Sedan november 2024 pågår massiva, studentledda protester mot korruption och vanstyre i Serbien. Med olika strategier har studenterna lyckats få stora delar av befolkningen på sin sida.
Av Bengt Sigvardsson
Det är strax före lunch i Serbiens huvudstad Belgrad. Ett hundratal personer blockerar en av huvudlederna. Signalhorn brölar. Bilister ropar uppmuntringar. Exakt klockan 11:52 blir det knäpptyst. Så förblir det i 16 minuter. Sedan utbryter en kakafoni av tjutande visselpipor och slagord. Samma sak upprepas dagligen vid samma tidpunkt på olika platser i Serbien. Manifestationerna är i åminnelse av de 16 personer som omkom då taket kollapsade på den nyrenoverade tågstationen i landets näst största stad Novi Sad 11:52 den första november 2024. Det blev gnistan till de största, ännu pågående, protesterna i Serbiens moderna historia. De leds av studenter.
– Många i Serbien har vant sig vid den rådande situationen men vi vill få dem att inse att det är normalt att demonstrera och göra uppror mot en regering som är korrumperad eller inte agerar för folkets bästa, säger Luka Milošević som pluggar statsvetenskap i Belgrad.
Åtta mil norrut, i Novi Sad, ligger den ökända tågstationen med sitt sågtandade tak. Blommor, kransar och gosedjur ligger utspridda runtomkring. En bit bort sitter 22-åriga Jelena Stanković på ett café. Hon studerar musik på stadens Konstakademi och berättar att ilskan över korruption och vanstyre länge hade bubblat under ytan.
– Takraset var droppen som fick bägaren att rinna över. Det var en kollektiv tragedi, säger hon.
Stationsrenoveringen var statligt finansierad med kinesiska bolag som huvudentreprenörer. Många misstänkte att tragedin var en konsekvens av korruption, fuskbygge och brister i kontrollen av renoveringen. Sporadiska protester utbröt. Studentgrupper krävde att alla dokument kring renoveringen lades på bordet och att de ansvariga ställdes till svars. Myndigheterna gjorde en utredning. Några underleverantörer arresterades. Transportministern sparkades och premiärministern avgick. Därmed ansåg den serbiske presidenten, Aleksandar Vučić från Serbiens Progressiva Parti (SNS), att kravet var infriat – trots att anbudsförfaranden med mera aldrig offentliggjordes. Den 22 november blockerades ingångarna till Dramatiska Fakulteten i Belgrad av studenter. Inom loppet av ett par veckor hade ett 60-tal fakulteter blockerats. All undervisning upphörde. Samtidigt uppmanades allmänheten ansluta sig till protesterna som nu började sprida sig likt en löpeld. Den största tog plats i Belgrad den 15 mars då uppemot 325 000 personer deltog. Jelena Stanković ser det inte som en slump att det var just studenter som tog ledningen.
– Jag tror att det är lätt för studenter att se vad som är fel i samhället och sedan reagerar vi utifrån vår ålder – med ilska och utan särskilt mycket eftertanke. Protesterna startade som en genuin reaktion på tragedin. Vi följde våra hjärtan.
Den inledningsvis ilskna och spontana reaktionen utvecklades till fredliga och välorganiserade protester som har blivit det största hotet mot nationalkonservativa SNS sedan det kom till makten 2012. Partiets starke man, Aleksandar Vučić, var först vice premiärminister och därefter premiärminister. Sedan 2017 är han president. Denna roll ska, enligt konstitutionen, framför allt vara ceremoniell, men i realiteten kontrollerar presidenten numera alla viktiga beslut. SNS har även stärkt sitt grepp kring statliga institutioner, inklusive rättsväsendet, och medierna, något som studenterna belyser titt som tätt genom blockader av myndighetsbyggnader. Även korruptionen har ökat. Nu ligger Serbien på plats 105 på Transparency Internationals Corruption Perception Index: s lista över korruption i världens länder. Det har varit flera tidigare protester, men de har dött ut efter ett tag och aldrig kommit i närheten av det folkliga stöd som studenterna får. Enligt organisationen Center for Research, Transparency and Accountability (CRTA) stödjer 59 procent av den vuxna befolkningen protesterna. Studenterna har undvikit minor som tidigare proteströrelser har trampat på. SNS har till exempel använt »sina« medier som vapen i alltifrån valkampanjer till smutskastning av oppositionella.
– Att vara en del av oppositionen utmålas som det värsta tänkbara brottet i medierna, men vi är partipolitiskt obundna. Folk började lita på oss eftersom vi tar avstånd från oppositionen, säger Jelena Stanković.
Genom marscher över hela Serbien har studenterna nått invånare som vanligen endast får nyheter via statstelevisionen. Där utmålas studenterna som utländska agenter.
– Genom marscherna har folk på landsbygden insett att medierna ger en falsk bild av oss., säger hon.
På fakulteterna har studenterna bildat plenum som för tankarna till anarkosyndikalistiska föreningar. Alla beslut fattas gemensamt. För att anta ett beslut på nationell nivå, till exempel ett krav, måste alla plenum ställa sig bakom det. Beslutet publiceras sedan på sociala medier. Studenterna har inga talespersoner eller ledare. Därmed har de undvikit att enskilda personer utsätts för smutskastningskampanjer. Med tiden har studenternas krav blivit fler. Man kräver bland annat att de som har frihetsberövats under protester släpps och att anklagelserna mot dem läggs ned. Likaså begär de att regeringsanhängare som har attackerat demonstranter grips och åtalas. I början av april tillkom två nya krav. Det ena är att en undersökning inleds om huruvida presidenten bröt mot hygienföreskrifter och etiska regler vid ett besök på en intensivvårdsavdelning i mitten av mars. Det andra är att en utredning görs om huruvida polisen använde ett soniskt vapen för att skingra den stora demonstrationen i Belgrad den 15 mars. Kontentan av kraven är att rättsstatens principer ska gälla alla – att rättsväsendet ska utreda korruption och andra brott oavsett vilken maktposition eller partitillhörighet som de misstänkta har.
– Syftet med våra krav är att folk som har begått brott ska straffas. Det är enkla krav som borde ha kunnat infrias snabbt, säger Jelena Stanković.
Presidenten har förkastat tidigare förslag från oppositionsmajoriteten om en övergångsregering. I stället utsåg han en ny regering i mitten av april där majoriteten av ministrarna är de samma som i den förra. Den femte maj kom studenterna med ett nytt krav – att parlamentet ska upplösas och nyval hållas. Presidenten vägrar och oppositionen är splittrad i frågan.
– SNS vet att de kommer att förlora ett nyval. Nu krävs det att alla som stödjer oss sluter upp i massdemonstrationer, säger hon.
Hon hoppas bland annat på uppbackning från fackföreningsrörelsen. Den har länge varit svag, splittrad och, med få undantag, kontrollerad av SNS. Den 22 mars skedde dock något oväntat. Då organiserade studenter det första mötet på elva år mellan de största fackfederationerna. Det resulterade i ett avtal om gemensam kamp för bättre arbets- och strejklagstiftning.
– Jag hoppas att de kommer att stödja oss, men det är osäkert eftersom facktopparna tillhör SNS. Bland vanliga medlemmar har vi däremot stort stöd, säger hon.
Studenterna kommer inte själva att ställa upp i ett val. De har skapat en vallista med 250 namn på experter – inte politiker – som de litar på. Om de skulle vinna är tanken att de ska fungera som en övergångsregering som befriar de statliga institutionerna från det partipolitiska greppet samt omarbetar vallagarna. Brister i rättssystemet och korruption är några anledningar till att Serbien, som har varit EU-kandidatland sedan 2012, inte har fått EU-medlemskap. Samtidigt har EU-kommissionen varken tagit ställning för eller mot studenterna. Därför cyklade ett åttiotal av dem till Strasbourg i mars. Det följdes av ett Maratonlopp från Novi Sad till Bryssel i maj.
– Det är desperata rop till EU att sätta sig in i situationen i Serbien och att de ska göra sitt jobb. Även om vi inte är med i EU så är vi ett europeiskt land. EU borde vara väldigt oroliga över vad som händer här eftersom våra grundläggande demokratiska rättigheter kränks, säger Jelena Stanković.
Studenterna har nu förlorat en termins studier, men Jelena Stanković känner ingen som vill avbryta blockaden.
– Vi finner alltid mer styrka och jag tror att vi närmar oss slutet av kampen. Det tuffaste jobbet blir att städa upp efter SNS, säger hon.
Protesterna stöds av majoriteten av professorerna på statliga universitet. Novi Sad är inget undantag. Det berättar Vladan Joler, som är professor vid stadens Konstakademi, när vi träffas i hans arbetsstudio.
– Den allmänna känslan och den kognitiva responsen till vad som hände i Novi Sad var en kombination av djup sorg och ilska, säger han.
De ljusskygga affärerna kring stationsrenoveringen är troligen bara toppen av ett isberg.
– Om detta fall öppnades skulle det avslöja komplexiteten och omfattningen av korruption i Serbien, säger han.
Strax efter att blockaden inleddes bildades nätverk mellan professorer och andra universitetsanställda som stödjer studenterna på olika fakulteter i Novi Sad. I mitten av januari arrangerade de bland annat en marsch som kallades »4000 steg från 4000 professorer mot regimen«. De har även krävt att Novi Sads regimvänlige universitetsrektor ska avgå. Något han vägrar att göra.
Nätverk finns nu på – och mellan – alla statliga universitet. Det ses inte med blida ögon av regeringen.
– Studenterna, som är välorganiserade och starka, är en svår måltavla för regeringen. Därför har den gjort oss till huvudmåltavla de senaste månaderna, säger Vladan Joler.
Professorernas veckoarbetsschema bestod tidigare av 20 timmars undervisning och 20 timmars forskning. I början av mars gjordes en lagändring som stipulerar fem timmars forskning och 35 timmars undervisning. Nu får professorerna alltså endast lön för fem timmars arbete i veckan – oavsett hur arbetsfördelningen ser ut i realiteten
– Det är inte hållbart i längden. Även under normala förhållanden är våra löner låga. Jag som fulltidsprofessor tjänar cirka 1000 euro i månaden. Nu är min månadslön på strax över 100 euro, säger han.
Vissa professorer tjänar även en hacka på att delta i internationella projekt och annat.
– Men en del av mina kollegor lever helt på sin lön, framför allt på fakulteter som är relaterade till konst och samhällsvetenskap, säger han.
Statliga universitet drivs med fonder från regeringen. Dessa utbetalningar har nu frysts.
– I Novi Sad, och antagligen även på andra universitet, kommer vi att gå i konkurs om en eller två månader. Nyligen kom ännu ett hot mot oss – om vi inte börjar undervisa kommer vi att förlora vår ackreditering som fakultet, berättar han.
Pressen är stor på professorer och dekaner, men än så länge har ingen kastat in handduken.
– Men i slutändan är det ett individuellt beslut. Man kan ha värderingar och vilja stödja studenternas kamp, men man måste även ha något att leva på. Regimens strategi är antingen att förstöra de statliga universiteten helt eller att försvaga dem eftersom vi nu är källan till dess problem. Jag tror att är vi nu är den sista gruppen som står emot pressen, säger han.
Många grundskole- och gymnasielärare visade sitt stöd för studenterna genom strejker från den 20 januari tills slutet av mars. Deras löner frystes, men anledningen till att undervisningen återupptogs var att lärarna inte ville att eleverna skulle förlora ett läsår.
– Vi tänker inte börja undervisa igen. Och även om vi skulle göra det så har vi inga att undervisa eftersom studenterna blockerar fakulteterna säger Vladan Joler.
Samtidigt är stödet för studenterna fortsatt stort bland allmänheten. Något som Vladan Joler tror beror på att de har rena händer och sinnen, men framför allt på att de har fått människor med olika politiska åsikter att enas kring grundläggande frågor.
– Studenterna har hittat en medelväg som skär genom det politiska och ideologiska spektrumet genom att fokusera på det mest grundläggande, som att »vi vill inte ha korruption, vi vill ha rättssäkerhet och att folk som är skyldiga till brott ska straffas«, säger han.
Denna postpolitiska strategi tror han även skulle funka i andra länder med liknande problem.
– Kampen vi för här är ett experiment som resten av världen kan lära sig något av, avslutar Vladan Joler.
Bengt Sigvardsson är journalist.
