Politik är att vilja, sa Olof Palme. Politik är att prata, och sedan göra tvärtom, har Miljöpartiet visat sedan de satte på sig sin alltför stora regeringshatt hösten 2014. MP har nu varit med och okejat jättemotorleden Förbifart Stockholm, försämrat asylpolitiken, sålt av brunkol och närmat sig Nato. Funnes det någon De Grönas motsvarighet till De Rödas Karl Marx, spunne denne fiktive ideologiske föregångare i sin grav som en bergborr i Sameland.
Nu har inte Miljöpartiet eller den gröna rörelsen riktigt någon sådan ideologisk grund att stå på. Det är kanske delvis därför de har halkat iväg och blivit ett litet ivrigt maktgrabbande sönderkompromissat gäng som inte ser ut att ha framtiden för sig. Kanske också därför de kunde missa auktoritära strömningar i sitt parti – läs gärna Daniel Wiklanders genomgång av partiets hambo med högerradikala turkchauvinister och andra på sidan 14.
Men politik, alltså gammeldags parlamentarisk sådan, spelar trots allt fortfarande stor roll. Denna vår är tre avgörande beslut aktuella. Dels beslutet att sälja Vattenfalls brunkolsfyndigheter i Tyskland, och sälja de utsläppsrätter som kommit med dem. Att kassera utsläppsrätterna skulle »kosta« flera miljarder i utebliven vinst, men fortfarande vara den absolut mest kostnadseffektiva klimatsatsningen Sverige skulle kunna göra. Ett andra beslut är de långt gångna förhandlingarna mellan EU och USA om TTIP-avtalet, som väckt stora protester efter att detaljerna i det läckts. Det handlar om långtgående rättigheter för storföretag att kringgå, köra över och skadeståndsföra enskilda nationer för att säkra sina verksamheter och sina vinster.
Sveriges EU- och handelsminister Ann Linde (S) och EU-kommissionären Cecilia Malmström (L) skriver i SvD (6 juni) ett försvar för avtalet, där de inte går in på sådana detaljer. De försvarar istället »frihandel« generellt som ett demokratins och frihetens verktyg.
Förutom att det finns många exempel på när oreglerad kapitalism (också kallat »frihandel«) inte genererat demokrati och frihet, så finns det något märkligt i ett debattklimat där avregleringar av arbetsrätt och hälso- och miljöskydd så lätt kan utmålas som bra och gynnsamt för alla.
Att substanslösa debattartiklar kan anfäkta denna de rikas ideologi utan att avkrävas närmare argument, det kanske vi kan förstå om vi ser på färgen på och ägarna till de stora tidningarna. Om vi vill se en skräckspegel av vår egen mediesituation kan vi titta på USA, där en chauvinistisk megaloman just nu får mer medial uppmärksamhet än någon annan presidentkandidat, eller Brasilien, där de miljardärstyrda medierna aktivt hjälpte att störta en folkvald vänster-mitten-regering och tillsätta en icke folkvald högerregering.
Det sista avgörande politiska beslutet jag tänker på kommer den 21 juni. Regeringens förslag att införa till-
fälliga uppehållstillstånd ska då klubbas i riksdagen. Asylsökande kommer bara lovas stanna ett par år i Sverige. De kommer inte få rätt att förenas med sina familjer. Den stora flyktingvågen är slut – bara 13 000 personer har hittills sökt asyl i Sverige i år, så några »avskräckande« åtgärder mot världens flyende behövs knappast – vilket denna reform nog var avsedd som.
Istället straffar vi de få som vi ändå tar emot, och försämrar deras möjligheter att skapa sig ett nytt liv och en ljusare framtid.
Det är en feg och elak lagändring som ska klubbas. Istället kunde Socialdemokraterna minnas en skymt av den internationella solidariteten som de ändå stundtals erkänt och snabba upp asylprocessen och göra tillvaron för nyanlända bättre. Skulle inte alla med?
Johan Berggren
Chefredaktör för Ordfront magasin.
Visst var det intressant?
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.
