När Kanadas premiärminister Mark Carney i Davos talade om hur global ekonomi och geopolitik fogas samman, var det mer än en teknokratisk analys av ekonomiska trender. Det var ett tecken på att västvärlden, efter tre decennier av normativ universalism, börjar inse vad som faktiskt händer i världspolitiken: den unipolära ordningen där USA var både garant och dirigent är över. Den kan inte längre hålla, inte ens i teorin.
Den liberal-institutionella världsordning som väst tagit för given – där amerikansk dominans säkrar säkerhet, öppna marknader och demokratiska ideal – har historiskt haft begränsade hållbarhetsvillkor. Som många kritiker påpekat saknas det belägg för att amerikansk militär intervention och liberal omvandling skapat stabilitet eller fred i någon större mening. Istället har överdrivna ambitioner ofta lett till långdragna konflikter, politisk fragmentering och strategiska bakslag för både USA och dess allierade.
Analytiskt kan detta förstås som ett gap mellan ambition och kapacitet – vad Walter Lippmann en gång beskrev som strategisk insolvens. I decennier försökte USA kombinera global dominans med idéer om att omvandla andras politiska ordningar; i praktiken blev detta en strategi som slukade resurser och politisk energi och som i många fall försvagade snarare än stärkte säkerheten.
Carneys poäng i Davos är att dessa ideal nu ersätts av en mer pragmatisk geopolitik: en värld som inte längre kan ordnas av en aktör som både dominerar och definierar världsordningen. USA:s nya säkerhetsstrategier handlar om prioriteringar – att skydda sina egna vitala intressen, förstå sina begränsningar och hantera rivaler genom maktbalans, diplomati och pragmatisk konkurrens snarare än transformation.
Detta har djupa konsekvenser för Europa – och för Sverige. Europeiska säkerhetspolitiker tycks i många fall fortsätta som om ingenting har förändrats: som om amerikansk garantipolitik var evig, som om Norden kunde lita på att USA skulle bära huvudtyngden av sin militära säkerhet. Men verkligheten är en annan. I en multipolär ordning där Kina, Indien, ett revitaliserat Ryssland och det globala syd spelar avgörande roller, räcker det inte att hoppas att amerikansk dominans gör världen trygg. Den här strategin var naiv redan när den formulerades; i dag är den ohållbar.
Det är här det blir viktigt att förstå vad det betyder att världen blir multipolär. Det betyder inte nödvändigtvis att auktoritära system kommer att dominera. Det betyder inte heller att västerländska idéer är dömda att förlora. Det betyder att vi måste sluta tro att vi kan bemästra, omvända eller underordna en civilisation som representerar mer än en miljard människor genom någon form av hegemoni. Det är en illusion som riskerar att förvandla geopolitisk konkurrens till strategiska misstag och onödiga konfrontationer.
För Europa – inklusive Sverige – innebär detta två saker. För det första måste vi erkänna att amerikansk dominans inte längre är bärande för vår säkerhet. Det är en förändring vi kan förhålla oss till antingen som ett hot eller som en möjlighet. För det andra måste vi formulera våra egna prioriteringar: hur vi kan bidra till stabilitet, hur vi kan agera som en oberoende aktör i ett system där stormakter balanserar varandra, och hur vi kan arbeta med diplomati snarare än att förlita oss på garantier vi inte längre kan ta för givna.
Detta betyder inte att Europa ska avsäga sig värderingar som demokrati och rättsstat, eller att vi ska överge internationella principer. Det betyder att vi måste omformulera hur dessa värderingar främjas — inte genom ensidig dominans, utan genom samarbete, balans och realistisk geopolitisk analys.
I slutändan är frågan inte om Europa vill – eller inte vill – förhålla sig till den multipolära verkligheten. Frågan är om vi är redo att forma vår politik efter den, snarare än att kämpa emot den. Det är den insikten Carney uttryckte och som de som analyserar USA:s nya strategiska kurs också belyser: vi måste sluta tro att säkerhet skapas genom dominans och börja förstå hur den skapas i en ordning med flera maktcentra.
Frida Stranne är statsvetare, expert på amerikansk politik, docent i freds- och utvecklingsforskning och verksam som lektor vid Högskolan i Halmstad.
