Om ett år är det val i Sverige. En del av mig känner lite hopp – nu får jag en möjlighet att vara med och påverka, förändra, vända en utveckling av samhället som jag tycker har gått åt helt fel håll. En annan del av mig känner total hopplöshet. Rent av rädsla.
Mycket av det som jag tycker har skapat ett inhumant samhälle; där människor ställs emot varandra, där unga som vuxit upp här i upp emot ett årtionde, utbildat sig, arbetar och skaffat familj, ska skickas »hem« av ren princip. Där flyktingarna som söker skydd här ska straffas genom att tvingas leva i fattigdom och utan sin familj. Där strängare straff tycks vara det enda tänkbara för att komma åt gängkriminaliteten, trots att forskare säger motsatsen, där barn döms och sätts i fängelse i åratal men där det inte tycks finnas någon lösning på hur deras liv ska se ut när de kommer ut. Eller där klyftorna mellan rika och fattiga ökar, barn vräks från sina hem, där vi som redan har – får ännu mer, där de som är sjuka, långtidsarbetslösa, asylsökande eller lever med en funktionsvariation straffas. Som om vi inte alla skulle kunna hamna där. Där rasism tillåts styra innehållet i det politiska och offentliga samtalet, där kritik mot folkmord stämplas som antisemitism och där klimatfrågan behandlas som en parentes.
Mycket av detta är tyvärr flera partier till höger och vänster medskyldiga till eller överens om. Det som slog mig när jag läste det första utkastet till Tidö-avtalet var att så mycket av som stod där var åtgärder, förslag på lagstiftning, som redan påbörjats av den förra S-regeringen. Det märks också i debatten –
partiledarna både till höger och vänster, läs främst S, vill vara den som är tuffast mot brott, den som bäst kommer att lyckas att stänga våra gränser. Och klyftorna i samhället började inte med den nuvarande högerregeringen …
Jo, jag medger att det finns nyanser i eländet – men på det stora hela känns det ganska tröstlöst. Inte blir det bättre av att blicka ut mot världen … Dessa män med alltför mycket makt, som i vissa fall utnyttjat demokratin för att sedan göra allt för montera ned den. Som använt sin position för att starta hänsynslösa krig eller använda utomrättsliga metoder för att skydda sina intressen – eller bara för att de kan och ingen säger emot.
Den världsordning som skulle ha kunnat användas för att skydda människor från våld och maktövergrepp håller på att falla sönder. Folkrätten utmanas till höger och vänster och med den våra rättigheter. Sanktioner, våld och kriminalisering används mot dem som vågar stå upp för rättvisa, solidaritet och mänsklig värdighet.
Det känns helt enkelt som ett totalt politiskt mörker. Ljuset ser jag i dem som orkar fortsätta kämpa trots att de motarbetas – i föreningar, sammanslutningar, grupper och enskilda som trotsar och utmanar och inte ger upp. Som använder de metoder som fortfarande finns för att avslöja sanningen, påverka politiken och slåss för varje enskild individ. Som vågar utmana lagar som hotar klimat, liv och våra mänskliga rättigheter.
Jag förstår de unga människor som tvekar i sina beslut att ens vilja försöka skaffa familj. Som känner stor tvekan och oro för den framtid som deras eventuella barn står inför.
Men jo, jag kommer att rösta. Min rädsla för att de repressiva krafterna skulle bli ännu starkare är för stor för att avstå. Det blir nyanserna som avgör hur.
Anna Wigenmark
