom Migrationsverkets tolkningar i tyst praxis. Exempel på detta är hur flera tusen ensamkommande barn under 2016 rutinmässigt skrevs upp till en högre ålder redan innan de nya röntgenmetoderna infördes, ofta utan motivering överhuvudtaget och oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat exempel är skärpta bedömningar av id-handlingar. I andra sammanhang har praxisändringar skett formellt genom domstolsbeslut eller Migrationsverkets rättsliga ställningstaganden.

Det finns också en uppsjö av vittnesmål efter 2015 om ökande problem i asylproceduren med tolkar, ombud, fördomar bland handläggare, bristfälliga utredningar, felsökeri om inte ren fientlighet från asylutredare etc. Barn, traumatiserade personer och andra med särskilda behov har bemötts på sätt som hindrat deras skäl från att komma fram i asylproceduren. Det som inte syns i skriftliga regler eller beslut är svårt att belägga. Det är också svårt att avgöra om det verkligen är något som blivit värre de senaste åren. Forskning om detta pågår genom projektet Asylkommissionen.  Asylsökandes vittnesmål är tydliga, men det står också klart att många som haft med asylsökande att göra i olika roller under en längre tid verkligen beskriver ett skifte efter 2015 i bemötande och attityder.

Alla förskjutningar har inte gått i restriktiv riktning. Vissa rättigheter i överklagandeprocedurer har till exempel stärkts genom EU-direktiv. Gymnasielagen var ett försök att rädda situationen för en del ungdomar som kommit i kläm, även om den slog godtyckligt och senare sattes ur spel på flera sätt. Migrationsöverdomstolen och EU-domstolen har försvarat rättsprinciper. Det finns handläggare både på Migrationsverket och inom socialtjänsten som gör sitt bästa för att det ska bli bra och det finns domare som tänker själva och läser lagen snyggt. Men den övergripande bilden är att det har blivit svårare att nå trygghet i Sverige de senaste åren, inte minst för barn.

3. Vart är vi på väg?

År 2019 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdrag att föreslå hur den bestående Utlänningslagen ska se ut när den tillfälliga lagen upphörde att gälla, vilket skulle ske i juli 2021. Man skulle kunnat tro att den parlamentariska kommittén skulle ha ägnat sig åt att utreda vilka konsekvenserna faktiskt blivit av lagändringarna och andra åtgärder efter 2015, för de asylsökande, för asylrätten, för integrationen. Och vilka konsekvenserna skulle bli om åtgärderna permanentades. 

Kommittén kunde ha utgått från asylsökandes erfarenheter och från den forskning som faktiskt finns om effekter av asylsystemet. Vad har tidsbegränsade uppehållstillstånd, familjesplittring och begränsning av humanitära skäl betytt för människors hälsa och deras etablering? En annan fråga som kommittén borde ha varit intresserad av att utreda är varför människor blir kvar efter utvisningsbeslut eller söker asyl i andra länder. Finns det brister i rättssäkerheten? Och å andra sidan: Vilka framgångsfaktorer finns i Sveriges flyktingmottagande?

Dessa och andra frågeställningar togs upp i ett »skuggdirektiv« från Asylkommissionen i juni 2020. Men de verkliga utredningsdirektiven från regeringen var mer begränsade. De politiska diskussionerna kom att handla om volymmål och ytterligare restriktioner, men kommittén kunde inte enas om detta utan när den levererade sitt betänkande så innehöll det i stort sett att principerna i den tillfälliga lagen skulle permanentas. De konsekvenser som tidigare hade viftats undan med argument om lagens tillfälliga karaktär skulle alltså bli bestående.   

Varken betänkandet eller det lagförslag som blev resultatet innehöll mycket av konsekvensanalys för asylsökande. De konsekvenser som togs upp var antalsmässiga och finansiella, med den underliggande förutsättningen att antalet asylsökande bör hållas nere. Det kan verka motsägelsefullt eftersom antalet asylsökande redan låg på en mycket låg nivå. Ca 13 000 personer sökte asyl i Sverige i år 2020. År 2015 var antalet uppe i nästan 163 000 personer. Samtidigt hade andelen av de sökande som får stanna sjunkit från 77 procent (av dem som fått sina asylskäl prövade i Sverige) år 2016 till 29 procent 2020. 

När Stefan Löfven försvarade de åtgärder Sverige skulle vidta 2015 så försäkrade han att själva asylrätten skulle upprätthållas. Samtidigt drev han igenom ett transportöransvar som skulle hindra människor från att överhuvudtaget nå Sveriges gräns. Men statsministern deklarerade att när människor ändå kommer hit – då ska de få sin sak prövad, det är en internationell överenskommelse som Sverige inte kan frångå. 

Det som faktiskt har hänt sedan 2015 är ändå att den fullständiga asylrätten, rätten att få skydd, i praktiken verkar ha inskränkts i Sverige genom många samverkande förändringar i regler, praxis och bemötande. Samtidigt har även den den grundläggande asylrätten, rätten att söka asyl, allt oftare och allt mer systematiskt satts ur spel vid EU:s gränser. Pushbacks, alltså att människor med våld körs bort från gränsen, var för bara några år sedan undantag och kunde bli till skandaler. Nu utspelar sig sådana scener dagligen runtom EU:s yttre gränser, både ute i Medelhavet, vid medelhavsländernas hamnar och vid landgränserna i Östeuropa. 

Den cyniske betraktaren vet att det – efter det första dråpslaget med transportöransvar då många fortfarande var på väg till Sverige – inte är svenska asylregler som minskat antalet asylsökande utan snarare EU-ländernas samlade gränspolitik. Men hur mycket asylrätten än har hyllats så hörs inte någon kritik från Sverige mot vad som händer vid EU:s gränser och inte heller någon vilja att gå före när det gäller omfördelning från gränsländerna – tvärtom. 

De flesta politiker till vänster om SD hade tidigare deklarerat att de slår vakt om rätten att söka asyl. Men under debatten 2020-2021 började politiker från flera partier ifrågasätta asylrätten och beskriva den som omodern. När den nya utlänningslagen slutförhandlades under våren 2021 handlade debatten inte längre om ifall Sverige skulle permanenta begränsningarna från den tillfälliga lagen, utan om de mindre ändringar regeringen ville göra för att läka några av de mest orimliga konsekvenserna. 

När talibanerna tog makten i Afghanistan sommaren 2021 var Stefan Löfvens första reaktion att »vi ska aldrig tillbaka till 2015«. Att antalet asylsökande till Sverige inte får öka är fortfarande högsta prioritet. I den utlänningslag som trädde i kraft 20 juli 2021 har reglerna om ömmande omständigheter återställts. Samtidigt har praxis ändrats för barn utan vårdnadshavare så att de ändå i de flesta fall kommer att få utvisningsbeslut som verkställs när de fyllt 18. Möjligheten att få stanna av humanitära skäl har öppnats för en liten grupp vuxna som redan har haft tidsbegränsade uppehållstillstånd under lång tid men inte kan få fortsatt tillstånd med de nya reglerna. Ett par av de många hindren för familjeåterförening har tagits bort. Dessa justeringar – som berör få personer – framställdes av oppositionen som en ny massinvandring. I det stora hela har försämringarna från den tillfälliga lagen nu permanentats, de som infördes med det uttalade syftet att avskräcka asylsökande från att komma hit. 

4. Den villkorade asylrätten

Den möjligen omoderna asylrätten, både rätten att söka och rätten att få asyl uttrycks i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i den enkla satsen »Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse«.  Har det någonsin varit sant? Har inte den där satsen alltid haft en outtalad fortsättning? Jag vill hävda att regeln i verkligheten lyder »Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse – om det inte hotar dessa länders invånare«. Den här meningen står inte i deklarationen, det är bara mitt sätt att beskriva hur artikeln tolkas. 

Den utbredda acceptansen av asylrätten i ett välmående land som Sverige kan ha byggt på att »vi« känner oss trygga: »de andra« hotar inte oss. Den klassiska flyktingen som Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter är uppbyggd kring är en enskild människa på flykt från en annan farlig stat, styrd av våldsamma främmande människor. Vi tar inte emot »de andra« hur som helst, tvärtom räddar vi flyktingen från »de andra«. Och det gör vi gärna fortfarande. Vi räddar gärna konvertiten från onda muslimer (åtminstone om konvertiten bidrar till samhället och uppför sig enligt våra föreställningar), vi räddar gärna den duktiga it-teknikern vars kompetens skulle gå förlorad i hans efterblivna hemland, eller tolken som arbetat för svensk militär. Vi räddar det svensktalande barnet som skulle gå ett hemskt öde till mötes i den våldsamma omgivningen i hemlandet, och så vidare. Att ta emot de här extra utsatta individerna hotar oss inte. Tvärtom bekräftar det att »de andra« inte är att lita på. 

När jag nu skriver »v« menar jag inte hela Sverige eller läsarna av denna text utan helt enkelt »vi« i motsättning till »de andra«. I samma ögonblick som »de andra« framstår som ett större kollektiv med anspråk på rättigheter så glider diskussionen över till att handla om flyktingkonventionens osynliga fortsättning. Om detta hotar »oss« så har vi rätt att säga nej! Det är bara det att när vi tar oss rätten att säga nej till asylrätt så kommer det också att drabba konvertiten, it-teknikern, tolken, det svensktalande barnet och många andra enskilda vars trängande behov av fristad gör människor omkring dem beredda att strida för dem och lida med dem. För lagstiftarna och de politiker som piskar upp stämningen är alla asylsökande en del av hotet.

Hur kan människor på flykt, en bråkdel av den totala invandringen såväl i Sverige som i EU, hota invånarna här? Och detta trots att invandring rent ekonomiskt ses som en nödvändighet i de flesta EU-länder inklusive Sverige? Den bild som nu målas upp utan någon särskilt ingående analys av orsak-verkan är att bristande integration och gängkriminalitet hänger ihop just med flyktinginvandringen. Det är lite märkligt. Våldsbrottsligheten minskar över tid. Det fanns kriminella gäng också ett par generationer tidigare, utan invandrare. Det fanns kriminella gäng i den förra generationen – Hells Angels och de högerextrema till exempel. Men idag handlar diskussionen om invandrargäng. 

Det fanns fattiga förr också, fast de inte alltid var invandrare. Segregation och kriminalitet tar sig olika uttryck i olika tider. Men de finns på riktigt. Jag har en ung släkting som går snabbt från skolan med överfallslarm i fickan, för att det finns kvarter han måste passera där den som identifieras som svenne är fritt byte. Han frågar mig vem som tänker skydda honom och jag blir honom svaret skyldig. Jag skulle gärna vilja att Sverige hade en välfärdspolitik och en polis som kunde förhindra att de ungdomar som hotar honom växt upp i tron att bästa framtiden ligger i vapen, knark och blingbling. De är svikna, och han är också sviken. 

Ur mitt perspektiv är det viktigt att mördare, knarklangare och bedragare åker fast, inte minst om de är verksamma i utsatta områden där invånarna drabbas både av brotten och av att likställas med brottslingarna. Det är viktigt, precis som det är viktigt att det finns rättvisa och skydd mot diskriminering i alla andra sammanhang. 

Men har kriminalitet med asylpolitik att göra? Väldigt lite om det handlar om asylrätten som sådan, vare sig den grundläggande eller den fullständiga. Ändå hänger det ihop. Det minst farliga sättet att ta sig till Sverige för en människa som behöver skydd är ett falskt pass, ett skenäktenskap eller ett skenjobb. Kriminella gäng handlar med människor lika väl som med knark och vapen. Ändå fanns inte ett dyft av konkreta förslag om lagliga vägar i diskussionen om utlänningslagen. I EU-kommissionens nya pakt är lagliga vägar den vagaste och mest avlägsna punkten.

Istället får flyktinginvandring skulden för gängkriminaliteten. Det är precis som när asylsökande i det beryktade flyktinglägret Moria i Grekland fick skulden för sitt öde. När människor i Moria blev sjuka i Covid-19 togs de inte därifrån för behandling och isolering. Istället isolerades hela lägret. När lägret senare satts i brand och fem personer misstänktes ha startat branden, så förklarade den grekiska premiärministern att människorna från Moria inte skulle evakueras eftersom det inte får löna sig att starta bränder. 12 000 människor varav en stor del barn straffas – liksom faktiskt alla andra som bor på ön Lesbos där lägret låg. 

Den asylpolitiska diskussionen i Sverige idag handlar alltså inte om vilka som har rätt till asyl och vad det ska innebära. Istället handlar den om ifall asylinvandring är ett hot eller inte. Det finns ett outtalat villkor att om asylinvandringen är ett hot så har »vi« rätt att säga nej. 

Det här är såklart ett moment som har funnits med i alla tider. Asylrättsrörelsen har alltid behövt påpeka att det är flyktingarna som är hotade. Den osynliga fortsättningen på Artikel 14 har alltid funnits där, även i Sverige. Men från och med presskonferensen i november 2015 och argumentationen inför den tillfälliga lagen så blev den offentlig och uttalad. Idag 2021 har hotet glidit från mängden asylsökande till de asylsökandes förmodade egenskaper. Detta uttalas öppet på ett sätt som fortfarande 2015 skulle ha varit omöjligt.

Det är i den kontexten som Sveriges riksdag år 2021 – precis som som 2016 – antog en lag vars syfte är att avskräcka asylsökande från att ta sig till Sverige och minska möjligheterna till permanent bosättning. I mer dramatisk form utspelades samma sak på Lesbos. 

Situtationen i lägren på de grekiska öarna var resultatet av EU-kommissionens idé om hotspots där asylsökande skulle tas emot med EU-ländernas gemensamma krafter och därefter även fördelas inom EU. I verkligheten blev det överbefolkade gränsläger där människor hålls kvar i misär i månader och år.

Grekland är inte drabbat av någon naturkatastrof, det är ett i-land, det är inte hotat av någon yttre makt. Ändå har avhumaniseringen av »de andra« gått så långt att invånarna från det nedbrända Moria kunde stängas in av militär och hållas fast på en liten yta utan tillstymmelse till hjälp, inte ens vatten i inledningsskedet, allt för att de inte skulle beblandas med grekerna. De hotar oss, därför har de inga rättigheter. 

I Sverige sker avhumaniseringen genom retorik men också genom till exempel behandlingen av människor som inte får uppehållstillstånd men som inte kan utvisas. En del av dem lever i Sverige idag utan rätt att arbeta och utan rätt till någon form av bistånd eller boende. I turerna kring LMA-lagen och utredningen om praktiska verkställighetshinder har det stått helt klart att ansvariga politiker och myndigheter accepterar den ordningen och att fler människor – i vissa fall även barn – hamnar där. Situationen framstod i blixtbelysning då utvisningar till Afghanistan stoppades sommaren 2021 utan garanti för att de som berördes skulle ha något att leva av under väntetiden. Samtidigt sprids i den politiska debatten och i media en bild av att de som befinner sig i limbo på grund av praktiska hinder att verkställa utvisningen främst är brottslingar som dömts till utvisning. 

Förslaget till ny pakt som EU-kommissionen lade fram i slutet av september 2020 skulle kunna ses som ett försvar för asylrätten genom betoningen av att de som anländer till gränserna ska tas emot och få söka asyl. Pushbacks ska inte förekomma, räddningsfartyg ska få lägga till. Men avskräckningsmomentet finns kvar. De som inte är välkomna ska slussas till snabbspår inom fem dagar och hela proceduren ska vara avslutad på tolv veckor. Den fullständiga asylrätten, att den som behöver skydd faktiskt ska få det, riskerar därmed att undermineras.

För dem som sorteras bort tar enligt förslaget utvisningsproceduren vid efter högst tolv veckor, vid behov hanterad av just de EU-länder som till varje pris vägrar att ta emot några flyktingar. Paktens grundbult är återvändande. Som komplement hoppas EU-kommissionen att länderna ska gå med på att med ”obligatorisk solidaritet” ta emot de asylsökande som får möjlighet att gå igenom en längre procedur där deras skäl prövas. Det är alltså en vidareutveckling av den hittills misslyckade hotspot-idén.

Paradoxen är densamma som i Sverige: Den stora mängden invandrare – som EU är i kraftigt behov av – anländer genom andra slag av invandring där lagliga vägar står till buds, såsom studier och arbetstillstånd. Invandringen skulle behöva öka. Samtidigt utmålas den betydligt mindre mängd som kommer på »irreguljära« vägar som ett hot. Istället för att anvisa vägar till legalisering skall hotet undanröjas.

5. Hotbild eller tillit

Nördar som jag kommer nu att grotta ner sig i detaljerna i antagna utlänningslagen och EU-förslagen, och rörelsejuristerna kommer att använda alla paragrafer som går att använda för att flytta fram positionerna. Det är bra. Men den utveckling som jag beskrivit ovan visar att de tongivande politikernas ambitioner, både i Sverige och på EU-nivå, har varit viktigare för utvecklingen än de enskilda paragraferna. Ambitionen att utestänga har slagit igenom och övertrumfat skyddsmekanismerna på många områden. Därför behöver vi inom asylrättsrörelsen diskutera förslagen i en kontext. 

Vilka myter, vilken verklighetsbild, vilka politiska ambitioner, vilka flyktingpolitiska mål behöver diskuteras? Dessa kommer att slå igenom i praktiken oavsett hur detaljerna slutligen blir skrivna i den svenska Utlänningslagen eller EU-pakten. 

Förstå mig rätt. Jag tror inte att kampen för mänskliga rättigheter som våra förfäder skrivit in i konventioner och andra internationella dokument är onödig. Tvärtom: de internationella åtagandena är viktiga verktyg, inte minst mot diskriminering, och den juridiska striden för att åtagandena ska respekteras kan ibland övertrumfa lagstiftares ambitioner att kringgå dem. Rättsstatens principer är ingen skitsak. Att ta den juridiska striden för varje enskild asylsökande är en del av detta och utan den striden skulle inte positionerna kunna flyttas fram.

Men striden om verklighetsbilden och vad flyktingpolitik handlar om måste föras samtidigt på andra arenor. Om politikerna nu lägger förslag som bygger på att flyktinginvandring är ett hot, så behöver det bemötas med andra bilder av flyktinginvandringen, som kan underminera den förhärskande. 

Samtidigt har den som faktiskt känner sig hotad rätt att respekteras och få svar från andra krafter än de som förlitar sig på svaret att stoppa invandringen. 

Det finns en stor tragik i att politikerna med motivering att integrationen inte fungerar genomdriver åtgärder som kategoriserar och utestänger och som saboterar integration – utan att ta ansvar för om profetian blir självuppfyllande.

En omedelbar konsekvens av den restriktiva politiken är den stora mängden papperslösa, alltså personer och familjer som bor kvar i Sverige utan uppehållstillstånd och utanför de flesta rättigheter. De som lever här utan rättigheter, de har inte heller skyldigheter, inga lojaliteter. De kan inte straffas ut för de är redan utanför. En annan konsekvens är kategoriseringen även av dem som får uppehållstillstånd. Det finns nu en lång rad kategorier efter vad slags uppehållstillstånd man har som ger olika rättigheter. Alla är på jakt efter sätt att överleva.

Asylrättsrörelsen skulle, precis som Asylkommissionen uppmanade den parlamentariska kommittén att göra, behöva lyfta fram framgångsfaktorer. Om hotbilder just nu är dominerande, hur ska de ersättas av tillit? Tilliten till samhällsinstitutioner och till andra människor är fortfarande hög i Sverige enligt upprepade mätningar. Vad är det som skapar tilliten? Vad är det som gör att en del infödda inte alls känner sig hotade av just flyktinginvandring? Och vad är det som gör att en del som flytt till Sverige trots alla hinder och rasism känner stor tillit till Sverige och till andra invånare? 

Människorna som stod på stationerna 2015 plågas idag av den växande nationalismen och rasismen och hur arbetare ställts mot arbetare i alla dessa kategorier av tillstånd eller tillståndslöshet. De är slitna av misstro, inhumant bemötande och ständigt ändrade regler och av att staten inte tar sin del av ansvaret. Det är inte bara flyktingar som har satts åt sidan utan även andra grupper i eftersatta områden. Många som kom 2015 har deporterats eller flytt vidare. Men andra är kvar och några har tillkommit.

Vi har mycket att lära av den våg av ömsesidig tillit som fanns under september-oktober 2015, men också av den envisa tillit som visats bland dem som ”stått kvar” och stöttat asylsökande, sökt lösningar och försvarat rättigheter, både bland professionella, i civilsamhället och bland asylsökande själva – även om tilliten till slut kan brista efter alltför många svek.

2015 förstod folk i Sverige – inte bara de som kom till stationerna – att flyktingar är människor på flykt. 2021 är människorna på flykt åter ganska osynliga och barriärerna har växt. En stor grupp afghanska barnfamiljer försökte ta plats i offentligheten sommaren 2019, genom kampanjen »Liv utan gränser«. Idag har många av de starka kvinnor som gick i spetsen för initiativet lämnat Sverige i all tysthet med sina familjer, för att försöka hitta skydd någon annanstans. 

Palestinier och andra som hamnat i limbo i Sverige har också försökt ta plats i det offentliga utan någon större framgång. Det är svårt att nå fram i mediebruset.

De som mot alla odds har hittat sin plats i samhället och, liksom så många tidigare invandrare, är en del av det starka Sverige är också märkligt osynliga. När kostnader och bördor ska beräknas syns inte den kraftfulla överrepresentationen av invandrare bland vårdpersonal och servicen med mat, städning och transporter. Inte minst efter pandemin borde vi som invånare vara stolta över allt vi klarar tillsammans.

Trots att det är så svårt att slå igenom tror jag att det är nödvändigt att fortsätta skapa tillit genom att se varandra och att synliggöra, och söka nya sätt att göra det. För att politikerna ska vara intresserade av att ändra retoriken och målbilden krävs ett folkligt stöd – att väljarna vill det. Just nu begränsas den politiska debatten till volymerna, hoten och i bästa fall rätten att söka skydd vid en gräns. Men det folkliga stödet kan bara bygga på insikt om den fullständiga asylrätten: att detta är människor som behöver skydd och att samhället har en skyldighet att garantera detta. 

Visst spelade bilden på Alan Kurdi roll. Det var inte bara en bild utan han hade också ett namn, han var någons son. Han fanns på riktigt och var inte bara »den andre«. Den effekten har gått över nu, sedan bilden blivit ikonisk. Men det var precis det som var insikten. Flyktingen är på riktigt och är en människa.

Om vi många som står kvar och försvarar asylrätten ska återta initiativet behöver vi fortsätta där. Visa de osynliga ansiktena av levande flyktingar som också är på riktigt. Lyssna till de tystade berättelserna. Påminna om att det bara finns ett villkor för mänskliga rättigheter: Att vara människa.

Av Sanna Vestin 

Krönika

Ickevåld i våldets tid?

1.

Jag är sjuttiofem år. Krig och krigshot hör till hela min livstid. Jag kom till den natt USA fällde en atombomb över Nagasaki i Japan. Som 16-åring var jag rädd för kärnvapenkrig när Sovjet placerade avfyringsramper på Kuba för medeldistansrobotar som kunde nå USA med kärnvapen. Samma år började USA bomba Vietnam och använda kemisk krigföring för att förstöra livsmedelsförsörjningen. När jag gjorde värnplikten och protesterade mot Vietnamkriget mobbade officerarna mig. Det fick mig att vapenvägra. När jag var 22 år gick Sovjet in i Tjeckoslovakien. Den dag jag gifte mig ockuperade Sovjet Afghanistan. Det första året på det nya årtusendet anföll USA Afghanistan. Tre år senare anföll en allians ledd av USA och Storbritannien Irak och inledde ett nio år långt krig där en miljon människor dödades
eller lemlästades när jag var i 50-årsåldern. Ryssland fortsatte kriget i Syrien när jag var 60-åring och anföll Ukraina 2022 med ett urskillningslöst bombande som tvingat miljontals människor på flykt.

En krigs- och våldskultur präglad av militären i USA och Ryssland härskar i världen. Militären i dessa makter följer sin egen logik. USA:s och Sovjets seger över nazismen i andra världskriget skapade deras groteska övertro på militär makt. 

Jag har bytt åsikt flera gånger i mitt liv om nödvändigheten att tillgripa våld för att få tillstånd sociala förändringar och som självförsvar. Det är jag inte ensam om. Det har också Svenska kyrkan gjort, Martin Luther King, ANC och Desmond Tutu. 

2.

Under min livstid har ledare i Tyskland, i länder som Kambodja, Rwanda och på Balkan dömts för folkmord. Men aldrig USA:s eller Sovjets/Rysslands ledare för de folkmord och krigsförbrytelser de begått. De har istället skapat en kultur av rättslöshet och straffrihet för brott mot mänskligheten. I USA:s och Rysslands efterföljd har Turkiet, Kina, Israel, Syrien, Iran och Saudiarabien valt straffriheten. Saudiarabien för krig idag med bland annat svenska vapen. 

De lyckas upprätthålla straffriheten tack vare vår flathet. Sverige vågar inte ens ansluta sig till FN:s förbud mot kärnvapen av rädsla för att irritera NATO.

Det behövs en stark internationell fredsrörelse för att tvinga dessa stater att nedrusta och att acceptera Internationella brottmålsdomstolen ICC. 

Vilka stater upprätthåller massvåldet i världen? USA, Ryssland. De accepterar inte internationell rätt. De följer den enkla logiken att möta motstånd med våld. 

3.

Nu följer politikerna i hela Europa samma logik och tävlar i att upprusta. Hela det politiska spektret förskjuts kraftigt åt höger. Kriget mot Ukraina föder en väldig upprustning med vapen som kommer att användas i en våldsam framtid.

Kriget kommer att skörda ännu fler dödsoffer av svält i fattiga länder. Redan nu har priset på vete ökat kraftigt. Krig flyttar fokus från klimatkrisen. Kriget kan leda till en global matkris. Våldet fortplantar sig.

4.

Våld föder våld. Men vad kan man göra istället? 

350 000 amerikanska soldater deserterade i USA eller vägrade lyda inkallelseordern under Vietnamkriget. Sannolikt den största krigsvägrarrörelsen i historien. Vietnamesernas väpnade kamp, vägrarrörelsen i USA och världsopinionen fick efter tio år slut på kriget. Det var inte den amerikanska administrationen som avbröt kriget, det var desertörerna och krigsvägrarna.

Militären i USA och Ryssland (som i alla länder) har en inneboende destruktiv kraft. Istället för att uppmuntra unga män till självständigt tänkande och ansvarstagande, drillas de i våldsanvändning och att stympa sina samveten.

De tusentals modiga ryssar som nu protesterar mot kriget behöver vårt stöd, de spelar en avgörande roll tillsammans med ukrainarna som försvarar sig mot den ryska krigsmaskinen.

Civilsamhällenas uthållighet och ickevåldsmotstånd är viktigare än det militära. Ickevåldsmotstånd bör prioriteras framför militärt. Ickevåld är inte passivitet utan aktivt motstånd mot våld. Istället för konsumentbojkotter bör vi upprätthålla och skapa fler vänorter i Ryssland och Ukraina. Öka kontakterna till det ryska civilsamhället och utnyttja möjligheterna att föra fram antikrigsbudskap.

5. 

Hur närmar man sig frågan om ickevåld i dessa dagar när Rysslands ohyggliga krig mot Ukraina rasar?

Fredsrörelsen i USA beskriver NATO:s offensiv som en omringning av Ryssland. NATO bröt sina löften om att inte expandera österut, något som är väldokumenterat. USA:s och NATO:s »defensiva« vapen har uppfattats som offensiva av bland andra Ryssland. Rädslan i Moskva har varit tydlig och högljudd i många år. USA:s militärutgifter är högre än de följande åtta ländernas sammanlagt, inklusive Kina och Ryssland. 

Att möta våld med våld är den lättaste tanken, men inte den klokaste. Den indiska aktivisten Arundhati Roy har sagt att »Behovet av förändring och politisk förståelse och fantasi är omättligt.« Tydligare kan inte vår situation formuleras.

Miljontals människor över hela världen demonstrerade mot Irakkriget 2003 innan kriget hade brutit ut. Men regeringarna i USA och Storbritannien var döva och släppte lös krigsvansinnet. Och den svenska regeringen gav sitt stöd till kriget. En miljon människor dödades och våldet fick ett starkare fäste i vår tid: Islamska staten, kriget i Syrien. Risken är överhängande att kriget i Ukraina följs av än mer våld och krig om inte en klok fredsprocess genomförs.

NATO röjer sällan var de har placerat sina kärnvapen. Deras strategi går ut på att slå ut motståndarens vapen först (så kallad Mutual Assured Destruction). Kärnvapnen är placerade på båtar, flyg, ubåtar eller på baser. Norge och Danmark har kärnvapen, vilket avslöjades 1983 av fredsaktivister. Om Ryssland tvingas till reträtt i Ukraina är risken stor att Putin tar till kemiska vapen eller kärnvapen. Ju längre kriget pågår ju större är risken. Rysslands ödeläggelse av Mariupol kan vara ett varsel om än värre stundande krigsbrott.

Man kan jämföra situationen idag med
Kubakrisen 1962 som resulterade i att Ryssland drog bort sina missiler från Kuba och USA gick med på att dra bort sina kärnvapen från bland annat Turkiet. Om EU medlar konstruktivt i konflikten mellan Ryssland och Ukraina, kan det bli möjligt att få till stånd en kompromiss där Ryssland och NATO flyttar/reducerar sina kärnvapen i Europa och där Ukraina får en neutral ställning typ Sveriges eller Schweiz. Ett kärnvapenfritt Ukraina, Norden och Baltikum vore ett stort framsteg. Med säkerhetsgarantier från EU, FN och Nato.  Men det kräver ett EU som är mycket aktivare i fredsarbetet. 

Krig och krigshot slutar alltid med förhandlingar. Vi har idag en historisk chans att nedrusta kärnvapen. Istället för upprustning i stor skala som vår tids politiker i alla läger tanklöst ägnar sig åt. Ukraina vill sannolikt få ett omedelbart eldupphör, inte bli medlem i NATO, vara neutralt och till viss grad en demilitariserad stat med garantier av FN, Nato och EU. NATO:s expansion till Rysslands gräns och många amerikanska imperialistiska krig bidrog till kriget i Ukraina. Därför bör USA uppträda ödmjukt i fredsförhandlingarna. Kväkarna i USA driver en kampanj för att USA ska avrusta. I fredsförhandlingarna med Ryssland bör ingå krav på yttrandefrihet. Ryssland har skrivit under FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som Ryssland är skyldigt att leva upp till. 

Ingen nation kan trygga sin säkerhet på andra länders bekostnad. Det var löftet efter kalla krigets slut. Mänskligheten riskerar att gå under om inte stormakterna kommer överens om kärnvapennedrustning och samarbetar om att stoppa klimatförändringen.

Men idag går utvecklingen käpprätt åt fel håll. Ryssland, Europa och USA ökar försvarsanslagen. Utrymmet för utbildning, sjukvård och klimatsatsningar minskar. Eskaleringen måste avbrytas. 

När han talade direkt till Sveriges riksdag, uppmanade Ukrainas president Zelenskyj Sverige att ta del i återuppbyggnaden av Ukraina efter kriget. Den uppgiften bör Sverige, vår regering och vårt civilsamhälle, gripa sig an redan innan kriget är slut. När Zelenskyj talade till riksdagen bad han oss också att sluta köpa rysk olja och gas, en handel som naturligtvis finansierar den ryska krigsmaskinen.

Entusiasmen bland svenska politiker inför att skicka vapen till Ukraina kan ställas mot icke-entusiasmen inför en sådan fredlig och effektiv (men inrikespolitiskt besvärlig) åtgärd. Men om baltstaterna kan sluta köpa ryska fossilprodukter, så borde vi kunna.

Sverige och Europa har en historisk möjlighet: Få slut på kriget i Ukraina, medverka till minskad spänning och risk för nya krig. Bidra till kärnvapennedrustning. Återuppbyggandet av Ukraina. Och bidra till en demokratisering i Ryssland. Det måste ställas som ett alternativ till den upprustning som politikerna i Europa nu intensivt bedriver för att skydda sig militärt mot Ryssland. Det kräver öppna förhandlingar där man är villig att kompromissa sig fram till en kraftig reduktion av militär närvaro i Europa. Den militära logiken får inte ta struptag på våra samhällen. Risken för kärnvapenkrig hänger över oss. Kanske klimatrörelsen och antimilitarismrörelsen kan gå samman.

Leif Ericsson är före detta chefredaktör på Ordfront magasin och aktuell med memoarboken Som om en förändring är möjlig (Föreningen Ordfront 2021)
Artikeln skrevs den 2 april 2022

Förlaget

Pelle Andersson:

Det är få författare som är så omtalade som Mary Wollstonecraft och hennes bok Till försvar för kvinnan rättigheter. Hennes starka argumentation för idén om förnuftet och bildningens kraft är oöverträffad – och hon levde som hon lärde. Inget var henne främmande och även om hennes liv kanske inte är lika känt som hennes böcker så är det många som inspirerats av hennes mod – och när man nu läser Katarina Bjärvalls fantastiska bok Lutad mot ett spjut så känner man urkraften gestaltad. 

1795 ger sig Mary ut på en seglats som ska ta henne först till Onsalakusten utanför Göteborg och sedan vidare runt om i Skandinavien – Norge, Danmark, Sverige igen och sedan ned mot Altona – allt i jakten på en skeppslast med silver som hennes man förlorat. Silver som plundrats och försvunnit under den franska revolutionen några år tidigare. Det är en makalös resa, men också en resa som på något sätt gestaltar den filosofi som hon så briljant argumenterar för i sin bok.

Med sin dotter, Fanny, och sin barnjungfru, Marguerite, är hon övertygad om att hon ska hitta silverskatten – men under tiden för hon dagbok och inget går hennes sinne förbi. Hon vill veta allt, precis det som är grunden för hennes filosofi. Det blir en mycket strapatsrik resa och Bjärvall lyckas med konstycket att både vara historien trogen (notapparaten är en fröjd att läsa) och själv göra Marys resa, flera hundra år senare, för att själv, likt Mary ta reda på hur det verkligen kan ha sett ut i lotsstuga i Onsala, vilka växter som kan ha växt på en udde i havet, vad skeppsfolket kan ha ätit och hur den norska polisen var organiserad vid 1700-talets slut. Det är bok som liksom seglar på ett enormt djup av kunskap. 

Någonstans har Pier Paolo Pasolini sagt att man ska vara så bildad, så påläst att man kan låta känslan styra tanken och orden. Och precis så känns det som att Wollstonecraft kunde ha tänkt och levt och precis så har Bjärvall gått till väg när hon skapat denna bok – det är en bok som bärs fram av sin djupa research och kunskap, den är lätt, den dramatiskt och spännande på samma sätt som en riktigt god roman, men skillnaden är att här är allt sant, hämtat ur verkligheten. Det är ett sant äventyr, brukar man säga, i detta fall är det så i sanning. För det är ett läsäventyr. För det är sant. 

Det var så här det gick till när Mary var på skattjakt.

En annan märkvärdig person är Staffan de Mistura, svenskättlingen som varit inblandad i nästan varje större konflikt som vi kan minnas. Redan på Cypern, som 19-åring, 1966 upplevde Staffan den fasa som sedan gjort att han fortsatt ägna sitt liv åt krig och konfliktlösning.  

Vietnam, Sudan, Irak, det forna Jugoslavien, Afghanistan, Rwanda, Somalia men framför allt den svåraste av konflikter – den i Syrien som skulle bli hans avslutande och sista uppdrag, men just nu när jag skriver detta är han i Västsahara. Och det som är spännande med Staffan är att han alltid är på plats, antingen för att förhandla direkt med diktatorer och världsledare eller hos befolkningen för att dela ut mat och förnödenheter. Han flyger med planen som flygbombar med ris, han står på torget och delar ut norska fiskkonserver i Somalia och han har lett operasång i de italienska skogarna när han en kort tid var inkallad för att stoppa jakten av utrotningshotade fåglar – och kanske är det detta som gör honom så unik. Han är den närvarande diplomaten.

Men han är också den som mötte dem alla – Hussein, Al-Assad, Putin, Trump, Erdogan… och de må vara diktatorer eller maktfullkomliga demokratiska världsledare men Staffan de Mistura ser alltid en människa, någon man kan förhandla med. Ibland med hot, ibland med hopp om affärer, ibland vackra ord eller som när Moder Terese fick rycka ut för att övertala en amerikan. Det är också om detta han berättar – vilken metod passar var, vilken strategi ska man använda för att nå fram. Hur tänker en diplomat – egentligen.

Armbrytning med ondskan är en spännande biografi över ett liv i diplomatins tjänst, men det är också en liten handbok eller lärobok som vi alla kan ha nytta av – för varje arbetsplats har sin Trump, sin Hussein eller sin Moder Teresa.

Pelle Andersson är VD och förläggare på Ordfront förlag

Specialerbjudande till Ordfronts medlemmar

Som Ordfrontmedlem kan du köpa Lutad mot ett spjut och Armbrytning med ondskan till paketpriset 360 kr inkl. frakt (190 kr styck om du köper en av dem). Mejla din adress och telefonnummer till anna@ordfrontforlag.se och skriv »Ordfrontmedlem + Lutad mot ett spjut + Armbrytning med ondskan« i ämnesraden så skickas böckerna till dig inom några dagar. Det går även bra att beställa via post: Order, Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm. 

Lutad mot ett spjut

Lutad mot ett spjut är en bok som tar med läsaren på vandring i Mary Wollstonecrafts fotspår och in i hennes tankevärld. Det är en sann historia som tar sig friheter med inspiration av 1700-talsförfattarens fantasi och förnuft, skriven av den erfarna och kunniga författaren och journalisten Katarina Bjärvall. Mellan bokens sidor har hon lyckats väcka Mary till liv på nytt och resultatet är en fängslande biografi med en hög dos spänning. Både sett till det Mary möter, upplever och ser och den rafflande skattjakt som driver hennes resa framåt.  

 

Armbrytning med ondskan

Författaren och journalisten Erik Ohlsson har följtStaffan de Misturas arbete i flera år och bestämde sig för att skriva en bok om honom – mitt under medlaruppdraget i Syrien. I Armbrytning med ondskan möter vi en värld av ömsom tuffa beslut, retoriska piskor, och strategiska silkesvantar men vi får också bevittna mänskliga möten med potential att förändra världen till det bättre. Det är en skildring där vi får komma riktigt nära en person som kommit riktigt nära döden – både i form av gerillaledare, naturkatastrofer och maktfullkomliga världsledare.

Föreningen Ordfront

Repressionen i Ryssland och invasionen av Ukraina

Ordfront fördömer starkt Putins aggression mot Ukraina och står i solidaritet med alla människor som nu drabbas av det ohyggliga, direkta våldet men även dess humanitära konsekvenser. Det är en attack som strider mot internationell rätt, den bygger inte på den självförsvarsrätt som FN-stadgan reglerar och enligt trovärdiga rapporter riktas angreppen mot civilbefolkningen och mot civila mål – uppenbara brott mot krigets lagar med enormt lidande till följd. Medan hela världen ser på gör sig President Putin skyldig till krigsbrott, aggression. Ändå fortsätter han. Tyvärr blir angreppskriget av en stormakt i FN:s säkerhetsråd också ett bevis på den internationella organisationens största svaghet – vetorätten. 

Samtidigt fortsätter regimens repression mot oliktänkande inne i landet.  Sedan 2012 har förtrycket mot oliktänkande i Ryssland ökat, de politiska fångarna blir allt fler – ofta sker ingripanden helt godtyckligt med syfte att avskräcka människor i allmänhet från att protestera på gatorna. Demonstranter slås ned med våld, grips, åtalas och döms med falska vittnesmål och falsk bevisning – många utsätts för tortyr i häkten och fängelser. Att delta i vad som kallas illegala demonstrationer kan i sig självt leda till fängelsestraff. Att uttala sig nedlåtande mot presidenten är ett brott. Enskilda och organisationer anklagas för att vara utländska agenter – senast igår, 1 mars, fastställde domstolen beslutet om att tvångslikvidera människorättsorganisationen Memorial. Kulturarbetare, författare, konstnärer, musiker som uttrycker kritik fängslas eller hotas – många har valt att lämna landet. Oppositionella som Alexander Navalny fängslas – om de inte mördas.

Medias möjlighet att ge en alternativ bild av invasionen av Ukraina än den som sprids av statligt kontrollerad media är i princip helt kringskuren. Att protestera mot aggressionen mot Ukraina kan föra med sig allvarliga anklagelser och svåra straff. 

Ändå går nu tusentals människor ut på gatorna för att protestera mot kriget – det krig som enligt statlig media inte ens existerar. Demonstrationerna slås obarmhärtigt ned. 

Ordfront har i flera år försökt skapa uppmärksamhet kring Putins tilltagande repression mot sin befolkning, framförallt den unga generationen. Vi har valt att ge röst åt de politiska fångarna själva, låta konstnärer, musiker, författare och journalister berätta om hoten och försöken att tysta dem med påståenden om extremism, terrorism.  Om landets väg in i allt djupare diktatur och kontroll.

Det svar vi får när vi frågar : Vad kan vi göra för att hjälpa till? Har alltid varit: Slå mot pengar, mot Putins och hans närmaste enorma tillgångar utanför Ryssland. 

Världen gör just nu precis detta – frågan är om det är för sent? Om det är för lite – gör mer! För människorna som nu bombas i Ukraina, för människorna – oavsett bakgrund – som flyr krigszonerna och för dem som vågar trotsa diktatorn Putin inne i Ryssland – gör mer! 

Anna Wigenmark, Generalsekreterare Föreningen Ordfront, 2 mars 2022

 

Ordfront arbetar med väldigt begränsade ekonomiska resurser, och är därför i stort behov av stöd för att kunna fortsätta arbeta med att uppmärksamma och informera om den allt värre situationen i Ryssland. Swisha gärna ett bidrag till 123 160 60 78.

Sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina har Ordfront samtalat med journalisterna Anastasia Kirilenko och Michael Feldman om möjligheter för inhemska och internationella journalister att rapportera fritt och oberoende om kriget, och vilka risker de tar. Vi har också hållit ett samtal med Rysslandskännaren Stig Fredrikson om vad Putins syfte med kriget kan vara, hur propagandan splittrar familjer i ett samhälle där de unga följer nyheter på sociala medier och de äldre litar på statligt styrd TV, och om vad som kan hända efter kriget. Under Kulturnatten Stockholm den 23 april fortsätter vi prata med bland andra Anastasia Kirilenko om läget. Mer information om detta kommer inom kort på ordfront.se 

Utöver detta har Ordfront varit med och arrangerat en stor demonstration och en högst lyckad konstauktion i Stockholm, till stöd för Ukraina, med fler än 500 besökare och över 100 sålda konstverk! Alla insamlade medel går oavkortat vidare till en flyktinghjälporganisation i Krivoj Rog i Ukraina.

Den 12 maj fortsätter auktionen hos Föreningen Ordfront. Vill du hjälpa till som volontär? Hör av dig till info@ordfront.se! 

På https://www.ordfront.se/kampanj/repressionen-i-ryssland/ kan du följa vårt arbete och se våra samtal. 

Glöm inte stämman! 

Den 11 juni är det dags för Föreningen Ordfronts årsstämma. Anmäl dig till stämman senast två veckor före stämmodagen. Om du vill skicka in en motion ska den vara styrelsen tillhanda senast 8 veckor före stämman.  

I samband med stämman håller vi ett samtal där vi vänder och vrider på Nato-frågan. Mer info kommer snart! Samtalet kan även du som inte är medlem i Ordfront komma på. 

Hör av dig till info@ordfront.se 

Mänskliga Rättighetsdagarna 17-18 november Conventum, Örebro

Tema: Rätten till ett liv i trygghet och säkerhet

I Sverige har trygghet och säkerhet seglat upp som en av väljarnas viktigaste frågor inför valet 2022. Begreppen används ofta i samma andetag och beskriver inte sällan ett behov av att skydda någon eller något mot ett yttre hot, ofta i form av brottslighet eller ordningsstörningar. Men ur ett MR-perspektiv är det viktigt att vidga begreppen och istället tala om personlig säkerhet och social trygghet för alla människor. Många faktorer påverkar upplevelsen av trygghet; vårt boende, tillgången till arbete, vår ekonomi, vår tillit till samhället, vår upplevelse av att behandlas likvärdigt med andra (icke-diskriminering), större globala hot som klimatkris, konflikter och mycket mer. Med en sådan bred syn på vad som skapar trygghet är det uppenbart att åtgärderna för att uppnå ett liv i trygghet för alla är många och komplexa.

Under Mänskliga Rättighetsdagarna den 17-18 november kommer begreppen trygghet och säkerhet att belysas ur en rad olika perspektiv. Programmet kommer att ge aktuella lägesbilder och ny fakta, men ambitionen är också att erbjuda djupdykningar i de strukturer och bakgrundsfaktorer som ligger bakom samhällsutmaningarna. Vi vill bidra till ett samtal om säkerhet och trygghet som också innefattar social trygghet och personlig säkerhet och som har fler dimensioner och perspektiv än det vi tar del av dagligen i media. Vi vill diskutera hur främjandet av sociala och ekonomiska rättigheter kan verka trygghetsskapande och hur det dessutom kan vara mer effektivt att arbeta förebyggande för att undvika otrygghet och säkerhetshot än att agera reaktivt. 

Läs mer om temat och boka din biljett på www.mrdagarna.se