– Northvolts kollaps lämnar arbetskraftsinvandrare i limbo
En vecka i maj reser Ordfront magasins Daniel Díaz till Skellefteå för att träffa utländska arbetare som drabbats av konkursen och nedskärningarna. Inte medveten om att beslutet att lägga ned hela fabriken kommer just där och då. Dem han möter berättar om oron över framtiden men också om hoppet att hitta nya jobb eller till och med att någon kommer in och räddar batteri-fabriken och det liv som de byggt upp i Skellefteå. Men mest möter han tystnad och försiktighet.
Text och bild: Daniel Díaz
»Det är en otroligt dum fråga«, svarar den numera tidigare vd:n på Northvolt, Peter Carlsson, när SVT frågar om de 200 miljoner kronor han har tjänat på batterifabrikens konkurs. Några personer går vinnande ur företaget som lovade guld och gröna elbilar – medan tusentals förlorare tvingas ställa om sina liv. Bland dem är Ravi som egentligen heter något annat. Han vill bara medverka anonymt, rädd för oväntade konsekvenser ifall han syns i media.
– Det kanske skulle påverka mitt arbetsvisum eller min chans att få jobb i framtiden, tror han.
Han är inte ensam om att känna så. Flera av hans vänner och bekanta, som tidigare arbetat på Northvolt, instämmer i oron, samtidigt som många inte ser någon mening i att göra sin röst hörd.
En blandning av rädsla och pessimism har brett ut sig bland dem som en gång rest långt för att söka lyckan i den gröna omställningens favoritregioner. Mellan 2017 och 2020 växte befolkningsmängden i Skellefteå med 6.5 procent, den fjärde största i landet. Människor kom från Indien, Pakistan, Bangladesh – de lämnade sina liv för att påbörja ett nytt längs den norrländska kusten. Varför? Vad var det som lockade?
– Den ekonomiska situationen i mitt hemland är instabil och konkurrensen om jobben är stenhård, säger Ravi.
För att få en någorlunda bra levnadsstandard i Indien krävs högskolestudier som leder till minst en master, förklarar han. Hos Northvolt uppstod arbetsmöjligheter som matchar många indiers höga utbildningsnivå. Vissa har kommit till Sverige som studenter för att sedan söka jobb på Northvolt men företaget anställde även folk direkt från Indien.
Näringslivet har under lång tid skrikit efter kompetens inom industri- och tillverkningssektorn. Vissa framhåller att en framgångsrik, omställning hänger på att Sverige behåller den sortens arbetskraft som nu kan tvingas att lämna landet.
Hur fick du reda på om konkursen?
– Jag fick först veta via media, sedan skickades ett mejl till folk internt på organisationen.
Hur reagerade dina kollegor?
– De accepterade det bara men ingen är glad för att ha förlorat jobbet såklart.
Men även om Northvoltchefen kan gå vidare med nya projekt och pengar, känner Ravi ingen ilska mot honom.
– Jag förstår ändå, det är hans jobb som chef. Northvolt är bara ett företag, ett av hans många projekt. Jag får helt enkelt bara anpassa mig efter situationen och hitta något nytt.
Buss 2 in mot Skellefteå centrum stannar till vid en station nära den grå massiva gigafabrikens anläggning som skymtar bakom lövklädda björkar. En kvinna stiger på, iklädd en neongul varselljacka med »Northvolt« tryckt över ryggen. Jag går fram till henne för att fråga om hur produktionen på fabriken går, men hon vill inte svara utan hänvisar mig till att prata med »officiella kanaler«.
Northvolt har på flera håll behandlats som en helig ko där kritik mot detta väsen hanterats med en tystnadskultur inom organisationen. Många tjänstepersoner och underleverantörer har fått skriva på NDA:s, non-disclosure agreements, det vill säga sekretessavtal, i och för sig inte längre ovanligt i företagsvärlden. Även arbetarna har gjorts medvetna om tystnadsavtalen, vilket kan förklara deras ovilja att prata med journalister ens om sina personliga umbäranden på grund av konkursen.
Det gäller att vara kompis med cheferna om man vill undvika problem, berättar Ravi.
– Du kan inte vara en belastning för dem, för då sparkar de dig. De vill ha lojala arbetare som håller mun och bara jobbar på, säger han och lägger till att flera utländska arbetare behandlats illa av sina chefer.
Jag funderar på anklagelserna när jag i kraftig motvind går uppför Voltgatan mot grindarna som avskärmar södra entrén från obehöriga och möter Jenny Forsberg och Victoria Hart, IF Metalls fackliga företrädare på Northvolt i Skellefteå. Vi börjar prata om Northvolts »amerikanska« arbetskultur, som bestått av hierarkier och lojalitetsspel. Båda bekräftar det Ravi berättat om vissa chefers kränkande behandling mot andra anställda.
– Det är så många som inte vågar säga emot, som har skickats hem över löjliga saker. Det kan vara så enkelt att din chef inte tycker om dig.
Får man bara sparka folk hur som helst alltså?
– Nej, absolut inte. Vi har lyckats förhandla tillbaka folks anställningar när det handlat om felaktiga uppsägningar.
En sorts motstridig inställning till media och kommunikation verkar ha sipprat från ledningen ner mot golvet. I intranätet informerar man anställda om att alla former av mediaförfrågningar ska gå via kommunikationsansvariga. Men just kommunikationen från högre upp ner till de anställda har upplevts som bristfällig enligt Jenny och Victoria.
– Man får liksom ingen information om något. När konkursen plötsligt kom så meddelades man bara om att lämna in sin skyddsutrustning, laptop och telefon. Folk var uppgivna.
I takt med Northvolts etablering så växte den sydasiatiska kolonin i Skellefteå. Av nuvarande tillfälliga arbetstillstånd knutna till Northvolt ligger indiska medborgarskap i topp, följt av Pakistan, enligt Migrationsverkets siffror.
Många av dessa handlar på Millys, en av två indiska matbutiker i Skellefteå centrum som säljer asiatiska varor. Där jobbar Zain från Pakistan, utbildad inom IT och på väg att färdigställa sin master i informationssäkerhet på Luleå Tekniska universitet, som han dessutom betalat själv för. Zain var tidigare anställd på Northvolt men hann knappt jobba ett halvår innan han blev varslad hösten 2024.
Han fick jobb på matbutiken, vars ägare nu försöker sälja verksamheten eftersom många av deras sydasiatiska kundbas har lämnat Skellefteå.
Butiksentréns dörrklocka ringer och in kommer Athulya och Prasad med sin son, även föräldraparet har jobbat på Northvolt, och deras framtid har nu fallit mellan Sveriges byråkratiska stolar. De lönekrav som ställs för att utomeuropéer ska få behålla sitt arbetsvisum gör det svårt för alla att hitta nya jobb.
– Det här är ett stort problem. Det är enkelt att hitta jobb i Sverige men inte ett jobb som möter den höga lönenivån, säger Zain.
– En lönenivå som regeringen dessutom vill höja, lägger Athulya till.
Arbetstillståndets nuvarande krav säger att lönen inte får ligga under 28 480 kronor i månaden men regeringen vill ytterligare skärpa villkoren för arbetskraftsinvandringen i låglöneyrken och istället underlätta för kvalificerad arbetskraft att komma till Sverige. Därför utreds nu förslaget om att inkomstkravet höjs till 34 200 kronor, vilket kommer att innebära att kvalificerad arbetskraft tvingas lämna landet.
– Alla slåss om samma typ av jobb, säger Zain.
– Vi söker över hela Sverige, till och med utanför landet, säger Prasad.
Arbetsförmedlingen listar över 1 000 tjänster att söka i region Västerbotten – av dem finns bara ett hundratal inom industriell tillverkning och tekniskt arbete. Ofta är körkort ett krav och du måste även kunna svenska. Både Athulya och Prasad försöker göra sig mer attraktiva på arbetsmarknaden genom att studera men ersättningen de får för deltidsstudier varar max i 20 veckor. När den perioden är slut så upphör stödet, oavsett om du fortsätter att studera.
– Även fast det är väldigt svårt så försöker vi lära oss svenska via SFI men det är mer värt för oss ekonomiskt att ta ut a-kassa än att studera på halvtid, förklarar Athulya.
Semestertider närmar sig för många branscher och rekryteringsprocesserna pausar eller stänger helt. Athulya och Prasad får inga svar på sina arbetsansökningar längre och har ungefär två månader på sig att hitta en anställning. Familjen har ändå tyckt om att bo i Skellefteå. Folk här har varit välkomnande, berättar de.
– Det känns hemskt. Vi har ingen plan b, det får bli att åka tillbaka till Indien där jag jobbade som lärare. Men lönerna är usla och vår son har börjat vänja sig vid att bo här, han håller på att lära sig svenska och håller på att tappa vårt modersmål hindi.
– Vissa av oss hoppas på att få tillbaka jobben om någon köpare kommer in för att ta över fabriken, säger Zaid.
Men den förhoppningen ser ut att gå i spillror.
Torsdagen den 22 maj exploderar medierna med nyheten om att Northvolt stoppar batteriproduktionen helt i juni. Den fackligt ansvariga Victoria Hart skriver i ett meddelande att personalen kommer att minskas till ett minimum inför nedstängning, vilket betyder att väldigt få kommer att få stanna kvar i juni.
Från att till en början huserat 3 800 anställda, till att i sommar stå kvar med mindre än 20 procent av den totala personalstyrkan – finns tron på den gröna omställningen ännu kvar hos fabriksarbetarna?
Vid norra entrén är Muhamed Basem på väg ut efter sitt skift och konkursförvaltarens omen, han ser riktigt uppgiven ut:
– Jag förväntade mig att det skulle ta slut så småningom men inte så här tidigt … Jag vet inte vad man har att se fram emot nu framöver – jag har förlorat hoppet, säger han.
Vad ska du göra nu?
– Jag har inte sökt något nytt jobb. Jag trodde verkligen att företaget skulle överleva. Jag älskar Skellefteå, jag vill inte lämna men jag antar att jag inte har så mycket till val nu, säger Muhamed.
Fotnot: Ordfront magasin har försökt få en intervju med Northvolts kommunikatör Matti Kataja (numera också uppsagd) om den utbredda tystnadskulturen som flera arbetare vittnat om, men han har inte velat medverka.
Daniel Díaz är frilansjournalist
Läs även del två om Northvolt och Skellefteå
