Jag är skiträdd att låta konservativ, men jag måste inleda med de tre orden som avslöjar att man börjar bli en nostalgisk boomer: »På min tid«
På min tid var Sverige fanimej inte ett land där regeringen monterade ned skyddsnätet och sedan erbjöd moralism som tröst. I dag har fattigdomsföraktet fått en speciell plats i politikens centrum. Brunborgerlighetens svar på ökande klyftor är inte reformer, utan något jag kallar rich-splaining: välmenade men totalt värdelösa råd från välbärgade till fattiga. Tips som nästan alltid kokar ner till att ta med lunchlåda, sluta röka, vända på kronor eller – som finansminister Elisabeth Svantesson (M) föreslog inför midsommar – pruta i kassan. Ursäkta? Kan man ens pruta på Coop? Att pruta i kassan i Europas mest koncentrerade matmarknad är som att försöka förhandla med en bankomat.
Det är som om gräddhyllan har specialiserat sig på att recensera låginkomsttagarnas livsstil. Alltid samma underton: sluta vara fattig. Med sina konsumtionskritiska råd placerar de allt ansvar på individen.
Men låt oss backa bandet. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch formulerade redan 2014 den ny-högerretorik som idag genomsyrar regeringens politik: »Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.« Hennes högerkristna moralsyn på fattigdom är som att skylla på paraplyet för att man blir blöt, och självaste Jesus hade undrat vad i helvete Ebba snackade om. Statsminister Ulf Kristersson (M) upprepar sin mammas klassresa som en saga om att den som jobbar hårt alltid lyckas. Han använder den coola grabbanekdoten om sin mammas klassresa som en metafor för att alla kan bli Zlatan. Hans tips är som att säga åt någon med bruten fot att springa, det går om man bara vill. Finansminister Svantesson berättar gärna om hur hon fick vända på varje krona på 90-talet, som om hennes erfarenhet av att inte kunna köpa kläder på Polarn och Pyret vore en manual för ensamstående mödrar i dagens Sverige.
Politiken de driver i dag skapar inte klassresor, den skapar ett land där folk står i matkön, där man hoppar över måltider och där vräkningar blivit vardag.
Institutet för mänskliga rättigheters rapport 2025 beskriver en dyster utveckling: fler barn vräks, kvinnor med låg utbildning lever kortare och människor med funktionsvariation tvingas till försörjningsstöd istället för sjukersättning. Röda Korset rapporterar att nästan 30 procent av ensam-stående föräldrar med inkomster under 30 000 kronor har haft svårt att äta sig mätta – en ökning med nio procentenheter på bara ett år. LO visar att klyftan mellan arbetare och den ekonomiska eliten är större än någonsin: i dag går det 67 industriarbetarlöner på en topp-VD:s inkomst. Jag blir förbannad över att svenska folket inte är förbannade över det här, varje dag.
Ändå låtsas högern som om dessa siffror bara är bevis på att människor gör fel val. Det är här rich-splainingen, blir politik. När finansministerns råd är att pruta i kassan, när Kristdemokraternas Ebba Busch menar att fattigdom beror på felaktiga livsval och när Moderaternas Ulf Kristersson gömmer sig bakom sin mammas flit – då förvandlas hela samhällsdebatten till ett moraliskt pekfinger riktat neråt.
Vi såg samma mönster i författaren Lena Anderssons grötdebatt för två år sedan. Hon hävdade att barnhunger i Sverige berodde på föräldrar som inte kokade havregrynsgröt. Högern jublade. Vänstern rasade. Jag som äter gröt varje dag slutade skryta över min nyttiga gröt för att inte förknippas med idioti. I själva verket blev det ännu ett exempel på hur föraktet för de fattiga kläs i en kostym av rationalitet. Fattigdom reducerades till dåliga val, som om strukturella hinder inte existerade. Som om inflation, bostadsbrist och Europas mest koncentrerade matmarknad bara var inbillning.
Forskningen är jävligt tydlig: lösningen på ojämlikhet är inte moralpredikningar. OECD, IMF och Thomas Piketty är eniga – det handlar om progressiv beskattning, starkare välfärd, trygga arbetsvillkor och riktiga skyddsnät. Det är investeringar i utbildning, hälsa och arbete som jämnar ut klyftor. Det är så man bygger tillit och samhällsgemenskap. Allt annat är kulisser och klassförakt.
Historien visar oss att fattigdomsföraktet inte är nytt. På 1800-talet auktionerades fattighjon ut som billig arbetskraft, och den som fick fattighjälp förlorade rösträtten. På 90-talet växte talet om bidragsberoende och utanförskap. I dag heter det arbetslinjen. Retoriken ändras, men mönstret består: fattigdom definieras som individens fel och lösningen är alltid att »skärpa sig«.
Men Sverige 2025 är inte ett välfärdsland där alla har lika möjligheter. Det är ett land där finansminister Svantesson tipsar om att pruta i kassan samtidigt som människor inte får pengarna att räcka till bröd och mjölk. Där statsminister Kristersson säljer sagan om en klassresa som om den vore normen. Där hunger, vräkningar och förkortad livslängd är verklighet för hundratusentals.
Så när högern serverar oss sina lunch-lådeteorier och tobaksrecensioner gäller det att avslöja vad de egentligen säger: sluta vara fattig. Och det, kära läsare, är varken politik eller lösning. Det är bara ännu ett sätt att hålla folk hungriga och rädda, medan gräddhyllan roffar åt sig mer.
