Nästan en halv miljon människor går arbetslösa i Sverige. Det motsvarar fem Sundsvall. Fem hela städer av kompetens, energi och vilja som ingen verkar ha en plan för. Det här borde vara Sveriges största samhällsfråga. Istället behandlas det som ett störningsmoment eller ett individuellt problem.
Jag är less. Urbota trött på här skamliga teaterspelet som ständigt upprepas.
När hundratusentals människor står utan jobb, säger regeringen:
»De måste flytta dit jobben finns. Sverige kan inte ta ansvar för var folk väljer att bo.«
När vi föreslår att staten ska skapa jobb genom att bygga ut välfärden, säger högern som gjort Bromma flygplats till en parkeringsplats för sina vänners privatplan:
»Vi har inte råd med fler offentliga utgifter. Folk måste lära sig stå på egna ben.«
När vi kräver omställningsutbildningar och kompetenslyft, tar högern fram pekpinnarna och säger:
»De måste visa att de vill jobba. Bidrag löser inga problem.«
När ungdomar fastnar i långtidsarbetslöshet, säger högern:
»Ungdomen måste visa lite jävlar anamma. Man måste ju själv vilja förändra sin situation.«
När invandrare inte får jobb trots utbildning, praktik och försök, säger högern som hånar diskrimineringsdata:
»De måste prata bättre svenska och vilja bli svenskar«
När progressiva lyfter strukturella problem, säger högern:
»Det handlar om attityd. Om man verkligen vill jobba så hittar man något.«
Sverige är ett av få länder som har både massarbetslöshet och arbetskraftsbrist. Tiotusentals jobb gapar tomma i vården, skolan, byggbranschen, klimatomställningen. Men människor som vill jobba matchas inte mot de jobb som finns. För att de bor fel. Har fel efternamn. Fel utbildning. Fel kropp. Eller så erbjuds fel lön. Det är inte brist på matchning. Det är ett politiskt filter.
Unga, utrikesfödda och personer med låg utbildning är överrepresenterade i statistiken. Ungdomsarbetslösheten är över 23 procent. I många förorter är arbetslösheten fyra gånger högre än i riket. Och det är alltid samma kroppar som får bära skulden.
Regeringen är fantastiska på att förnedra arbetslösa. Sämst på att erbjuda lösningar. De har byggt ett system där människor som ber om rätten att få bidra, möts av misstro. Arbetslöshet ses inte längre som ett politiskt misslyckande. Det har blivit en fråga om karaktär.
Och där satte Johan Pehrson tonen. Under sin tid som arbetsmarknadsminister sa han att det »varit för fett« att vara arbetslös i Sverige. Ingen sa emot. Inte ens SD:s propagandaapparat, trots att de är största parti bland arbetslösa. Trettio procent. Men lojaliteten till berättelsen om det lata folket vägde tyngre än verkligheten.
Pehrsons insats var inte att förbättra situationen för någon, utan att legitimera misstro. Hans budskap till arbetslösa var glasklart: du förtjänar mindre. Mindre trygghet. Mindre stöd. Mindre tillit. Det var inte en felsägning. Det var en ideologisk instruktion till alla som jobbar med kontroll. Och till alla som inte jobbar alls.
Jag kommer ändå sakna honom som partiledare för Liberalerna. Det krävs ett särskilt sorts politiskt handlag för att sänka ett parti hela vägen ner till folkölsnivåer.
Och vi ser resultatet när flerbarnsmamman Fatima i Skellefteå tackar nej till ett timvikariat i Göteborg och blir av med ersättningen. Det kallas eget ansvar. Samtidigt är det enklare att få statligt stöd för fönsterputs i Danderyd än praktik med lön i Biskopsgården. Rutavdraget kostar mer än flera arbetsmarknadsåtgärder, men ingen kallar det bidrag.
Högern har alltid varit arbetslöshetsaktivister för status quo. Det är inget nytt. Men skillnaden nu är att de i sin människofientliga era låter massarbetslösheten spåra ur genom att lägga skulden på invandrare på en helt ny nivå. En nivå som får Reinfeldt att fortsätta titta bort från svensk politik och mot svensk fotboll istället.
Det är inte bara cynism. De är konsekventa. För dem är arbetslöshet inte ett systemfel. Det är en moralisk defekt. Men arbetslöshet är inte ett bevis på personlig brist. Det är ett politiskt val, liksom fullsättning skulle kunna vara ett politiskt mål. Men det krävs talang och hårt arbete för att hålla sig så okunnig om varför arbetslösheten ser ut som den gör. Men den här regeringen föredrar propaganda framför kunskap. Det är lättare att prata om driv än om investeringar. Lättare att mäta motivation än att skapa jobb.
Vi har byggt ett land där den som är sjuk ska jobba tills den blir frisk. Den som är arbetslös ska sluta tycka att det är fett att vara arbetslös. Och den som är rik får skatteavdrag.
Men arbetslöshet är inte ett isolerat problem. Det hänger ihop med bostad, hälsa, utbildning och trygghet. Det är därför det är direkt ohederligt att titta enögt på massarbetslösheten, som högern gör, när de delar ut moralkakor till arbetslösa.
Enligt IFAU har aktiva åtgärder som subventionerade jobb och intensiv arbetsförmedling tydliga positiva effekter på sysselsättningen. Men sånt monteras ned. Samtidigt visar forskningen att arbetslöshet inte bara innebär utebliven inkomst, utan sämre hälsa, kortare liv och lägre livskvalitet. Det är inte bara jobb som saknas. Det är möjligheter. Det är trygghet. Det är framtidstro.
Det visar exakt varför man inte kan prata om arbetsmarknadspolitik utan att också prata om bostadspolitik, sjukvård, utbildning och socialförsäkringar.
För att på riktigt bekämpa arbetslöshet krävs en politik som ser hela människan. Inte bara aktivitetsrapporten. En politik som erkänner att det inte räcker att skrika »gå till jobbet« till människor som inte ens släpps in.
Det finns ingen arbetslinje kvar. Bara en kontrollapparat. Det är enklare att bli kallad till en motivationskurs än till en anställningsintervju. Regeringen bygger framtiden för dem som redan har en.
Men det finns alternativ. Vi kunde ha anställt i välfärden. Vi kunde ha utbildat i ny teknik. Vi kunde ha byggt klimatsmarta bostäder, rustat skolor, vårdat vårdpersonal och låtit människor få riktiga jobb istället för att tvingas sälja sig för praktik. Vi vet vad som funkar. Det som saknas är inte kunskap. Det är politisk vilja.
Att dela på jobbet är smartare än att skylla på folk som inte har ett. Den gröna omställningen som kombinerar social inkludering är svår. Den kräver människor. Men regeringen har valt den lätta vägen. Den som bygger på att sparka neråt.
Fem Sundsvall står redo. Men får inget annat än aktivitetsrapporter, nedskärningar och ännu en pdf om hur man skriver ett personligt brev. Den som är arbetslös ska känna skuld, skam, och helst tacka för möjligheten att få bevisa sitt människovärde.
Gurgîn Bakircioglu skriver återkommande i Ordfront magasin.
