På senare år har regeringarna i Sverige och en rad andra västländer antagit en ny, normgivande definition av antisemitism. Definitionen består dock även av en lista med exempel över uttryck som utgör antisemitism. Bland annat betecknas vissa negativa yttranden om staten Israel som antisemitiska. Detta har visat sig vara något av en gudagåva för olika opportunistiska politiker på högerkanten. Med exemplen som tillhygge har de både kunnat brännmärka vänstern som antisemitisk och vrida politiken i en för dem fördelaktig riktning.
Av Jouni Reinikainen
I syfte att motverka vad som uppfattades som ett ökat och förändrat hat mot den judiska minoriteten tog International Holocaust Rememberance Alliance (IHRA) 2016 initiativ till en ny definition av antisemitism. IHRA är en på många sätt aktningsvärd internationell organisation som verkar för att samla regeringar och experter i syfte att stärka och befrämja utbildning om förintelsen. Organisationen lanserade sin definition på ett plenarsammanträde i Bukarest 2016. Den har därefter antagits av 46 stater. Det stora flertalet utgörs av länder i Europa och Nordamerika. Även stater som Sydkorea och ett antal länder i Sydamerika har ställt sig bakom definitionen, liksom Israel. Det gjorde landet redan i januari 2017. Sverige antog definitionen tre år senare, i början av 2020.
IHRA:s definition är inte rättsligt bindande, men för de länder som antagit den, har definitionen ändå fått stor betydelse för avgöranden om vad som utgör antisemitism. 2021 försäkrade exempelvis den dåvarande svenska statsministern, Stefan Löfven, att den svenska regeringen skulle utgå från IHRA:s definition i sina bedömningar av antisemitism framgent. Det är en utfästelse som även den nuvarande Tidöregeringen står bakom. IHRA:s definition har dessutom fått stor betydelse för den svenska undervisningen om antisemitism. Bland annat har Stockholms stad antagit den som en grund för stadens arbete mot antisemitism på gymnasier, grundskolor och förskolor.
Definitionen i sig är inte ett problem. Den säger bara att antisemitism ’är en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar’. Det som skapar bekymmer är istället en medföljande lista med olika exempel som är tänkta att klargöra vad som är ett uttryck för antisemitism. Merparten av exemplen utgörs av olika negativa yttranden om staten Israel.
Som exempel kan anges en punkt på listan som betecknar det som antisemitiskt att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk. En annan stämplar det som antisemitiskt att avkräva Israel ett uppträdande som inte förväntas andra demokratiska länder. En tredje antisemitismstämplar jämförelser mellan Israels nuvarande politik och nazisternas politik under och före andra världskriget.
Listan innehåller ytterligare fyra punkter som har samma fokus på staten Israel. Totalt sju punkter av elva har detta israelcentrerade fokus. Det är problematiskt rent innebördsmässigt, men det har framförallt också skapat riktigt allvarliga problem i sin tillämpning.
Det vetenskapliga stödet för att definiera antisemitism i så här israelcentrerade termer varierar beroende på vem man frågar. Den forskning som stöder IHRA:s definition utgår från tesen att det de senaste decennierna har uppstått en ny antisemitism. Den nya antisemitismen är »israeliserad«, menar man. Den ser ytligt sett ut som antisionism och kritik av staten Israel, men den vänder sig i själva verket mot judar och bottnar i en aversion mot det judiska. Enligt anhängarna av den här tesen har Israel blivit en kollektiv jude som demoniseras och diskrimineras på ungefär samma sätt som judarna har blivit demoniserade och diskriminerade genom historien.
De forskare som ifrågasätter den här forskningen kritiserar den för att vila på ideologiska premisser och att göra tendentiösa tolkningar på basis av ett mestadels historiskt material. Problemet, enligt dessa kritiker, är att forskningen om den nya antisemitismen många gånger blir tesstyrd till en punkt där den övertolkar Israelkritiska yttranden som antijudiska, och gör hårdragna liknelser med historiska skräckbilder av judarna.
Det ligger onekligen något i den kritiken. I dagens värld finns det visserligen även en antisemitism som är förknippad med staten Israel, men den handlar inte om att staten Israel demoniseras och diskrimineras, utan om att enskilda judar attackeras och bestraffas för Israels politik. Det rör sig om en antisemitism som är agitatorisk och kollektivt skuldbeläggande i den meningen att hela judenheten klumpas ihop som Israels stödtrupper, och varje enskild jude kan få sona för det Israel gör.
Trots att den varianten av antisemitism utgår från staten Israel är det ändå relativt okomplicerat att särskilja den från legitim israelkritik. Huruvida ett yttrande är agitatoriskt och kollektivt skuldbeläggande gentemot en viss grupp framgår i regel väldigt tydligt när man gör en bedömning av yttrandets avsikt och karaktär. De som utgår från tesen om den nya antisemitismen har däremot inte lika lätt att se vad som är vad. Deras grundantagande om att staten Israel demoniseras och diskrimineras tycks snarare göra dem benägna att se antisemitiska inslag och motiv också när de har att göra med helt legitim kritik av staten Israel.
Ännu mer problematiskt är dock det som IHRA har gjort med forskningen om den nya antisemitismen. Mot bakgrund av att det även finns en antisemitism som är förknippad med staten Israel var det inte fel att inkludera skrivningar om antisionism och kritik av staten Israel i definitionen. Det IHRA borde ha gjort var dock att skriva att det förekommer att antisemitism kan se ut som antisionism och kritik av staten Israel, men att huruvida det är fallet i en specifik situation måste alltid bedömas från fall till fall på basis av yttrandets avsikt och karaktär.
Det gjorde man inte. Det man har gjort är istället att kodifiera den här forskningens kontroversiella utgångspunkter i en sorts svart lista på onämnbara yttranden om Israel, som sedan ska fungera som ett facit på vad som ska räknas som antisemitism. En sådan lista ger inget som helst utrymme för tolkning av olika yttrandens avsikt och karaktär. Den stämplar istället helt sonika vissa yttranden som antisemitiska alldeles oavsett avsikt och karaktär. Säger du exempelvis att Israels politik i Gaza liknar nazisternas politik är du antisemit, punkt. Detta eftersom yttrandet faller in under den punkt på listan som antisemitismstämplar alla jämförelser mellan Israels och nazisternas politik.
Den munkavle som definitionen sätter på den typen av yttranden har gett upphov till omfattande debatt. Den kanske viktigaste kritiken har formulerats av en grupp om 210 liberalt sinnade judiska intellektuella från Israel och den övriga västvärlden. Dessa kritiker samlades i Jerusalem 2021 och antog den så kallade Jerusalemdeklarationen om antisemitism. Enligt deras deklaration lägger IHRA:s definition otillbörlig tonvikt på yttranden om staten Israel och den ger därför upphov till oklarhet kring gränserna för legitima yttranden rörande sionism, Israel och Palestina. Bland de 210 undertecknarna fanns den amerikanske filosofen Michael Walzer och den israeliske filosofen Avishai Margalit, men även den svenske författaren och journalisten Göran Rosenberg.
De som försvarar IHRA:s definition argumenterar att den innehåller så många preciseringar och förbehåll att det inte finns någon risk för felaktiga tolkningar eller missbruk. Förekomsten av dessa preciseringar och förbehåll är sannolikt ett viktigt skäl till att Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har kunnat godkänna definitionen. Troligtvis förklarar det även mycket av den breda politiska uppslutningen bakom definitionen.
Tyvärr har dock definitionen ändå gett upphov till precis de feltolkningar och det missbruk som kritikerna varnat för. Noga räknat är de som har stått för feltolkningarna och missbruket en rad opportunistiska högerpolitiker i Israel och andra västländer. Deras tvivelaktiga användning har inte bara bestått i att utnyttja definitionen för att tysta misshaglig kritik, man har även exploaterat den för att brännmärka den israelkritiska vänstern som antisemitisk och vrida politiken i en annan riktning. I deras händer har IHRA:s definition förvandlats till ett stigmatiserande brännjärn och ett ytterst praktiskt politiskt tillhygge.
Mer avgörande än definitionens preciseringar och förbehåll har dess israelscentrerade syn på vad som är antisemitism visat sig vara. Det faktum att IHRA:s definition sanktionerar en sådan syn, tycks vissa högerpolitiker i Sverige ha uppfattat som ett klartecken för att kasta antisemitismanklagelser mot allt som liknar propalestinsk aktivism. För att hamna i skottgluggen behöver man numera faktiskt inte göra mer än att ta på sig en palestinasjal. »Mamma fick inte hata judar i fred«, skrev exempelvis det moderata kommunalrådet i Uddevalla, Henrik Sundström, på X i oktober 2025. Sundströms kommentar avsåg en mamma som hade varit iklädd just en palestinasjal när hon hämtade sitt barn på förskolan, och därefter blivit uthängd som antisemit på sociala medier för sitt val av plagg. »Hipstersvastika«, var Sundströms tolkning av plagget.
Det är dock inte bara den propalestinska vänstern som har drabbats. Samma beskyllningar och misstänkliggöranden har kunnat riktas mot en mindre grupp israeliska judar som stöder en liberal variant av antisionismen av antikoloniala och människorättsliga skäl.
Det finns dessutom en allvarlig risk att definitionen utnyttjas politiskt till en punkt där en anklagelse om antisemitism inte längre tas på allvar. En sådan instrumentalisering och trivialisering av antisemitismen vore väldigt illavarslande för människor som är föremål för verklig antisemitism i betydelsen att de utsätts för diskriminering, fördomar, fientlighet eller våld mot judar som judar.
’Diskriminering, fördomar, fientlighet eller våld mot judar som judar’ är för övrigt den alternativa definitionen av antisemitism som lanseras i Jerusalemdeklarationen. I mina ögon är det också en betydligt rimligare definition.
Som redan antytts har den olyckliga karaktären på IHRA:s definition erbjudit den israeliska högern helt nya möjligheter att tillbakavisa människorättsbaserad kritik mot staten Israel. Den typen av kritik har i tilltagande grad formulerats av både den israeliska vänstern och olika internationella representanter de senaste decennierna. Som Göran Rosenberg har visat har anklagelser om antisemitism länge varit den israeliska högerns favoritstrategi för att tysta den kritiken (Expressen Kultur, 2021).
Efter lanseringen av IHRA:s definition har dock Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, och israeliska högernationalister kunnat skörda helt nya framgångar när de har använt sig av den här strategin. Det faktum att definitionen har fått så bred uppslutning har inte bara gett dem en auktoritativ urkund att hänvisa till, det har även gjort det möjligt att använda sig antisemitismkortet i betydligt fler fall. Resultatet har blivit den strida ström av antisemitismanklagelser som vi har sett de senaste åren från den israeliska högerns sida.
Ett tidigt tecken på denna olyckliga vändning i debatten kunde skönjas redan 2016, då en rad företrädare för den israeliska högern ryckte ut och stämplade ett israelkritiskt uttalande av Sveriges dåvarande utrikesminister, Margot Wallström, som antisemitiskt. En tidigare regeringstjänsteman gick till och med så långt som att tillönska henne samma öde som Folke Bernadotte, som mördades av Sternligan 1948.
Wallströms uttalande handlade om Israels hårdhänta respons på en våg av knivattacker mot judiska civila från militanta palestinier. Wallström framhöll att Israels svar på våldsvågen inte får urarta i utomrättsliga avrättningar. Det är svårt att se några antisemitiska motiv bakom den synpunkten, men som Rosenberg påpekar kunde Wallströms belackare ändå antisemitismstämpla uttalandet med direkt hänvisning till IHRA:s nyligen antagna definition.
Reaktionerna bland svenska partier på antisemitstämplingen av Wallström var ett första tecken på en ny följsamhet gentemot den israeliska högern från Sveriges sida. Liberalernas dåvarande partiledare, Jan Björklund, tog till brösttoner och krävde en förklaring till vad han kallade Wallströms häpnadsväckande anklagelser. Däremot hade han inga synpunkter på den israeliska högerns anklagelser mot Wallström. Från partierna till vänster hördes ingenting. Det här är en följsamhet som vi har fått vänja oss vid sedan dess.
Ett annat och mer närliggande exempel är den nuvarande svenska regeringens beslut att avveckla Sveriges kärnstöd till FN:s flyktingorgan, UNRWA, 2024. Det beslutet innebär att den svenska regeringen de facto har anslutit sig till den israeliska högerns cyniska och ytterst löst grundade kampanj för att stämpla UNRWA som en terroristinfiltrerad och antisemitisk myndighet. Även i det här fallet stämplades för övrigt Margot Wallström som antisemit efter att ha framfört den helt befogade invändningen att Sverige låter sig styras för mycket av Israel.
Det är ingen vild gissning att vi kan förvänta oss mer av samma sak framöver. Det beror inte bara på att IHRA:s definition erbjuder den israeliska högern dessa möjligheter. Det beror även på att dessa agitatorer lever högt på den försiktighet som fortsätter att känneteckna de flesta länders agerande gentemot Israel. Försiktigheten tar sig uttryck i att även rent absurda anklagelser kan passera utan genmäle, men också i det faktum att regeringarna i nästan alla västländer drar sig för att använda laddade beteckningar som folkmord eller apartheid när de beskriver Israels politik.
Till viss del bottnar det här fenomenet i IHRA:s definition. Mest avskräckande för potentiella kritiker är sannolikt den punkt i definitionen som betecknar det som antisemitiskt att avkräva Israel ett uppträdande som inte förväntas andra demokratiska länder. Den punkten gör det mer riskabelt att kritisera Israel än andra länder. Den efterräkning som ligger i korten är det som Karim Ahmad Khan, högsta åklagare vid internationella brottsmålsdomstolen (ICC), råkade ut för 2024, när Netanyahu gick ut och beskyllde Khan för att vara »den största antisemiten i modern tid«. Anledningen var att Khan hade utfärdat en arresteringsorder mot honom och den dåvarande israeliska försvarsministern Yoav Gallant, samt tre ledare för Hamas, för misstänkta krigsbrott. »Hur vågar du jämföra monstren i Hamas med soldaterna i IDF, världens mest moraliska armé?« röt Netanyahu i ett uttalande. Utspelet har följts av en rad hatiska uttalanden mot flera FN-tjänstepersoner, såsom rapportören för de palestinska områdena i Israel, Fransesca Albanese, vars kritik mot Israels krigföring i Gaza varit omfattande, hård och direkt.
Ironiskt nog har den här typen av utfall inneburit att Israel ofta inte avkrävs ett uppträdande som man förväntar sig av ett demokratiskt land. Istället har den resulterande försiktigheten många gånger gett landet friare tyglar i sitt agerande än de flesta andra länder har. Det senare är uppenbarligen också själva syftet med utfallen.
Numera är det dock inte bara Netanyahu och andra israeliska högernationalister som använder sig av IHRA:s israelcentrerade syn på antisemitism för politiska syften. Istället har strategin kopierats av högern i ett antal andra västländer, där de har tagit den i bruk i inhemska kampanjer riktade mot den lokala, israelkritiska vänstern. Även här har det huvudsakliga syftet varit att vrida politiken i en annan riktning.
I viss mån är dessa kampanjer en spegelbild av högerpopulismens framgångar. Noga räknat är de en reflektion av hur den traditionella högern har svarat på dessa framgångar med att triangulera högerpopulisternas mer hårdföra politik och tvivelaktiga metoder. Kampanjmakarna lånar sina metoder från högerpopulisterna men de består ändå främst av politiker från i grunden anständiga partier till höger om mitten.
Samtidigt har ett antal högerpopulistiska partier efter hand anslutit sig till den traditionella högerns kampanjer. Väl med i leken har det faktum att de själva ofta hyser ett antal antisemiter i sina led inte hindrat dem från att framställa sig som de enda verkliga beskyddarna av judar. Enligt egen utsago är det bara de som tar det hot som muslimska invandrare utgör mot judar på allvar. Hårda tag mot muslimer och ett stop för invandring från muslimska länder är i själva verket det bästa sättet att bekämpa antisemitismen. Så har det låtit från både tyska AfD och ungerska Fidesz de sista åren.
Till viss del har det även låtit så från Sverigedemokraterna. I valrörelsen 2022 uttryckte partiledaren Jimmie Åkesson en oro för att massinvandringen hade fått hit antisemitiska strömningar. I början av 2026 utvecklade han tankegången när han hävdade att han aldrig hade stött på en vanlig svensk som är antisemit, utan att våldet och hatet mot judar i dagens Sverige kommer från människor som har invandrat till landet.
I själva verket är det engagemang som dessa partier visar upp i frågan ett uttryck för grovt hyckleri. I en sund värld skulle även de själva inse att de har diskvalificerat sig från uppgiften som judarnas försvarare. Det som diskvalificerar dem är inte primärt deras sedvanliga historia av högerextremism och antisemitism, utan den likgiltighet som de uppvisar inför den antisemitism som dröjer sig kvar i deras partier. Vi lever dock inte i en sund värld. Vi lever i en värld där politiska vinster vägs mot politiska kostnader. I den kostnadskalkyl som Åkesson och andra högerpopulister gör i sammanhanget är den politiska vinsten större än den kostnad som de åsamkar sina partier när de drar på sig fullt berättigad kritik för sin skamlösa användning av antisemitismkortet.
Den politiska vinsten, och själva huvudsyftet med att använda antisemitismkortet, är för övrigt inte att komma åt en viss grupp i det här fallet heller. Inte ens muslimer, eller den vänster som man menar vill byta ut alla kristna svenskar mot utrikesfödda muslimer. Även för högerpopulisterna är det primära syftet att vrida politiken i en annan riktning. I riktning mot noll invandring i deras fall.
Inom ramen för svensk politik har lyckligtvis Åkesson hittills varit rätt ensam i sin användning av antisemitismkortet för invandringsavskräckande syften. I den mån som den svenska högern i övrigt har använt kortet har det varit för att diskreditera oppositionen och undergräva legitimiteten i Socialdemokraternas tilltänkta regeringsunderlag.
De olika utfall som olika högerdebattörer har gjort i sammanhanget har oftast varit riktade mot Vänsterpartiet. I en parallell till brittiska Labour under den tidigare partiledaren Jeremy Corbyn har Vänsterpartiet anklagats för antisemitism och för att inte göra tillräckligt för att komma till rätta med problemet. Liksom i fallet med Labour finns det ett korn av sanning i dessa anklagelser men i den bild som dessa högerdebattörer målar upp av problemet har det kornet fått närmast hissnande proportioner.
»Det brinner av antisemitism i Magdalena Anderssons regeringsunderlag«, hävdade exempelvis Ebba Busch i september 2024. Någon månad senare fyllde Åkesson i genom att beskriva Vänsterpartiets problem med antisemitism som »gigantiska och ganska obehagliga«. Ytterligare några månader senare gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett blogginlägg, där hon anklagade Vänsterpartiet för att sprida antisemitism under antisionistiskt flagg. »För dagens vänsternazister är Israel vad judar var för Hitler«, hävdade hon.
Man har även använt antisemitismkortet för att tysta kritik från Vänsterpartiet i helt orelaterade frågor. Ett exempel är Liberalernas Mats Persson, som i maj 2025 satte punkt för en interpellationsdebatt om villkoren för nyanlända funktionshindrade med ett påhopp på det parti interpellanten, vänsterpartisten Nadja Awad, representerar. »Det vi har sett i Vänsterpartiet de senaste åren är en utbredd antisemitism och ett judehat«, menade Persson, och fortsatte: »det skämmer ut Sverige och skapar oro bland väldigt många människor i vårt land». »Vänsterpartiet borde skämmas«, lade han till. Awad var märkbart tagen och vägrade skaka hand med Persson efter debatten.
Den läxa som vänstern lärde sig av Corbyns mestadels kontraproduktiva försök att bemöta de antisemitismanklagelser som riktades mot hans parti har inneburit att den typen av påhopp och överdrifter i regel har fått stå oemotsagda. Så var det även i de här fallen. Åkessons uttalande om gigantiska problem med antisemitism i Vänsterpartiet renderade visserligen kritik i en DN-ledare, där han helt rättmätigt förebråddes för att vara en hycklare som inte tog tag i antisemitismen i det egna partiet. Ingen ifrågasatte dock hans bild av problemet i Vänsterpartiet. Inte ens Vänsterpartiet.
Det korn av sanning som dessa högerdebattörer gör sitt bästa för att uppförstora består i ett begränsat antal övertramp från olika företrädare för Vänsterpartiet. Ett tidigt fall handlade om en lokal vänsterparti-företrädare i Ronneby, som 2021 var med om att bjuda in den förintelseförnekande och konspirationsteoretiska författaren Jüri Lina som föredragshållare i kommunens lokaler. Ett senare fall är den tidigare riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, som 2025 delade en kontroversiell bild på sociala medier. Bilden hade visserligen en antikolonial och USA-kritisk inramning, men den anspelade samtidigt på myten om den judiska världskonspirationen.
Av de fall som har kommit fram i ljuset är dock kanske det allvarligaste Orwa Kadoura, tidigare vice ordförande för vänsterpartiet i Malmö. Kadoura avslöjades 2024 med att ha delat en teckning föreställande Netanyahu, där denne hade djävulssvans och drack Gazabornas blod. Även om udden var riktad mot Netanyahu, snarare än mot judar, var ändå kritiken från bland annat SKMA fullt berättigad. Den kritiken handlade om att delningen reproducerade antisemitiska myter om att judar dödar icke-judar och dricker deras blod.
Som antyds av dessa exempel har de antisemitiska övertrampen i Vänsterpartiet oftast handlat om Israelkritik som spårat ur i olika antisemitismanstrukna tvivelaktigheter. Det har rört sig om ett dubiöst val av en antisemitisk föredragshållare; ett suspekt gillande av budskap – eller delande av bilder – med antisemitiskt innehåll; ett oacceptabelt språkbruk som tangerar det antisemitiska.
Vi har all anledning att hålla isär den typen av övertramp från den riktigt grova antisemitism som vi finner i högerextrema miljöer. Det särskiljande består inte bara i att problemet handlar om just urspårad israelkritik, och inte om det hat och den hets mot judar som vi ser inom extremhögern. Det finns även en viktig skillnad i hur man förhåller sig till yttringar av antisemitism. Från att tidigare ha varit senfärdig och relativt passiv har ledningen för Vänsterpartiet de sista åren börjat beivra dessa yttringar mer och mer konsekvent med antingen uteslutning eller framtvingad avgång. Den viljan till avbön och korrigering finns inte riktigt inom extremhögern.
Anledningen till att många högerdebattörer ändå tycks vara beredda att likställa Vänsterpartiet med extremhögern i det här avseendet är inte enbart taktisk. Det handlar också om deras israelcentrerade syn på vad som är antisemitism. Som vi har sett utgår den synen från att antisionism och israelkritik ofta har sin grund i en aversion mot det judiska, snarare än i genuin upprördhet över Israels övergrepp. Med den synen framstår lätt övertrampen i Vänsterpartiet som symptom på ett mer omfattande problem. De blir sprickor i fasaden som avslöjar att den antisionism och israelkritik som florerar i partiet i själva verket bottnar i samma antisemitism som vi finner bland högerextremister. Den tolkningen är dock så långt från verklighetens Vänsterparti att de som gör den också gör sig skyldiga till att bagatellisera antisemitismen inom extremhögern.
Problemet i Vänsterpartiet är inte att de är vänsternazister som sprider antisemitism under antisionistiskt flagg. Problemet är snarare den stora ilska som finns bland många partimedlemmar i Palestinafrågan. Närmare bestämt är problemet att den ilskan lätt spårar ur i diverse antisemitismanstrukna tvivelaktigheter när det samtidigt finns en häpnadsväckande okunnighet bland samma medlemmar om vad som är ett uttryck för antisemitism.
Övertrampen är under alla omständigheter oacceptabla, men det bör samtidigt ha betydelse för bedömningen att många av de skyldiga märkligt nog tycks vara antirasister. Det vill säga, de är inkonsekventa antirasister som missar att den antirasism som driver deras Israelkritik också måste tillämpas på formen för kritiken. Deras inkonsekvens är smått bisarr och oroväckande. Den är dock inte lika oroväckande som när de skyldiga är högerextremister, och övertrampen beror på att de hatar judar och är anhängare av en antisemitisk ideologi.
Jouni Reinikainen är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
Tycker du om vad du läser?
Stöd oss och bli medlem i Ordfront
