Det som nu händer på det karibiska havet är inte ett självförsvar mot en terroristgrupp, det är inte ens rättsskipning mot droghandel, det är, med stor sannolikhet, de första stegen mot en illegal intervention. Varför väljer vi att svälja ett falskt narrativ när det gäller USA, men inte Ryssland, frågar sig Frida Stranne som uppmanar alla, inte minst media, att ta ansvar för rapporteringen.
Det är fullt rimligt att vilja stoppa narkotikasmuggling. Det är lika rimligt att önska ett bättre politiskt styre i Venezuela. Men när dessa argument används för att rättfärdiga dödliga militära insatser utanför Venezuelas kust förskjuts den rättsliga och moraliska grunden för internationell ordning. Vad som utåt presenteras som ett krig mot droger blir i praktiken ett test på hur långt Washington ännu en gång kan tänja gränserna för folkrätten – och hur villigt dess allierade låter en politiskt laddad berättelse om hot och ondska ersätta konkreta bevis. Under ytan handlar det inte bara om narkotikabekämpning utan om att legitimera en strategi för regimförändring.
För att förstå det som nu sker krävs att vi ser bortom de berättelser som döljer de faktiska motiven. Trumpadministrationen använder välbekanta strategier – byggda kring hot och berättelser om korrupta eller illegitima regimer – för att skapa acceptans för interventioner i andra stater. Mönstret går igen sedan decennier, berättelsen blir det främsta maktmedlet, och juridikens gränser flyttas när geopolitiska och ekonomiska intressen står på spel.
Den hotbild som nu målas upp i Washington stöds dock inte av tillgänglig empiri. Det finns inga oberoende analyser som visar att Venezuela är huvudkorridoren för kokain till USA. Till och med USA:s egna underrättelserapporter visar att huvuddelen av kokainet når landet via västra Karibien, Mexiko och östra Stilla havet, medan rutten via östra Karibien/Venezuela utgör en mycket liten del. Det betyder inte att ingen smuggling går via Venezuela – men berättelsen om ett överväldigande venezuelanskt »narko-nav« saknar grund.
De åtal som riktats mot högt uppsatta venezuelanska tjänstemän – däribland den anklagade Nicolas Maduro, har i amerikansk offentlighet presenterats som bevis för en statligt styrd kartell. Samtidigt visar oberoende genomgångar av data att det i praktiken rör sig om fragmenterade nätverk och utbredd korruption inom delar av statsapparaten, snarare än ett enhetligt, toppstyrt »narkokartellsystem«.
Under de senaste veckorna har USA genomfört flera dödliga drönar- och helikopterattacker mot misstänkta narkotikabåtar i Karibien. Enligt administrationen ingår insatserna i en pågående väpnad konflikt mot ett drognätverk den klassat som narkotikaterrorister. Hittills har dock ingen oberoende eller verifierbar bevisning presenterats som skulle kunna rättfärdiga dödligt våld utanför nationell jurisdiktion. Enligt uppgifter från försvarsdepartementet talas det i skrivande stund om minst 46 döda, men eftersom Pentagon inte redovisar detaljer och inte ens kongressen har full insyn, befaras antalet vara högre.
Att kalla detta rättskipning är en fiktion. När en stat väljer att döda människor på öppet hav, utan domstolsprövning, rör det sig inte längre om brottsbekämpning. Det är en handling som bryter mot rättsstatens grundläggande principer. Många av de små båtarna bemannas dessutom av fattiga fiskare och bönder – människor som utnyttjas av smugglarorganisationer och som knappast är de knarkkungar (narco lords) Washington påstår sig bekämpa. Straffskalan för narkotikabrott av detta slag är i USA 5–40 års fängelse – inte döden.
Även folkrätten är tydlig. Väpnade angrepp får endast användas i självförsvar eller efter mandat från FN:s säkerhetsråd. Att beskriva dessa insatser som en »pågående väpnad konflikt« mot kriminella grupper är inte juridisk tolkning, det är politisk retorik. Som Michael N. Schmitt visar i Just Security, (10 sep 2025), saknar en sådan klassificering stöd i gällande rätt. Etiketter som »narco-terrorism« förändrar inte rättsordningens grundprinciper – de suddar ut dem.
Den juridiska förskjutningen har nu fått sin retoriska motsvarighet. Under de senaste månaderna har senatorer som Lindsey Graham och Rick Scott talat öppet om behovet av att flytta attackerna till landområden (»land strikes«) och om att USA måste agera runt om i Latinamerika om socialismen sprider sig (»take action across Latin America if socialism spreads«).Det är ett språk som knyter an till idén om den västra hemisfären som en amerikansk intressesfär – en tanke som, när den formuleras av Vladimir Putin i hans närområde, möter enhälligt fördömande i väst. Skillnaden är retorisk, inte principiell. Den som hävdar rätt att dominera sin omgivning i frihetens eller säkerhetens namn upprätthåller i praktiken samma hierarkiska ordning. Som senator Rand Paul påmint: »Ett byte av regim innebär inte alltid vad man förväntar sig,« (»Regime change isn’t always what you expect.«) Hans ord erinrar om vad historien gång på gång visat – från Guatemala till Chile – att berättelser om frihet alltför ofta döljer intressen av kontroll och tillgång till resurser.
Det som nu framställs som en kamp mot narkotikahandel eller självförsvar mot en terroristgrupp, handlar därför, enligt flera oberoende bedömare, i praktiken om att bygga opinion för ett regimskifte i ett land som motsätter sig amerikanskt inflytande – dessutom ett av världens mest oljerika. Logiken är välbekant: först kommer narrativet, sedan sanktionerna och våldet.
Efter Irak, Libyen och Afghanistan borde lärdomen vara självklar. Det finns inga exempel på att militära eller CIA-ledda regimskiften lett till stabilitet, öppenhet eller demokrati. En lång rad studier, också från flera amerikanska policyinstitut, visar tvärtom hur sådana interventioner nästan alltid resulterat i maktvakuum, inbördes konflikter och fördjupad repression. Idén att regimskiften skapar frihet saknar empiriskt stöd. Det är en berättelse som gång på gång används för att legitimera makt och kontroll, inte för att bygga den rättsordning den påstår sig försvara.
Historien borde ha gjort oss mer vaksamma. Irak 2003 visade hur politiskt drivna underrättelsepåståenden kunde skapa legitimitet för krig. Chilcot-utredningen (2016) visade att beslut om invasion fattades innan fredliga alternativ ens prövats. Den lärdomen bör inte glömmas bort i dag. När ett land söker juridisk och medial tolerans för ensidigt militärt våld måste medierna pröva den maktens berättelse mot fakta, historisk erfarenhet och internationell rätt.
Frida Stranne
