I skuggan av en bränslekris, politisk instabilitet och med hotet från Trump om att Kuba är näst på tur att tas över av USA, reser svenske Havannabon Ludvig Wassgren runt i landet och talar med människorna som bor där. Han möter oväntat frispråkiga kubaner och människor med en stor uppfinningsrikedom på vardagslösningar, något de blivit experter på genom åren, konstaterar han.
Det händer så väldigt sällan att en kuban skriker på mig. Kanske en gång per år. Så när det väl händer så vet jag att jag har förtjänat det.
Dessutom så har personalen på Guantánamos bussterminal precis haft en riktigt kass vecka. Att en glad svensk klampar in där är det sista som killen i kassan behöver.
– »Nej! Terminalen är stängd. Alla bussar är inställda. Presidenten beordrade det igår.«
Det är februari 2026, endast några veckor efter att Trumpadministrationen tillfångatog Venezuelas ledare Nicolas Maduro. Sedan dess har inte en droppe olja nått Kuba. Tidigare hade vi fyra timmars strömavbrott per dag i mitt kvarter i Havanna, nu går vi halva dygnet utan ström. Jag har hört att det är ännu värre utanför huvudstaden, i de östra delarna av Kuba varifrån ingen media rapporterar. Men om jag vill veta hur situationen faktiskt är där och vad människorna i landsbygden tycker och tänker så har jag inget annat val än att åka dit själv.
Det visar sig vara lättare sagt än gjort i ett land utan bränsle. President Miguel Díaz-Canel har precis annonserat att alla transporter mellan provinserna ska ställas in och många länder har slutat flyga till Havanna då det inte längre går att tanka planen där. Med ett av de sista inhemska flygen tar jag mig ändå hela vägen över landet till Guantánamo, den mest avlägsna provinsen. Härifrån behöver jag ta mig tillbaka västerut, en provins i taget. Första steget är att hitta transport till Santiago.
***
Klockan är strax före fem på morgonen när jag beger mig av till bussterminalen i Guantánamo. Grindarna är stängda och låsta med kedja. Innanför stängslet står femton sovjetiska bussar stilla i väntan på att presidenten ska låta dem bli körda igen. På grund av strömavbrotten är terminalen och resten av staden mörk. Den enda ljuskällan är ljuset från strålkastarna på en liten jeep som står och brummar på vägen utanför. I Kuba finns det nämligen alltid en annan lösning. Det måste det göra, då de första tre lösningarna sällan fungerar. Efter att ha frågat runt på gatan utanför terminalen har jag hittat en man som erbjuder transport till Santiago för dem som bara måste ta sig västerut trots situationen.
Nu sitter vi sju personer packade som sardiner på de två små bänkarna som vår chaufför satt upp på flaket på jeepen. Ovanför oss har vi ett lågt tak som tvingar mig att sitta med huvudet nerböjt och mina medpassagerares höftben håller mig på plats som i ett skruvstäd. Till höger har jag en äldre dam och till vänster ett ungt par, varken han eller hon ser ut att vara äldre än tjugo. Kvinnan håller ett litet bylte i famnen som jag snart inser innehåller ett spädbarn, inte ens ett år gammalt. De båda föräldrarna mumlar med varandra om vilken väska de lagt nappflaskan i. Vi övriga passagerare, tillsammans med resten av staden, är tysta.
Sedan dyker vår chaufför upp med två personer till. Vi får helt enkelt klämma ihop oss ännu lite mer.
– Vi har varit strömlösa halva dagen ända sen jul.
När kubaner kallpratar så handlar det inte om vädret. Det är soligt nästan jämt. Strömavbrotten är ett mycket säkrare samtalsämne.
– Så det har varit svårt att laga mat och att hålla maten kyld. Speciellt mjölk till lillen. Och vi har mycket mer att göra nu är vi är tre.
Den unga mamman som sitter bredvid mig heter Yusma. I famnen har hon byltet med den lilla pojken i som hon aldrig tar ögonen ifrån medan hon pratar, trots att han sover lugnt och stilla.
– Tack och lov så har sjukhuset en egen generator och därför har de kunnat ha ström, även om de inte har haft så mycket medicin. Men de som jobbar där är sådana hjälpsamma människor, så vi har klarat oss trots att vi bor så långt bort från våra familjer. Mina morföräldrar bor i en by strax utanför Santiago. Det är dit vi är på väg nu.
Ett hål i vägen får bilen att hoppa till. Yusma böjer sig instinktivt ner över sin son, men han verkar fullständigt oberörd.
– Så fort vi kommer fram så kommer allt att bli bra. Mina morföräldrar har faktiskt ingen ström alls, deras hus är inte uppkopplat till elnätet. Men det är inte ett problem. De är vana vid att laga mat med träkol, det är inget nytt för dem. Så det kommer att bli bra.
Här och där längs vägen syna nyskrivna skyltar av wellpapp som berättar att det finns träkol till salu. Den opålitliga tillgången på el och naturgas har fått allt fler människor att börja använda träkol för att laga mat.
– När vi väl kommer fram så kommer allt att bli bra. Det är jag säker på.
Efter några timmar når vi till slut Yusmas morföräldrars gård. En hop av släktingar springer ut för att ta emot de nyblivna föräldrarna med rop och skratt. Yusma lämnar äntligen ifrån sig byltet med sonen i och vinkar till oss när bilen åter startar och fortsätter västerut, mot Santiago.
***
– Jag bara önskar att de kunde visa lite mer… stake.
Silvio är italienare och den första utlänningen jag träffat i östra Kuba. Han har bott i Santiago i tjugo år då han älskar staden och det kubanska folket. Det hindrar honom dock inte från att komma med några förslag på förbättringar.
– Du vet hur kubanerna är, de är ju alldeles för snälla. När man pratar med dem, de bara nickar och ler. Bara nickar och säger asi mismo. Du kan säga vad som helst till dem, precis vad som helst.
Asi mismo betyder ungefär »ja, absolut«. Det är en sådan fras som man använder när man lyssnar på någon.
Silvio börjar vanka av och an över vardagsrumsgolvet medan han låtsas konversera med en kuban.
– Du är ju ful som stryk.
– Asi mismo.
– Nu tar jag alla dina pengar.
– Asi mismo.
– Och din morsa också!
– Asi mismo.
Han slår ut med händerna i en uppgiven gest.
– Och då får man ett land där inget nånsin händer.
Silvio har bjudit in mig på en kaffe som han nu glömt på spisen. Doften av bränt börjar fläkta genom lägenheten vilket får honom att återvända till verkligheten. Han gör en besviken min men ingen ansats till att lösa problemet.
– Egentligen är det Miamis fel. Nu bor det fler kubaner där än i någon annan stad, förutom Havanna. Och vilka kubaner är det som flyttar dit? Det är de mest handlingskraftiga och de mest missnöjda, de som inte står ut med situationen. Resten stannar. De som kan tänka sig att leva med problemen blir kvar på ön. Och så sorteras ett helt folk efter personlighet. Det är som ett stort socialt experiment.
Äntligen reser sig Silvio upp och traskar ut till köket där han tar kaffebryggaren och tömmer den i slasken.
– Har du varit i Miami? Det är den mest kapitalistiska platsen på planeten. De kör runt i stora bilar och skriker om hur mycket pengar de tjänar. Och sen här… ja, här skriker de ju aldrig.
***
Santiago är Kubas näst största stad. Staden har funnits i femhundra år och här finns byggnader från alla eror. Shoppinggatan som löper rakt igenom centrum är på dagtid fylld utav kunder och försäljare som annonserar sina varor från vagnar eller från små butiker inhysta i byggnader från tidigare sekel. Det sägs att det som inte går att hitta här går inte att hitta någonstans i Kuba.
Jag går dit efter mörkrets inbrott då de flesta av butikerna har stängt. Imorgon kommer att bli ännu en tidig resdag och jag behöver någon form av färdkost. Tack och lov så är strömmen på i denna delen av staden och några kvarter längre fram strålar det varma ljuset från en öppen butik. Den ligger i bottenplanet av en hög sekelskiftesbyggnad som nog en gång varit vacker men som nu är täckt av sprickor och flagnad färg.
– Det är bara galet hur priserna har stigit de senaste tre veckorna.
Ägaren till butiken heter Angel och han pratar gärna om sina problem. Han tar upp ett block med vit ost och börjar skära några skivor till mackorna som jag just har beställt.
– Osten är lokal, jag köper den från bönderna här i provinsen. Vet du vad som har hänt med den? Förr betalade jag sjuttio peso per pund, nu betalar jag sjuhundra.
Han ryser till som om han fryser.
– Och det är på grund av bensinpriset. Det är inte bönderna som börjat kräva mer betalt, det är inte kossorna som gått med i facket. Det är bara att transporten är så dyr nu. Tack och lov så har inte brödet stigit så mycket, men vi får se vad som händer.
Jag frågar honom om de maxpriser som regeringen satt på vissa matvaror. Angel skrattar till.
– De är tjuvar. Så enkelt är det. De har nog inga problem att få tag i bensin till de där stora bilarna som de kör runt med. Vi andra får klara oss med det som blir över. De starka gör det de kan och de svaga gör det de måste, så har världen alltid funkat. Jag är gammal nog att minnas krisen på 90-talet och alla de andra kriserna innan och efter dess.
Med vana händer sveper han in mina mackor i blankt papper. Sedan fastnar han med blicken någon annanstans.
– Med det sagt, dock… Denna gången känns annorlunda.
Jag tar emot mackorna och tittar återigen upp på byggnaden. Våningarna ovanför butiken är mörka, det ser inte ut som att någon bor där. Balkongerna verkar fallfärdiga, murbruket har vittrat bort och lämnat mörka fåror mellan stenarna. Trots sitt tillstånd är byggnaden fortfarande ståtlig. Det är inte bara på grund av höjden, utan på grund av att den fortfarande står så stolt trots sina många synliga sår.
Angel är inte lika imponerad av byggnaden som jag är.
– Det är någon dam som äger kåken men hon har inte gjort något med den. Det är bara markplan som används, det hyr hon ut till mig och den andra butiken här bredvid. Där uppe ser det fortfarande ut så som det gjorde för hundra år sedan.
Han kikar ut på den öde gatan. Det finns inte en kund i sikte.
– Vill du se?
Genom en trång korridor bakom butiken når vi en bred marmortrappa. Angel visar mig upp till första ansatsen där han öppnar en vackert snidad dörr och sedan börjar fippla med elskåpet bredvid för att få igång belysningen.
– Hon damen som äger kåken snackar hela tiden om att hyra ut de här fina våningarna till turister. Men det har aldrig blivit något av det. De kanske hade gillat detta, turisterna. Ifall det hade funnits några.
Rummet vi står i är som hämtat ur ett kostymdrama. Från det sju meter höga taket hänger en kristallkrona och längs väggarna står ljusstakar och vackert snidade stolar. Överallt hänger små porträtt av kvinnor och män klädda i klänning och kravatt.
Angel ser min förundrade blick.
– Jo, det är väl fint, antar jag. Men det finaste är att se utsikten från taket. Vänta bara.
För att komma till taket behöver vi ta oss uppför ännu en marmortrappa och sedan en rostig spiraltrappa som hänger lite löst på utsidan fasaden. Det gamla stålet skriker under tyngden av våra steg men Angel är fullständigt säkert på foten.
Väl där uppe breder staden ut sig framför oss. Mycket utav Santiago är utan ström men här och där är några kvarter upplysta, likt öar i ett mörkt hav. I öster ser jag ett kvarter släckas och ett annat tändas. Ovanför horisonten kan vi se stjärnorna, förmodligen tydligare än i någon annan storstad på jorden.
– Jag går hit upp ibland. På kvällar då det inte är så mycket kunder. Jag har alltid gjort det, ända sedan jag öppnade butiken för fem år sedan. På den tiden var hela staden upplyst på natten. Då kunde man se hur stor den egentligen är. Det kan man inte nu.
En stund står vi i tystnad. Sedan vänder sig Angel till mig.
– Hur säger man pinga på ditt språk?
– Fan.
Han nickar och mumlar ordet ett par gånger, lite som en höjdhoppare som studsar på fotbladen innan han hoppar. Sedan vänder han sig ut mot staden och ropar högt FAAAN. För ett ögonblick är Santiago tyst, sedan börjar hundar skälla från hundra olika hustak.
Det är ännu bara februari och detta är andra gången i år som jag hört en kuban skrika.
Ludvig Wassgren
