Gunnar Rundgren läser en essäsamling med långt förord och lärda aspekter på klimatförändringarnas villkor. Kvaliteten och relevansen på essäerna varierar, och han saknar ett mycket viktigt perspektiv som här, liksom så ofta, nonchaleras i klimatdebatten: tillväxten.
Av Gunnar Rundgren
Hur mänskligheten ska begränsa den globala uppvärmning som vi själva har orsakat är i grunden en etisk och moralisk fråga – eller rättare sagt en rad olika frågor.
Bör vi sträva efter en mindre befolkning? Kan odemokratiska medel bli en moralisk plikt? Vad betyder framtida generationer? Är det individen eller kollektivet som har det största ansvaret? (Och är den distinktionen ens meningsfull?) I Klimat och moral har Magnus Linton samlat nio självständiga essäer med varierande och ibland motstridiga perspektiv på klimatförändringarnas etik.
Magnus Lintons mycket långa förord är en hybrid mellan en traditionell inledning, där de olika essäernas huvudlinjer och bokens programförklaring presenteras, och en egen essä – eller embryot till en egen bok? Han reser många intressanta frågeställningar, men lyckas inte riktigt väva ihop dem och bokens andra kapitel på ett meningsfullt sätt.
Att det är mänskligheten som orsakat och orsakar den globala uppvärmningen är en villfarelse, säger Linton, eftersom det är en liten del av mänskligheten som står bakom detta. När »vi« ska välja strategier för att förhindra eller anpassa oss till den globala uppvärmningen så finns det ingen mänsklighet utan olika intressen, påpekar också Jenny Andersson och Erik Westholm i sin essä.
Det finns olika intressen bland oss som lever idag, men intressena skiljer sig också mellan de som lever idag och framtida generationer. Beroende på över vilka tidsperspektiv man diskuterar, har olika grupper olika intressen. Det är betydligt lättare att komma överens om nollutsläpp 2050 än att dra åt oljekranarna idag: »Klimat-frågan är till stor del ett tidsproblem: alla fördelar med växthusgaser existerar i nutid, medan alla nackdelar ligger i framtiden«.
Karim Jebari diskuterar också tiden, och menar att det är viktigt att köpa tid och motverka så kallade tipping points genom att koncentrera insatser på åtgärder som ger snabb kortsiktig klimateffekt snarare än redan nu avveckla de fossila bränslena. Litet brutalt uttryckt: genom att slakta ut kor och får skapas mer utrymme för fattiga länder att komma ut ur fattigdom med hjälp av olja och kol.
Att det finns olika intressen, att individens intressen inte alltid sammanfaller med det allmännas och att enskilda staters intressen inte sammanfaller med mänsklighetens är också bakgrunden till Folke Tersmans krav på starkare överstatliga institutioner som tvingar nationalstaterna att hålla ingångna avtal. Exempel på sådana är en internationell miljödomstol och en demokratisk vald folkförsamling inom FN-systemet.
Göran Duus-Otterström förordar i sitt bidrag istället reciprocitet (att gengälda lika för lika) som grundprincip för klimatetik och klimatpolitik. Eftersom det finns människor som redan sänkt sina utsläpp rejält och andra människor vars utsläpp aldrig varit höga så bör vi, individer såväl som stater, gengälda detta genom att sänka våra utsläpp till en hållbar nivå, kompensera de utsläpp vi redan gjort och arbeta politisk för en nollutsläppsvärld. Jag sympatiserar starkt med det perspektivet, men får inte klart för mig hur reciprocitetsprincipen ska styras just mot dem som redan släpper ut litet. Det är minst lika vanligt att man hör argument som »jag kan släppa ut så och så eftersom Kalle, Kina eller LKAB släpper ut mer«, vilket också är en form av reciprocitet.
Ett helt annat angreppssätt för hur vi skall styra världen bort från en hotande klimatkatastrof har John Broome. Han hävdar, trots att han är moralfilosof, att moraliska ställningstaganden aldrig kommer att lösa problemen. Tvärtom. »Vi kan inte be folk offra sina intressen av moraliska skäl. Vi kan istället utnyttja styrkan i egenintresset« skriver Broome, och trollar bort klimatkrisens konflikter genom att hävda att omställningen inte kräver uppoffringar av någon.
Istället för att försöka tvinga exempelvis fossilbränsleföretagen att sluta bryta kol och borra olja ska de helt enkelt ersättas för att göra det. Klimatomställningen ska finansieras av en Världsklimatbank som utöver att betala förorenare också skall stimulera ökad konsumtion: »Dagens människor kommer att spendera sina subventioner på varor idag vilket avleder resurser från konventionella investeringar« (investeringar i kol, olja med mera: min anmärkning). Som satir hade kapitlet möjligen varit underhållande.
Julia Mosqueras essä »Djuren och vi« handlar om utifall de tama och vilda djurens rättigheter kan integreras i klimatpolitiken. Hon redogör förtjänstfullt för att det finns konflikter mellan strävanden att skydda ekosystem, förhindra klimatförändringarna och att främja djurens välfärd, likväl som det finns konflikter mellan arter och individer. När Mosquera redogör för att många vilda djur lider i naturen och om klimatförändringarna kommer att minska antalet vilda djur, skulle det totala lidandet därför minska, växer dock mina tvivel om att resonemang om minimerat lidande ger oss någon meningsfull vägledning i klimatpolitiken.
Konstvetaren Anna-Maria Hällgren hävdar att det inte går att skilja individen från klippan hen sitter på eller mänskligheten från naturen. Den industriella och kapitalistiska kulturen skiljer naturen från människan och förvandlar den till resurser, något man kan äga eller ha istället för att vara. Hon visar hur konst, som Walter de Marias Earth room i New York, där 130 ton jord under 40 års tid kunnat beskådas, kan ge oss möjlighet att uppleva motsatsen till modernitetens dyrkan av produktivitet och tillväxt. Hennes korta essä och det sista bidraget i boken, av Timothy Campbell, är de jag uppskattar mest.
Timothy Campbell rör sig på minerad mark – få frågor väcker sådana känslor – när han diskuterar om ytterligare ett barn förvärrar klimatkrisen. Ett redogörande resonemang lämnar frågan obesvarad, men konstaterar att den är mycket besvärligare än den verkar från början, med mängder av argument och motargument. Återigen är det etiken, våra värderingar och vår bild av mänskligheten och dess roll, som avgör vilka av argumenten som talar till oss, inte detaljerade uträkningar om hur mycket ytterligare ett barn kommer att släppa ut.
Jag saknar ett i mina ögon viktigt perspektiv i en bok som föreger sig ta nya grepp på det etiska tänkandet kring klimatkrisen. Tillväxten. Inget av FN:s klimatpanels (IPCC) många scenarion inkluderar utebliven ekonomisk tillväxt, eller rentav krympande ekonomier. IPCC verkar därmed anse att just det scenariot är helt osannolikt. Samtidigt är den ekonomiska tillväxten tillsammans med befolkningsökningen den kraftigaste drivkraften för den globala uppvärmningen. Genom att utesluta ett nolltillväxtscenario för man samtidigt bort frågan från dagordningen. Själva beräkningen av klimatförändringarna i de olika scenariona är ren naturvetenskap men scenarionas utformning ett resultat av medvetna val och därmed också värderingar.
På motsvarande sätt som vetenskapen påverkas av värderingar, förändras moral och etik av vetenskap. När, exempelvis, forskningen visade att djur har känslor ledde detta till nya etiska ställningstaganden. Det blir emellertid problematiskt när etiken styrs av missförstådd vetenskap eller felaktig data, vilket det finns många exempel på både i klimatdebatten i allmänhet och i Klimat och moral. Hur naturvetenskapen används som slagträ i debatter om klimatet som egentligen handlar om värderingar och etik märks tydligt, inte minst när det gäller skogsbruk och mat. Denna avgörande aspekt skulle ha förtjänat ett eget kapitel – eller en egen bok.
Gunnar Rundgren har arbetat med ekologisk odling i över 30 år och var en av grundarna till KRAV-certifieringen. Han är författare till Trädgården jorden (Gidlunds 2010) och Den stora ätstörningen – maten, makten, miljön (Ordfront, 2016).
Tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen har han skrivit Jorden vi äter (Naturskyddsföreningen 2013) och Kornas planet (Ordfront 2020).
