Valet är över och jag har röstat för andra gången i mitt liv. När jag skriver det här, måndag den 14 september, finns ännu inget valresultat. Föga förvånande kanske, givet hur valrörelsen sett ut. Splittrad, rörig, gapig. Det känns som att samma grepp används vid varje valrörelse; båda sidor varnar för varandras (plånboks)politik. Samtidigt ljuder varningsklockorna för allas vår gemensamma framtid högre än någonsin.
Det var nog många av oss som läser Ordfront som kanske hade väntat oss en tydligare seger för oppositionen. Tydlig är den inte, den är ju faktiskt inte ens en seger riktigt ännu. Många av oss är nog också förundrade över Liberalernas upphämtning och att de nu blir kvar i riksdagen. Allt detta till trots kvarstår ändå ett faktum: klimat- och biodiversitetskrisen bryr sig faktiskt inte om vilken sida i svensk politik som vinner valet och får regera Sverige de kommande fyra åren. Bara jobbet blir gjort.
Utsläppen har de facto ökat under den just avslutade mandatperioden, vilket ger Tidöpartierna en minst sagt tuff start om de får fortsätta vid makten. En minst lika tuff start, med kanske ännu högre förväntningar, kommer oppositionssidan stå inför. Kan de leverera eller är de alltför splittrade och spretiga i sina olika politiska visioner?
Efter en stekhet sommar på kontinenten – där, enligt uppgifter i slutet av juli från tyska nyhetsbyrån DPA, nära 10 000 personer dött bara i Tyskland, av värmerelaterade orsaker – finns det ännu ett bevis och ännu ett incitament på att vi faktiskt måste rycka upp oss och möta den allvarliga situation vi står mitt i.
Samtidigt stod Tidösidans Jimmie Åkesson i SVT:s slutdebatt inför valet och sa: »… jag bryr mig inte särskilt mycket om vad Klimatpolitiska rådet tycker«. Notera ordet »tycker«, speciellt eftersom rådet består av experter inom områden som är viktiga för klimatomställningen, som gemensamt gör en utvärdering över hur regeringens samlade politik är förenlig med klimatmålen. Men juste, Åkesson bryr sig inte om vad experterna »tycker«. Han bryr sig inte om vetenskapen.
Jag kan nog faktiskt inte för mitt liv förstå hur den retoriken ens kunde få gå nästintill obemött ur debatten när den ju faktiskt bara fortsätter att urholka och spä på misstron mot expertinstanser, remissinstanser och avfärdar rena fakta i viktiga frågor. Något som särskilt gäller klimatfrågan.
Jag ställer mig också frågande till hur oppositionen ska kunna komma överens om klimatpolitiken när två av fyra partier (C och S), enligt den oberoende organisationen Researchers’ Desk:s undersökning Swemissions 2026, inte stödjer EU:s LULUCF-förordning, som berör hur vår markanvändning och hur vårt skogsbruk ska bedrivas för att kunna uppnå klimatmålen i både EU:s klimatlagstiftning såväl som Sveriges. Det finns mycket som tyder på att vi nog behöver förändra sättet vi bland annat brukar vår skog på för att klara klimatomställningen, ändå finns det ingen tydlig färdplan från den röd-gröna oppositionen för hur vi ska nå dit.
Klockan tickar och nu återstår det snart enbart tre år innan FN:s globala mål och Agenda 2030-arbete ska vara uppnått. Det ser dystert ut, oavsett vilken sida av svensk politik som kommer styra kommande fyra år.
Jag röstade för andra gången i mitt liv i ett riksdagsval, och jag röstade på det minst dåliga alternativet vid valurnan, igen. Allt jag känner nu är: upp till bevis! Tänker ni lösa det här nu? Eller kommer samma varningsklockor vi hör varje valrörelse få fortsätta ljuda framöver? De som vittnar om splittring, rörighet och gapighet. Om polarisering, konflikt och oresonlighet.
Det återstår att se hur denna eftervalshöst artar sig. Och kanske ser det politiska landskapet helt annorlunda ut om fyra ytterligare år. Jag återkommer 2030 med ny rapport kring huruvida jag röstar på det minst dåliga, ännu en gång.
Andreas Magnusson
