»Det måste bli värre innan det blir bättre«, är en kliché som stämmer ibland, kanske har det med hur det mänskliga tänkandet fungerar att göra. I Kim Stanley Robinsons Framtidsministeriet blir en katastrofal värmebölja som dödar miljontals människor i Indien i ett slag startskottet för en mänskligheten att verkligen försöka göra något åt klimatförändringarna. Det är en intressant bok på flera sätt: den kanske första skönlitterära stora verket som inte blundar för något i den pågående katastrofen, men samtidigt ger många svar på hur vi kan möta den. En science fiction som utspelar sig i nutid som handlar om apokalypsen men ger hopp. Du kan läsa ett utdrag i Ordfront magasin 4 2024.
Men måste måste det verkligen bli värre innan det blir bättre? I boken är det lite upp till människorna att bestämma »ok nu behöver det inte bli värre«. Jag vill tro att det samma gäller i verkligheten. Att det är upp till oss. Evelina Rönnbäck träffar på sid 22 ickevåldsmotståndsexperten Jamila Raqib, som lär ut 198 sätt för fredlig aktivism att förändra och förbättra samhällen. För ärligt talat är det hög tid.
Klimatet skenar, utsläppen ökar. Reallönerna sjunker, arbetslösheten är rekordhög och skolan och vården »måste« skäras ned. Dock ökar företagens vinster och militärutgifterna. Vi har råd med superlyxyachter och långdistansartillerisystem men inte sjukhus och en skola som kan ge alla en uppväxt och utbildning till ett bra liv? Vi har inte råd att låta torsk finnas i Östersjön? Jag vägrar tro på det.
För att förstå vad fan som händer måste man börja med att förstå hur saker styrs, och vem som har makten. Vem som tar besluten, och varför. Det är inte det lättaste i en global värld av korsvis ägande, allianser, federationer, nätverk, koncerner, trippla underleverantörer, hemliga avtal, censurerade plattformar, dolda skatteparadis.
Där storföretagens och de superrikas möjligheter att gömma sig och sina pengar och affärer verka öka i takt med att vanliga människor inte har något enda skrymsle av privatliv kvar. I »bekämpa brottslighetens« namn är auktoritära medel på stadig frammarsch: i Sverige är ordningsmaktens möjligheter att avlyssna, avläsa och intränga i ditt privatliv idag i paritet med det gamla DDR:s.
För att komma till den punkt när det slutar bli värre för att kunna bli bättre behöver vi titta på och prata om grunderna. Ekonomin. Makten. Vem som håller i produktions- och destruktionsmedlen.
Daniel Berg benar ut det komplexa systemet som gör att finans- och penningpolitik idag stadigt verkar för att föra pengar uppåt i systemet (på svenska: göra allt dyrare för dig hela tiden). Själv tar jag en titt på gamla, hederliga blågula Volvo som varken är blågult eller hederligt längre, för att försöka förstå hur det kan vara så att vi alla jobbar så mycket och så effektivt men ändå råder brist och skuld och alla pengar hamnar på Jungfruöarna.
Detta har varit Ordfront magasin för mig. En plats där man kan inte bara får ställa de obekväma frågorna, utan faktiskt försöka svara på dem också. En plats där den lilla människans rätt till frihet och rättvisa försvaras utan några »men«. Jag tror den behövs än idag, minst lka mycket som någonsin, i en sociala medier-bedövad offentlighet där mainstreammedier visar sin opålitlighet genom att framställa ett ensidigt massakerkrig till en slags »lika goda kålsupare«-show för en publik som för allt i världen ej bör obekvämas för då byter de kanal.
Det vore väl inte dumt om vi kunde säga »vår värsta tid är nu«, och börja ta tag i saker. (Se Albert Einstein Institute för metoder, se Gurgin Bakircioglu för inspiration).
Övergripande mål: få politiken att arbeta för att ge människorna mer, inte mindre. Pengar finns – det måste bara fördelas bättre. Med denna mastiga uppmaning lämnar jag denna tidning för nu. Ta hand om den och er. Tack för mig.
Johan Berggren
