Från sjukhusbädden följde jag för några veckor sedan presentationen av resultatet av Tidö-regeringens famösa krav på återinförandet av begreppet vandel i utlänningslagen. Kanske var det den postoperativa hjärndimman, men jag kunde inte då och kan inte idag skaka av mig obehaget över att behöva se en mångårig, välutbildad person presentera ett förslag som går så långt bortanför anständighetens gränser och göra det med sådan bristande övertygelse om dess rättssäkerhet och legalitet. Och ändå försöka framställa det som ett förslag som vilar på en objektiv grund. Utan att veta något om utredarens personliga politiska tillhörighet eller moraliska uppfattning om förslaget så är det ganska uppenbart att utredningen som helhet slitits med en hel del olika uppfattningar kring uppdraget och dess slutliga form. »Även om det under arbetets gång förekommit skilda uppfattningar i någon fråga är det befogat att skriva betänkandet i så kallad vi-form« avslutas presentationen av utredningen, riktad till statsrådet Johan Forssell.
I korthet handlar vandelsutredningen om att införa ytterligare möjligheter att förvägra människor uppehållstillstånd i Sverige, eller återkalla ett uppehållstillstånd, om personen i fråga inte lever upp till kraven på det som kallas vandel. Utredningen vill inte ge någon detaljerad definition av begreppet – det lämnas upp till dem som på migrationsverket och migrationsdomstolarna ska bedöma människors korrekta leverne – men ger några förslag på vad det kan handla om – som att inte vilja göra rätt för sig – exempelvis inte betala skulder eller avgifter som pålagts dem, uppgett felaktiga uppgifter till myndigheter – till exempel i en tidigare ansökan om uppehållstillstånd eller till försäkringskassan. Hela uppdraget med utredningen handlar om att hitta ageranden som inte är brottsliga men ändå på något sätt anses så klandervärdiga att människor ska kunna utvisas ur landet. Jag blir inte helt klok på hur nära i tid agerandet ska ha skett men uppenbarligen handlar det om många år, eftersom just nödlögner i ansökningsförfarandet tillmäts så stor betydelse. Jag blir inte heller klok på om det skulle vara av betydelse att ha varit misstänkt – i hemlandet eller i Sverige – för ett brott men sedan friats, kan få betydelse. Det väcker så enormt många frågor om politiska åtal, begränsning av demonstrations- och yttrandefrihet, kriminalisering av gärningar som inte är straffbara här. Frågor som jag vet att många som söker medborgarskap i Sverige idag känner oro över.
Utredaren bedyrar vid presskonferensen att de människor som fått uppehållstillstånd av skyddsskäl inte berörs. Men lite
för ofta används begreppet »flykting« för att bestämma gruppen. Av alla som får
uppehållstillstånd i Sverige för att de annars skulle riskera förföljelse i hemlandet så är det väldigt få som bedöms ha så starka skyddsskäl att de skulle kallas flyktingar enligt internationell rätt. Även om det var slarv med pennan, så känns det ändå oroväckande.
Att avslå en ansökan om uppehållstillstånd (som anhörig, studier, arbete tex) eller utvisa någon som redan befinner sig i landet på grund av bristande vandel, är dock något som ska avgöras genom en samlad bedömning, menar utredaren. Frågor och tveksamheter kring godtyckligheten av sådana avgöranden viftar han bort med att han har stort förtroende för våra domstolar och även i utredningen hänvisas till hur vandel till syvende og sidst kommer att tydliggöras av Migrationsöverdomstolen. Antalet ärenden om asyl eller uppehållstillstånd som når dit idag, är försvinnande få. Går det ens att få ett tydligt och vägledande avgörande i ett sammelsurium av möjliga och omöjliga omständigheter som någon (stackars?) utredare vid migrationsverket en gång uppfattat som bristande vandel i ett enstaka fall?
Av alla de skäl som framförs som möjliga att åberopa till grund för en utvisning på grund av bristande vandel har nog ändå förslaget om att begränsa yttrandefriheten fått störst uppmärksamhet. Det handlar enligt utredningen om uttalanden som bland annat kan hota allmän ordning eller säkerhet, men det krävs att de redan är brottsliga, förtal, förolämpning, hets mot folkgrupp, uppmaning till uppvigling till exempel. Men även om utredningen korrekt menar att det krävs lagstöd för att begränsa yttrandefriheten (med det sagt så tillåter vår grundlag fler inskränkningar med lag för utländska medborgare än svenska) – så rör det inte bara yttrandefrihetsbrott som annars skulle ha varit så allvarliga att utvisning kommit i fråga. Det skulle alltså betyda att ytterligare ett straff – utvisning – på grund av uttalandet med andra ord kan komma långt efter att en dom fallit.
I presskonferensens slutskede svarar utredaren på frågan vad detta i praktiken betyder för icke-svenska medborgare svarar han att de helt enkelt ska »vakta sin tunga«. Möjligen är det något han ångrar idag – men tydligare än så kan det väl inte bli. Om vi inte var »vi och dom« i det här landet tidigare så blir vi det om den här utredningen – eller i värsta fall en sämre variant av den – blir lag.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.
