Det går fort nu. Många lagförslag ska tröskas igenom i riksdagen innan dörren, för den här gången, slås igen för den nuvarande majoriteten. Hur den ska se ut efter valet är upp till dig och mig att bestämma. Eller i alla fall om du och jag har rösträtt till riksdagen.
Regeringen må vara nöjd med sin mandatperiod – den har ju drivit igenom särskilt två stora reformprogram under sin tid vid makten: att göra allt i sin makt för att få ned invandringen till ett minimum och bekämpa gängkriminaliteten med alla medel möjliga. Vi är många som har påtalat riskerna med de snabba, beställda, utredningarna, åsidosättandet av expertis och inte minst lagarnas förenlighet med internationell rätt. En snabb överblick av några av de lagar som stiftats eller är på väg att antas påstås ha med arbetslinjen att göra, att de skapar incitament till arbete före bidrag, är ämnade att skapa trygghet, främja integrationen och motverka utanförskap i samhället.
Men fan tro´t.
Många remissinstanser varnar för att effekten kommer att bli det rakt motsatta.
Tittar vi på några av de allra senaste lagar som antagits och snart träder i kraft så känns en sådan slutsats uppenbar. Förlorarna är de människor som redan idag har en utsatt position i samhället – funktionsnedsatta, barn, ensamstående mödrar – framförallt om de är icke-svenska medborgare med ursprung utanför EU. Inom kort kommer regeringens nya bidragsreform att träda i kraft i sitt första steg, efter årsskiftet ett andra. Några av de framträdande dragen i den nya lagstiftningen handlar om att koppla grundläggande socialekonomiska rättigheter till prestation eller kvalifikation. Ett aktivitetskrav ställs till försörjningsstödet – man måste kunna delta i vissa bestämda aktiviteter för att få stödet. Samtidigt förlorar kommunerna sitt självbestämmande i frågan, hur aktivitetskravet tillämpas ska rapporteras till en statlig myndighet, IVO, och om kommunerna inte sköter sig kan de utsättas för sanktioner.
Och när det gäller föräldrapenning, barnbidrag, sjukersättning, aktivitetsersättning, bostadstillägg, omvårdnadsbidrag, merkostnadsersättning och äldreförsörjningsstöd så utesluts nyanlända från tredje land helt från dessa stöd. Detta anses vara stöd som människor måste kvalificeras sig till, antingen genom att ha haft en ansenlig inkomst under ett halvår till ett år – eller efter ett antal år, fem, i Sverige. En slags successiv tillgång till ett socialförsäkringsskydd, när internationell rätt tvärtom säger att rätten till sociala trygghetsverktyg, som bidrag för försörjning, gäller alla och att just asylsökande, flyktingar, migranter eller andra utsatta eller marginaliserade grupper ska tas särskild hänsyn till. Men regeringen, Sverige, gör precis tvärtom. Det är inget annat än en uppenbar kränkning av internationell rätt.
Och konkret, till människors rätt att leva ett värdigt liv.
Det skapar knappast ett jämlikt samhälle, knappt ens ett demokratiskt eftersom det här i så hög grad berör människor som inte tillåts rösta på en regering. Och det, enligt forskaren Luke Kemp (sid 18) ökar knappast vår kraft att motstå en kommande samhällskollaps.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.
