När public service går ihop med polismyndigheten och gör ett drama med ett högerpolitiskt doftande namn blir det reklamfilm för polismakten, skriver Carl-Michael Edenborg. Det vore bra om dess finsminkade »realism« kunde bli förebild för den verkliga polisen.

Av Carl-Michael Edenborg

SVT-serien Den tunna blå linjen hade premiär den 17 januari 2021. Det här är ingen recension: jag är inte filmkritiker, dessutom har bara fem av avsnitten visats vid den här artikelns egen tunna deadline. Så jag skall inte skriva om haltande dialoger och logiska luckor, eller bitvis skicklig karaktärsutveckling.

Fem avsnitt räcker dock för att diskutera serien som ideologiproduktion. Hur skildrar den svensk polis? Och hur (och varför) skildrar den samhället utifrån polisens perspektiv?

Den tunna blå linjen saknar inte föregångare, inte bara i filmerna om fiktiva kriminalare som Beck och Wallander. På 1990-talet gick SVT-serien Aspiranterna. Men framför allt har den alla former av 2000-talets favoritgenre true crime att förhålla sig till och konkurrera med.

I TV4:s reality-serie Stockholmspolisen 2019 fick vi följa patrullerande polisers dagliga arbete. Serien fick hård kritik då det avslöjades att vissa av dess påstått dokumentära scener var iscensatta.

Den tunna blå linjen är dock fiktion: lite spännande, lite smårolig, lite mänsklig, lite tårar, lite medkänsla. Den handlar lika mycket om sina sex Malmöpolisers yrkesvardag som om deras vardagsliv, kärlekshistorier, familjeproblem, ätstörningar och körsång i kyrkan.

Men eftersom 2000-talet utmärks av en i allmänhet gränspsykotisk blandning av fakta och fiktion vill serien också vara realistisk samtidsskildring. Alla inblandade, från regissör till skådespelare, har givit mängder av intervjuer, bland annat i ett stort uppslaget reportage i magasinet Filter (nr 1 2021) och dessutom i en lång radda artiklar i kvällstidningen Expressen. Just Expressen, av någon anledning.

Alla som uttalar sig upprepar att serien vill skildra verkligheten. Skådespelaren Gizem Erdogam har sagt att serien »är äkta – det är livet på riktigt«. Man har också haft poliser som rådgivare vid varje inspelning – vem betalade dem förresten? Ser polismakten serien som bra reklam och ställer upp gratis? Det gör ju i och för sig ingen skillnad för skattebetalarna?

De flesta håller med om att inget dokumentärt verk är rent och oskyldigt, en neutral och objektiv spegling av verkligheten. Precis på samma sätt som att inget konstnärligt verk är frånkopplat från världen och historien, upphöjt och tidlöst.

Så även om teamet inte kavat hade hävdat att serien avspelar verkligheten, öppnar sig Den tunna blå linjen för att läsas som ideologi eller propaganda.

Först: är valet av titel bara idioti och dålig smak, eller ett medvetet politiskt ställningstagande? Uttrycket »Thin Blue Line« är amerikanskt och uppstod i början av 1900-talet, då det knöt an till det militära uttrycket »The Thin Red Line« som ursprungligen syftade på den brittiska arméns skyttelinjer under Krimkriget, men senare blev titeln på en berömd roman om de blodiga striderna på Guadalcanal under andra världskriget – som senare också blev film.

I USA skildrade teveserierna »The Thin Blue Line« och »Dragnet« Los Angeles-polisens arbete under 1950-talet. En polischef vid namn Parker hjälpte teveprogrammet på alla vis, de fick till och med tillgång till utredningsmaterial, men han såg noga till att hålla bort alla anspelningar på korruption och regelbrott. Den som läst (eller sett filmen) James Ellroys roman LA Konfidentiellt glömmer nog inte skildringen av Parker och teveserien. Den var naturligtvis ren och utmärkt propaganda för ordningsmaktens betydelse och förträfflighet.

LÄS HELA ARTIKELN