Bland de första som fick möta den nyvalde president Donald Trump i enrum (i januari) var cheferna för kemi- och medicinjätten Bayer och jordbrukstekniska jätten Monsanto. Företagen gick i höstas ut med att de skulle gå ihop, en av de största företagssammanslagningarna i vår tid. Tekniskt sett så köper Bayer Monsanto för 66 miljarder dollar. Dock finns det flera antitrust-lagar i USA som måste rundas. Ett möte med presidenten, för att lova jobb och investeringar, lär underlätta detta. Förutom »marknadens« oro inför sammanslagningen – som är en av flera, bara den största, i samma bransch – där den nya jätten skulle kontrollera över en fjärdedel av den globala utsädes- och bekämpningsmedelsmarknaden, väcker den oro i miljöskyddskretsar.

Monsantos grödor vars skördar inte kan återsås, och som kräver det speciella bekämpningsmedlet round-up, är paradexemplen på genmanipulering när den är som sämst: använd för att ge företaget marknadsdominans, kontroll över bönderna samt högsta möjliga profit.  Många fattigbönder i Indien har fått sätta land och liv till under Monsantos monopolstövlar.  Bayer är läkemedels- och bekämpningsmedesljätten som kämpat hårdast mot EU:s försök att reglera användningen av besprutningskemikalier i den pågående massdöden av bin. (Som kuriosa kan nämnas att den tyska jätten, som tjänar storkovan på Aspirin, uppfann heroinet på 1890-talet). Samma dag som Trump träffade Bayer-Monsanto i ett enskilt möte dundrade han i en förvirrad presskonferens bland mycket annat om att de stora läkemedelsföretagen lurar staten på pengar.

Varför nämner jag det här? Jo, för att alltför få nyheter riktas mot en sfär som ändå är världens största »mover and shaker« – storföretagens. Nästan oberörbara av såväl nationella som internationella lagar bestämmer de inte bara var, när och hur mänsklighetens resurser ska investeras, utan också divesteras. Och nationalstater går deras ärenden, krusar och tillrättalägger för dem. Så har det varit sedan Ostindiska kompaniets dagar. Oftast verkar de liksom »utan att synas«, även om gruvprojekt, fabriksnedläggningar och djungelskövlingar är mycket lätta att se – liksom byggen av bostäder, vägar, skepp och försäljning av diverse konsumentprodukter. Allt de gör är förstås inte skada. Men varken nytta eller skada är syftet – utan att tjäna pengar. Storföretagen kan inte bry sig så mycket om rätt och fel, lagligt eller inte – profiten är det viktigaste.

Frågan är om profitmaximering är en bra ledstjärna för mänskligheten på en planet där resurserna krymper. Anna Wigenmark skriver i detta nummer om att svenska transnationella företaget Lundin Oils chefer delgivits misstanke om brott mot folkrätten (sidan 40), och att rättegång mot dem kan komma att hållas redan i vår. Ett unikt tillfälle att pröva om ett företags metoder – i det här fallet extra hänsynslösa, eftersom Lundin Oils affärsidé var oljeaffärer i konfliktområden – kan ifrågasättas juridiskt.

Oftast kommer det aldrig dit. Jag tänker på invasionen av Irak – läs Joakim Medins starka, ingående reportage om det krigsönderslitna landet idag i detta nummer–(sidan 18) som skedde 2003, och den efterföljande havererade ockupationen. Enorma folkliga demonstrationer protesterade. Liberala ledarskribenter och herrar motprotesterade. PM Nilsson liknade fredsdemonstrationerna i Tyskland vid pogromer (jo, faktiskt). Per Ahlmark skrev stridsskriften Det är demokratin, dumbom där han manade till invasion för att demokratisera Irak. Invasionen utfördes – demokratiseringen gick det lite sämre med. Befolkningens säkerhet likaså. Däremot “säkrade “storföretag  snabbt Iraks naturtillgångar. Så vem var dumbommen, Per?

_________________________________________________

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin