När Tornedalsteatern går mot sitt 40-årsjubileum blickar teaterchefen och konstnärlige ledaren Erling Fredriksson tillbaka på en resa som inte bara format en teater – utan synliggjort en hel minoritet.Från att ha varit ett språk på väg att tystna hörs meänkieli i utsålda riksteatersalonger och talas i internationella sammanhang.
När Tornedalsteatern bildades i Pajala i slutet av 1980-talet var meänkieli nära att försvinna ur vardagen. Få förde språket vidare till sina barn. Samtidigt växte något nytt fram: musik av Norrlåtar, Hasse Alatalos sång på meänkieli, fältinspelningar av traditionsbärare. Ett kulturellt myller som snart skulle få en scen.
– I det där myllret fanns ett gäng unga kulturmänniskor inom Tornedalingars riksförbund. Efter några år gjorde de teateruppsättningen Isen går, och då bildades också föreningen. Det blev startskottet för en rörelse som förändrade Tornedalen och som byggde upp en helt ny självkänsla när språket lyftes upp på en scen, berättar Erling.
De första två decennierna var Tornedalsteatern i praktiken en amatörteaterförening. Men den kom snabbt att sticka ut. Språket, berättelserna och ett scenspråk präglat av det finska ursprunget gjorde att teatern väckte uppmärksamhet långt utanför Pajala.
– Man kan säga att teatern var en av de viktiga faktorerna till att vi blev en av Sveriges fem officiella minoriteter. Tornedalingarna hade blivit så synliga att det inte gick att kringgå oss längre.
När teatern fick statligt verksamhetsbidrag i början av 2000-talet förändrades allt. Fram till dess hade verksamheten burits av engagerade amatörer, ofta med stark lokal förankring. 2005 anställdes den första teaterchefen. Nu leder Erling teatern sedan åtta år tillbaka.
Att kombinera professionell scenkonst med folklig förankring har varit en utmaning, säger han:
– Det kostar på att bygga struktur, organisation och bära kostnader för professionella produktioner. Under den första perioden efter 2005 hade vi varken ork eller resurser att upprätthålla den starka amatörteatertraditionen. Men vi har hittat en ny balans mellan bredd och spets och transformerat de två tidigare perioderna till en enhet.
De senaste två åren beskriver Erling som »extremt spännande«. 2023 överlämnades Sannings- och försoningskommissionens rapport om tornedalingarna till regeringen. Tornedalsteatern genomförde samtidigt en 12-timmars maratonläsning av alla vittnesmål som samlats in för rapporten
– Det var väldigt stort för minoriteten. Ett bokslut. Nu blev det fastslaget att det som alla har vetat om faktiskt har skett. Kommissionen konstaterade att försvenskningspolitiken ledde till omfattande trauman genom bland annat strikta språkförbud, isolering på arbetsstugor och kränkande rasbiologiska undersökningar. Rapporten betonar statens erkännande av att aktivt ha raderat minoritetens identitet samt behovet av en officiell ursäkt och åtgärder för att återupprätta kulturen.
Och hösten 2025 kom det stora genombrottet: Riksteaterproduktionen Ummikkos turnerade i hela landet för utsålda hus. Den hyllades av rikspressen och blev en snackis i Kultursverige.
Men samtidigt som synligheten ökat har en annan fråga blivit akut: vad händer nu, efter Sanningskommissionens rapport? Tornedalsteatern har under lång tid fört dialog med regeringen om finansiering kopplad till det fortsatta försoningsarbetet. Teatern hoppades på besked i höstbudgeten men fick inget. Ett möte i februari med politiskt sakkunnig och tjänstepersoner på Kulturdepartementet slutade däremot med ett tydligt besked.
– Svaret vi fick var: »Lyckat med Ummikkos men ni får inga pengar.« Regeringen omsätter inte Sanningskommissionens slutsatser i praktisk handling.
Visserligen har regeringen varit tydlig med att kulturpolitiken i stort ska omformas mot mer extern finansiering men minoritetsspråksfrågan hör inte hemma där, säger Erling:
– Det här handlar om ett bokslut – för oss och för staten. När man då inte levererar det vi behöver så upplevs det av många som ett fortsatt osynliggörande. Mer raffinerat och subtilt än det var en gång men i grunden samma sak.
Sedan 2005, när staten beslutade om minoritetsstatus för tornedalingar, kväner och lantalaiset, har Tornedalsteatern tilldelats ett verksamhetsbidrag på 2,6 miljoner per år. Bidraget har stått stilla sedan dess vilket innebär en minskning med ungefär en halv miljon kronor i dagens penningvärde. Det ser de som otillräckligt och teatern har därför begärt en ökning av stödet med fyra miljoner kronor för 2026 och ytterligare 2,4 miljoner för 2027 för att kunna genomföra verksamhet enligt kommissionens beslut.
Det blev nej. Men i april fick man besked om att det låg 500 000 kronor kvar sedan hösten 2025, som ingen hade sökt. Tornedalsteatern sökte och fick det beviljat.
– Det är kaffepengar i sammanhanget. Frågan handlar ju inte bara om kulturstöd utan om demokrati, språk och läkning. Om en regering säger nej till det här så uppfattas det av många som ett nej till att läka ett sår, säger Erling.
Inför jubileumsåret står Tornedalsteatern alltså i ett dubbelt läge: större synlighet än någonsin – och samtidigt en kamp för att de statliga övergrepp som minoritetsgruppen fått utstå också ska följas av handling.
Karin Keisu, ordförande i Met Nuoret – tornedalingarnas ungdomsförbund – delar Erlings besvikelse. Hon beskriver hur möten med kulturdepartementet och minister Parisa Liljestrand präglats av motstånd snarare än samarbete.
– Vi har inte kunnat nå regeringen i en förutsättningslös dialog. Försoning kräver att regeringen verkligen vill lyssna. Men det har hela tiden känts som att gå i en uppförsbacke. Vi har lagt fram våra behov och våra önskemål men hela tiden fått till svar att ”så jobbar inte regeringen”.
Därför har tonläget från minoritetens sida blivit skarpare, säger hon:
– Vi kan inte göra en försoningsprocess med en regering som känns motvillig. Den måste vara en drivande motor, inte en broms.
Met Nuoret har, liksom Tornedalsteatern, sökt medel ur den statliga försoningsbudgeten – pengar som ofta kommer sent och knappt räcker till att hålla organisationerna igång.
– I år fick vi besked i mars. Det är med de pengarna vi kan ha anställda som deltar i möten och tar fram underlag för arbetet. Det är märkligt att vi inte har en trygg plats i försoningsarbetet, säger Karin.
För Met Nuoret handlar försoning inte bara om ursäkter – utan om framtiden.
– Språket är centralt. Många barn får inte tillgång till meänkieli eftersom deras föräldrar aldrig fick lära sig det och modersmålsundervisningen i skolan är bristfällig. Skolan borde vara en plats där språket förs vidare, genom hela kedjan och även på universitetet.
Hon talar också om kulturens försvagning efter år av assimilering:
– Många har tappat de traditionella hantverken och den tornedalska mentaliteten. Vi vill skapa fler möjligheter att lära sig hantverk, känna sig integrerad i sin kultur och utgå från Tornedalen i skolundervisningen.
En del av försoningsarbetet handlar också om att ifrågasätta gränserna för vem som räknas som urfolk.
– Vi har efterfrågat att man utreder urfolkstatus. De äldsta källorna nämner både kväner och samer redan på 800-talet men det finns så lite forskning om tornedalingar, kväner och lantalaiset. Tanken att tornedalingar och samer levt sida vid sida historiskt är ingen omöjlig tanke, säger Karin.
Met Nuoret arbetar för att fler unga ska engagera sig.
– Vi vill att unga ska höja sina röster, skapa aktiviteter och vara stolta över sin kultur. Det finns fortfarande ett mindervärdeskomplex kvar. Det vill vi förändra.
Bitte Melin är frilansjournalist.
Tycker du om vad du läser? – bli medlem i Ordfront
