Klockan var runt nio en vardagskväll och jag hade precis satt mig vid datorn för att skriva sista artikeln för dagen. Så knackade det på fönsterrutan. Utanför stod en påtagligt påverkad man i 40-årsåldern med en lagbok i handen. »Jag har ett scoop, släpp in mig, jag har ett scoop«, fräste han hetsigt. Stressad över den deadline jag försökte hålla frågade jag om det var något som hänt nu, eller om det var något som kunde vänta till morgonen därpå då jag och övriga i redaktionen hade lite mer tid att prata. Redaktionen var placerad på marknivå, vanligtvis alltid med öppna dörrar men så här på kvällen i all redaktionell ensamhet var de lyckligtvis låsta. »Jag måste komma in nu!« skrek den alltmer uppjagade mannen och förklarade att det handlade om viktiga saker som handlade om kyrkan och staten (det här var sommaren 1999 och skilsmässan mellan stat och kyrka skulle gå igenom ett halvår senare, men beslutet var redan taget.) Jag kände att det nog inte var så bråttom och förklarade att han var välkommen nästa morgon istället. Då möttes jag av en lång rad av svordomar och en rejäl loska flög emot mig innan jag hann stänga fönstret. Sedan följde nästan 45 minuter av kraftiga smällar mot fönstren (med lagboken som vapen) som fick låshakarna att lossna och flyga ut som projektiler i rummet, följt av upprepade dödshot.» Du är död, jag ska döda dig« skrek han och jagade mig runt till varje rum jag försökte gömma mig i. När polisen väl kom hade jag, rejält uppskakad och i tårar gömt mig under sittbänken i köket.
Jag bruka tänka på den här händelsen och de tillfällen då vi fick installera avlyssningsteknik till telefonen i mitt kontorsrum, senare även i hemmet, på grund av hotelser från granskade lurendrejare eller bara människor som tyckte sig ha rätt att ta sig friheter mot en ung, kvinnlig reporter, när jag läser om hur journalister idag i allt högre grad utsätts för hat och hot. Då, för 25 år sedan, var det viktigt att ha en öppen kontakt med allmänheten, idag är alltfler redaktioner låsta och personalen decimerad men samtidigt synlig överallt, både i tryckt och digital form. De människor som förr tog sig tid att komma in till redaktionen, ringa eller mejla till oss med synpunkter, ris eller ros, lever idag alltmer på nätet och i högre grad i ett anonymt mörker.
Enligt den undersökning som Journalistförbundet och Göteborgs universitet presenterade tidigare i höstas, är det fortfarande vanligast att hat och hot mot journalister sprids via mejl, men trakasserier på sociala medier ökar i rask takt och var då, 2019 när undersökningen genomfördes, nästan lika vanliga som i mejlform. En kvalificerad gissning är nog att förflyttningen mot sociala medier blivit ännu tydligare idag. Enligt rapporten har hoten och hatet en starkt negativ inverkan på journalisters arbete, en del anpassar sin rapportering, andra väljer att sluta. Utvecklingen är allvarlig och hotar vår demokrati.
SVT-journalisten Hashi Ahmed drabbades av ett massivt hatdrev, initierat av sociala medieprofiler – efter att ha efterlyst intervjupersoner i en sluten Facebook-grupp och innan han ens hunnit rapportera om ämnet han ville belysa. För reportern Daniel Diaz berättar han i detta nummer om drevet, hur det påverkat hans arbete och hur han valde att bemöta trollen. Han har inte för avsikt att sluta, tack och lov.
Anna Wigenmark
