Kulturkriget och språket

En central strategi i det pågående kulturkriget är att på ett smygande sätt förändra språket. I denna essä diskuterar Fredrik von Malmborg hur höger-populismen ger ny innebörd åt centrala begrepp i en demokrati, vilket för-virrar och minskar individers möjlighet att tänka kritiskt. Han menar också att prodemokrater måste ta tillbaka språket i kampen mot de antidemokratiska krafterna.  

Av Fredrik von Malmborg 

Parallellt med den liberala 68-rörelsen växte den amerikanska radikalhögern fram som en antiliberal motrörelse. Dess bärande tanke för motstånd var och är kulturkriget. Politiken är nedströms kulturen. Den som har makt över kulturen får makt över människors känslor och tankar och kan därigenom styra politiken. Detta är tydligt i Donald Trumps politik. I kulturens hjärta finns religionen, och i religionens hjärta finns dess anspråk på sanningen om världen. Sociologen James D. Hunter beskriver i boken Culture Wars från 1991 kulturkriget som en metapolitisk praktik där den grundläggande skiljelinjen går mellan radikalhögerns ortodoxi, som håller fast vid en väl definierbar och transcendent auktoritet baserad på Den Enda Sanningen, och liberalismens progressivism, definierad av den moderna tidens anda av rationalitet, mångfald och rättvisa. Tanken om ett högerpopulistiskt kulturkrig har därefter spritt sig till Europa och Sverige och är central i den pågående autokratiseringen i Europa.  

I Sverige vill SD skapa en motkultur och ta tillbaka den kulturella makten från den så kallade »vänsterliberala hegemonin«. Genom kulturkriget vill de etablera nya känsloregler som ska styra samhällsmedlemmarna att känna, tänka, göra och vara rätt; bort från liberal demokrati mot en auktoritär regim för dem som passar in. Rättssociologen Thomas Mathiesen kallar denna process en dold disciplinering. Filosofen Michel Foucault kallar det emotionell styrning. En känslobaserad maktutövning där politisk kontroll byggs in i vårt vardagsliv, i den sociokulturella strukturen, där människor som inte anses passa in i samhället andrefieras och tystas med politiskt motiverat hat och hot i vad som kan kallas »otäck politik«. 

Hunter beskriver kulturkrig som en kamp för att mobilisera anhängare till nämnda motsägelsefulla etiska och moraliska visioner. Då båda sidor verkar utifrån fundamentalt olika uppfattningar om etisk och moralisk auktoritet kommer den populistiska radikalhögern aldrig kunna övertyga sina rakryggade motståndare om överlägsenheten i sina anspråk. Positiva moraliska argument kan ha ett visst inflytande över de ambivalenta, men i sig själva räcker de inte långt för att inleda ett moraliskt korståg. Som en konsekvens av detta kräver den populistiska kampen för att uppnå kulturell hegemoni och legitimitet att det finns en påstådd fiende att stå emot. Detta är den moraliska konfliktens negativa sida, det avsiktliga och systematiska försöket att misskreditera och tysta oppositionen – eller eliminera oppositionen som den nazistiske filosofen Carl Schmitt uttryckte det på 1920-talet. 

En central taktik i detta tystande av »fienden« är att genom systematiskt hat, hot och olika former av våld i politiska syften, avlegitimera och avhumanisera de människor som radikalhögern inte anser passa in i samhället. Det centrala i denna process att skapa »fienden« – »andrefieringen« är att tillskriva negativa egenskaper till vissa personer eller grupper, »de andra«, som skiljer dem från den önskade normativa sociokulturella gruppen. Andrefieringen var och är centralt i den imperialistiska västvärldens kolonisering av länder i Afrika, Asien och Amerika, men även i de tyska, italienska och japanska fascisternas imperialistiska strävanden under 1920- till 40-talen. Processen beskrivs av filosofen Frantz Fanon i boken Jordens fördömda och språkvetaren Edward Said i boken Orientalism. Resultatet, ett påtvingat annorlundaskap, kan ses som en antonym till tillhörighet. Där tillhörighet innebär acceptans och inkludering av människor, antyder annorlundaskap intolerans och uteslutning. Det påverkar hur människor uppfattar och behandlar personer som är en del av den »normala« in-gruppen, jämfört med dem som tillhör den »onormala« ut-gruppen. Detta vi mot dem-tänkande kring människor och mänskliga relationer förnekar vissa personers mänsklighet. Följaktligen ses de andra som mindre värda, utan värdighet, och med mindre respekt.  

På individnivå spelar andrefieringen en viktig roll för att skapa fördomar mot människor och grupper. Inte för deras agerande, utan för vilka de är – deras persona. I större skala kan det också spela en roll i avhumaniseringen av hela grupper av människor, vilket sedan kan utnyttjas för att driva förändringar i institutioner, regeringar och samhällen. I Sverige ser vi det tydligt när SD utmålar invandrare, särskilt muslimer, som roten till allt dåligt. Det förmedlar en bild till följare i in-gruppen att motståndaren är lägre stående, okänsliga för bestraffning och fritt villebråd. Hat gentemot ut-gruppen normaliseras, vilket kan leda till förföljelse av marginaliserade grupper, förnekande av rättigheter baserat på gruppidentiteter eller till och med våldshandlingar mot andra. Med denna taktik, att med våld och hot om våld, kan man enkelt styra folket. Något som enligt Herman Goering genomsyrade Nazitysklands propagandamaskineri. 

Jag har i min forskning om svensk klimatpolitik analyserat hur ledande företrädare för Tidöpartierna sedan flera år tillbaka använder otäck retorik med hat och hot och hårda repressalier för att tysta oppositionella. Klimatforskare, klimatjournalister, klimataktivister och klimatengagerade personer i den offentliga sektorn är särskilt utsatta. Förolämpningar, anklagelser, hot och uppvigling framförs öppet, främst i sociala medier från ministrars och andra politikers officiella konton, men även anonymt av deras anhängare via e-post och sociala medier. Hatet och hoten är en del av en affektiv polarisering som nu spritt sig till ett område relaterat till politiska åsikter snarare än sociokulturell identitet, med omfattande konsekvenser för den liberala demokratins funktionssätt. 

I sin analys av språkbruket i Nazityskland menade den tyske litteraturprofessorn Victor Klemperer att »ord kan vara som små doser arsenik: de sväljs obemärkt, verkar inte ha någon effekt, och sedan efter en liten tid börjar den giftiga reaktionen trots allt«. Den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt benämnde detsamma som »ondskans banalitet«.  

En central strategi i auktoritära populisters kamp för att skapa kulturell hegemoni är att förskjuta språket och ordens betydelse. Sedan valet 2022 har Tidöpartiernas emotionella styrning gjort att hat och hot mot människor som värnar mänskliga rättigheter och mänsklighetens överlevnad normaliserats och ökat i samhället. Samtidigt ändras betydelsen hos centrala begrepp i det svenska språket. Det gäller särskilt begrepp med en normativ, etisk eller ideologisk innebörd som är viktiga i en liberal demokrati, till exempel demokrati, ansvar, legitimitet, rättvisa. Men även begrepp som beskriver agens hos allmänheten för att upprätthålla en liberal demokrati, till exempel engagemang, aktivism och bildning.  

Att språkliga begrepp ändrar betydelse över tid är inte konstigt. Språk är socialt konstruerade och innebörden av olika begrepp bestäms av kulturella och ideologiska faktorer i vad filosofer och språkvetare kallar diskursiv dialektik och konstitutiv antagonism. Men det vi ser nu är en mycket snabb och ensidig förändring av språket baserad på manipulation och hat. Den politiska oppositionen ser stillatigande på. 

 

Det finns olika ideologisk syn på vad en demokrati är. Sverige är än så länge en liberal demokrati, där staten ska företräda ett allmänintresse baserat på en aggregering av olika politiska visioner och intressen. Det centrala är att olika motstridiga åsikter får samexistera och konkurrera med varandra. Andra centrala principer i en liberal demokrati är legitimitet och ansvarsskyldighet, men även transparens, öppenhet, opartiskhet, rättvisa och jämlikhet. 

I jämförelse är högerpopulismen auktoritär eller totalitär i sin ideologi. Det får bara finnas ett sätt att se på saker. Allmänintresset utgår inte från samhällsmedlemmarnas åsikter utan från de politiska ledarnas uppfattning om »den enda sanningen«. Med denna sanning som grund driver de, precis som ledare i fascistiska och religiöst fundamentalistiska stater, ett demagogiskt propagandamaskineri för att på känslomässiga grunder manipulera folket vad de ska känna och tycka är rätt och fel i olika frågor.  

Tidöpartiernas företrädare, särskilt Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer framhåller ofta att de värnar den svenska demokratin. Likaså Jimmie Åkesson. Anmärkningsvärt är att kultur- och demokratiminister Parisa Liljestrand sällan gör det. Det är därför relevant att ställa sig frågan vad det är för demokratisyn Tidöpartierna har. Vad menar de egentligen när de talar om vikten av att värna den svenska demokratin?  

Varför ställer ingen oppositionspolitiker eller journalist dem mot väggen med denna fråga? Baserat på min forskning drar jag slutsatsen att den betydelse de i ord och handling ger begreppen demokrati, ansvarsskyldighet, legitimitet och rättvisa inte stämmer med den liberala demokratins definitioner. De ligger närmare en populistisk och auktoritär betydelse. Det är inte första gången högerpopulister säger sig värna »demokrati«, utan att vara tydliga med vilken demokratisyn de har.  

I etablerade liberala demokratier är det ovanligt med uttalat auktoritära partier. Det är vanligare med antiliberala eller »halvlojala« aktörer som påstår sig stå upp för demokratin, men som inte fullt ut håller fast vid de liberal-demokratiska normer och institutioner som begränsar den verkställande makten och upprätthåller samhällsmedborgarnas friheter och rättsstatsprincipen. Det är lätt att manipulera människor när man låtsas använda ett språk de förstår, men egentligen talar ett annat. Demokratiska principer och begrepp kidnappas så att folk ska tro att ett parti är demokratiskt i liberal mening. Men begreppen har en helt ny innebörd som få samhällsmedlemmar förstår. Frågan är om ens  alla riksdagspolitiker förstår. Antiliberala partier angriper sällan valsystemet som sådant, men försöker ofta demontera de liberala dimensionerna av det demokratiska systemet, till exempel  rättsstaten, yttrandefriheten, ansvarsskyldighet, legitimitet och rättvisa. Begreppen har därmed tappat sin ursprungliga mening.  

Med Tidöavtalet har SD fått en »demokratisk« plattform för sitt kulturkrig. Det kan ha varit så att Ulf Kristersson på riktigt trodde att han kunde tygla SD och deras skadliga polarisering genom att inkludera dem. Han hävdade att SD är »ett parti som andra« och bildade en koalition med dem. Detta gav SD en fernissa av demokratisk legitimitet – en gåva som Kristersson inte kan ta tillbaka. Och som resultat driver han och övriga regeringen samma antiliberala politik själva och bidrar därmed aktivt till en autokratisering.  

Genom sin politik omdefinierar Tidöpartierna demokratibegreppet och innebörden av liberala demokratiska principer och normer. Begrepp som beskriver människors identitet och handling i en demokrati är också föremål för propagandistisk omtolkning för att svärta ner de personer, organisationer och rörelser som använder sina grundlagsskyddade rättigheter för att göra motstånd. 

Efter ett antal samordnade klimataktioner i april 2025 menade SD:s rättspolitiska talesperson, Pontus Andersson Garpvall, att klimataktivister borde åtalas för terrorism. Garpvall sa även att svensk antiterrorlagstiftning bör ändras så att klimataktivister med säkerhet kan dömas för terrorism. När Högsta domstolen sommaren 2025 friade klimataktivister som stod åtalade för sabotage i samband med en demonstration på E4:an, var svaret från Garpvall att sabotagelagstiftningen ska ändras i höst, så att klimataktivister kan dömas för sabotage. Klimatminister Pourmokhtari uteslöt inte att hon skulle ställa sig bakom en sån ändring.  

Genom att först överdriva (terrorist) och sedan backa (sabotör) framstår SD som »rimliga«, trots att de har förskjutit innebörden av begreppet aktivist väldigt långt och har ändrat betydelse från något positivt till något negativt. Enligt Svenska Akademins ordbok definieras en aktivist som »en person som förespråkar handlingskraftig politik inom visst område«. Aktivist har här en positiv innebörd. Enligt Tidöpartiernas idévärld och språkbruk har en aktivist förvandlats till en kriminell person. Aktivism har blivit en förkastlig, icke-svensk och framför allt illegal handling.  

Även ord som radikal, sabotör och terrorist får ny mening i det pågående kulturkriget. Begreppens ursprungliga betydelse devalveras. En mindre grupp radikala klimataktivister fortsätter med sin civila olydnad enligt plan, trots fällande domar med böter eller fängelse på straffskalan. I en liberaldemokratisk diskurs är de inte radikaliserade eftersom de inte blivit våldsamma eller våldsbejakande. De använder sin grundlagsskyddade möjlighet att bedriva civil olydnad. Men under pågående kulturkrig bestäms aktivisters radikalisering även av hur deras motståndare uppfattar dem. Eftersom de inte slutar med sina aktioner har de radikaliserats i SD:s ögon, som ser dem som sabotörer och terrorister.  

Dessa medvetna språkförskjutningar finns även inom andra områden. Efter att ha talat om invandrare som roten till Sveriges förfall är budskapet från Tidöpartierna nu att det är muslimernas fel. Och de utmålas i allt större utsträckning som radikaliserade islamister. Personer som kritiserar Israels högerextrema regering anklagas för att vara antisemiter och Hamasmedlemmar. Allt för att så split och öka den skadliga men medvetna polariseringen mellan Vi och Dem. En sund skillnad mellan politiska ståndpunkter förvandlas till ett metapolitiskt krig mellan Vi och Dem, där politiska motståndare blir fiender som ska elimineras. Sådan polarisering är skadlig för demokratin. 

Bildning ses traditionellt som en livslång process genom vilken människor aktivt berikar sina liv – emotionellt, intellektuellt, språkligt, estetiskt, socialt, ekonomiskt och politiskt – och därigenom skapar sin egen kunskapsvärld. Bildning har stor betydelse för ett liberaldemokratiskt samhälles vitalitet. Men även begreppet bildning ges en ny betydelse med Tidöpartierna vid makten. Då folkets bildning är en viktig motkraft mot autokratisering utgör den ett hot mot Tidöpartiernas vision av Sverige som ett kulturellt homogent land. Tidöpartierna har följaktligen radikalt minskat stödet till bildningsförbund, folkhögskolor och civilsamhällesorganisationer vilket slår hårt mot folkbildningen. När Tidöpartierna våren 2025 presenterade sin politik för bildning hade begreppet bildning reducerats till utbildning, som till skillnad mot bildning är tidsbegränsad. Tidöpartiernas snäva syn på bildning är ett reellt hot mot svensk samhällsdebatt och demokrati. 

Tidöpartiernas kulturkrig handlar om att forma en ny hegemonisk diskurs om politisk styrning, bort från en liberaldemokratisk regelbaserad diskurs till en auktoritär diskurs baserad på den starkes rätt. Kulturkriget förändrar betydelsen av begrepp som demokrati, legitimitet, rättvisa, bildning, aktivist, radikal, sabotör och terrorist. Det tycks som att varje sociokulturell och politisk identitet som misshagar särskilt SD, kan komma att kategoriseras som grovt kriminell. SD har en påtaglig makt i Sverige, och kan genom sitt inflytande över M, KD och L genom några penndrag i brottsbalken förvandla aktivister till sabotörer och terrorister i juridisk mening.  

Den otäcka politikens retorik är inte som vanlig politisk retorik, där antagonister använder logiska, sakliga och ibland känslomässiga argument i ett överläggande samtal eller en förhandling för att komma överens och utveckla politik – eller för att vinna en debatt. Förespråkare och utövare av otäck politik är inte intresserade eller villiga att argumentera mot sina antagonister med hjälp av traditionell politisk retorik. Det är ett centralt drag hos populister att tro sig ha svaret på alla frågor och lösningar på alla problem i den offentliga politiken, ofta beskrivna i enkla termer. Liksom religiösa fundamentalister bygger deras ideologi på en enhetlig vision av samhällets allmänintresse. Deras motståndare är fiender till nationen – kättare och schismatiker – som därför ska tystas, bannlysas, rensas bort. För att uppnå detta använder och initierar de systematisk hatpropaganda
med politiska motiv. 

Med anledning av detta behöver vi vara uppmärksamma på de förändringar i språk, diskurs och kommunikationssätt som sker i det pågående kulturkriget. Den politiska kommunikationen och retoriken som vi känner den i Sverige är sedan decennier förknippade med den liberala demokratin. SD har med god hjälp av Tidöregeringen startat ett kulturkrig för att förgöra den liberala demokratiska diskursens hegemoni, och ersätta den med autokrati inklusive auktoritär diskurs och retorik. Tidöpartiernas otäcka politik påverkar de normer och det språk som används i samhället och politiken, även normer för politisk kommunikation.  

Vi behöver se manipulativa och hatfyllda attityder och beteenden i dagens samhälle i sin kontext, och förstå att kontexten är i rörelse. Den otäcka politiken med sin emotionella styrning genom manipulation, hat och hot sker inte i en stabil liberal demokrati, utan i en liberal demokrati under förändring mot autokrati där den dolda disciplineringens språk är avgörande. Precis som språkforskaren Victor Klemperer beskrev situationen i Nazityskland använder dagens högerpopulister många ord och begrepp som är svåra att kritisera på ett legitimt sätt, men de har fått en ny betydelse. Språket utarmas på ett sätt som George Orwell beskrev i sin roman 1984, vilket gör det svårare för människan att förstå vad som händer. Genom kulturkriget skapas ett Orwellskt nyspråk framtaget för att minska individens förmåga att tänka kritiskt. 

För att motverka antidemokratiska attityder och beteenden i dagens samhälle måste vi, som psykoanalytikern Jacques Lacan påtalade, ta tillbaka språket och vidareutveckla dess mening. En ståndpunkt som gäller än idag. Det är dags att ställa kritiska frågor och ta tillbaka språket innan högerpopulister vridit det ur händerna på oss och förvandlat vad som i en liberal demokrati är lagligt och legitimt till något kriminellt och illegitimt. 

---

Fredrik von Malmborg  är docent och forskare i statsvetenskap.