Den utveckling som nu sker i USA där president Trump ger höga poster till miljardärer och Tech-jättar är resultatet av ett systemfel som Demokraterna medverkade till att skapa, menar statsvetaren och USA-kännaren Frida Stranne som ser en politisk mittfåra utan partipolitisk lojalitet få allt större inflytande på valresultaten.
Av Frida Stranne
När Donald Trump svors in igen som president den 20 januari hamnade allt fokus på hur han omgav sig med rika Tech-jättar som donerat miljontals dollar till hans installation, liksom farhågor om hur dessa nu ges direkt inflytande över politiken. Det finns all anledning att bekymra sig över Trumps ogenerade sätt att omge sig av särintressen, men fenomenet är inget nytt.
President Biden mottog även han många tiotals miljoner dollar från företag som Google, Boeing och Pfizer till sin installation, Kamala Harris slog rekord i kampanjbidrag från olika kapitalstarka bidragsgivare, filantroper och företagsledare som självklart hade förväntningar på vad hon skulle levererat om hon blivit president. Fenomenet med pengars inflytande är en väl ingrodd del i det politiska systemet i USA. Ett systemfel, där politiker från höger till vänster sedan decennier tillbaka gjorts sig helt beroende av starka särintressens stöd och har haft sitt öra närmare dessa än vad man haft till den amerikanska väljaropinionen. En forskningsstudie från Princeton University (2014) som studerade 1 800 lagförslag i den amerikanska kongressen, kunde visa att folkviljan i princip inte spelade någon roll alls för utfallen av hur ledamöterna i kongressen röstade. En lång rad politiska beslut har snarare gått stick i stäv med vad väljarna sagt sig vilja ha.
Som ett resultat kan vi, mitt i den toxiska polarisering som kännetecknar USA idag, se hur en ny mittfåra vuxit fram – en brokig sammanslutning av väljare från
höger och vänster som binds samman av en gemensam ilska över ett politiskt system och politiker som de anser har svikit dem. Den här nya mittfåran är inte en plats för traditionell konsensus, utan snarare en samlingspunkt för kritik mot eliten, byråkratin och den politiska makten, som för många väljare framstår som alltmer avskild från folkets intressen.
En viktig aspekt i detta är att många traditionellt demokratiska väljare känt sig gruvligt svikna av sina politiska företrädare. Demokraterna har i själva verket en betydande del i den här utveckling då de i många frågor drivit en politik som varit tondöv i relation till väljarna de representerat. Det rör allt från NAFTA-avtalet på 1990-talet och kriminalpolitik till de minst sagt tveksamma och kostsamma krigen. Att Barack Obama tog med sig personer från storbankerna in i sin administration – trots att han lovat göra upp just med bankväsendet efter den djupa ekonomiska krisen 2008, är ett exempel på något som upplevts som ett stort svek. Bidens sätt att ignorera opinionen genom sitt ovillkorliga stöd till Netanyahus krig i Gaza är ett annat, som för många vittnat om att deras röster ignoreras till förmån för mäktiga utländska intressen.
Det kan därför tyckas vara något anmärkningsvärt att så få har sett på fenomenet med pengarnas betydelse med bekymrade ögon tidigare. När presidenter som Biden knutit till sig »rätt« inflytelserika personer (läs Bill Gates) har få reagerat. Men problemet med pengars inflytande i politiken kan ju inte avgränsas till när någon anser att det är »fel« intressen (läs Elon Musk) som ges inflytande. Problemet är självklart detsamma oavsett – och Biden representerade inte europeiska eller svenska väljare utan amerikanska, som generellt är mer konservativa i flera frågor än många här.
En skillnad mellan Biden och Trump är att Biden, med några undantag, höll särintressena utanför den konkreta politiska makten. Inflytandet har mer skett i bakgrunden och stora pengadonationer har inte automatiskt lett till politiska toppositioner (även om det också förekommit). Men på ett märkligt sätt har just det också spätt på politikerföraktet eftersom många uppfattat att särintressena i första hand gödslat den politiska eliten, inte den amerikanska entreprenörsandan, företagsamheten och kraften i det amerikanska folket. Politikerklassen har istället uppfattats mer och mer avskärmat från människors vardagsfrågor. Och parallellt med det har demokrater och traditionella republikaner kommit allt närmare varandra, något som inte minst manifesterades i republikanerna Dick och Liz Cheneys stöd för Harris under valet 2024 som alienerade många.
Det är i ljuset av detta som Trumps löften om att »röra om i grytan« och rensa ut den politiska eliten ska förstås. 2016 beskrevs det som »drain the swamp« och 2024 riktades fokus istället mot att banta den svällande statsapparaten och avreglera, avreglera, avreglera. I det sammanhanget gör det inte så mycket att Trump tillhör en annan liten elit – den rika företagarklassen – som på alla upptänkliga sätt är lika sammankopplad med särintressen som Demokraternas maktapparat. Det finns nämligen en viktig skillnad: den ekonomiska elit som han förkroppsligar harmonierar bättre med några grundläggande bilder av vad USA för många »är« eller bör vara – hemvisten för företagsamhet och allas möjlighet att lyckas. Samt ett samhälle där staten inte ska ha så stort inflytande över den individuella friheten som många upplevt har blivit ett resultat av ambitiösa reformprogram under 2000-talet. Att vara rik och framgångsrik är ett ideal som harmoniserar med den amerikanska folksjälen, medan den politiska och kulturella elit som Demokraterna förkroppsligar för en del börjat framstå som alltmer arrogant och verklighetsfrånvänd.
Om Demokraterna fortsätter att ensidigt fokusera på Trump och hans administration som problemets kärna, utan att samtidigt erkänna de djupare systemfel som möjliggjort hans återkomst, riskerar de att permanenta den ilska och misstro som finns och som kan ge de nya MAGA-(Make America Great Again) republikanerna ett långsiktigt övertag. Den strategi Kamala Harris försökte sig på – att moralisera över och distansera sig från Trump – utan att adressera den växande vreden –
illustrerar varför Demokraterna hittills inte lyckats formulera en trovärdig motkraft till den nya republikanska rörelsen. Ska de ha en chans att utmana utvecklingen krävs en mer självkritisk analys – inte bara retoriskt, utan genom konkreta förändringar i frågor som väljarna anser avgörande.
Frida Stranne är freds- och utvecklingsforskare och driver podden USA & Co.
Källa
Politico: Kelly Hooper: Biden Inaugural Committee donors include Google, Microsoft, Boeing (2021)
Detta är ett smakprov från senaste numret av Ordfront magasin. Bli medlem och fortsätt följ Fridas krönikor
