Vid förra valet valde många Socialdemokrater att lämna sitt parti och lägga sin röst på SD. Vad berodde det på? Var det på grund av invandringspolitiken? Eller låg något annat bakom? Författarna till boken Det handlade aldrig om invandrarna ville ta reda på varför. De hittade svar som borde få det gamla moderpartiet att fundera på sin politiska utveckling.
Av BEATA HANSSON
Partipolitik kan idag, med några månader kvar till valet, liknas vid bilkörning på en autostrada, snabba filbyten för att parera överlastade informationsflöden från alla håll. Vilka värdeord kan vi lita på? Vilken väg ska vi ta för att hitta rätt i åsiktskorsningarna?
Arbetet med boken började med att Karla Backlund, en av författarna till Det handlade aldrig om invandrarna och själv aktiv i S-föreningen Reformisterna, skrev en kandidatuppsats i statsvetenskap på universitetet. Det som intresserat henne var det faktum att många sossar under senare tid gått över till SD. Nyfikenheten dröjde sig kvar efter att hon lämnat in sitt skrivarbete. Materialet som vaskats fram efter ha hittat och intervjuat väljare som gått med på att förklara varför de bytt parti, var alltför intressant för att stängas in bakom de akademiska pärmarna och fastna i någon dammig hylla.
– Jag kommer från en politisk familj där diskussionerna alltid gått varma. Pappa, som alltid varit djupt intresserad av politik och klass, och jag enades om att tillsammans utveckla min uppsats till det som senare blev denna bok.
Att det för många varit svårt att förstå hur två uttalade meningsmotståndare ändå verkade attrahera ganska lika väljargrupper, misstänkte hon kunde bero på att det saknades något i analyserna som gjorts. Hon ville nu åt själva mötet, konfrontationen med de personer det gällde. Hon var trött på att det i såväl organiserade debatter som i mindre samtal ofta pratades om människor istället för med dem. Hon ville hitta personerna som var beredda att tala djupare om sitt partibyte.
–Ibland gör vi det lätt för oss när vi söker förklaringar. Vi tar tror oss ofta veta varför andra personer agerar som de gör, ibland möjligen med stöd av resultatet från enkla enkätfrågor.
Det blev till ett detektivarbete som inbegrep hela Sverige. Karla utgick ofta från redan aktiva kommunpolitiker och tittade efter namn på valsedlar som förflyttats till ett annat parti. Speciellt i landsortskommuner, gamla arbetarorter, där sossarna av tradition varit starka i generationer hittade hon många namn på aktiva tidigare S-politiker som hon sökte upp för att fråga varför de nu väljer att arbeta för SD istället.
–Intervjupersonerna i boken är eller har alla varit politiskt aktiva. De har alla fått förklara varför med egna ord och jag har anonymiserat deras namn i boken. De säger ofta att de inte har lämnat sina sossevärderingar. Men de röstar på SD.
En av dem hon pratade med inledde med att skylla de samhällsproblem hon såg på invandringen och hur de nyanlända monterat ner välfärdssystemet. Men hennes klagan övergick snabbt till oro över friskolornas inträde och den privata sjukvården som blivit de rikas alternativ. Hon inser att det också är ett resultat av nyliberalismens inträde.
»Det är det enda jag är besviken på Sverigedemokraterna för, när de vek sig i den frågan. För det är jag helt emot faktiskt. Jag tycker till och med att skolorna skulle förstatligas igen. För det är orättvist var du bor idag. (…) Att folk ska sitta och bli miljonärer på våra skattemedel tycker jag är helt…Jag har inga ord. När det liksom blöder, hela systemet blöder. Och sen kan folk sitta och bli miljonärer och plocka ut vinster, aktieägare och…Nej, det där är jag helt emot. Så det är väl den lilla sossen i mig fortfarande.«
Karla Backlund anar alltså att förklaringen inte stannar vid migrationsfrågan. Partibytet är nog snarare en protest mot en ideologisk omsvängning, mot individualismen, som de menar att Socialdemokraterna i hög grad varit delaktiga i.
– Invandringspolitiken i våra samtal visade sig snart mest fungera som en ingång till andra ämnen, som välfärdskris, arbetslöshet, och en samhällsgemenskap man upplever har gått förlorad.
Kanske handlar mycket om all information vi matas av idag, som gör det svårt att navigera, funderar hon. Det blir oklart vad partierna egentligen vill.
–Sverigedemokraterna har alltid varit tydliga i sin politik, de har haft lätt att nå fram. De har varit tålmodiga i sin predikan, även i motvind har de medvetet haft samma budskap och det har de vunnit poäng på. Det önskar jag att man kunde inspireras av inom sossarna, den orubblighet med vilken de drivit sin kärnfråga och format hela den politiska arenan efter det. Vänstern har varit sämre på det.
Under samtalen förvånades hon över många saker, inte minst över råheten och öppenheten hos sina intervjupersoner när de berättat sina livs historier, när de avslöjat sin sorg och besvikelse över sitt gamla parti, Socialdemokraterna. Idag reflekterar hon även över sina egna reaktioner när hon lyssnat på dem.
–När jag hörde dem prata om den försämrade välfärden kunde jag ofta nicka medhållande och igenkännande åt mycket av det de förmedlade under samtalet, hur de söker en förklaring till vad som skett. Det stämmer att resurserna har gått någonstans. Men den dominerande förklaringen hos dem jag pratat med, har blivit att det är invandrarna som snott välfärden, medan en annan viktig fråga, den ekonomiska ojämlikheten och de senaste decenniernas oerhörda nedskärningar i välfärden hamnat i skymundan.
Vad är det speciella med stämningen i Sverige idag? Är vi extra besvikna just i vårt land?
–Det talas i internationell forskning om »the Swedish Exception«. Från början härstammar det från andra världskriget och att det aldrig fanns ett stort nazistparti i Sverige. Ganska länge hade vi inte heller ett modernt högerpopulistiskt parti i riksdagen. men Sverige är inte på något sätt immunt mot den här typen av rörelser. Om man låter välfärden urholkas, ojämlikheten och segregationen växa, kan man också förvänta sig att de växer. Jag tycker att SD i sig är ganska ointressant. Jag ser dem som ett symptom på att socialdemokratin inte har gjort sitt jobb. Det som är intressant är att flera av de intervjuade beskriver det i liknande termer. SD är något man väljer i brist på annat, i brist på socialdemokrati. Det man behöver göra då från socialdemokratins håll är inte att närma sig SD, utan se till att det finns ett tydligt socialdemokratiskt alternativ.
Mellan raderna anas alltså en efterlysning av självkritik hos sossarna.
–Att ta på sig ansvar för att saker blivit fel är att ge sig själv aktörskap, det innebär också att man har möjlighet att ändra på situationen. Jag tycker självkritik är något produktivt. och jag tror att det missnöje som vi tagit del av i vår bok av tidigare S-väljare också är ett uttryck för att man faktiskt i grunden tror på socialdemokratin. Och då ställer man också krav på den.
Hon pekar på konservatismen. Som en slags tillgång. Eller snarare så menar hon att man kan se den växande nationalkonservatismen som ett tecken på att människor har tröttnat på liberalismen och är redo för något nytt, att det finns en längtan efter det kollektiva, efter en samhällsgemenskap. Men det gör inte automatiskt människor till sverigedemokrater.
–Socialdemokraterna måste för att återta sina väljare, visa att de faktiskt vill sätta en ny riktning för Sverige och visa att det finns politik som gör skillnad i människors liv.
Beata Hansson är författare och frilansjournalist.
