Under våren har vi kunnat läsa rubriker som »Matbutikerna tar ut 850 miljoner i aktieutdelning«, »2 miljarder till ägarna – har Axfood tappat det?« i tidningarna. Visst sticker matjättarnas utdelningar i ögonen. Men det är småpotatis i jämförelse med storbankernas vinster – som till stora delar finansieras direkt ur statskassan.
Av Samuel Färdow Kazen
Sveriges fyra storbanker gjorde 2024 en vinst på 200 miljarder, varav 115 miljarder delades ut till aktieägarna. Det är oerhörda summor. Det är lika mycket som staten lägger på alla universitet, högskolor, betalar ut studiestöd, presstöd, kulturstöd, stöd till landets trossamfund samt satsar på klimat, jämställdhet, migration, näringsliv, regional utveckling, miljö och natur tillsammans.
Bankerna har tjänat dessa pengar utan någon större egen arbetsinsats, stora delar kommer dessutom direkt från statskassan. Ur det perspektivet framstår upprördheten riktad mot matjättarna närmast som hyckleri. Ica-handlarna må bli rika på att ta för mycket betalt – men de arbetar ju ändå för inkomsterna. Hur kommer det sig att skattebetalarnas miljardregn till privatbankerna kan gå så obemärkt förbi?
Ett viktigt svar är okunskap. Det finansiella systemet framstår ofta som så trassligt och beloppen är så obegripligt stora att nästan ingen ifrågasätter politiken bakom. Dyrare mat och Ica-handlare som delar ut miljonvinster är mer lättsmält. Men – det här med banker och pengar är faktiskt inte så svårt som många nationalekonomer fått oss att tro. Låt oss ta allt från början.
Vad är egentligen pengar? En gång i tiden betalade nästan alla med mynt. Det var dock opraktiskt att släpa på metall för att kunna betala. Under 1600-talet kom guldsmeder och banker på att man kunde ta emot metall – och istället ge kunden ett kvitto, som när som helst kunde lösas in för att få tillbaka metallen. Dessa kvitton – så kallade »sedlar« – blev snabbt populära och började cirkulera som betalningsmedel. Bankerna kom dock snart på att de kunde ge ut mer sedlar än vad de hade metall i sina valv. Det bidrog till en snabbt expanderande penningmängd.
Problemet vara bara att sedlar utgivna på det här sättet riskerade att förlora sitt värde. Om tillräckligt många kunder ville växla in sina sedlar samtidigt, så fanns inte tillräckligt med mynt i bankernas valv. Då gick bankerna i konkurs.
Efter åtskilliga finansiella kriser som ställde till oreda i ekonomin beslutade nästan alla länder under 1800-talet att ge centralbankerna ensamrätt på utgivning av sedlar. I Sverige fick Riksbanken i praktiken sedelmonopol 1904.
Som Riksbankens förklarar på sin hemsida var ensamrätten en förutsättning för att kunna »föra en penningpolitik i modern mening«, för »om det finns fler som ger ut sedlar kan en centralbank inte själv styra penningmängden.« Resultatet av sedelmonopolet blev en stabil period utan lika många finanskriser samt mindre övervinster till bankerna världen över.
Ensamrätten att ge ut sedlar var en lönsam affär för staten, och har fortsatt vara så in i modern tid. Mellan 1990 och 2015 kunde Riksbanken leverera 210 miljarder totalt till statskassan – intäkter från att man gav ut sedlar och mynt som lånades vidare till privata banker.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
