I slutet av september startar av allt att döma huvudförhandlingar i det andra åtalet mot författaren och journalisten Joakim Medin. Han har redan dömts för förolämpning av den turkiske presidenten, men anklagas även för medlemskap i terrororganisation och terrorpropaganda. Ordfront förlags tidigare förlagschef Jan-Eric Pettersson ser likheter med åtalen i början av 2000-talet mot den svensk-kurdiske författaren Mehmed Uzun och minns hur de politiskt färgade anklagelserna fördömdes av författarkollegor till Uzun, runt om i världen. Oönskat författarskap var den sanna anklagelsen. Då – som nu.
Av Jan-Erik Pettersson
Det är tidig vår 2001 i Istanbul. Vädret är råkallt, det rullar oroliga vågor över Bosporen. De otäcka grå fångbussarna kör fram på planen framför Statssäkerhetsdomstolen nr 4 i Istanbul-stadsdelen Beşiktaş i närheten av den kända fotbollsklubbens stadion. De unga männen föses ut. Rädslan syns i deras ögon. En del av dem ser klart misshandlade ut. De vet vad som med stor säkerhet väntar – en kort förhandling och sedan dom. Antag-ligen många års fängelse.
Mehmed Uzun kommer arm i arm med Yaşar Kemal, Turkiets store episke författare som många just då tror snart kommer att få Nobelpriset. De är omgivna av pressfotografer, för till skillnad från de andra terroristrättegångarna är detta en huvudförhandling där flera av Turkiets mest kända kulturpersoner närvarar och därtill ett uppbåd av skandinaviska stödjare till Mehmed. Det finns likväl en likhet mellan rättegångarna – de är politiska och de flesta av dem är ur rättssäkerhetssynpunkt ren fars.
Runt domstolen står uniformerade bistra soldater med k-pistar i händerna. De är unga, kanske 19–20 år, förmodligen är många av dem kurder. En person i Uzuns stödgrupp berättar efteråt att han såg en av de unga soldaterna gå fram till Yaşar Kemal och kyssa hans händer i vördnad.
»Ju kortare rättegång desto längre straff, det är det vanliga,« säger den svensk-norske författaren Eugen Schoulgin bistert till mig. Tio minuters förhandling, 15 års fängelse.
Eugen bor i Istanbul, han känner väl de turkiska förhållandena och är dessutom vid detta tillfälle ordförande i Internationella Penklubbens kommitté för fängslade författare. Turkiet är det land i världen som just nu, i början av 2000-talet, har flest författare i fängelse – både i förhållande till folkmängden och i absoluta tal.
Mehmed Uzun är åtalad för det som är vanligt när det gäller kurdiska intellektuella – stöd till terroristorganisation och separatism. I åtalet står att romanen Ljus som kärleken, mörk som döden ger skydd till terrorister – hur nu en bok ska kunna göra det. Åklagaren yrkar följaktligen på ett hårt straff. Sjutton års fängelse tycker han är lagom.
Mehmed själv tror att det som gör den här boken extra kontroversiell är att den rör vid »det mest förbjudna«– de national-istiska ungturkarnas folkmord på armenierna åren 1915–1923, då minst en miljon människor beräknas ha dött.
Mehmeds turkiske förläggare Hasan Öztoprak är också åtalad. Han är en yngre man med svallande mörkt hår, lite av intellektuell popstjärna och ständigt omgiven av unga kvinnor som sympatiserar med saken. Hasans brott i detta fall är att ha gett ut essäboken Granatäppelblomning på det stora förlaget Gendas. Bisarrt nog är författaren till den boken, d.v.s. Mehmed Uzun, inte åtalad i just den här saken fast han sitter bredvid förläggaren i rättssalen.
Denna rättegång har ett förspel. 1999 började turkiska myndigheter att agera mot Mehmed Uzun genom att förbjuda en rad av hans böcker och beslagta dem i turkiska bokhandlar. Dagens Nyheters förre chefredaktör Arne Ruth reste med Mehmed till Diyarbakir, de turkiska kurdernas viktigaste stad, och hörde honom läsa ur sina verk på deras språk för en jättepublik. Få i Sverige visste vilket stort namn han var i det kurdiska Turkiet och ännu färre anade vilket extremt laddat namn han skulle bli för de turkiska myndigheterna. Att de skulle reagera på Mehmeds popularitet hos en kurdisk publik var inte oväntat, med tanke på att han skrev och publicerade sig på både turkiska och kurdiska, men att man skulle tillgripa den här sortens brutala åtal var det få i Sverige som trodde – bara de som kände till det hårdföra, kemalistiskaTurkiet anade det värsta.
År 1923 föddes det moderna Turkiet. Efter den omvälvande katastrofen Första världskriget, störtades krönta huvuden och stormakter föll i parti och minut. Det väldiga Osmanska riket, som länge varit ett vacklande imperium, fick nu dödsstöten av en drygt 40-årig militärbefälhavare – Mustafa Kemal Atatürk De tankar han utvecklade och som skulle bära den stat som fick namnet Turkiet kom att kallas kemalism. Det som nu gällde var inte islam med ett svagt centrum utan sekularism med hårt centrum och en snabb, från staten och statsledaren pådriven, modernisering och nationalism. Gamla religiösa trossatser måste ersättas med västerländska ideal; bort med den islamiska kalendern, förbjud mång-
gifte, bort med fezen, in med hatten, in med ett enhetligt, nationellt inriktat skolväsende. Istanbul, Sultanernas stad med Hagia Sofia, Topkapipalatset och Höga porten, detroniserades till förmån för det i inlandet belägna Ankara.
Otto von Bismarck hade 50 år tidigare på ett häpnadsväckande effektivt sätt enat småstatseländets Tyskland. Nu gjorde Mustafa Kemal detsamma, och precis som Bismarck började han efter en tid se fiender och splittringstendenser överallt – från etniska grupper och från politiska grupper. I stället för de demokratiska ideal som predikades inledningsvis blev Turkiet under Atatürk, Turkarnas fader, som han kom att kallas, en autokrati. Separatism var det ständiga hotet. Turkiskhet var räddningen.
I mars 2025 greps journalisten Joakim Medin i Turkiet och placerades i fängsligt förvar, sedan han åtalats för att ha förolämpat presidenten och han delgavs även misstanke för att tillhöra eller stödja en terroristorganisation (med terroristorganisation avses nästan alltid PKK). Reaktionen i svenska medier blev starka – starkare än under attackerna mot Mehmed Uzun – naturligtvis framför allt beroende på att det handlade om en journalist – effektiv skråanda med andra ord. Men den litterära världen har – lyckligtvis – sin skråanda.
Jag såg detta på nära håll eftersom jag i egenskap av Mehmeds svenska förläggare administrerade ett internationellt upprop för Mehmed som hundratals författare och skribenter anslöt sig till – i spetsen fanns de tre Nobelpristagarna Nadine Gordimer, Günter Grass och Harold Pinter. En stödkommitté formerades med förre överåklagaren Eric Östberg som ordförande. Östberg var den åklagare som inför Haagtribunalen för forna Jugoslavien väckt åtal för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord mot Slobodan Milošević. Därtill kom att Svenska Akademien i sin helhet skrev under stöduppropet. Kritiken mot akademien hade varit hård sedan den backade undan från att uttala sig om dödshoten mot Salman Rushdie – men nu uppstod en verklig möjlighet för institutionen att revanschera sig.
Alla som engagerade sig för Mehmeds sak fick en effektiv samhällskunskapslektion. En demonstration av hur ett mäktigt land kunde driva brutal politik mot en minoritetsgrupp, större än hela Sveriges befolkning, med förbud mot att uttrycka sig och publicera sig på det egna språket, med indoktrinering i skolan, förbud för föräldrar att ge sina barn kurdiska namn (polisen kom direkt om de gjorde det), med konstant övervakning och med tömmandet och minerandet av hela byar, fängslanden en masse och systematisk tortyr – och i stort sett komma undan med allt detta i det västvärldsliga och uttalat människorättsorienterade sammanhanget.
Mehmed attackerades hårt, men, trots åtalsbeskrivningen, så klart inte på grund av några terroristsympatier – de effektivt spionerande turkiska myndigheterna visste mycket väl att sådana inte fanns. Det handlade om annat. Språkförräderi. Litteraturterrorism.
Det Turkiet som fanns då i början av 00-talet, känns både likt och olikt det som finns idag. Det dåtida Sverige var däremot fundamentalt olikt vårt nuvarande samhälle.
Den tidens regering reagerade på Mehmedsaken på ett helt annat sätt än dagens på Medinsaken. Här var det kort stubin och öppna dörrar. »Kom genast upp«, kallade. Anna Lindh som var utrikesminister, vi ska göra allt vi kan för Mehmed. Samma sak sa Marita Ulvskog som var den tidens kulturminister.
Rättegången i Istanbul slutade med att Mehmed frikändes men utgjorde dessvärre inte slutet på historien. Efter Istanbul kom Diyarbakir och nya åtal vid dess säkerhetsdomstol. De som ville sätta dit Mehmed hade inte gett upp. Det hade inte heller de som stödde honom och som var beredda att följa med till nya rättegångar och formera ett slags resande litteratur- och juridiksällskap.
I Istanbul träffar vi affärsmannen Ishak Alaton, grundare av Alarkokoncernen, en av Turkiets rikaste män, i hans bostad med magnifik utsikt över Bosporen. Han är också oroad över åtalen mot Mehmed och vad de kan föra med sig. På femtiotalet arbetade han som svetsare på Motala verkstads lokfabrik och han talar en efter alla dessa år häpnadsväckande bra svenska. Alaton har gjort sig känd för att ta ställning för förföljda grupper och när vi frågar honom om hur det kom sig att han började engagera sig politiskt svarar han kort och gott: SSU i Västerås.
Det blir uppenbart för oss, hur starka motsättningarna är inom den turkiska politiska eliten. Vi träffar några av statsministerns medarbetare – fransk- och tyskspråkiga kulturmän som beklagar det som sker. »Men vi är övertygade om att detta kommer att lösas på ett acceptabelt sätt.« Det tror man så lagom mycket på. På justitiedepartementet är stämningen giftig: »Det råder inget tvivel om att Uzun är en terroriststödjare och han kommer att bli dömd därefter.«
Förföljelsen av kurder är ett märkligt turkiskt fenomen, oupplösligt förbundet med föreställningen att turkiskhet måste vara nationens kärna och att mångkultur leder till splittring, hot och upplösning liknande den som drabbade det Osmanska väldet. Märkligast av allt: att dagens Sverige har tagit över rollen som bisittare till Turkiet när det gäller att förfölja kurder. Joakim Medin har i sin bok Kurdspåret framhållit att 2019, alltså flera år före den beryktade »Natoprocessen«, markerade inledningen till en ofta bisarr förföljelse av kurder. Och längre bak i tiden finns Hans Holmérs
häpnadsväckande kurdrazzia efter Palmemordet som körde den största och viktigaste polisutredningen i Sveriges historia ner i ett dike så djupt att den aldrig kunde ta sig upp igen.
Särskilt märkligt är kurdjagandet med tanke på att Sverige länge gjorde sig känt som ett land där intellektuella hotade kurder kunde få fristad, stöd för sin kulturella aktivitet och för utgivande av böcker på det kurdiska språket. Eller var det just därför?
Våren 2002, fler har anslutit sig till Mehmed-gruppen – Horace Engdahl och Kjell Espmark från Svenska Akademien liksom åklagare Östberg, norska författarförbundets ordförande Torvald Steen och fler personer från svenska, norska och danska Pen-klubbarna.
Diyarbakir. Det är ingen tvekan; nu är vi verkligen i Asien. Asienresenärer känner igen sig: ljuden, dofterna, kläderna, gästfriheten, te i stället för kaffe – men samma raki – nationaldrycken som smakar som Greklands ouzo och som tog livet av nationsgrundaren Atatürk. Många tiggande barn. Detta är en av staten övergiven del av landet – därav fattigdomen. Många i slumkvarteren är flyktingar från den kurdiska landsbygden där inbördeskriget rasar.
Vi går upp på stadsmuren, en av världens äldsta antika murar och ett världsarv, förstås. Är det historiens vingslag vi känner? Under oss flyter Dicle, floden som vi kallar Tigris, längre österut, fast osynlig härifrån, finns Eufrat; detta är en nordlig del av tvåflodslandet, söderut »den bördiga halvmånen«, norrut och västerut de höga bergen. Civilisationens vagga brukar detta också kallas. Här låg flera av världens äldsta
städer – Nineve, Assur, Bagdad, Babylon, Lagash, Nippur, Uruk, Ur. Här brukar myternas Edens lustgård placeras. Halvmånen håller idag, på 2020-talet, på att torka ut när de stora floderna i klimatkatastrofernas värld steg för steg minskar sitt flöde.
Ingmar Björkstén, före detta kulturchef på Svenska Dagbladet och kulturråd i Washington, är också med i Diyarbakir. Ingmar, en beundrare av Mehmeds litteratur, översatte romanen I skuggan av en förlorad kärlek. Nu är han sjuk i cancer, i slutstadiet. Han vill absolut gå upp på murkrönet, uppleva känslan av att stå däruppe, och gör det heroiskt nog också. Detta är verkligen sista resan. Ingmar Björkstén går bort bara några månader senare.
Överallt dyker de två kraftiga männen upp. Allt med dem och kring dem ropar säkerhetspolis. Men vi känner oss inte hotade av dem. De känns mera som Kling och Klang i turkisk tappning. Det går att prata med dem också – »vi följer efter för att skydda er«, säger de. När gruppen vid ett tillfälle delar på sig utbryter förvirring. »Vart tog de andra vägen«, undrar de två agenterna? »Vi vet inte« (fast det vet vi ju). Kling och Klang ser så nervösa ut att vi nästan tycker synd om dem.
Snart är det en första rättegång utan Mehmed själv i staden där han som ung satt i fängelse, och där han mötte andra fängslade som undervisade honom om den kurdiska kulturen och historien och som därmed förändrade hans liv. Denna förhandling följs av en andra en dryg vecka senare. Den första är snabbt avklarad, åtalet ogillas direkt. Ingen vet vad som kommer att hända vid den andra.
Detta Turkiet med parlamentarisk demokrati, uppkäftig press men med terror i hjärtat är näst intill omöjligt att fullt ut förstå. Orhan Pamuk har gestaltat det som en labyrint i sin roman Svarta boken, om en man som irrar i Istanbuls gränder på jakt efter sin försvunna fru och svåger och efter sanningen om deras försvinnande.
Makten finns, men inte där vi tror. Den djupa staten? Jo, den finns. Både genom kopplingarna mellan statsorgan och diverse våldsamma organisationer och i högst konkret form som i Det nationella säkerhetsrådet, en institution utom parlamentets kontroll där de viktigaste ministrarna sitter tillsammansmed de högsta militärerna. Det är här samarbetet med Nato, som Turkiet gick med i 1952, garanteras. Turkiet är med sitt både geografiskt och geopolitiskt oerhört centrala läge en »grindvakt för väst«. Turkiet kan således begå grova brott mot minoriteter utan några egentliga risker. Man kommer alltid att få stöd från USA. Och får man stöd från USA så får man stöd från Europa även om det Europa som fanns då inte var lika vasallstatsliknande som idag.
Denna juridiska scen föregicks av en politisk kamp som ska förändra Turkiet. I Istanbul hade sedan 1994 en borgmästare styrt som med närmast sensationell effektivitet tagit itu med stadens många kroniska problem. Han stod ideologiskt för vad som då kallades för mild islamism och väckte därmed upp motstånd hos de kemalistiska makthavarna. Efter att han offentligt reciterat en dikt med religiöst innehåll åkte han 1999 dit på en anklagelse vi känner igen – otillåten litteratur. Han fick nio månaders fängelse och avsattes.Men hans popularitet var obruten och när han släpptes ut i förtid grundade han ett nytt parti som sedan vann en jordskredsseger i parlamentsvalet 2002.
Hans namn var Recep Tayyip Erdoğan.
Rättegång två i Diyarbakirs statssäkerhetsdomstol blir märklig. Mehmed tillåts läsa upp sitt försvarstal, sedan meddelar åklagaren att han lägger ned åtalet. Någon i bakgrunden har bestämt något. Turkiet är ett land i omvandling.
Är det över nu? Ja, kanske. I varje fall kan Mehmed åka hem till Sundbyberg.
Hur gick det med Turkiet under Erdoğan? Jo, i början såg allt bra ut. Inflationen drevs ner, liran vann tillbaka köpkraft, arbetslösheten sjönk och många fick det bättre. På rättssäkerhetens område förbättrades också situationen, det kurdiska språket kunde börja användas i medier. I botten av detta fanns tanken att Turkiet skulle gå med i EU, att de förhandlingar som inletts skulle leda fram till medlemskap. Men det visade sig utsiktslöst. Turkiet var perfekt som grindvakt och militär partner, men för de stora europeiska länderna kunde turkarna aldrig bli likställda med européer. De skulle aldrig släppas in i EU. Från 2014, när Erdoğan valts till president, slog han och hans parti i stället in på en annan och tydligt auktoritär väg. Erdoğan kunde med sin ställning bli en närmast enväldig »strongman«, något som Turkiet inte haft sedan Atatürks dagar, och driva vidare
sekularism-motståndarnas nationalism och hets mot kurder.
Mehmed har ont i magen under rättegångarna, inte konstigt med tanke på pressen han levat under. Men smärtorna ger sig inte och visar sig bero på något annat – det värsta tänkbara. Cancer. Jag träffar Mehmed sista gången när han ligger på Karolinska sjukhuset. Han är sorgsen men samlad och berättar att han läser Edward Saids essäbok Från exilen om den problematik som han levt med större delen av sitt vuxna liv.
Mehmed kunde dock avsluta sin exil och återvända hem till Diyarbakir där han fick en behandling som först tycktes lyckosam. Men till slut vann sjukdomen och han avled i oktober 2007.
En sista bild: Rättegången i Istanbul 2001. Stämningen i rättssalen är hård, det känns inte bra. Vakter går omkring och kontrollerar att åhörarna sitter rakt och inte har det ena benet över det andra. På ett podium sitter domaren och åklagaren sida vid sida. På främsta åhörarbänk kulturstjärnorna Yaşar Kemal, Orhan Pamuk och Zülfü Livaneli. Plötsligt ljuder en mobiltelefon. Man hör en dånande stämma: Haallöö! Det är Yaşar Kemal. Domaren rör inte en min. Säger ingenting, Yaşar får avsluta sitt samtal. Så är det över. Alla reser sig upp. Alla utom Yaşar Kemal som sitter kvar i tyst förakt för denna domstol som inte är någon domstol. Domaren ingriper inte. Han vågar inte. Här, just nu, i denna sal, är litteraturen starkare än makten.
Jan-Erik Pettersson är tidigare förlagschef för Ordfront förlag.
