Finansminister Elisabeth Svantesson gör sitt bästa för att se ut som ett mänskligt skatteåterbäringsbesked. Det skådespelade presskonferensleendet är på, pressmeddelandet är laddat och orden rullar ut som färdigbredda ostmackor från finansdepartementets fikarum. Man kan stänga av ljudet på tv:n och ändå höra talepunkterna: mer i plånboken, till hårt arbetande människor och vanliga familjer.
Så då frågar jag vanligt folk.
Har ni märkt av pengarna?
Har du själv märkt av pengarna när hyran ska pröjsas? Har du märkt av att pengarna räcker längre i matbutiken? Har du märkt av pengarna när autogirot från banken, elbolaget, hyresvärden och kollektivtrafiken marscherar rakt ut från kontot?
Regeringens framhastade plånbokspolitik månader före valet är en värmelampa i en snöstorm. Den kan absolut kännas om du står precis under den. Men från 2022 till 2025 ökade hyran för en genomsnittlig trerumslägenhet med 1365 kronor i månaden. Mer i plånboken låter fint tills hyran kommer in som en grävskopa genom hallen.
Och maten? Matpriserna skenade. Folk behövde inte vänta på SCB för att förstå det. De såg det varje vecka. De såg matkassen bli lättare och kvittot tyngre. En överväldigande majoritet tycker fortfarande att matpriserna är orimligt höga. Finansinspektionen och Folkhälsomyndigheten har visat att ungefär en av tre haft svårt att klara löpande utgifter för mat och hyra.
Vad gjorde regeringen då?
Tog den strid mot matjättarna? Nej. Den kallade in dem till samtal. Det var ungefär som att bjuda in räven till krismöte om hönshusets arbetsmiljö. Matjättarna kom in, fick saft och bullar och gick därifrån mätta som katter som lapat grädde från ett fat.
Har du märkt av pengarna?
Vissa har gjort det. Det måste sägas. Regeringens vanliga familj är inte vem som helst. Det är en katalogbild från Villaägarnas våtaste dröm: bil, hus, barn, två arbetsinkomster och ett konsumtionsmönster som råkar passa regeringens reformer perfekt.
Det är där pengarna landar.. Hos bilägande medelklass, elintensiva hushåll och familjer med marginaler nog att redan leva det liv Moderaterna kallar vanligt. En villaägare med bil kan märka sänkt drivmedelsskatt, elskatt och jobbskatteavdrag. Ett hushåll med två inkomster, två barn, hus och bil kan absolut känna vissa lättnader. Vi snackar plånbokspolitik för hushåll med tjusig uppfart.
Det är återigen ett billigare liv för regeringens favoritgrupper i samhället. Inte för dem som städar Elisabeth Svantessons toalett. Inte för dem som tar hand om barnen på förskolan medan andra pratar arbetslinje från scen. Inte för dem som vårdar hennes gamla släktingar när välfärden går på knäna. Inte för dem som gör landet möjligt men aldrig får vara skyltfönstret när Moderaterna ska sälja Sverige som ett villalån med flaggstång.
För vem får synas i regeringens ekonomiska berättelse? Inte låginkomsttagaren i en invandrartät förort. Inte hyresgästen hos ett riskkapitalägt fastighetsbolag. Inte personen som saknar bil, åker kollektivtrafik och lägger en allt större del av inkomsten på mat och hyra. Inte familjen som får högre hyra för ett trapphus som fortfarande luktar mögel och uppgivenhet.
Den personen märker inte av regeringens reformer som en befrielse. Den märker hyran. Den märker maten. Den märker barnens fritidsaktiviteter. Den märker att varje månad börjar med att verkligheten dras av med autogirot. Den märker elen. Den märker kostnaden för kollektivtrafiken. Jodå, nu halveras månadskortet några månader lägligt nog precis före valet efter att regeringen tidigare röstat nej till liknande förslag. Grönt valfläsk blir tydligen helt rimligt när opinionssiffrorna rasar.
Det moraliska problemet är därför inte bara att politiken är orättvis. Det är att regeringen låtsas att deras exempel är alla i Sverige. Som om hela landet lever samma liv som människorna i deras fokusgrupper. Som om vanligt folk alltid har bilnyckel, laddbox och ränteavdrag. Som om förorten bara finns när den ska användas som problem, aldrig när ekonomin ska beskrivas.
Och nu har Moderaterna dessutom lovat att en familj ska få 5000 kronor mer i månaden nästa mandatperiod. Hur det ska betalas är oklart, men det verkar vara en detalj som människor med egen uppfart aldrig behöver oroa sig över.
Så när regeringen säger mer i plånboken måste svaret vara enkelt.
Har du märkt av pengarna?
Eller märkte du bara hur snabbt de försvann?
