Efter nästan åtta år är Seán Binder äntligen friad från alla anklagelser om spioneri, människosmuggling, pengatvätt och medlemskap i en illegal organisation. Men det var trots allt med något dämpad glädje han tog emot den friande domen. Så mycket tid, så många liv som gått till spillo.
Text: Anna Wigenmark. Bild: Maja Leijon Johnston.
När jag senast träffade Seán, försommaren 2024, hade han kommit till sluttampen av sin juristutbildning och början av sin framtida karriär som rättegångsadvokat, barrister. Ett prov var kvar, men han hade fått erbjudande om jobb och såg fram emot att börja sin läroperiod, att »skugga« erfarna advokater i rätten. Han var hoppfull och glad.
Anledningen till att han nu kände att han kunde börja blicka framåt, planera sin framtid, berodde på att den första delen av åtalet emot honom och ytterligare 23 volontärer lagts ned. Då hade processen mot honom pågått i sex år.
Både han och hans advokater upplevde att åklagarsidan visat hur svag bevisningen mot honom och de övriga 23 som ingick i åtalet var. Domstolens beslut att, på åklagarens rekommendation, avvisa anklagelserna om spioneri, nyttjande av nödradio utan licens och för att ha brutit mot regler om statshemligheter, var en framgång och han kände verkligt hopp om att det nog aldrig skulle gå så långt att de allvarligare anklagelserna om pengatvätt, människosmuggling och deltagande i en förbjuden organisation, någonsin skulle nå rätten.
Men så, cirka 18 månader och ett antal framskjutna rättegångsdatum senare befann han sig där. I domstolen på ön Lesbos redo att försvara sig ännu en gång. Praktiktiden på advokatfirman hade, i och med att ett rättegångsdatum sattes, pausats. Lyckligtvis, inte avslutats. Den 5 december stod han och övriga åtalade redo för att försvara sig mot anklagelserna. Men bara några vittnen från åklagarsidan hördes, sedan ajournerade sig rätten över helgerna för att återuppta förhandlingarna den 15 januari i år. Jag skickar ett e-mejl och frågar hur han mår.
– Det är inte så farligt ändå, svarar han på mejl. Vi har redan väntat i sju år, vad är då ytterligare fem veckor? Och åklagarens vittnen var faktiskt ganska bra för oss, det första beskrev åtalet mot oss som »kriminalisering av humanitärt arbete«. Så, även om vi inte vet hur det ska sluta, så känner vi oss mer optimistiska än någonsin. Jag håller tummarna för nästa månad!
Ett par av de mer häpnadsväckande vittnesmålen den här dagen kom från en grekisk polis respektive en representant från kustbevakningen. Båda kallade av åklagare. Polismannen påstod att han upptäckt att de anklagade mellan åren 2016 och 2018 varit del av en kriminell smugglarliga som möjliggjort »irreguljär migration«. Under förhöret visade det sig emellertid att han inte kände till att de istället samarbetat och koordinerat sina räddningsinsatser med kustbevakningen. En vittne från just kustbevakningen berättade för rätten hur samarbetet gick till och informerade den om att gruppen vunnit priser för sina insatser både från kustbevakningen och EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex.
Man kan tycka att det borde ha punkterat åtalet där och då..
När huvudförhandlingen återupptas den 15 januari, är rättssalen fylld av människor som vill visa sitt stöd till de anklagade, en av dem är Seáns mamma. Rättegången följs nu av flera stora människorättsorganisationer och media tycks har insett betydelsen av en fällande, eller friande dom. Irländsk press har länge följt Kerry-sonens öde. Han har blivit en celebritet.
På eftermiddagen har försvarets alla vittnen hörts, sedan är det åklagarens och advokaternas tur. Uppdateringar om vad som händer läggs frekvent ut på #Freehumanitarians instagram. Jag får ett meddelande om ett snabbt händelseförlopp – domen kan komma att levereras redan samma dag.
– Det kändes nästan märkligt när våra advokater skulle hålla sin slutplädering, allt kändes ju redan klart..
Så väntat, men ändå oväntat och nästan som ett antiklimax, fattar domstolen senare på kvällen sitt beslut – alla 24 åtalade frias på samtliga punkter. Det var för övrigt även åklagarens rekommendation. Champagnekorkar smäller och konfetti flyger. Någon på åhörarplats hade redan förstått varåt det lutade..
– Ja, säger Seán och skrattar, men det där kände jag inte till. Det vi hade pratat om var att om vi frikändes så skulle vi alla klä av oss och hoppa i havet. Och det gjorde vi. Till och med några av advokaterna – fast en hoppade i med kläderna på, säger han och skrattar.
Det som annars är påtagligt när vi hörs över Zoom 10 dagar senare, är att han faktiskt inte ser så glad ut.
– Det är så bortkastad tid, säger han. Det fanns inga bevis emot oss som skulle hålla för alla anklagelser. Jag menar, pengatvätt-anklagelserna mot Sara kopplades till ett inköp av ett tvättmaskin som hon gjorde när den gamla gått sönder.
Och användningen av whats-app.. hur kunde det vara bevis? Vid ett tillfälle vände sig domaren till åklagaren och frågade; använder ni whats-app. Vilket han ju gjorde.
Han berättar hur anklagelser om medhjälp till människosmuggling (formellt illegal entry, ett brott som bygger på ett EU-direktiv) vilade på påståendet om någon minuts, kanske sekunders tidsspann från det att volontärerna upptäckt en båt i nöd och att de anropade kustbevakningen.
– De menar att på den korta stunden skulle en båt hinna passera gränsen mellan turkiskt och grekiskt vatten. Men det var bara hypotetiskt. Inte heller det höll i rätten.
Självklart frågar sig Seán, hans advokater och alla medåtalade, hur ett åtal med så oerhört lite substans kunde få pågå i så många år.
–Det som kom fram i rätten borde åklagaren ha utrett långt tidigare och släppt åtalet.
Några av de åtalade volontärerna har försökt att hålla anklagelserna emot dem hemliga. Andra, som Sara Mardini, som tillsammans med Seán fick Ordfronts demokratipris 2018/2019, har hoppat av offentligheten för att hon helt enkelt inte orkade längre. Fast den 15 firade de alla.
Och glädjescenerna utanför domstolsbyggnaden på Lesbos går inte att ta miste på – men redan där och då kan en ambivalens skönjas. Så många år i limbo, med hot om så långa som 20-åriga fängelsestraff hängande över sig och när väl huvudförhandlingen blir av är allt över på i princip några timmar. Ingen i rättssalen, inte heller åklagaren, verkar ha velat se de här människorna dömda. En politisk rättegång? Ett cyniskt spel med människors framtid för att skrämma dem och andra från att göra det enda de en gång anlände till Lesbos för att göra – rädda liv?
– Ja, det tror jag att det var, säger Seán. Ett sätt att avskräcka.
Han berättar att rättegången har inneburit att nästan alla humanitära räddningsfartyg lämnat det Egeiska havet. Följden har blivit att mängder av människoliv har förlorats till havs. För flyktingbåtarna har fortsatt att komma. Det är främst detta som orsakar solket i glädjebägaren.
– Flera sa direkt efter domen att: nu startar vi räddningsaktionerna igen.
Men själv är han tveksam till om han har de färdigheter som krävs längre. Och det har blivit ännu svårare att navigera rätt för att undvika olika former av anklagelser.
– Grekland har ju fällts av Europadomstolen för så kallade push-backs, där kustbevakningen stoppat flyktingbåtar som kommit in på grekiskt vatten och fört dem tillbaka till Turkiet. Så om man samarbetar med kustbevakningen riskerar man att medverka till människorättskränkningar och om man inte gör det riskerar man att åtalas för människosmuggling.
Dessutom har han nu ett annat liv som äntligen kan starta.
– Men någonstans i mig så kommer jag att sakna allt det här. Alla fantastiska människor som har stöttat och hjälpt oss. Det kommer jag faktiskt att sakna.
Och han påminner – kriminalisering av humanitära insatser pågår alltjämt runt om i Europa och runt Medelhavet.
– Vi hade ändå på sätt och vis tur som fick så starkt stöd, det är många som inte har det och som redan dömts eller som riskerar att dömas för att ha räddat liv, påminner han.
Och Lesbos, kommer han någonsin att kunna sätta sin fot på ön igen, frågar jag.
–Ja, det hoppas jag – det är en fantastiskt vacker ö, men många otroligt fina människor.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.
