Lokalvalen i maj blev en besvikelse för Labour och sedan dess har det fortsatt att storma inom partiet. I synnerhet kring vem som passar bäst som partiledare i tider då högerpopulistiska Reform UK ligger skrämmande bra till i opinionsundersökningarna. Faktum är att det har varit tämligen rörigt i Labour det senaste decenniet. De interna stridigheterna verkar ha cementerats sedan brexit, och en otydlig politisk linje i förhållande till EU ser ut att vara regel snarare än undantag.
Av Pia Pettersson
Premiärminister Keir Starmer har det inte lätt. Han har suttit osäkert ett bra tag, och värre är det sedan lokalvalen. Kritikerna verkar emellertid ha svårt att peka på exakt vad det är han har gjort för att förtjäna sin labila position. På pappret såg han ju ut att vara perfekt. En mänskliga rättigheter-advokat med arbetarklassbakgrund, som lovade att vara »den vuxna i rummet«, efter framförallt Boris Johnsons turbulenta år vid makten. Vidare lyckades Starmer vinna parlamentsvalet för Labour 2024 med mycket goda siffror. Många av de reformer han har sjösatt, eller är på väg att sjösätta, har varit efterlängtade: så som återförstatligandet av den misskötta järnvägen när de nuvarande privata kontrakten löper ut, reformer för att stärka anställningsskyddet, planerade satsningar på grön energi och så vidare. Visst uppvisade Starmer dåligt omdöme i fråga om turerna kring Peter Mandelsons utnämnande till ambassadör – det så kallade »Mandygate«*. Men är det egentligen något annat som skaver? Varför tycks kriserna avlösa varandra inom partiet?
Kanske är problemet egentligen inte Starmer själv, utan det kaos som har kännetecknat brittisk politik – och hela det brittiska samhället – efter omröstningen om EU-medlemskapet. Sedan dess har Storbritanniens politiska landskap karaktäriserats av instabilitet och splittringar. Ett talande exempel är antalet premiärministrar som har passerat revy de senaste åren. Under åren 1979-2016 hade Storbritannien fem premiärministrar. Sedan David Cameron avgick strax efter brexitomröstningen 2016 och fram till dags dato har man hunnit beta av fem stycken. Alltså har landet haft lika många premiärministrar de senaste tio åren som det hade de föregående 27 åren.
I juni är det tio år sedan britterna med liten marginal röstade för att landet skulle lämna EU, vilket blev startpunkten för ett dramatiskt skifte i modern brittisk historia. Den före-och-efter-effekt som brexit har lett till kan närmast jämföras med Suezkrisen 1956, och vad den betydde för brittisk politik, dess postkoloniala självbild och roll i världen och Europa.
Det var i grund och botten ett internt problem inom det konservativa partiet (Tories), som ledde till att omröstningen om EU-medlemskapet överhuvudtaget ägde rum. Dåvarande premiärminister David Cameron trodde att han slutgiltigt skulle få bukt med de högröstade EU-skeptikerna i sitt eget parti – och ännu längre högerut – om medborgarna fick rösta om medlemskapet. Cameron räknade kallt med att hans våghalsiga spel skulle resultera i en vinst för remain (stanna), fortsatt unionsmedlemskap och att EU-skeptikerna blev nedtystade en gång för alla. I stället blev det precis tvärtom: de som ville lämna EU – leave-sidan – vann och frågan om Storbritanniens förhållande till unionen blev och förblir ständigt aktuell. Polariseringen inom det brittiska samhället som exponerades under debatterna före, under och efter folkomröstningen har även den blivit beständig.
New Labour under Tony Blair var ett EU-vänligt parti, och landet var under hans år vid makten en förhållandevis engagerad EU-medlem. Stora delar av partiets väljarbas var emellertid inte lika övertygade europavänner. Dessa väljare befann sig ofta i post-industriella, traditionella Labourområden i norra och mellersta England. De högutbildade storstadsbor som röstade på Labour tenderade däremot att vara EU-vänliga och ansåg att medlemskapet var en icke-fråga. Även om brexit belyste skiljelinjen inom Labours väljarkår så var schismen mellan dessa grupper på inget sätt ny, utan hade funnits där innan folkomröstningen om EU-medlemskapet. Sedan brexit har partiet försökt gå balansgång mellan dessa två grupper. Glen O’Hara, professor i modern och samtida historia vid Oxford Brookes University förklarar mer ingående:
– Brexit blottlade en lyfta mellan två grovt förenklade och karikerade grupper Labourväljare: å ena sidan mer solidariskt orienterade och autarkistiska väljare som tror på en välfärdsstat byggd på bidrag och motprestation, och å andra sidan väljare som är öppnare för globalisering och invandring och som ser välfärd och medborgarskap som rättigheter snarare än förmåner som förtjänas genom pliktkänsla och att »spela efter reglerna«.
Eftersom brittisk politik under det senaste seklet har dominerats av två stora partier, har dessa blivit skickliga på att samla många spretiga åsikter under ett och samma tak. Men när det kom till EU verkade det som att det började spreta lite för mycket, inte bara hos Tories, utan även inom Labour. Oavsett spretigheten skulle Labour aldrig någonsin ha drivit igenom en omröstning om EU-medlemskapet, det valet föll på Tories. Hur det nu var med den saken så fick Labour motvilligt rätta sig efter rådande omständigheter när det stod klart att leave-sidan hade vunnit. Något som har visat sig vara lättare sagt än gjort.
– De flesta av Labours partimedlemmar skulle vilja att Storbritannien var med i EU. Så att acceptera brexit och bedriva politik sedan 2016 har varit en konfliktfylld process – i synnerhet som många traditionella partimedlemmar är för brexit, förklarar Patrick Diamond, professor i statsvetenskap och offentlig förvaltning vid Queen Mary University of London.
Sedan omröstningen har Labour varit tvungna att ompröva sitt förhållningssätt till EU och hela utträdesprocessen. Att uppvisa en enad front i frågan har varit svårt för partiet, särskilt när Jeremy Corbyn var partiledare. Under de åren utkristalliserades två falanger inom partiet, parallellt med att polariseringen förstärktes i samhället i stort. Corbyn försökte tillmötesgå båda grupperna genom att vara så otydlig som möjligt, samtidigt som han hade svårt att dölja att han i grund och botten alltid hade varit skeptisk till EU. En lösning som inte gick hem, i synnerhet inte hos remain-lägret, som kände sig svikna. Taktiken döptes till konstruktiv tvetydighet och har i det långa loppet inte varit särskilt konstruktiv. Glen O’Hara utvecklar:
– Även om det var en förståelig taktik har den förmodligen varit skadlig i längden. Detta då den framstår som icke-autentisk och eftersom försöken att locka till sig väljare som lutar åt Reform UK inte fungerar. Så att inte vara betydligt mer entusiastisk kring »Europa«, hur man än definierar det, skadar förmodligen Labour nu när väljare rör sig mot De gröna och Liberaldemokraterna.
En del av kritiken som har riktats mot Keir Starmer har handlat om att även han har varit svävande i förhållande till EU, och Storbritanniens förhållande till unionen. Starmer har slagit knut på sig själv för att inte dra i gång debaclet kring brexit igen, och har därför dragit sig för att uttala sig med säkerhet om EU och brexit. Däremot har han, nästan i smyg, sökt förbättra relationerna mellan Storbritannien och EU inom områden som handel, livsmedelstandard, säkerhet och så vidare.
I skrivande stund har inte fyllnadsvalet i Makerfield ägt rum än, i vilket Manchesters borgmästare, Labours Andy Burnham – den så kallade The King of the North – väntas vinna. Detta för att säkra den parlamentsplats han behöver för att kunna bli Labours näste partiledare. Under de senaste månadernas uppståndelse kring Starmer och hans eventuella efterträdare har brexit återigen seglat upp och blivit en central fråga. Kandidaterna som har presenterats som möjliga efterträdare till Starmer har beskrivits i leave– och remain-termer. Burnham är känd för att vara en remainer, något han har tvingats tona ned då valkretsen han ställer upp i är leave-vänlig. Wes Streeting, en ytterligare möjlig kandidat till partiledarjobbet, har å andra sidan sagt att han under sin livstid hoppas få se Storbritannien gå med i EU igen. Ett smart taktiskt drag, kan tyckas, för att dra till sig röster från den växande skara britter som skulle vilja att landet återigen gick med i EU. Enligt färska siffror från marknads- och opinionsundersökningsföretaget YouGov skulle nämligen 56 procent av de tillfrågade vilja att landet gick med i EU igen. Och av de som uppger att de röstar på Labour är den siffran 79 procent. Den här gruppen har naturligtvis fått ett namn, de kallas för rejoiners (återanslutare).
Det är tio år sedan omröstningen ägde rum, men ibland verkar det som att det var alldeles nyss.
Att det är så stökigt i brittisk politik har många orsaker, varav brexit är en av de mest tongivande. Vissa kommentatorer börjar fråga sig om Storbritannien i praktiken har blivit ostyrbart, närmast att jämföra med hur det har sett ut i exempelvis Italien. Och även om det finns fog för påståendet om politisk utmattning, så kallat brexit exhaustion, som det politiska landskapet har lidit av i tio år, så är det en rad sammanhängande orsaker som har lett till att situationen ser ut som den gör.
– Jag tror att utmattningen är mer generell, inte enbart kopplad till brexit. En diet bestående av X och WhatsApp-grupper, i kombination med en oändlig rad premiärministrar håller på att bränna ut centrala beslutsfattares förmåga att tänka och agera långsiktigt, avslutar Glen O’Hara.
Labour har under decennier stoltserat med att ha varit ett parti som har rymt en rad olika politiska traditioner, vilka har lyckats samarbeta till följd av deras gemensamma mål: ökad politisk representation för landets arbetarklass. Men i en tid av ökande politisk och samhällelig splittring verkar det som att partiet har förlorat denna sin forna superkraft. Frågan är om Labours nuvarande verktygslåda innehåller rätt lösning på problemet. Att byta partiledare så fort det börjar svaja lite för mycket hjälper föga i tider av konstant kris på hemmaplan och i omvärlden, när samtidigt Reform UK flåsar de etablerade partierna i nacken.
Pia Pettersson är svensk frilansjournalist baserad i London.
