I Sverige och världen finns en bild av vårt land som en förkämpe för mänskliga rättigheter och solidaritet med det globala syd. Tyvärr rimmar den bilden illa med Sveriges koloniala historia och hur den reflekteras i vår samtid, visar den nya boken Decolonial Sweden. Svenskar saknar kunskap och förståelse för den rasism som existerar i Sverige, menar redaktören och forskaren Michael McEachrane.
Av Abigail Sykes
– Sveriges självbild och internationella bild var och är djupt vilseledande, säger den svenska forskaren Michael McEachrane.
Han är en av två redaktörer för antologin Decolonial Sweden, som handlar om Sveriges delaktighet i europeisk kolonialism och dess efterspel i vår tid. I boken konstateras att det fortfarande inte är allmänt känt vare sig i Sverige eller internationellt att landet varit delaktig i europeisk kolonialhistoria. Några exempel är den fortsatta koloniseringen av Sápmi och samerna som i många avseenden liknar koloniseringen av urfolk i andra delar av världen, Sveriges inblandning i en transatlantisk ekonomi baserat på slaveri och hur Sveriges ekonomi och konsumtionsvanor gynnats av en strukturellt ojämlik global ekonomi med rötter i kolonialismen.
Boken lyfter också fram Sveriges koloniala samtid, med inhemsk rasism och diskriminering och landets fortsatta bidrag till globala orättvisor som i många avseenden präglas av koloniala arv.
Enligt Michael McEachrane, och flera av bokens författare, fortsätter Sverige att kolonisera Sápmi och expandera koloniala anspråk på samisk mark för gruvdrift, vind- och vattenkraft. Som urfolk har samer bland annat rätt till självbestämmande, och rätt att utöva och bejaka sin kultur. Dessa rättigheter slås fast i både svensk och internationell rätt och åtaganden. Ändå undergrävs de fortfarande, säger
Michael McEachrane.
– Relationen mellan Sverige och samerna är lik relationerna som finns mellan före detta europeiska bosättarkolonier och deras urfolk, som i Kanada och Nya Zeeland. Det finns en liknande historia i Sverige, inklusive tidigare koloniala föreställningar om samer som inte tillhörande den svenska nationen, som lägre stående och primitiva.
Det är en grundtes i antologin att Sverige har mycket gemensamt med andra europeiska länder liksom före detta europeiska bosättarkolonier. Det här krockar med bilden av Sverige inom och utanför landet som exceptionellt i förhållande till europeisk kolonialhistoria. En självbild som enligt Michael McEachrane har lett till allt från bristande förståelse av rasism och kolonialism till en förvrängd utrikespolitik när det gäller globala ojämlikheter och hållbar utveckling.
Varifrån kommer då denna positiva självbild av Sverige? Michael McEachrane spårar den framför allt till efterkrigstiden. Sverige tog då avstånd från sin tidigare statssanktionerade rasbiologi och hakade på en global tidsanda, bland annat med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och självständighetsrörelserna i den så kallade Tredje världen. I denna efterkrigsvärld positionerade sig Sverige som ett land baserat på respekt för mänskliga rättigheter, utan rasism och kolonialism, neutralt och i solidaritet med det globala syd.
– Sverige var ett upplyst, liberalt, socialdemokratiskt land – öppet, tolerant och fast förankrat i principer om alla människors lika värde och rättigheter, utan något kolonialt bagage.
Men en sådan självbild osynliggör en rad omständigheter, som Sveriges delaktighet i europeisk kolonialism, hur Sveriges ekonomiska, politiska och sociala ställning i världen har präglats av kolonialism, hur Sverige är både en etnisk och rasbaserad nationalstat och att detta har både inhemska och internationella konsekvenser, Sveriges kolonisering av samer och förhållande till romer samt hur accepterade rasbiologiska idéer var i Sverige före andra världskriget, berättar Michael McEachrane.
– I en av statens offentliga utredningar från 1960-talet om biståndspolitiken lyftes Sverige uttryckligen fram som ett land utan en kolonial historia. Idag är det officiella målet med Sveriges biståndspolitik att hjälpa länder i det globala syd att få till en utveckling, komma ur fattigdom, åtnjuta mänskliga rättigheter, och så vidare. I sig är det ett gott mål. Men krasst handlar det om allmosor till världens fattiga och att utbilda svarta och bruna människor i det globala syd om hur man respekterar mänskliga rättigheter, medan inget görs åt de många strukturella orättvisorna mellan länder i det globala syd och norr.
Resultatet är en skev bild av Sverige, dess plats i världen och förhållande till det globala syd.
– Man utelämnar att ett större problem för dessa länder kanske är att det finns djupt förankrade strukturella ojämlikheter mellan det globala norr och syd som undergräver utveckling och mänskliga rättigheter i det globala syd, som till största del är resultatet av en kolonial historia som Sverige är en del av och har ett mer direkt ansvar för. Sverige gagnas av ojämlikheten men erkänner inte den som ett problem och tar inte ansvar för att göra något åt den.
Sedan 1980-talet och särskilt sedan landet gick med i EU har Sverige i de flesta fall röstat emot resolutioner och större initiativ på FN-nivå för att försöka adressera koloniala förhållanden mellan det globala nord och det globala syd. Det gäller till exempel FN-resolutioner för en ny internationell ekonomisk ordning, en demokratisk och rättvis internationell ordning samt för att förverkliga världens mest omfattande människorättsinstrument mot rasism, Durbanförklaringen och dess handlingsplan.
– Så inte nog med att Sverige inte tar koloniala förhållanden med i beräkningen i bistånds- och utrikespolitiken, tvärtom är Sverige emot initiativ som vill göra något åt detta på internationell nivå. Så illa är det.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
I magasinet kan du även läsa hur världskulturmuseerna i Sverige arbetar med avkolonisering.
