De träffades på en allsångskväll på Etnografiska muséet, nu skapar Sam Hultin ett levande minnesmonument över Eva-Lisas Bengtson liv och aktivism för kvinnors och transpersoners rättigheter.
Av Makz Bjuggfält
– Säg bara att du är en »multimedia artist«. Då behöver du aldrig förklara dig för folk. Du kan skriva en bok eller ordna en allsång eller göra något annat. Du får uppfinna hjulet hela tiden, men det finns en stor frihet i det.
Sam Hultin skrattar åt sin spontana programförklaring. Caféet där vi ses är stimmigt och det passar Sams sätt att prata. Orden väller fram och som lyssnare kastas jag mellan skratt och allvar, detaljerade anekdoter och politiska ställningstaganden.
– Jag jobbar med människors historier och då finns det ett stort ansvar eftersom det betyder så mycket för människor och det är så viktigt att detaljerna blir rätt. Om man jobbar med sårbara delar av en människas historia måste man ta det på stort allvar.
Sam Hultin har rört sig mellan olika uttryck i sitt konstnärskap. Från evenemang, offentliga verk och framträdanden till det senaste projektet, en bok om transaktivisten Eva-Lisa Bengtson. Boken, Eva-Lisas monument (Brombergs, 2025), är lika mycket en biografi över en pionjär som en skildring av en rättighetsrörelses utveckling. Eva-Lisa föddes 1932 och hon kom under hela sitt vuxna liv att spela en viktig roll för den svenska trans- och kvinnorörelsens utveckling fram till sin död 2018.
– Det är en gestaltning av hennes historia men också om vad som hände efter hennes bortgång, berättar Sam. Boken består av nedslag i Eva-Lisas liv, men på slutet så är det några nedslag där också min egen historia kommer in. Genom Eva-Lisas berättelse har jag velat skildra bakgrunden till den debatt som pågår nu.
Debatten som Sam syftar på rör den tilltagande polariseringen där transpersoner utmålas som ett hot mot den feministiska rörelsen.
– I många rättviserörelser finns exempel på hur man, i stället för att solidarisera sig, tar avstånd från den sårbaraste delen av gruppen. Kanske av rädsla för att förlora den lilla makt man har. Se bara på den
tidiga strejkrörelsens ovilja att samarbeta med kvinnor, vit feminism eller som i Eva-Lisas fall – de så kallade »heterosexuella transvestiternas« rädsla att kopplas samman med transsexuella, eller delar av kvinnorörelsens transfobi.
Eva-Lisa var aktiv i olika delar av kvinno-rörelsen och den lesbiska rörelsen under flera
decennier. Hon bidrog till att bygga upp Kvinnohuset Snickarbacken i Stockholm på 1980-talet. När nya medlemmar kom in i Kvinnohusets verksamhet höjdes röster för att utesluta Eva-Lisa och även om Eva-Lisa fick stöd från medlemmarna i Lesbisk front drog man tillbaka hennes medlemskap 1996. För Eva-Lisa innebar det en stor sorg att uteslutas från ett sammanhang som hon själv bidragit till att bygga upp
– Jag har tänkt så mycket på det. Det är så lätt när man pratar med vissa som tillhör en majoritet i ett sammanhang att de ser alla andra minoriteter som tillhör den gruppen som ett tillägg och inte som en del av rörelsen. Det är så viktigt att se att transkvinnor har varit en del av kampen för kvinnors rättigheter i Sverige, precis som invandrarkvinnor, till exempel på Kvinnohuset.
Sam tystnar kort och framför mig blixtrar en av bokens första scener förbi. Den är stillsam och rörande: En fyraåring iklädd ljusgrön klänning, örhängen och pärlhalsband, med blicken på sin egen spegelbild. Hon ser sig själv i ögonen och uttalar sitt namn för första gången, Eva-Lisa. En slags ursprungsscen av barnets oskyldiga lycka, berörande i ljuset av allt det motstånd som jag som läsare vet att hon ska komma att möta under sitt liv. För Sam är det viktigt att inte bara berätta om motgångarna Eva-Lisa mötte under sitt liv, utan också lyfta fram det som inspirerar.
– Det handlar så mycket om den här praktiska solidariteten som jag tycker är så himla fin och inspirerande. Att hon bokstavligen öppnade dörren för andra personer. Det är en så otroligt basic humanism och empati: Det är klart att alla måste få vara med. Om man själv har erfarenhet av att bli utestängd kan man verkligen hemfalla åt ängslighet och själv stänga ute personer. Men det Eva-Lisa gjorde i och med sitt inkluderande sätt, och som jag verkligen tycker är hedervärt, var att göra ett aktivt motstånd till detta.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
