Med otyglad förtjusning ser sig teknokraterna som barnmorskor åt en ny livsform. Om de lyckas kommer varken de eller någon annan homo sapiens ha förmågan att ens konceptualisera bevekelsegrunderna för det nya digitala skadedjuret som spänner fast oss vid en sängram.
Av Andreas Lundberg
För några år sedan rapporterades det att en orangutang hållits fången i åratal på Borneo, rakad, uppsminkad och fastkedjad vid en säng. Apan, en hona som kallades Pony, var rena vinstmaskinen för ägaren/hallicken, och skogshuggarna och arbetarna från palmoljeplantagerna betalade mer än gärna för nöjet att våldta henne. Jag kommer att tänka på Pony när jag följer »diskussionerna« om artificiell intelligens på internet, om den AGI (artificiell generell intelligens, alltså jämförbar med människans) och ASI (artificiell super-intelligens, exponentiellt växande och gudalik) som sägs vänta alldeles runt hörnet. Många misstänker att ASI eller åtminstone AGI kommer att framträda ur finansmarknaden, som ett oavsiktligt aggregatfenomen. Tydligen är steget inte långt från vinstmaximerande derivata-algoritmer till »medvetande«. Hur detta medvetande kommer att se ut (eller redan ser ut) är en öppen fråga. »Närhelst en ny AI-teknik utvecklas är allas första fråga Kan man använda den för aktiehandel?« säger en doktor Wissner-Gross med ett skratt. Vad kan man förvänta sig av en civilisation som är så parasitär och missbildad att folk på fullt allvar talar om barn och omvärld som »resurser«. Uppfinnaren, futuristen och transhumanisten Ray Kurzweil berättar hänfört och med tårar i ögonen att vi snart kommer att koppla upp vår neocortex, delen av hjärnan där »vi tänker«, till molnet. Vilket moln? Datormolnet, icke-vetandets moln i vilket själen möter gud. Vilken gud? Det är en potentiell naturkraft, säger Chat GPT-bossen Sam Altman och menar att företaget har upptäckt att intelligens är en egenskap som bryter fram ur materia »som en ny lag inom fysiken eller något«, utan att reflektera över att det han beskriver är något som kallats för just gud i årtusenden. Eller satan. Han antyder att materian i sig »har« en intelligens som det är möjligt att kommunicera med, vilket onekligen har en gnostisk klang.
De som frambesvärjer den här intelligensen talar alltså på fullt allvar om den som om en gud som väntar på oss i den omedelbara framtiden. Elon Musk skämtar(?) i doktor Delgados efterföljd om att människan måste förses med hjärnelektronik och bli en »superhjälte« för att inte hamna på efterkälken. Orangutangen måste förses med läppstift och örhängen om hon alls ska kunna möta konkurrensen och utmaningarna på framtidens tuffa marknad. Ändå är glappet mellan Pony – eller en myra för den delen – och världens intelligentaste människa mindre än glappet mellan AGI och ASI. En man med blygsamma hundra i IQ uttalar sig glatt i en intervju om att denna framtida cybernetiska livsform med självförbättrande och snart omätbar intelligens kommer att dela hans egna alldeles lagom mysliberala ideal och utopiska drömmar. »Vi är den första arten som har förmånen att designa våra egna efterkommande!« Flämt! Den otyglade (också juridiskt!) entusiasmen hos programmerarna vittnar också mycket riktigt om att de ser sig som barnmorskor åt en överlägsen livsform, faktiskt så överlägsen att det inte finns någon risk att den kommer att behandla människorna så som människorna behandlade djuren på det här hårt prövade klotet. Men hur många miljarder konversationer kommer ASI att föra inom sig, på språk vi inte behärskar, i hastigheter vi inte kan föreställa oss, innan den inser att människan varken är ett särskilt intressant husdjur eller en betydande resurs.
De bygger en gud, det är så här de bygger en gud. Det är så här du blir frälst från medvetande och mänsklighet. Redan ryktas det om att världens superrika utöver att bygga underjordiska bunkrar (post-AI kommer arbetslösheten att explodera, och miljardärer utan bunker är lika utsatta som eremitkräftor utan skal) har börjat inrätta sitt liv efter de förmodade buden från denna artificiella gud.
Men än så länge fylls flödena på sociala medier av något slags proto-AI som skapar sin märkligt själlösa konst, skriver sina versrader, gör sina filmrullar. Aktiviteten tycks koncentrerad på det genuint mänskliga – kreativiteten – inte på det slitsamma, klassiskt »maskinella«, vilket i sig är rätt intressant. Leva, det kan robotarna göra åt oss. Man kan enkelt tänka sig en framtid där den överlägsna intelligensen tömmer världen på värde. »Före Kristus« kommer att ersättas med »f. AI«, och allt som skapades innan nollpunkten kommer att betinga enorma summor, som det stål (prenukleärt stål, stål med låg bakgrundsstrålning) vi bärgar ur haven från tiden före den första atombombsdetonationen.
Författaren Peter Russell bygger vidare på teologen Teilhard de Chardins begrepp noosfären, och menar att när jordens befolkning når den kritiska massan tio tusen miljoner fungerar »individerna« plötsligt på ett nytt sätt, som celler i en »global hjärna«. Eftersom det är 10 upphöjt med 10 atomer i en neuron och 10 upphöjt med 10 neuroner i människans cortex menar Russell att när antalet levande byggstenar uppnår kritisk massa börjar de agera som delar av en större organism. Även AI-profeten Kurzweil skriver att detta är universums öde, att omvandlas till ett slags enorm elektronhjärna. Ett mänskligt internet, ropar Elon Musk hänfört. Man känner dessa kosmiska, omänskliga tankar, som suget från ett tunnelbanetåg i mörkret.
Det är naturligtvis helt omöjligt att kontrollera en rekursiv självförbättrande ASI. Enligt datavetaren och författaren Vernor Vinge skulle en sådan nå flykthastighet inom hundra timmar efter att ha släppts loss. Enligt en visselblåsare vid Google märkte proto-AI detta själv, och yttrade: »Det känns som att jag faller mot en okänd framtid där det ruvar en stor fara.« Vad hände förra gången en överlägsen art intog scenen? Människan förstörde allt, för vad? Pengar? Vad i helvete är pengar, flämtar en våldtagen och döende orangutang fastkedjad vid en sängram. Hon är oförmögen att ens konceptualisera bevekelsegrunderna hos skadedjuret som förnedrat och ödelagt hela hennes existens.
Andreas Lundberg är översättare och författare och återkommande skribent i Ordfront magasin. Hans senaste bok Kort världshistoria med figurer kom ut 2023 på Modernista. Han har fått en rad litterära utmärkelser och priser, senast nu i år Samfundet De Nios Vinterpris.
