Den som tror att Trumps protektionistiska politik inte går ihop med ett intresse av att dominera världen, tror fel, menar Frida Stranne. Trump använder bara andra, billigare, metoder.
När Donald Trump för en tid sedan besökte USA:s allierade i Riyadh och höll ett linjetal, var det inte med budskapet om frihet, demokrati och »nation building«. Parallellt med hyllningen till Saudiarabiens kronprins som en visionär ledare framställde Trump sig som motpolen till Bush-erans nykonservativa moralism och Obama-administrationens ambivalenta internationella engagemang.
I Trumps retorik låg ett slags affärsmässig, ömsesidigt beroende realpolitik: framtidens Mellanöstern ska byggas med handel, investeringar och teknologisk samverkan – inte med bomber. Det är en lovvärd ambition, och det låter som ett brott med USA:s tidigare roll i regionen. Men är det ett verkligt skifte – eller bara ett nytt presentpapper runt i princip samma paket?
Till delar uttryckte Trumps tal ett skifte i den amerikanska självbilden. Den interventionistiska eran som präglat perioden efter kalla kriget har kostat för mycket – militärt, ekonomiskt och politiskt. Den amerikanska allmänheten har tröttnat. Stormakten som en gång försökte bygga om världen efter sin egen avbild tvingas nu till pragmatism. Men pragmatism är inte detsamma som isolationism. Den som tror att Trump ämnar minska engagemanget i omvärlden kommer sannolikt att bli besviken. Vad han vill är att fortsätta dominera – men med nya, för amerikanska skattebetalare – billigare medel.
Att Trump försöker ställa om USA:s utrikespolitik är i grunden inte en orimlig bedömning av det strategiska landskap som nu växer fram. Det är snarare ett försök att anpassa supermakten till ett 2020-tal där den inte längre har råd – eller inhemskt stöd – för de ambitioner som definierat efterkrigstidens expansionistiska epok. Hans tonläge mot eviga krig, kritiken av tidigare »nation building«-projekt och betoningen på affärer framför militära insatser signalerar en vilja att prioritera inre stabilitet framför yttre dominans. I den meningen representerar han en selektiv globalism – där USA väljer sina slagfält med större omsorg liksom sina allierade och sina intressen utifrån nya prioriteringar.
Det som gör Trumps hållning svår att avfärda som cynisk eller som ren eftergift för auktoritära regimer är att den speglar en insikt om en faktisk geopolitisk förändring. USA är fortfarande militärt överlägset, men det har blivit tydligt – inte minst efter reträtten från Afghanistan – att den politiska avkastningen på militära insatser uteblivit. Självbevarelsedriften kräver en ny väg: USA kan inte fortsätta engagera sig i projekt utan folkligt stöd och ekonomisk bärkraft.
Men just här uppstår en inre spänning och motsägelse. För även om retoriken rör sig mot avhållsamhet från eviga krig och »för evigt fiender«, kvarstår samtidigt hoten om våld och villkorslös underkastelse. I samma tal där Trump prisar det moderna Mellanöstern genom att omfamna den ena auktoritära regimen – Saudiarabien – varnar han den andra – Iran – för vad som väntar om de inte rättar sig efter Washingtons krav. Den klassiska realism han till en början anspelar på reduceras därmed till en form av amerikansk undantagsideologi: världen får gärna formas på nytt sätt, så länge det sker på USA:s villkor.
Detta är Trumps paradox: han vill rita om spelplanen, men inte släppa kontrollen över spelet. Han säger sig vilja avsluta krigen, men reserverar samtidigt återigen rätten att bomba när det passar. Och det är just denna spänning som blottlägger något större än hans personliga hållning: det amerikanska imperiet befinner sig i förvandling. Men i frånvaron av en ny, genomtänkt strategi riskerar omställningen att förstärka det godtycke som redan präglat tidigare interventioner. Även om insatserna kan bli färre, kommer USA fortsatt att agera på sina egna villkor – selektivt, instrumentellt och ofta utan förankring i gemensamma regler.
Det kan på sina håll visserligen leda till mer fred – men inte till mer förutsägbarhet. Och på många andra håll riskerar det att leda till extremt kostsamma stormaktskrig. Och medan allianser kan bestå på papperet, förändras innehållet. USA:s utrikespolitik drivs i allt högre grad av inrikespolitiska kalkyler och ekonomisk självbevarelse. Det gör inte minst banden till Europa mer flyktiga. Inte för att de formellt bryts – utan för att de ges allt mindre substans.
Och detta kommer inte att ändras med Trump. MAGA och Biden-erans Build Back Better har cementerat grunden för USA:s omställning. En ny inriktning håller på att ta form – en där amerikansk makt fortsatt ska projiceras, men till lägre kostnad och utan illusioner om gemensamma värden. Europa gör klokt i att se detta för vad det är: inte ett tillfälligt undantag, utan en ny verklighet att förhålla sig till.
01Frida Stranne skriver återkommande i Ordfront magasin
