I flera år har den internationella museivärlden arbetat med att ta fram ett regelverk för att stärka inkludering, representation och mångfald. Sen blev Donald Trump president i USA. Idha Holmlund undersöker vad idékollisionen kan innebära för samarbeten och utbyten av konst och museala föremål runt om i världen.
Det kan inte bara vara jag som först hade svårt att ta Trump-administrationens politik mot mångfald och jämlikhet, den så kallade antiDEI*-politiken, på allvar. När listor började cirkulera över ord som var förbjudna att använda för att beviljas statlig finansiering i USA, var det lätt att tro att det var ett skämt, rent av en konspirationsteori för att utmåla Trump som maktfullkomlig. Men verkligheten visade sig, som alltför ofta förut, överträffa dikten. Inte bara anslag till kulturprojekt och universitet har dragits in och kulturmyndigheter lagts ner, även direkta ingrepp i verksamheter har skett, bland annat vid det anrika Smith-
sonian Institute, som till stor del finansieras av statliga medel. Trump anklagar museet för att ge en förvriden och alltför liberal bild av USA:s historia. Som en följd av ingreppet sparkade presidenten, i slutet av maj Kim Sajet, historiker och chef för National Portrait Gallery, en del av The Smithsonian. Sajets arbete med mångfald och inkludering gjorde henne helt enkelt olämplig som chef för konstmuseet menade Trump som har utsett vicepresident Vance att övervaka museets verksamhet och satt sig själv som styrelseordförande för Kennedy Center of Performing Arts. President Trump har med andra ord visat att hans vision om att skapa en Golden age in arts and culture – En gyllene tidsålder för konst och kultur – i själva verket är en vacker omskrivning för urholkning och nedmontering av de amerikanska kulturarvsinstitutionernas uppdrag och fundament.
Det råder inga som helst tvivel om att det är allvar, vid det här laget har vi fått se bevis för det till och med här i vårt skyddade lilla hörn av världen. Den första, och antagligen mest uppmärksammande, DEI-incidenten i Sverige inträffade på Världskulturmuseet i Göteborg. För att få ut den resterande femtedelen av ett redan beviljat ekonomiskt stöd, för att möjliggöra resor för konstnärer och modeskapare i anslutning till utställningen »Native American Fashion«, ombads museet att skriva på ett tilläggsavtal, formulerat av den amerikanska ambassaden. Det nya avtalet sade att pengarna inte fick gå till genomförande av program eller initiativ som främjar mångfald, inkludering och jämlikhet. Hållningen från museet var klar och tydlig – det strider mot museets uppdrag och mot grundlagen att skriva under ett sådant avtal och man hade aldrig sökt medlen om dessa villkor var med från början.
Britta Söderqvist, överintendent vid Statens museer för världskultur, framhåller att det är viktigt att i det här läget skilja på statlig politik och enskilda kulturarvs-institutioners arbete. Det internationella samarbetet sker på institutionsnivå, inte stater emellan, och det är inte institutionerna eller individerna som arbetar där som försöker driva igenom politiken, säger hon.
Hon understryker att ett museum med internationellt uppdrag och många internationella kontakter måste kunna samarbeta med organisationer som verkar i en auktoritär, politisk verklighet.
Trots detta har redan museet Mauritshuis i Haag, som huserar bland annat Vermeers »Flicka med pärlörhänge«, gått ut med att det ser över sina utlån till USA med tanke på den osäkra finansieringen. Risken finns att ett verk lånas ut som det sen inte finns pengar att ta hand om på det sätt man kommit överens, eller inte ens har råd att skicka tillbaka. Villkoren för amerikansk kulturpolitik är minst sagt osäkra, vad som gällde igår gäller inte idag. Och politiken styr trots allt pengarna.,
Jämställdhets- och inkluderingsfrågor har bubblat i den internationella museisfären i flera år nu. International Council of Museum (ICOM) är en organisation med rötterna i fredsprojektens tid strax efter andra världskriget och samlar museer i stora delar av världen. Så sent som 2022 antogs, om än efter mycket tumult och upprörda känslor, en ny museidefinition där orden inklusion och mångfald har en central position. I sin bok »Museums and societal collapse« från 2024 skriver Robert R. Janes om frustrationen i att det tagit så lång tid för museisfären att få upp vår tids stora ödesfrågor på agendan och arbeta med dem på riktigt. Och nästan som svar på tal kom det första förslaget till nya etiska regler på remiss i höstas – det vill säga innan Trumps tillträde. Som medlem i ICOM förbinder man sig att följa dessa regler, och istället för som de nuvarande vara rättesnöre för hur museerna och deras anställda ska agera i samtiden, var denna första version snarast en framtidsvision av vad museer bör och skulle kunna vara; fyrbåkar för social rättvisa, inkludering och kultur för alla. Snart sagt varje paragraf ekade av drömmen om ett annat samhälle, ett samhälle där alla kunde ta del av kulturen på lika villkor, se sig själva representerade och sina åsikter och traditioner tagna på allvar.
Det var ett stort uppdrag ICOM stakade ut för museerna. Museisektorn skulle äntligen få fart på avkolonialiseringen och på riktigt göra upp med sitt arv. Den reviderade versionen som kom under våren 2025 hade dock en annan, dovare klang. Ett tydligt ledarskapsperspektiv – till skillnad från det tidigare medarbetarperspektivet – hade lagts över dokumentet och DEI-elementet hade tonats ner, även om det fortfarande nämndes genomgående. Men det var inte Trumps politik som hade påverka utformningen. En närmare granskning visade att medlemsländernas remissvar gått i den riktningen. Till hösten ska revisionen vara färdig och de nya etiska reglerna antas. Om ingenting radikalt sker så blir det trots allt svårt för amerikanska offentliga museer att leva upp till dem om de samtidigt styrs av Trumps kulturpolitik.
Nils Harnesk från Svenska ICOM hoppas att den internationella organisationen kommer att stå upp för sina etiska regler när de antagits, då de är ett av organisationens grundläggande dokument. Det är dock föga troligt – eller konstruktivt för den delen – att organisationen skulle gå så långt att den utesluter någon institution eller medlemsnation från samarbetet på grund av dess politiska omgivning.
Den största risken med Trumps auktoritära förhållningssätt till museisektorn är, enligt Harnesk smittoeffekten, något som Gunnar Ardelius, generalsekreterare vid Sveriges Museer, instämmer i. Det är snarare regel än undantag att tendenser i amerikansk politik tas upp även i Sverige. Här har vi dock ett visst skydd mot den här typen av direktstyrning genom Museilagen från 2017, och principen om armlängds avstånd har fått ett brett genomslag i kulturpolitiken. Men rent krasst så händer ingenting om ett politiskt beslut bryter mot museilagen eller armlängds avstånd-principen, det är inte ett brott och det finns inga straff kopplade till lagen eller regeln. Möjligen kan det rendera en viss opinionsförlust.
För att kunna förvalta det höga förtroende hos allmänheten som Ardelius framhåller att svenska museer har idag, måste de fortsätta tillvarata alla medborgares intressen.
Museerna är inte neutrala, och så länge den befarade smittan från USA inte utvecklas till en fullskalig pandemi så har de alla chanser att spela en viktig roll i utstakandet av ett hållbart och inkluderande samhälle för oss alla, tror han.
Idha Holmlund
Fotnot:
Den presidentorder som riktades mot framförallt The Smithsonian betitlades: Restoring Truth and Sanity to American History och antogs den 27 mars 2025.
