Jag vet inte om det trots allt handlade om ironi. Eller någon slags osentimental uppgivenhet. Kanske var det bara ett krasst konstaterade. Men inte kan jag ha varit ensam om att bli upprörd av ett par intervjusvar i DN-reportaget om lagrådet? Frågan som ställdes handlade om vad de tidigare justitieråden känner när regeringen struntar i lagrådets kritik och helt enkelt kör över den – dem. »Inget jag ligger sömlös över«. »Inget särskilt. Det är spelets regler«. Konstaterade de oerhört erfarna juristerna. Det är regeringen – riksdagen – som får ta ansvar över slutprodukten, sas det också.
Jag fattar förstås att alla jurister inte är aktivister. Men lagrådet har trots allt levererat svidande kritik mot, och konstaterat stora problem med, flera stora lagreformer och förslag inte minst de senaste åren. Det har gått för fort, det strider mot viktiga paragrafer i Regeringsformen, mot rättssäkerheten. Jag ligger sömlös när jag tänker på att lagar stiftas trots så stora brister – bara för att en viss regerings politik ska drivas igenom. Och att det sannolikt kommer att drabba enskilda människor. Särskilt icke-medborgare.
För juridik och politik är två sidor av samma mynt. Ibland är det som om man vill låtsas att vissa lagar liksom bara uppstått ur tomma intet, som om de alltid funnits där, och att man inte ska ifrågasätta bara tillämpa paragraferna. Men det är politiker som stiftar lagarna som domstolarna sedan ska tolka och följa. Och ja, enligt lagprövningsrätten ska en domstol (eller myndighet) åsidosätta lagar som strider mot grund-lagen, EU-rätten och Europakonventionen. Det behöver inte ens längre vara uppenbart att lagarna strider mot högre rätt. Men om riksdagen nu godkänner lagar utan att ta hänsyn till lagrådets synpunkter flyttar det bara fram normprövningen och risken finns förstås att beslut relaterade till lagen hinner verkställas. Jag tror också att det ska mycket till för att en myndighet eller kanske rent av en kommunal nämnd eller tjänsteperson ska vägra att tillämpa en lag, även om det förekommer och faktiskt är en skyldighet. Lagrådets remissvar kan ju i sådana fall ge vägledning – de finns ju där även om en riksdagsmajoritet valt att strunta i det. Men alla lagförslag prövas inte av lagrådet. Det sitter inte på makten att självständigt uttala sig. Det krävs att de får uppdraget av regeringen eller ett riksdagsutskott. Reaktionerna från den politiska makten på beslut från myndigheter att inte tillämpa en lag, lär inte vänta på sig.
En kritik som framförts mot lagrådets uttalanden från politiker i den just nu sittande regeringen, är att den saknar kompetens inom vissa områden – exempelvis kriminalpolitiken – och att det skulle vara ett skäl att åsidosätta dess remissvar. Visst kan lagrådet uttala sig om problem som kan uppstå vid tillämpningen av en föreslagen lag, men i första hand handlar rådets uppdrag om att granska hur lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och om det är rättssäkert. Det känns som en undanflykt att välja att köra över våra mest erfarna jurister för eventuella uttalanden i ett visst politikområde. Vill regeringen ta hänsyn till den sortens kompetens så vore det väl bra att lyssna både på lagrådet och sakkunniga. Den nya straffrättsreformen sågades ju inte bara av lagrådet utan även av kriminologiska forskare till exempel. Och ett flerta remissinstanser varnade för konsekvenserna att lagstiftningsarbetet går för fort, att förslagen har rättssäkerhetsbrister, strider mot Europakonventionen mm är ju allvarlig kritik i sig. Till det kommer att hela utredningsarbetet alltmer blivit beställningar där utredaren inte får i uppdrag att undersöka om en ny regel kan och bör införas utan att ta fram förslag på hur den ska se utformas. Det är liksom redan klart att den ska införas.
Man kan ju fråga sig om det är någon mening med att ha kvar lagrådet om dess svar ändå alltmer regelmässigt åsidosätts. I alla fall med det mandat lagrådet har idag. Vore det exempelvis inte bättre att lagrådets svar, i alla fall inom vissa områden, blir tvingande – det ska inte gå att stifta lagar som enligt lagrådet strider mot Regeringsformen. Eller annars, rent av införa en författningsdomstol. Här kommer vi till pudelns kärna. Det råder inte någon särskilt stor politisk enighet om att ge juristerna – juridiken, domarna – den makten. Vi må ha överlämnat del av den politiska makten till EU:s institutioner och EU-domstolen, men nationellt vill svenska politiker, med få undantag, inte se att jurister, domare, lagråd, får så stora befogenheter. Det kan tyckas stämma dåligt med lagprövningsrätten, men sådan är grundinställningen hos många svenska politiker och partier. Det är folket som ska ha makten, om än representerat av de politiska partierna.
Det borde vara ganska uppenbart för alla att något ändå måste göras. Variety of Democracy påtalar i sin senaste rapport att antalet demokratier i världen idag är på samma nivå som 1978. Med andra ord har allt fler demokratier förvandlats till det som kallas autokratier, det vill säga att demokratiskt valda regeringar använder sin makt för att med nya lagar bryta ned demokratin, rättsstaten, grundläggande mänskliga rättigheter och ge sig självt mer makt. Vi i Sverige är inte immuna mot den utvecklingen.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.
