Äntligen. Eller i alla fall; det var på tiden, som de stora mediahusen valt att lyfta fram konsekvenserna av den nya asyl- och invandringspolitiken. Det är när utvisningarna drabbar unga som bott här i många år med sina familjer, som är välanpassade, studerar och kanske jobbar vid sidan av gymnasiet, som vi reagerar. Eller när de nya reglerna om att inte tillåta så kallade spårbyten drabbar personal inom den redan underbemannade vården. När det innebär att (över)kvalificerade utländska medborgare tvingas lämna landet för att söka arbetstillstånd på nytt, då får det, rättmätigt, stort genomslag i både gammelmedia och sociala media.
Efter snart fyra år med Tidöregeringen har två stora reformer genomförts – inom kriminalpolitiken och inom flyktingpolitiken. Tyvärr, och allt för ofta har dessa två i sig helt olika områden blandats ihop och kolliderat, men förenats i en och samma utgångspunkt och mål – att åtgärda en misslyckad integrationspolitik. Lagförslag efter lagförslag som handlar om lägga ansvaret – skulden – på den enskilda individen har lagts fram av regeringen – och S har hakat på. Det går inte att komma ifrån – en stor del av den politik som nu genomförs lär inte försvinna om det blir ett maktskifte. Faktum är att många av de åtgärder inom asylrätten som M, SD ,L och KD presenterade när de lämnade Tidö slott, var redan påbörjade av den tidigare S-regeringen. Den som har lyssnat på debatter i riksdagen de senaste tre åren, kan ha haft svårt att avgöra om det ens finns skillnader i uppfattning kring de allt fler invandringsrestriktiva förslagen. Det har mest handlat om att försöka ta förstaplatsen i kampen om vem som har den tuffaste asylpolitiken respektive kriminalpolitiken. Alltför sällan hörs, från de två giganterna M och S, ett brandtal för asylrätten, för människors rätt till familjeåterförening, för allas rätt till sociala och ekonomiska rättigheter, för allas rätt till politiska friheter heller för den delen. Jag kan ha missat det, men var fanns de högljudda protesterna och förskräckta reaktionerna när statsminister Ulf Kristersson förklarade att vi nu ska ansluta oss till den EU-grupp som vill utmana det absoluta förbudet mot tortyr, för att möjliggöra ännu fler utvisningar. Uttalandet doldes av det faktum att det handlade om utvisning för ett allvarligt brott, men att en svensk statsminister säger sig vilja dra sig ur vissa delar av Europakonventionen – uppenbarligen även Genèvekonventionen för flyktingars rättsliga ställning och nu diskuterar saken med regeringsföreträdare som Meloni, borde ha mötts av ett rungande »STOPP«, men få vågade eller ville ifrågasätta utspelet.
Det är betydelsefullt att allt fler ser och reagerar på den politik som förs och vill hitta »ventiler« för att förhindra tonårsutvisningar och kanske även ifrågasätta avskaffandet av spårbytet. Men detta är konsekvenser av en restriktiv politik som pågått länge. När migrationsminister Johan Forssell, något pressad i Agenda, i princip säger att detta är oundvikligt för att skapa den enhetliga flyktingpolitik regeringen eftersträvar – så ska man lita på att det är sant och att det kommer mer. Han har kontrollerat att det går att ändra förutsättningarna för att få uppehållstillstånd i Sverige för dem som bara har tillfälliga uppehållstillstånd (som då uppenbarligen de personer vars öden nu lyfts fram: ) utan att det strider mot retroaktivitetsförbudet, hävdar han.
På bordet ligger nu förslaget om att dra tillbaka alla permanenta uppehållstillstånd – retroaktivt och ersätta dem med tillfälliga uppehållstillstånd. Målet med politiken är att i princip alla som söker asyl enbart ska få just tillfälliga uppehållstillstånd. Till det kommer den nya vandelsutredningen som – enligt utredaren – betyder att icke-medborgare i princip ska hålla tyst, för att undvika att bli utvisade. FARR har listat över 30 åtgärder på asylområdet som har införts sedan Tidö-gängen bildade regering, drygt 30 till ligger på bordet.
Det är naturligtvis förskräckligt att väletablerade människor kastas ut ur Sverige av skäl som handlar om att skapa en enhetlig flyktingpolitik. Som tonårsmamma gör det ont i hela kroppen när jag hör ungdomarna berätta om sin situation. Och det är förståeligt att man lyfter fram hur väl dessa personer sköter sig som ett argument för, och ett bevis på, hur snedvriden politiken är – främst eftersom det är just dessa människor som regeringen ändå säger sig vilja »ha kvar« i Sverige, de som bidrar, drar sitt strå till stacken, betalar skatt, lär sig svenska. Problemet är bara att det är inte därför det finns en rätt att få skydd undan förföljelse. Och inte heller därför som det finns en skyldighet för stater att ge skydd till dem som i behov av det. Det borde alla påminnas och värna om. Även om det är politiskt impopulärt.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.
Tycker du om vad du läser?
Stöd oss och bli medlem i Ordfront
