Av Mattias Gardell
Mellan 2021 och 2023 iscensattes drygt 100 offentliga koranbränningar på olika orter runt om i Sverige. Majoriteten anstiftades av Rasmus Paludan och fick avsevärd medial uppmärksamhet. Koranbränningarna medförde animerade diskussioner om yttrandefrihetens gränser, islam och hets mot folkgrupp och kantades av protester. Vid ett antal tillfällen utvecklades protesterna till våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och polis, särskilt under »Påskkravallerna« 2022. Konfrontationerna föranledde stora rubriker och affektiva utspel om lag och ordning, mångkultur och värdegrund. Händelserna påverkade riksdagsvalet i september 2022 och det påföljande samarbetsavtalet mellan den nya högerregeringen och Sverigedemokraterna. Uppståndelsen inspirerade en handfull copy cats, påverkade bilden av Sverige internationellt och medförde handelsbojkott, attacker mot svenska intressen och komplicerade förhandlingarna kring landets NATO-inträde. Hösten 2024 tycktes den politiska feber koranbränningarna förorsakade ha bedarrat, vilket ger andrum för reflektion.
Låt oss titta närmare på några av de frågor koranbränningar väcker genom att betrakta dem i ljuset av bokbålens historia och det förändrade svenska politiska landskapet. Är bokbål ett uttryck för yttrandefrihet eller hets mot folkgrupp?
»Böcker är heliga för fria människor av goda skäl«, skrev Kurt Vonnegut sedan en skolstyrelse i North Dakota låtit bränna hans roman Slakthus 5 år 1973. »Krig har utkämpats mot länder som hatat böcker och bränt dem.« Vonnegut anspelade på det andra världskriget som för hans del avslutades som krigsfånge i ett nationalsocialistiskt arbetsläger i det slakthus i Dresden som gett romanen sitt namn samt på de bokbål som symboliserade Hitlerregimens strävan att etablera ett renat ariskt tusenårsrike, fritt från »otyska« element.
Våren 1933 initierade den nationalsocialistiskt influerade tyska studentkåren (Deutsche Studentenschaft) en »upplysningskampanj« mot »kulturbolsjevism« för att »rensa« eller »rena« (Säuberung) landet från otysk kultur och otyskt tankegods. Kampanjen började genom att »korrumperande« litteratur från universitet och bibliotek rensades ut och avslutades i en serie publika bokbål, bevakade av media och hyllade av nationellt sinnade politiker och akademiker som »modiga«.
1933 iscensattes nära 100 bokbål på olika orter runt om i landet. Kampanjen kulminerade den 10 maj då 34 offentliga bokbränningar genomfördes. Det mest spektakulära bokbålet organiserades i Berlin och sändes i nationell radio och journalfilm. Under polisbeskydd eskorterade ett fackeltåg av studenter en last med skadlig litteratur dömd att förtäras av den eld som brann på Operatorget, däribland verk av Karl Marx, Sigmund Freud, Heinrich Mann, Karl Kautsky, Bertolt Brecht, Franz Kafka, Heinrich Heine, Erich Kästner, Albert Einstein och Ernest Hemingway. »Den judiska intellektualismens tid är förbi« skanderade Joseph Goebbels, nytillträdd Folkupplysningsminister, i sitt »brandtal« (Feuerrede). Ur askan från den renande eldens lågor skall »den triumferande nya anden uppstå«.
Nästa större bokbålskampanj iscensattes under Novemberpogromerna 1938 och riktades in på att bränna judiska heliga skrifter, torarullarna och den hebreiska bibeln. Som historiker Alon Confino påpekat var de offentliga bokbålen ett centralt inslag under Kristallnatten vilket inte alltid uppmärksammats i senare skildringar. I hundratals tyska städer och byar kastades judiska heliga skrifter offentligt på elden, inte sällan inför ortens judar som tvingades att stillatigande bevittna hur det som symboliserade deras existens tillintetgjordes. Ofta deltog tyska icke-judiska barn, vilket dubblerade gränsöverskridningen: kulturfolk som bränner böcker, barn som trakasserar vuxna. Torarullar togs fram ur tempel och ark och användes som leksaker och fotbollar. Barn cyklade över dem, gjorde lustiga hattar av dem och paraderade inför skrattande åskådare innan skrifterna brändes. Det hände att judar tvingades att själva bära fram sina heliga texter som därefter slängdes i elden. I bayerska Fürth tvingades judar sjunga Horst Wessel och rabbinen läsa högt ur Mein Kampf, innan torarullar placerades på en påle mitt på torget och tändes på. Eldens reningsbad skulle fortsätta, först med böcker, därefter med de människor de associerades med.
Genom antisemitismens historia löper en glödande tråd av brinnande böcker. »Att önska judar illa uttrycktes ofta genom att skuldbelägga, vanhelga och elda upp de böcker judar studerade och värdesatte«, påpekar historiker Stephen J Whitfield. »Att tända eld på deras heliga skrifter var ett sätt att påskynda försvinnandet och utrotningen av dem som läste dessa texter.«
Bokbålet var aldrig slutmålet. »Det var bara ett förspel«, skrev Heinrich Heine, en av de judiska författare som sökt inträde till det tyska kulturlivet genom att konvertera till lutheransk kristendom men vars verk nationalsocialisterna kastade i elden. »Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.«
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
