Ni undrar kanske varför många unga väljer att inte föda barn längre. Fråga er själva detta: Varför ska man skaffa barn när världen sakta håller på att säcka ihop? När klimatkrisen totalt ignoreras av de styrande politikerna och när demokratin ute i världen sakta tynar bort? Och när det plötsligt har blivit okej att massmörda oskyldiga människor i »försvarssyfte«. Varför ska man skaffa barn i en sådan värld?
För mig är det inte konstigt att allt fler aktivt väljer bort att skaffa barn. För en del handlar det säkert om bekvämlighet, att vi får det bättre utan barn, eller att man vill fokusera på karriären, prioritera det sociala spelet och allt det där. Men för mig, och jag gissar även för många andra i min egen ålder, finns det också en oro och en stark medvetenhet om sakernas tillstånd i världen. Och att dessa sakers tillstånd inte tycks bli bättre, snarare tvärtom. Arbetslösheten är högre än på länge i Sverige, våra styrande politiker höjer utsläppen och de stödjer indirekt, och vissa direkt, ett pågående folkmord – ja listan kan göras lång.
Fan.
Det går helt enkelt inget vidare för oss människor i nuläget. Mänskligheten dalar, medmänskligheten dalar.
För sju år sedan började jag kalla mig själv klimataktivist. Jag anslöt mig till den begynnande Fridays For Future-rörelsen på dagen en månad efter att Greta Thunberg först slog sig ned utanför Riksdagen. Jag var en av de första att börja skolstrejka för klimatet ute i landet. Jag for sex mil, enkel väg, från mitt hem i Mockfjärd in till Falun, den präktiga residensstaden, för att skolstrejka för klimatet. Men min skolfrånvaro blev inte så långvarig. Mina familjehemsföräldrar tyckte det var en utomordentligt dum idé så det hela resulterade i att jag, 14 år gammal, förhandlade till mig att jag varje fredag, efter skolan, fick tillåtelse att fara till Falun, manifestera och sedan åka hem.
Det blev många, långa fredagar. I snålblåst, hällregn, underbart solsken, i kalla minus 20-dagar och djupa snötäcken. Jag fick inte strejka från skolan, men insisterade ändå på att offentligt visa upp mitt missnöje med den rådande politiken och fara till Falun varje vecka. Det var en markering, det var mitt uppror. Det ledde till att jag senare var med och skapade en rörelse för klimatet som drog som en enorm protestvåg över världen.
Men det som för oss började hoppfullt bemöttes hånfullt av den vuxna generationen. Den valde att inte svara på vårt rop efter hjälp och våra krav på reell förändring. Klimatkrisen fortsätter eskalera och det lilla utrymme vi har kvar för att rädda oss själva, och alla de kommande generationerna, krymper. Ändå har våra styrande politiker mage att oroa sig över för lågt barnafödande. Enligt min mening är det inte konstigt att folk tvekar, prioriterar annat, fokuserar på sig själva – istället för att skaffa barn.
Socialminister Jakob Forssmed (KD) lyfte frågan i juli i år i en intervju med SVT. Han radar upp en del tänkbara orsaker till det minskade barnafödandet:
1. Meningsförlust: Många känner meningslöshet och det blir då svårt att ta sig an ansvaret för ett barn.
2. Psykisk hälsa: Många mår så pass dåligt att man inte vill eller kanske kan ta hand om ett barn.
3. Förlossningsvården: Att det kan finnas en rädsla för att inte få rätt vård i samband med sin graviditet. (…givet hur den försvinner från fler och fler platser).
Forssmed avslutar med att berätta att han ger en utredare i uppdrag att titta på frågan brett och ta fram ett förslag på hur vi kan få ett mer “barn- och familjevänligt” samhälle. Slutklämmen är en slags efterlysning av hur vi kan skapa en större känsla av hopp i den här tiden… Som om orsaken inte alls har något med politiska beslut att göra.
Jag tycker att socialministern ska titta sig själv och sin regering i spegeln. Vilken skuld har han och andra politiker till att det idag saknas hopp?
Om ministern vill skapa mer hopp kan han börja med att använda sin position till att faktiskt försöka förbättra samhället. Till exempel tipsa sina regeringskollegor om att den här klimatpolitiken inte riktigt inger hopp just nu, att istället lyssna på vetenskapen. Till exempel att det här med att inte fördöma och motverka ett uppenbart folkmord inte direkt är hoppingivande.
Bara ett par tips.
Kanske skulle de som tvekar ändå vilja skaffa barn om den styrande folkvalda makten faktiskt visar att den aktivt gör någonting för att skapa framtidshopp och inte medverkar i skapandet av dystopin. Att istället verka för en mer rättvis, fredlig och klimatresilient framtid. Det skulle i alla fall göra mig mindre rädd i beslutet att vilja skaffa barn.
Andreas engagemang för klimatet började redan som nybliven tonåring. Sedan dess har han engagerat, organiserat och kämpat för att påverka utvecklingen bland annat genom rörelsen Fridays for Future. Nu är han 21 och redan väl etablerad talare, moderator och aktivist för klimat, fred och rättvisa. Och dessutom ny krönikör i Ordfront magasin.
Tycker du om vad du läser?
Stöd oss och bli medlem i Ordfront
