Ledare 

Strider som måste vinnas

Vänstern är inte van att vinna. Vi har nämligen fått stryk i allt i minst 30 år nu. Välfärden har avlägsnats som en sådan där gräsmatta på rulle. Under låg grusig betong, det är Sveriges spelplan nu. Asylrätten har gått från att omhuldas av till och med (vissa) moderater till att bli något alla partier tävlar om att avsky för att vinna röster bland folk som skriver »åk hem om det inte passar« i kommentartrådar. 

Klimatet? Bitch, please. Vi i vänstern har sagt samma, sanna sak om klimathotet sedan 1990-talet. De som tjänat på fossilbusiness as usual eller inte orkat göra något åt det har slagit tillbaka oss framgångsrikt med olika metoder: Förnekelse/Förlöjligande/Svartmålande/Anklagande/Förringande och på sistone rätt mycket rå appropriering – minst ett dussin »viktiga« klimattoppmöten har avhandlats utan att särskilt mycket alls har gjorts bortanför de Stora Orden. 

Antidemokratin har brett ut sig globalt. Optimismen från 70-talets avkolonialiseringar och Sovjetsfärens fall har sakta men säkert bytts till en stålgrå massa av högerpopulistiska lögnhalsar som i intim maskopi med storkapitalet snyter åt sig makten i land efter land. Den arabiska våren krossades. Vi har idag Netanyahus och Bolsonaros, Al-Assadar, Erdogans, Orbáns och Trumpar och Le Pens, för att inte tala om hela jämra diktaturen Kina och krigsförande tyrannen Putin (och extramnationalisten Modri i Indien. Sa jag militärjuntan i Pakistan?)

Miljökampen? En förtvivlad reträttstrid. Urskogarna klipps som villaträdgårdar veckan före midsommar, oljepipelines anläggs så att huset Saudi bara kan le lyckligt, låsa in kvinnor och bomba jemeniter och sponsra jihadister hela dagen lång.

Men! Så går en av diktatorstollarna för långt! Blir för ivrig. Följer inte protokollet. Wannabe-tsaren Vladimir Putin invaderar Ukraina. Obs! Fram till dess var han lite åthutad, men egentligen med sina oligarker med och lirade med alla de andra storfräsarna: rika ryssar köpte London med Boris Johnsons välsignelse. Trump och Putin och Orbán och Bolsonaro var bästisar! För att inte tala om hur oljeindustrin älskade sin Lillefar! Och européerna också som köpte hans fossila godis bara de fick säga »fy fy« lite först.

Vad hände? Ukraina hade inte läst det finstilta. Man ville vara med och ha det som i Västeuropa. Mer frihet, mer pluralism, kanske lite välstånd också så småningom? Tolerans och allt det där EU pratar om så fint, men kanske inte alltid menar. Ukraina ville inte lyda Lillefar Putin, och för att få som han ville – vem kan egentligen klandra honom, det hade ju gått fint i Tjetjenien, Georgien, Syrien, Krim – skickade han sin mördararmé.

Vad hände? EU och till och med USA (otur med presidentbytet Vladimir!) hade en bra dag och slöt upp bakom det lilla landet som skulle få imperie-pisk. När skedde det senast? Vietnam? Vid Irakkriget gjordes försök, men det hindrade inte USA till sist ändå. Det imperiet var för mäktigt, då.

Men det verkar kanske inte Ryssland vara, nu. Ukraina står emot. Att de får hjälp att stå emot anfallskrig av en imperieberusad stormakt är kanske ett lyckokast. Men ett vi behöver hänga på, hela vägen. Vänstern behöver stå bakom det lilla landets försvar av sitt folk, sin frihet att inte bli mördade, kvävda ut ur historien. Det är vänsterns självklara kamp: för den anfallna, för den som hotas av totalitarismens folkmord, mot fossilmaktens makthungriga övergrepp. Samtidigt kunde den globala vänstern lära sig något i Ukraina. Att utkämpa strider inte bara för stridens skull, utan för att vinna dem. 

Liksom Ukraina bara måste besegra Ryssland, måste mänskligheten vinna kampen mot fossilenergiväldet. För att citera Maksym Butkevych (sid 44): det finns inget »om«, utan bara ett »när«, och »till vilket pris«.

Johan Berggren

Krönika 

Påsk i vapen

I februari arbetade journalisten Maksym Butkevych på en MR-organisation. Ett par veckor senare tar han värvning i Ukrainas väpnade styrkor. Rysslands brutala invasion har inte gett honom eller någon ukrainare något val, menar han. De måste försvara sig mot det fascistiska folkmord som tvingats på dem. Här skriver han en betraktelse från fronten i Ukraina, påsken 2022.

Av Maksym Butkevych

När jag börjar skriva den här texten är det påsk i Ukraina. Ukrainska ortodoxa kristna (vare sig de tillhör kyrkan som erkänns av patriarkatet i Konstantinopel eller den som är underkastad den krigsmånglande moskvapatriarken) firar påsk 24 april i år, liksom de ukrainska grek-katolikerna.

Det är också tvåmånadersdagen sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina, 24 februari 2022. För att citera en krigsförbrytare, och rysk propaganda-tevestjärna: »Tillfällighet? Det tror jag knappast?« Självklart är det en tillfällighet – men också tillfälle för mig att reflektera över dessa två gångna månader ur ett personligt perspektiv, som jag oftast inte pratar om offentligt: min tro – och krig. Jag behöver kanske inte påpeka att dessa reflektioner blir väldigt subjektiva, men jag hoppas att de ändå kan berätta någonting om mitt hemland Ukraina i krig.

Min påsk, min enhet

Varje år de senaste åren har jag firat påskmässan – online under pandemin. Men i år missade jag den. Mitt vaktpass började klockan fem på morgonen, så jag behövde få några timmars sömn innan dess.

Min sovsäck placerar sig mycket högt på listan över nya vänskaper jag stiftat de senaste två månaderna, tillsammans med min Kalashnikov som jag måste bära när jag är i tjänst. Jag uppskattar förstås den platta som jag har för att skriva den här texten också.

Jag fick den av kollegor och vänner på det oberoende mediabolaget Hromadske Radio, för att användas till exempel såhär. Sedan fick jag också ett litet tangentbord. Det är alltså inte bara ett verktyg, utan ett konkret bevis på solidaritet för mig. Dessa tre föremål – sovsäck, Kalashnikovkarbin och skrivplatta – kommer direkt efter människor (mina vapenbröder) på listan över nya vänskaper jag knutit sedan den ryska invasionen startade.

Jag behöver nog klargöra: för två månader sedan gick jag till ett militärt registreringskontor och anmälde mig frivilligt. Inom en vecka av osäker väntan och humanitärt solidaritetsarbete fick jag mitt efterlängtade telefonsamtal. Jag pausade mina humanitära hjälpinsatser och gick med i armén. Så, jag är alltså med i UAF, Ukrainska väpnade styrkorna, sedan dess.

Så, om mina vapenbröder. De är väldigt olika. Yngre och äldre, från stora städer och från landet. Stridsvana och nybörjare inom militären, arbetare, bönder, chaufförer, tekniker, chefer, egenföretagare. De är ukrainsktalande och rysktalande, eller så talar de blanddialekten vi kallar »surzhyk«. I stort sett alla samhällsklasser och yrken återfinns här (okej, än så länge har jag inte träffat på någon från landets allra rikaste, men det var nog förväntat, och statistiskt sett inte särskilt troligt ändå). En del har akademiska examina, andra har bara gått ut grundskolan. De är också olika i fråga om religion. De flesta följer någon mån de ortodoxa kristna högtiderna, ofta med rätt liten insikt i vad  de innebär och en rätt stor portion cynism visavi kyrkan som institution. Men jag har också träffat på muslimer, judar, agnostiker och ateister bland trupperna, som inte känt sig utanför.

Och all denna fantastiska mångfald, lika rik och färgstark som det ukrainska samhället i sig, splittras inte av inre skillnader. Vi håller inte med varandra i sådant som smak, intressen, mål i det civila livet eller ens världsåskådning alltid, men här finns få om några konfliktlinjer. (Vi brukar undvika prata ukrainsk partipolitik). Detta brokiga kollektiv förenas över att vi alla högaktar det som Ukraina är för oss, en känsla av tillhörighet, vi identifierar oss alla som del av ett fritt folk som gör våra egna val i vårt eget, fria land. Det här är uppenbart även om det kanske inte diskuteras så mycket direkt i armén. Vad de, vi, pratar om, förutom skämt och våra familjer, och sådant som skyddsutrustning, är vrede, och vilja att kämpa mot inkräktarna. 

En vrede som lätt stiger till öppet hat när som rapporterna flödar in om hur ryssar beskjuter ukrainska städer med artilleri, om massgravar som upptäcks i nyligen befriade områden, om våldtagna, lemlästade och torterade civila, om gisslantagningar och om de omfattande plundringen som ryska soldater står för. Och det är för mycket bevis, för många vittnen och offer för att någon ens ska börja tro att detta skulle vara någon slags propagandatrick.

Dehumanisering är en oundviklig och trogen följeslagare till varje krig; men ibland känns det som att ockupanterna gör allt de kan för att ukrainarna ska hata dem. Och vare sig det är deras avsikt eller inte – de har lyckats: de mildaste ord ukrainarna använder om de ryska inkräktarna är »orcher« och »ruscister« (på ukrainska och ryska låter den senare ordkombinationen som en blandning av »ryssar« och »fascister«.) 

Skruvad verklighet och dödens herravälde.

När som Påsken närmade sig, kunde jag inte låta bli att känna en inre spänning öka. Mellan vad firandet av denna helg, som är mycket viktig för mig, betyder, och kontexten av att fira den just i år. Att fira Påsk är att fira Livets seger över Döden – och i år firar jag den samtidigt som jag, helt frivilligt, är del av själva den organisation som vi människor tagit fram för att döda och bli dödade. På mitt nattvaktskift bad jag påskböner om hur döden övervinns – med en maskin som är gjord för att åsamka död och skada vid min sida. Och vet du vad? Samtidigt som jag erkänner det paradoxala i situationen, så känner jag mig inte obekväm med detta.

Det kanske verkar motsägelsefullt och till och med självbedrägligt eller hycklande. Så låt mig försöka förklara och reflektera över den här känslan. Den springer ur konkreta saker jag har behövt hantera, inte ur funderingar över abstrakta koncept. Allt sådant blåstes bort när den mardrömslika verkligheten för människor i Ukraina började  för två månader sedan.

En ny verklighet, riggad av krigsbrottslingar med en totalitär och xenofobisk världsbild som kallar sig själva »antifascister«, och stämplar sina motståndare (de som stod för mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter) som »nazister«. I den här verkligheten kallar rysk propaganda sig själv för »kritiskt tänkande« samtidigt som den ryska staten förbjuder användningen av ordet »krig«. Ryska kristna kyrkoledare uttalar sig så att de låter som talskrivare till Antikrist; och ryska trupper som mördar, lemlästar och »försvinner« civila, kallas sina offers »befriare«.

En del offentliga personer och intellektuella i Väst har uttalat sig med förslag om att Ukraina borde »hitta en kompromiss« med Rysslands krav,  (vilka är de nu igen?), eller att de Stora Spelarna borde tvinga oss att göra detta, i resonemang utifrån »geo-politisk realism«. Andra lställer fram krav på sina regeringar att sluta förse Ukraina med vapen, då detta skulle »förlänga detta otäcka krig«, baserat på koncept som »antimilitärism«, »neutralitet« eller »icke-våld«. Dessa förslag och krav ryms väl i ovan nämnda nere-i-kaninhålet-verklighet, och säger mer om vad som finns mellan dessa tyckares öron än något annat. Det kanske inte är så överraskande att många ukrainare svarar dessa »välmenande« utlänningar genom att bjuda in dem till befriade områden och slagfält i Ukraina: Det är inte förolämpningar, utan ärligt menade inbjudningar att se verkligheten med egna ögon istället för att försökaändra den efter kartan.

Folk som tidigare inte riktigt hade klart för sig vad den ideologiska substansen i »Russkij Mir« (Den ryska världen) bestod av, fick förhoppningsvis en tydlig uppvisning i detta när världen kunde se vad som hänt i områden som befriats från de ryska ockupanterna. Skräckscenerna i Butja, Irpin, Hostomel, Mariupol, Kharkiv, Chernihiv och många andra platser gav svar: »Russkij Mir = död, lidande, förnedring och förstörelse«. Det handlar inte bara om antalet personer som mördats, skadats eller fördrivits eller om överlevarnas historier som samlas i en ocean av smärta, framgrävd av ruscisterna. Det handlar om en verklighet där en karta över de områden av Ukraina som ockuperats av ryska trupper är en karta över områden där döden, mycket konkret, haft suveränt herravälde. Där livet bara var ett mycket fragilt fenomen, mer en tillfällig avvikelse, i bästa fall ersatt med biologisk överlevnad. Och »säkerhet« var ett lika ickeexisterande fenomen som »värdighet«. 

Just den där värdigheten, som har en så
djup mening för såväl sekulära som religiösa människor; just den där värdigheten som är grunden till själva konceptet mänskliga
rättigheter; just den där värdigheten som drev många av de som deltog i Maidan-upproret 2013-14, den där värdigheten som tagit en central och viktig plats när man talar om Ukraina i vår tid, den var en av de första sakerna som ockupanternas terror eliminerade.

Värdighet innefattar några av de viktigaste motsatserna till den dominans som den ideologi och praktik som den ryska staten står för, så värdighet krossas skoningslöst under både det förtryckande styre som sker inne i Ryssland – och varthelst Kreml kan sträcka sin makt. Tyvärr gäller ovanstående fortfarande i de områden som är ockuperade i Ukraina. Hur långt vill Kreml utöka dessa områden? Putins uttalande »Ryssland har ingen bortre gräns«, ger ett mycket specifikt svar på den frågan.

Ett annat namn för folkmord

Det enda praktiska målet för denna »specialoperation« i Ukraina, framstår väldigt tydligt nu: att radera ut allt som har med Ukrainas samhälle att göra: språket, identitet, värderingar – och på den större skalan, allt som existerar i dessa områden som skiljer sig från den enhetliga version av världen som har fått godkännande av krigsbrottslingarna i Kreml.

Det handlar inte ens om att folket i Ukraina borde älska Putin och lyda honom – de bör upphöra att existera som ukrainare, som folk med den identiteten, som sådana som värdesätter friheter och sina egna val, då är de oönskade och farliga Andra. De ska kollektivt upphöra att finnas och som grupp bli en del av det förgångna, döda och glömda. Detta kan inte åstadkommas utan att fysiskt fjärna individer som tillhör detta kollektiv, ta bort de som förkroppsligar dess identitet, dess institutioner och värderingar. Detta innebär att de bör dödas, kidnappas, brytas eller fördrivas – och detta är just vad som sker i de Ryssland-kontrollerade områdena av Ukraina just nu. På en mindre skala kalla attacker mot individer för att de tillhör en särskild folkgrupp för »hatbrott«. På en större skala kallas det »folkmord«. Bortom ordböckerna så är det samma sak det handlar om. Att sprida död bland samhällen och individer är den ryska modus operandi i Ukraina i våra dag, eftersom det är den enda strategi som passar deras mål.

Vi kan inte låta denna dödsmarsch segra under några omständigheter. Den bör helt enkelt inte tillåtas. Istället bör vi stoppa den så tidigt vi kan. Och det enda medel vi har för att göra detta, i den situation vi befinner oss i nu, är att ta till vapen. Ruscisterna har inte gett oss tid eller utrymme att överväga andra möjligheter, även om det fanns några (vilket det inte verkar göra: de har upprepade gånger visat att varje förslag om »samtal«eller »förhandling« ses som ett tecken på svaghet och en inbjudan att utöka aggressiviteten). Vädjanden till gemensamma värderingar eller rationella koncept görs uppenbarligen för döva öron – signalen är väl att sådana värderingar och koncept inte finns längre.

Livet återvänder

De senaste veckorna har jag sett hur livet kommit tillbaka till befriade byar och städer i Ukraina, sedan ryssarna drivits ut ur dem. Lokalbefolkningen kom ut ur sina hus, upp ur sina källare, en del hungriga, alla rädda. De grät och kramade oss ukrainska soldater, de delade vad lite mat de hade med oss, de gav oss blommor. De röjde i rasmassor, gjorde sig redo att begrava sina döda. Det var högst konkreta utryck av befrielse i nästan biblisk mening: befrielse från främmande dominans och förtryck, från tyranni, från rädsla och död, även om smärta och desperation fortfarande var närvarande. Jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma det: att se hur liv segrade över död efter befrielsen, mycket Påsk-likt. Inte som något abstrakt koncept, utan mycket synligt och påtagligt. Det var som att se en lokal, konkret jord-Påsk äga rum, och vara en del av detta själv, tillsammans med min Kalashnikov-karbin. Och nej, det kändes inte fel.​

 
Jag försöker inte låtsas som att allt är vackert och bra i denna bild. Det finns något helt fel, lika trasigt som världen själv, när det finns behov av att använda dessa dödsmaskiner för att försäkra sig om att livet segrar, här och nu, 2022. Det känns som att det är ännu en viktig punkt på listan över vad Putin och hans krigsförbrytarkollegor ska ställas till svars för, även om den aldrig kommer att tas upp i någon internationell domstol på jorden: inkräktarna gjorde till och med de ukrainare som var fredliga och trodde på ickevåld så fulla av hat att vi blev villiga att döda dem. Det började 2014, och som om det inte räckte, 2022 drev de ukrainare i massflykt, började prata militärlingo, köpa på oss all militärutrustning vi kunde, underordna alla våra viljor och önskningar till militära behov medan vi förlorade de våra vid fronten, i de bombade städerna, i de ockuperade områdena. Allt detta skedde inte för att vi valde det, det tvingades på oss av de ryska härskarna – med majoritetsstöd av den ryska befolkningen. Resultatet blev att miljoner ukrainare, oavsett politisk bakgrund eller härkomst, nu inte känner något annat än rent och brinnande hat mot allt som har med Ryssland att göra. Inte bara mot dess regim och stat – utan som land och självutropad hållning som format och orsakat denna mardröm. Härifrån Ukraina är det inte svårt att förstå denna känsla.

12 dagar senare

Armén är inte den bästa omgivningen för att skriva, i alla fall inte för mig. Idag firar de ukrainare som fortfarande använder den julianska almanackan Sankt Görans-dagen, medan Ukrainas militär och dess vänner – det vill säga i stort sett hela landet – firar Infanteriets Dag. Moskva valde för länge sedan Sankt Göran som besegrar draken som symbol – men för Ukraina är han skyddsängel åt våra soldater i detta krig, och Moskva är draken som måste besegras. Draken är fortfarande lös: sedan påsk har fler ukrainska städer och områden bombats och beskjutits av ryska trupper, fler soldater och civila dödats vid såväl fronten som djupt inne i så kallat säkra områden i Ukraina. Fler invånare i de ockuperade områdena har kidnappats och under tvång skickats till Ryssland. Och Mariupol och Kherson har kastas i allt mörkare tragedi än förut.

För en vecka sedan dödas en av mina föra detta kollegor, en mycket professionell mediaproducent och en helt underbar och intelligent person. Vira Hyrych dödades av en rysk missil som träffade huset där hon alldeles nyligen köpt en bostad i centrala Kiyv. I ryska medier nämndes detta på två rader, de fick dock med i dessa att Vira hade jobbat för medier som Moskva utsett till »utländska agenter«. 

Olexandr Makhov var en före detta journalist som kom flytt till Kyiv när Ryssland tog hans hem ifrån honom 2014. Han brukade vara krigskorrespondent, men i det här kriget ingick han i frivilligstyrkorna. Han dödades just av inkräktarna nära Kharkiv. Rysk »antifascist«-propaganda på sociala medier lyfte särskilt fram att han »hade ett ryskt efternamn« men slogs på »bandera«-sidan. (Ordet syftar på ukrainska nationalister – i det här sammanhanget betecknar det alla ukrainare som inte stöder Ryssland). De ryska så kallade antifascisterna som sorterar folk efter etnicitet och efternamn (något som inte sker bland så kallade ukrainska nationalister) skrev i sin text att de önskade att han skulle begravas i glasull. 

Dessa är bara två av de som den ryska aggressionen mördat sedan jag började denna text. Facebookflödet matar på med namn och ansikten som tillhör de för tidigt bortgångna, dödade, de kommer alldeles för tätt. Samtidigt pratar ryska propagandister om möjligheten till kärnvapenkrig i ganska positiva ordalag. Sedan jag läst frontnyheterna, och med flyglarmssirenerna tjutande i öronen, tänker jag lägga undan min platta och ha en date med min sovsäck. Mitt vaktskift är om ett par timmar, och jag behöver ett par timmars sömn innan det är dags att plocka upp min Kalashnikov igen. Och det här är vad jag tänker medan jag somnar: 

När krig förstör liv och samhällen, så korrumperar dess siamesiska tvillingar avhumanisering och hat själar, och gör hjärtan kalla. Våra själar och hjärtan. Efter det att vi besegrat inkräktarna (och här råder ingen tvekan, det finns inget »om«, utan bara ett »när« och ett »till vilket pris«) – så kommer slaget för vår själar, sinnen och hjärtan att fortsätta rasa ett bra tag. 

Vi bör inte låta varken hat eller smärta förblinda oss, få oss att ge upp vår öppenhet och mångfald, vår empati och våra friheter. Och vi bör inte låta dem infektera oss med den dödens anda som skulle kunna få oss att förneka andra människor den värdighet som vi håller så högt, genom att normalisera hatpropaganda, eller hålla kvar i avhumaniserande diskurser bortom slagfältet. Kampen för våra sinnen kommer bli lång och svår precis som kriget, men den kommer att vara värd det. Och jag är säker på att vi kommer vinna bägge. Vi försvarar Påsken, och låter Påsken beskydda oss.

Skrivet mellan 24 april och 6 maj, 2022, i Ukrainas väpnade styrkor.

Marksyn Butkevych är ukrainsk journalist och människorättsförsvarare. Han medverkar i flera ukrainska medier som nyhetsreporter och krönikör. Han är för närvarande också chef för en ideell organisation, »No Borders Project«, som under de senaste 16 åren hjälpt flyktingar i Ukraina och agerat mot främlingsfientlighet och fördomar i medierna.

Översättning: Johan Berggren

Reportage 

Klimatet är ur led – hur vrider vi det rätt igen? Återställning

FN, SVT:s Uppdrag granskning och kampanjen Återställ Våtmarker är överens: att återställa ekosystem som våtmarker är ett av de bästa sätten att motverka både klimatkris och massutrotning. Det oglamorösa arbete som kommunekologer och naturvårdsgrupper har sysslat med i skymundan i decennier har blivit superaktuellt.

Av Abigail Sykes

FN:s klimatpanel IPCC är tydlig: tiden för att undvika de värsta konsekvenserna av klimatkrisen rinner ut snabbt. Så det är dags att skärpa debatten – men också kavla upp ärmarna och göra konkreta saker. En sådan är att återskapa fungerande ekosystem. Till exempel våra många förlorade, värdefulla våtmarker. Jag tar mig till Sveriges första våtmarksprojekt, inte långt ifrån Lund i Skåne.

Sothöna, ryggsimmare och grodyngel är några av djuren som trivs här, i våtmarken med det inte särskilt fantasifulla namnet H1, som står för »Höje å 1«. Det här är den första våtmarken i »Höjeåprojektet«, som de skånska kommunerna Lomma, Lund och Staffanstorp startade 1991. Det var då det första projektet av sitt slag i Sverige. Idag heter det »Höje å vattenråd«, och är en förebild runt om i landet.

Vattnet porlar i Önnerupsbäcken, en jordhumla surrar förbi och fåglarna försöker att överrösta trafiken från motorvägen E20 några hundra meter bort. Gräset känns lite sumpigt under fötterna.

Vattenrådets primära mål har alltid varit att motverka övergödning, och förbättra vattenkvaliteten i ån. Det har också varit centralt att främja fågelliv i området, och ge möjlighet till rekreation för människor. På senare år har fler mål tillkommit, som att motverka översvämningar och underlätta bevattning. Samtidigt har fokus på biologisk mångfald skärpts. Behoven är uppenbara – 2007 drabbades Lomma exempelvis av en stor översvämning, och sedan torkan 2018 är det många lantbrukare som vill trygga sin vattenförsörjning, berättar samordnaren för Höje å vattenråd, Karl Asp.

– Nästan 90 procent av vattenspeglarna har försvunnit i Skåne på 200 år. Vi sabbar för oss själva och för framtida generationer. Kommer det att gå att bada här i framtiden och kommer det att finnas dricksvatten? Vi måste jobba för ett bra vatten, det är ett moraliskt ansvar, säger Karl Asp.

Vattenrådet har ett brett stöd från kommunpolitikerna, men i decennier har arbetet pågått lite i skymundan. De senaste åren har dock något förändrats. Plötsligt pratar allt fler om att återställa våtmarker och andra naturtyper. Fram till 2030 pågår decenniet för restaurering av ekosystem som FN har utlyst tillsammans med hashtaggen #generationrestoration. Det handlar inte bara om att rädda biologisk mångfald, utan också om att värna mänskliga samhällen och följa Parisavtalets mål om max 2 graders global uppvärmning. 

I den uppmärksammade filmen »Ett liv på vår planet« lyfter David Attenborough fram restaurering av ekosystem som en av de viktigaste åtgärderna för att motverka klimatkrisen och den sjätte planetära massutrotningen av arter. FN:s klimatpanel IPCC skriver i sin senaste rapport att skydd och restaurering av naturliga ekosystem är helt nödvändigt som kolsänka för att minska halterna av koldioxid i atmosfären. Runt om i världen pågår allt från återplantering av skog och ålgräsängar, till återintroducering av vilda djur, som bäver och lodjur.

I Sverige fick Uppdrag gransknings program »Klimatbomben« i SVT ett stort genomslag i oktober förra året med sitt fokus på hur brytningen av torv släpper ut lika mycket växthusgaser som biltrafiken i Sverige och hur mycket koldioxid som skulle kunna bindas i jorden om fler våtmarker återställdes. Sedan dess har våtmarker blivit extra aktuella just i Sverige.

Kampanjen Återställ Våtmarker startade vid årsskiftet och är en del av ett internationellt nätverk med deltagare från länder som Storbritannien, USA, Kanada, Australien, Frankrike, Italien, Österrike, Schweiz och Norge. Den gemensamma nämnaren i alla länder är kampanjer som driver tydliga, genomförbara, klimatförbättrande krav på samhällen – som bättre isolerade bostäder eller skydd för urskogar. Detta för att sätta press på regeringar att agera på klimatkrisen, och för att visa hur otillräckligt de har agerat hittills. Kampanjernas metod är fredligt civilt motstånd. Det kan handla om att exempelvis blockera vägar eller fossil infrastruktur, för att skapa stor samhällsstörning och därmed medial uppmärksamhet.

I Sverige är kraven dels att regeringen ska förbjuda brytning av torv i Sverige från och med år 2023, och dels att marker där det bedrivits brytning av torv direkt återställs till livskraftiga våtmarker. Kraven är viktiga av flera skäl, enligt Helen Wahlgren från Återställ Våtmarker:

– Vi vet att vi måste fasa ut fossila bränslen. Enligt WWF och forskare från Uppsala universitet måste Sverige minska sina koldioxidutsläpp med 21 procent per år för att leva upp till sina åtaganden i Parisavtalet. Men faktum är att det inte ens är tillräckligt att fasa ut allt fossilt. Vi behöver också restaurera natur och återskapa kolsänkor för att minska koldioxidhalten i atmosfären. Så illa är det nu.

Enligt Återställ Våtmarker är våtmarker betydligt mer effektiva kolsänkor än skogar. Att återställa dem skulle motsvara 25 procent av Sveriges koldioxidutsläpp och kosta relativt lite. Torvmark utgör runt 15 procent av Sveriges yta. Helen Wahlgren säger att många i Sverige inte vet hur livsviktiga våtmarker är, eller hur stor yta som gått förlorad. I vissa delar av landet handlar det om hela 90 procent av våtmarkerna.

– Givetvis går det inte att återställa allt, men mycket. Samtliga partier har sagt att det är viktigt, men bara 4 promille har återställts, av vad som skulle gå att göra. Det är skandal att de å ena sidan säger att det är så viktigt, och att de å andra sidan inte gör något.

Kampanjen har fått stor uppmärksamhet i medier. Generellt upplever Helen Wahlgren att människor har blivit mer medvetna om hur viktiga ekosystemen och den biologiska mångfalden är. Hon tar upp den drastiska minskningen av pollinerande insikter som exempel på något som ändå många pratar om.

– Men få har kunskap om att vi är mitt uppe i det sjätte massutdöendet. Som är den första där en art, människan, orsakar massutrotningen av andra arter. Samtidigt är naturen en del av den svenska folksjälen. Klimatförändringarna gör att vi förlorar en del av oss själva. Att medvetenheten inte finns beror på att politiker och media inte agerar på klimatkrisen som de borde.

Tillbaka vid Höje å. Växtligheten inte kommit igång än när Karl Asp och jag besöker Vattenrådets nyaste våtmark. Mellan två bruna åkrar ligger en damm med ett stort utlopp vid strandkanten, som leder ner vatten genom ett kort rör till ett grusbelagt dike. Just nu är det svårt att föreställa sig att den här till synes döda ytan ska gynna biologisk mångfald, men det kommer, försäkrar han:

– Bara veckor efter att vi har anlagt en våtmark invaderas den av fåglar och insekter. Det blir som en oas i landskapet där det hänger hur mycket fåglar som helst.

För 200 år sedan präglades den här delen av Skåne av sumpmarker och ett småskaligt jordbruk, där Höje å och Kävlingeån vindlade sig fram. Med industrialiseringen började utdikningen. Vattnet leddes i raka diken eller i rör under marken. Bekämpningsmedel och konstgödsel började att användas i stor skala. Men under andra halvan av 1900-talet började opinionen att vända. Rachel Carsons bok Tyst vår var en viktig faktor, liksom algblomningarna, samt det stora utbrottet av sälpest 1988.

Sedan projektets första våtmark anlades 1992 har det blivit nästan 90 våtmarker på över 100 hektar. Uppskattningsvis 400 fågelpar häckar i våtmarkerna och de är hem för uppemot två miljarder insekter. Samtidigt blir vattenkvaliteten långsamt bättre, även om den ekologiska statusen fortfarande klassas som »otillfredsställande«.

Några av framgångsfaktorerna för Vattenrådet är samarbetet över kommungränserna, samt att markägarna ersätts med upp till 80 procent av markvärdet när en våtmark anläggs. Det betyder förstås fortfarande att de går back ekonomiskt på att frivilligt upplåta sin mark. Men det är ändå en högre ersättning än i andra liknande åtgärder, och många markägare ser värdet av en ny vattenspegel.

– Vi anlägger inte våtmarker om det inte lönar sig. Nyttan ska vara större än kostnaden för att rena samma vatten i ett reningsverk. Våtmarker är som små reningsverk som också gör nytta för biologisk mångfald och rekreation. De är jäkligt effektiva, särskilt på låga halter, säger Karl Asp.

Däremot är det oklart hur arbetet påverkar klimatet. De torvmarker som finns i området ligger ofta i samma höjdnivå som omgivande åkermark. Det betyder att om de ska omvandlas till våtmarker behöver de grävas ut för att inte svämma över marken intill. Och att gräva ut torvmarker frigör som sagt koldioxid.

– I Tyskland är det största argumentet för att återskapa våtmarker koldioxid, men vi vågar inte riktigt slå på den trumman. För oss gissar jag att det blir ett nollsummespel. Vi undviker torv när det finns andra marker att gräva på.

Här på några av Sveriges allra bördigaste jordbruksmarker finns det till och med argument mot att anlägga våtmarker. Kanske går det inte att uppnå drömmen om att vattnet ska ha god ekologisk status enligt EU:s vattendirektiv just här. För vilket väger tyngst? Vattenrening, rekreation, biologisk mångfald, bevattning och motverkande av översvämningar – eller matproduktion?

– Om vi inte kan odla, och inte har livsmedel så det räcker, vad blir det då för oroligheter? Och just här kring Höje ås nedre del är åkermarksklassen mellan 8 och 10 av 10. Är det moraliskt rätt att anlägga en våtmark här? frågar Karl Asp.

För organisationen Biotopbyggarna kan däremot matproduktion och biologisk mångfald gå hand i hand. Förra året ordnade de sitt första läger, där deltagarna gjorde om ett gammalt grankalhygge till en matskog, eller en skogsträdgård, med ätbara fleråriga växter. Markägarna, som var med och grundade Biotopbyggarna, ville att platsen skulle ge mat till deras självhushåll och samtidigt gynna djur, växter, svampar och mikroliv.

Föreningen startade i slutet av 2020 med inspiration ifrån den internationella rörelsen Ecosystem restoration camps, som är inriktad på konkret handling för att gynna biologisk mångfald. Allt detta berättar Linnea Andersdotter Rundgren, som är ekolog, och en av medgrundarna.

– Många organisationer har fokus på teori och politik. Vi vill gärna utbilda, men har stort fokus på praktiskt arbete. Många vill veta vad de kan göra.

Biotopbyggarna ordnar läger på platser där de ser ett behov. Människor kommer dit i fem–sex dagar och gör en punktinsats. Det kan handla om att plantera träd, ympa eller beskära träd och buskar, så frön eller något annat som behövs just där. Samtidigt får de teoretiska kunskaper. Deltagarna på första lägret fick lära sig om skog, skogsträdgårdar, politik, ekologi samt att göra biokol.

Typiskt för organisationen är att inte nödvändigtvis försöka göra en plats till något den varit tidigare, utan kanske hellre till något nytt, som ger flera värden. Bland möjliga lägerplatser framöver diskuteras ett regenerativt lantbruk på en plats som präglas av kompakterade, utarmade marker, och en övergödd bäck som ska bli ett mer effektivt vattenekosystem.

Linnea Andersdotter Rundgren är tveksam till konceptet att »återställa« natur. Istället för att gå tillbaka till något som har varit behöver vi bejaka förändring och anpassa oss till nya förutsättningar, menar hon.

– Det sker hela tiden störningar i naturen, som träd som faller, och nya saker som kommer och bygger på. Förutsättningarna har förändrats, jordmånen eller klimatet är inte samma som det var. Vi behöver gå framåt.

Hon tror att det är mer produktivt att bestämma sig för vad en vill att en plats ska bli utifrån de omständigheter som råder. Ska platsen gynna en mångfald av arter eller en specifik art, ska den producera mat och/eller virke, eller bli ett ekosystem som klarar sig utan inblandning från människor? Därmed inte sagt att det behöver vara fel att återskapa exempelvis våtmarker på platser där de funnits tidigare. Linnea Andersdotter Rundgren betonar att de har ett stort värde för att gynna till exempel grodor och fåglar samt lagra kol, men att frågan är mer principiell.

– Det är viktigt att vara medveten om att en alltid fattar ett beslut utifrån sina egna värderingar. Om vi fastnar i att vi ska återställa en plats till vad den en gång var missar vi att människan har ett väldigt stort ansvar. Om vi inte tar det ansvaret kan vi skapa stora problem.

Målet för Biotopbyggarna är ett samhälle där naturen inte bara ses som en potentiell resurs att utnyttja för egen vinning – utan som en partner i ett långsiktigt utbyte.

– Idag handlar det om att roffa åt sig och pressa systemen till den grad att de kollapsar. Vi kan inte bara ta utan måste också ge. Jag tror att det här är helt avgörande dels för vår överlevnad på jorden och dels för så många arter. Det är inte bara oss själva som vi drar ner i fördärvet om vi förstör ekosystemen och den biologiska mångfalden.

Jag ställde några direkta frågor till Linnea Andersdotter Rundgren:

Hur går arbetet med att bygga biotoper ihop med det konventionella skogsbruket?

– Jag måste erkänna att det frontalkrockar. Men det beror på vilket tidsperspektiv en har.

På kort sikt minskar skörden om gran- och tallplantage ska bli fungerande skogsekosystem. Då krävs något slags plockhuggning, där bara utvalda träd huggs ner samtidigt som en majoritet får stå kvar och en hel del får ligga kvar i form av död virke.

– Jag tror personligen att skogsindustrin sjunger på sista versen. Träden som de planterar nu i raka rader kommer inte att stå till vuxen ålder. Om 30–40 år är det stor risk att granen inte passar klimatet längre. Det blir mycket jobbigare att plockhugga, men jag tror att det är enda chansen för skogsindustrin på lång sikt, säger Linnea Andersdotter Rundgren.

Hur stort upplever du att intresset är för att bygga biotoper?

– De senaste åren har jag upplevt ett enormt växande intresse, från att bara rädda befintlig natur till att vilja göra något åt det som har blivit förändrat. Vi får nya följare nästa dagligen och folk kontaktar oss och vill gå med. Jag tror att folk har fått sig en tankeställare. Vi kan inte vänta på att det ska lösa sig, för det blir bara värre på alla fronter.

Abigail Sykes är journalist, översättare och pedagog med fokus på omställningen till hållbara, rättvisa och regenerativa samhällen

Våtmarker

En våtmark är en yta som är vattenförsedd större delen av året. Våtmarker delas in i mossar, kärr, limnogena våtmarker och marina våtmarker. Sverige är ett av världens 10 våtmarksrikaste länder med uppåt 20 procent av ytan. De senaste 100 åren har nästan en fjärdedel av Sveriges våtmarker försvunnit.

Källor: Karl Asp; Artdatabanken; Naturvårdsverket

 

Höje å vattenråd

Bakom vattenrådet står kommunerna Lomma, Lund, Staffanstorp och Svedala samt flera organisationer. En del finansiering kommer även från EU-bidrag för landsbygdsutveckling samt statliga stöd. Markanvändningen längs ån är 62 procent jordbruk, 13 procent öppna marker, 12 procent skog och 11 procent tätort.

Källa: Höje å vattenråd

Vad är er förhoppning att era blockerande aktiviteter ska få för resultat?

Under finalen i svenska cupen i fotboll, i morgonrusningen, på Arlanda. Den som följer nyhetsströmmen kan inte undgå att lägga märke till att antalet störande aktioner ökat på sistone. Aktioner utförda av klimataktivister, passionerade för att få makthavare och allmänhet att agera mot klimatkrisen. Men når de sitt mål? Vi frågade organisationen ÅTERSTÄLL VÅTMARKER, som organiserat aktioner för att blockera trafik i stockholmsområdet:.

Vi fick svar från Helen Wahlgren

»Fredligt civilt motstånd eller fredlig civil olydnad har genom historien visat sig vara en framgångsrik väg till viktiga samhällsförändringar. När förändringar sker genom fredliga metoder har det också visat sig att dessa förändringar har långt större möjligheter att permanentas och bli varaktiga till skillnad mot förändringar som sker genom mer våldsam påtryckning.

Grunderna i fredlig civil olydnad eller fredligt civilt motstånd är flera. Störningen dessa metoder skapar i samhället synliggör både otillräckliga eller felaktiga lagar samt makthavares och politikers ovilja och oförmåga att genomföra dessa lagförändringar. När människor genom fredligt civilt motstånd och stor uppoffring grips, åtalas och eventuellt fängslas i mindre eller större antal för en fråga som har stor bärkraft, stor vikt och relevans för människor och för samhället i stort ställs politiker inför ett avgörande dilemma som de tvingas agera på.

Motorvägsblockaderna Återställ Våtmarker utför är starka aktioner med så pass stor störning att samhället förmås att reagera. Kravet är enkelt och självklart, och belyser dessutom en större helt avgörande samhällsfråga, den om klimatkrisens omedel-bara hot mot allt liv på vår jord, att människor kan ställa sig bakom kampanjens krav även om metoderna eventuellt ogillas. 

När fredligt civilt motstånd utförs med outtröttlig ihärdighet, stor uppoffring och övertygelse kan därför trycket på politiker bli så pass stort att de tvingas till ställningstagande och därmed tillmötesgår kravet. Till slut ser det omkringliggande samhället detta. Att sitta fredligt stilla på motorvägar och prata om våtmarker innebär en stark kontrast som i sig själv skapar drama. Människor blir upprörda och arga men plötsligt pratar alla om våtmarker och ställer sig frågan: Vad är grejen med våtmarker?

Motorvägsblockder är också så pass kontroversiella att de skapar mediaintresse vilket är en del av strategin bakom den fredliga metoden. På så sätt kan debatt skapas och opinion växa som både belyser att frågan om klimatkrisen totalt negligeras av politiker och det faktum att fredliga aktivister åtalas och döms för sin altruism. 

Det handlar om att väcka samhället inför det uppenbara. Vi är på väg mot en klimatkollaps men ingenstans i samhället ser vi att detta sker. Lagliga demonstrationer och namninsamlingar, inte ens fredlig civil olydnad på en lägre nivå, har lyckats tidigare. Hela miljörörelsen behöver inse att det krävs andra vägar framåt. Återställ Våtmarker genomför disruptiva fredliga motorvägsblockader för att det är precis det som krävs nu för att både iscensätta hur oerhört allvarlig situationen är och påvisa politikens kapitulation och totala misslyckande.«

Trots Putin – eller tack vare? Orbáns fasta grepp om Ungern

Viktor Orbáns nära band till Ryssland skulle ligga honom i fatet efter invasionen i Ukraina. Oppositionen var enad, och vårens val skulle vrida EU:s problembarn Ungern ur Fidesz-regimens auktoritära grepp. Så blev det nu inte alls – Orbán vann valet med god marginal. Peter Karlsson börjar resan att förstå varför hemma hos sina ungerska släktingar.

Av Peter Karlsson

27 mars 2022

En vecka före ungerska valet. 

Helt oförberedd var jag inte när jag i slutet av mars besökte mina släktingar i en av de finare villaförorterna i Buda – de bergiga, västra delarna av Budapest – en vecka före valet. Jag visste att de alltid röstat på
Fidesz och hade sett upp till Viktor Orbán ända sedan han blev en offentlig figur 1989, när han vid en manifestation till minne av revolten 1956 krävde demokratiska val och att sovjetiska trupper skulle lämna Ungern. 

Ändå blev jag överraskad när samtalet efter middagen gled över till att handla om kriget i Ukraina. 

– Zelenskyj har ju provocerat fram det här och ryssarna vill ju bara skydda sina egna, förstår man ju. 

Själv tyckte jag att det fanns uppenbara paralleller mellan Putins krig och de sovjetiska stridsvagnar som Chrusjtjov skickat 1956, då hundratusentals ungrare tvingades fly landet. 

– Det är klart att vi ska hjälpa de här stackars flyktingarna. Men om sanningen ska fram är vi inte skyldig ukrainarna någonting. Det var ju Ukrainska Fronten som 1945 ockuperade Ungern! Och varifrån kom Chrusjtjov – jo, Ukraina! 

Resonemanget sattes ihop lite hipp som happ, helt i linje med valkampanjen: en röst på Orbán är en röst för freden, oppositionen kommer bara att leda Ungern in i kriget. 

2018–24 februari 2022

Tre val i rad hade Fidesz fått tvåtredjedelsmajoritet i parlamentet, vilket gett dem möjlighet att stifta lagar och grundlagar efter behag. Med sedan valet 2018 hade de sex oppositionspartierna bildat en valallians, bestående av allt från gamla socialister, till urbana gröna och liberaler till Jobbik, som gått från yttersta högern till ett populistiskt missnöjesparti närmare mitten.

Alliansen fick vind i seglen när de hösten 2021 genomförde öppna primärval och enligt några opinionsundersökningar hade chans att vinna valet. En liten, men den fanns. Att de ville ha bort Orbán och göra slut på Fidesz maktmonopol stod klart, men i övrigt fanns inte mycket till gemensamt program.

Medan de formulerade detta blev den globala inflationen alltmer kännbar, och Viktor Orbán gjorde sina motdrag: prisregleringar för vissa matvaror och ett tak för bensinpriset, slopad inkomstskatt för barnfamiljer och alla under 25, och så skulle en extra månads pension betalas ut någon månad före valet.

Den 1 februari 2022 reste så premiärministern till Moskva för att träffa Vladimir Putin, en årlig tradition sedan 2010. Han var där på fredsuppdrag, hävdade han, men främst för att säkra gasleveranserna till förmånligt pris – Ryssland står för 80 procent av den ungerska importen. Och det är en viktig fråga i ett land där ingen har elspis och det mesta värms upp med gas. 

Ingen skulle kunna säga att Viktor Orbán inte tog hand som ungrarna. 

30 mars 2022

Ett par dagar före valet kunde den lilla oberoende nyhetsbyrån Direkt36 berätta att ryska hackare gång på gång under tio års tid tagit sig in i och haft tillgång till utrikesministeriets nätverk.

Historien hade kunnat vara pinsam för regeringen och för utrikesminister Péter Szijjártó, som troligen känt till det under lång tid, men inte gjort något åt det, uppenbarligen inte heller när han några månader tidigare träffade sin ryske kollega Sergej Lavrov och mottog ryska Vänskapsorden, den högsta statliga utmärkelse en utlänning kan få. Men det är bara de oberoende medierna som rapporterar om den här sortens händelser. I Fideszmedierna knappt ett ord, än mindre i public service. Hur som helst skulle det inte ges tillfälle att konfrontera en minister med en skandal av det här slaget. 

»Vi släpps inte ens in på regeringens presskonferenser«, berättar Direkt36:s
redaktör András Pethő när jag träffar honom på ett kafé alldeles nära parlamentet, i Budapest  samma morgon som de publicerat avslöjandet.

– Ryssland har på många sätt varit lösningen på allt för Orbán. Med ryskt stöd är han inte alls så beroende av EU som han skulle ha varit annars, och inte heller av inhemska oligarker, förklar Pethő. 

Under det senaste decenniet har Orbán och Putin träffat en hel rad kontroversiella överenskommelser, till exempel ska ryska Rosatom bygga det nya kärnkraftverk som ska ersätta de uttjänta reaktorerna från 1970-talet, (som för övrigt min morfar var med om att planera). 

En del av de skummare ungersk-ryska affärerna och mellanhavandena har grävts fram av två journalister på Direkt36, Szabolcs Panyi och András Szabó – en möjlig anledning till att deras mobiler infekterades med det ökända spionprogrammet Pegasus. Jag frågar Pethő om han trodde att Rysslands krig skulle påverka valutgången, eller för den delen dagens avslöjande som visade på regeringens undfallenhet inför ryssarna. 

– Under tolv finns det inget som tytt på att det stora flertalet tycker annat än att affärerna med Ryssland är den rätta vägen att gå. Och när det gäller kriget tycker många dessutom att ryssarna har rätt i sak.

Men kan inte oppositionen dra nytta av det här så här i slutet av valkampanjen, undrar jag. 

– Har du sett den senaste opinionsundersökningen?

30–31 mars 2022

Dagens andra nyhetsbomb var att Medián förutspådde storvinst för Fidesz, 64 procent av mandaten, en rätt stor skillnad mot de andra opinionsinstituten. Men det hade det varit fyra år tidigare också, och då hade Medián med stor marginal kommit närmast det slutliga resultatet, så det fanns skäl att ta prognosen på allvar. 

Fidesz har sedan den oväntade storsegern 2010 ändrat valsystemet så att det gynnar dem, inte minst gerrymandering. Och det hade vid tidigare val förekommit rykten och beskyllningar om valfusk. Nu hade därför OSSE:s byrå för demokrati organiserat en fullskalig valobservation, och organisationen Unhack Democracy hade fått tjugo tusen volontärer att anmäla sig som rösträknare, två i varenda vallokal.

Utöver det fanns också många som varit kritiska till röstningen från utlandet som tillåtits sedan 2014: Fidesz får 95 procents stöd av etniska ungrare i grannländerna, främst Rumänien och Serbien. 

Dagen därpå kom också nyheter från Rumänien, där man hittat ifyllda poströster, samtliga till förmån för oppositionsalliansen, dumpade och brända på en soptipp utanför staden Târgu Mureș. Inom någon timme hävdade public service-mediernas portal Hirado.hu att det hela rörde sig om fake news iscensatt av en journalist som beskylldes för att vara vänsteraktivist.

Public service har slutat låtsas vara opartiska utan är helt och hållet vinklade i Orbánregimens favör. Inte en kritisk fråga ställs om regeringens politik, medan oppositionen ständigt kritiseras utan att någonsin själv få komma till tals.

Fast inför valet hade alla partier rätt enligt lag att presentera sitt budskap i direktsänd tv. Men knappast på bästa sändningstid: en onsdagsmorgon kl 9 fick Péter Márki-Zay sina fem minuter, enda gången han fick uttala sig i statstelevionen sedan han valdes till oppositionens premiärministerkandidat. Och precis före och efter honom sändes en repris av Viktor Orbáns femton minuter långa tal från den nationella högtiden dagen före, ett tal som gick i repris nio gånger på ett dygn. 

2 april 2022

Besökare i Budapest ser massvis med unga människor med näsan i sina mobiler eller laptops. Många följer oberoende medier som de nyare Telex och 444 eller etablerade tidningar som Magyar Narancs och HVG som funnits i årtionden. Eller så ser de på youtubekanalen Partizán, som på fem år gått från att vara aktivisten Márton Gulyás enmansprojekt till att producera en daglig talkshow om politik och aktualiteter.

Utanför huvudstaden, utanför mer intellektuella kretsar, bland de äldre, bland dem som inte har bredband eller obegränsad mobilsurf, där är det tv och radio som gäller, främst public service som kontrolleras av staten. Med andra ord av Fidesz, som dock har mer inflytande över medierna än så. Hösten 2018 »donerade« ett antal oligarker sina medieimperier till det nybildade KESMA (Centraleuropeiska press- och mediestiftelsen), som i dag kontrollerar hundratals olika medier, tv- och radiokanaler, portaler, dags-, vecko- och gratistidningar. Somliga anser att Fidesz kontrollerar 80 procent av den ungerska mediemarknaden.

Men flera privatägda medier visar också tydligt sitt stöd för den sittande regeringen. Som TV2, som under veckan före valet visade en film i vilken tio programledare alla förklarade att de tänkte rösta på Viktor Orbán, om det nu var för fredens skull, ekonomins, familjevärdenas. Att kanalen hade fått böter för partiskhet fyra år tidigare var uppenbarligen inget hinder. 

Flera gånger har det läckt ut inspelningar eller kommit vittnesmål om hur arbetet på redaktionerna är styrt av politiska hänsyn, både inom privata och statligt ägda medier. Zsuzsanna Wirth på Direkt36 publicerade i början av mars mejl till statliga nyhetsbyrån MTI som kom direkt från statsministerns kansli.

Så helt oförberedd var jag inte när statstelevisionen dagen före valet rapporterade om den demonstration som hölls till stöd för Ukraina. Jag var där. Arrangörerna hade hoppats på stora folkmassor att döma av det område som spärrats av. Tyvärr regnade det, och det var nästan pinsamt dålig uppslutning, men det hela var ändå proffsigt ordnat. Budskapet var: hjälp de ukrainska flyktingarna, stöd det ukrainska folket, fördöm aggressionen. »Stop Putin, stop war.« En del av manifestationen bestod av Ukrainska mödrarnas marsch, ett åttiotal kvinnor med vad som skulle föreställa blodfläckade bylten med barn. Med försiktiga röster skanderade de »close the sky«, en uppmaning att sätta in flyg för att stoppa ryska attacker från luften. 

När public services nyhetskanal M1 rapporterade om detta talade man inte om detta som ett stöd för Ukraina eller för fred, utan tvärtom, rubriken på skärmen löd: »Demonstration för krig«. Vilket också var regeringens kommentar: »Arrangörerna vill dra in Ungern i kriget.«

3 april 2022

Natten till valdagen snöar det. Om man nu vill läsa in symbolik i väder, säger det en hel del att oppositionen höll sin valvaka på en skridskobana i Budapests stadspark. Isen var visserligen borta sedan någon vecka, men det var mörkt och det blåste och temperaturen låg runt noll – nästan tjugo grader kallare än bara några dagar tidigare.

Så fort resultaten började rapporteras in stod det klart att Fidesz skulle vinna, och det med fler röster än någon hade trott, och det skulle ge fler mandat än de någonsin haft.

Alliansen vann valkretsarna i Budapest och två mandat till. Men på det hela taget var valet en katastrof för de som hade velat stoppa Orbán, och det dröjde bara någon timme innan de olika allianspartierna började kritisera varandra. Att de alla hade velat få bort Orbán hade inte räckt. Oppositionens budskap hade inte heller blivit tydligare av att Márki-Zay – som på många sätt liknade sin motståndare, konservativ, kristen, sjubarnsfar – hade trumfat igenom att man skulle behålla prisregleringarna och flyktingpolitiken. Planen att reformera statsförvaltningen och förslaget att lägga sjukvård och skola i olika ministerier hade inte räckt för att mobilisera väljarna. 

Fidesz å sin sida hade kunnat luta sig på att många faktiskt fått det bättre de senaste åren. I somliga romska byar i framför allt nordöstra Ungern har partiet numera ett nästan hundraprocentigt stöd (även utan valfusk och röstköp) genom sin aktiva politik som gett jobb åt folk som kanske aldrig haft ett riktigt arbete tidigare, och de oroligheter och rasistiska fackeltåg av uniformerade medborgargarden som det rapporterades om för ett tiotal år sedan förekommer knappt längre.

Så för många framstår Orbán och hans parti som garanten för lugn, stabilitet och relativt välstånd. Och fred. Att ett tredje parti nådde över femprocentsspärren, Mi Hazánk (Vårt Fosterland) som bröt sig ur Jobbiks gamla högerflank, uppfattades inte så mycket som en bekräftelse på den starka högervinden, utan målade i stället upp en bild av att Fidesz står för den trygga,
förnuftiga medelvägen, oavsett vad de för för politik. I alla fall så länge folk inte behöver frysa och kan ställa varm mat på bordet, även om gasen råkar vara rysk.

Och ingen vill väl ha krig heller? 

4 april – 18 maj 2022

Utan att jag förde det på tal nämnde flera personer jag träffade dagarna efter valet att de allvarligt funderade på att lämna landet. Någon hade vuxit upp i Tyskland och hans ungerska föräldrar bodde kvar där, en annan kunde nog hitta plats på annat håll i världen via jobbet, en god vän till mig talade om att söka asyl i Sverige.

Men de som lämnar Ungern gör fel, det finns inget bättre ställe på jorden, sa Orbán på en presskonferens ett par dagar efter valet. 

Då hade jag själv redan åkt hem till Sverige, men har fortsatt följa utvecklingen dagligen:

• Två dagar efter valet bekräftar den statistiska centralbyrån uppgifter i pressen att Ungern betalar gängse världsmarknadspris för gasen från Ryssland. Putin påstod i februari att de skulle få 80 procents rabatt. 

• Mediemyndigheten meddelar att ungersk public service rapporterat sakligt och neutralt om kriget i Ukraina.

• Ukraina måste sluta förolämpa Ungern och lägga sig i våra inre angelägenheter, säger utrikesminister Szijjártó. 

• I en stor undersökning utförd av ett tjeckiskt opinionsinstitut svarar bara 30 procent av ungrarna att medierna är fria, bland Fideszväljarna anser 58 procent att de är det. 

• Vi är de enda i hela Europa som förespråkar fred, hävdar Mária Schmidt i en lång intervju i Index, tidigare oberoende nyhetsportal som numera styrs hårt. Schmidt har kallats »chefsideolog för Fidesz kontroversiella historiesyn«.

• Sekreteraren i Ukrainas nationella säkerhetsråd hävdar att Orbán kände till Rysslands anfall i förväg och att Putin erbjudit Ungern att ta över Transkarpatien, den västligaste ukrainska regionen, där det bor drygt 100 000 ungersktalande. Regionen tillhörde Ungern fram till 1920. 

• Samma dag meddelar påven Franciscus I att Orbán vid sitt besök i början av april sa att Putin har en plan för att kriget ska vara slut i tid till den 9 maj, den så kallade Segerdagen, som Ryssland numera firar med militärparader. 

• Europakommissionens Eurobarometer den 5 maj visar att ungrarna har minst sympati för ukrainarna (34 procent mot Sveriges 79, mest i EU), är minst benägna att se ukrainare som en del av Europa (16 procent mot Sverige 55, mest i EU). 

• En undersökning av Medián visar att Fideszväljare tycker att Zelenskyj och NATO har något större ansvar för kriget i Ukraina än Putin. Oppositionens väljare anser nästan alla att Putin är ansvarig för kriget, men lägger viss skuld också på Orbáns utrikespolitik. 

• En fjärdedel av ungrarna anser att Ryssland egentligen försvarar sig genom sitt angrepp på Ukraina. 

• Flera opinionsundersökningar visar att stödet för Fidesz har ökat efter valet. Och det nya extremhögerpartiet Vårt Fosterland är större än något av de sex partier som ingick i oppositionsalliansen. 

• Orbán presenterar sin nya regering. Ny försvarsminister blir Kristóf Szalay-Bobrovniczky, som bland annat äger 50 procent av Transmashholding Hungary som främst sysslar med lok och järnvägsvagnar. Moderföretaget Transmashholding har sitt högkvarter i Moskva. 

• Amerikanska konservativa republikaner håller 19–20 maj för första gången sin CPAC-konferens utanför USA, i Budapest. Bland talarna finns ungerska ministrar och europeiska konservativa profiler, och via länk medverkar bland andra Nigel Farage, Tucker Carlson och själve Donald Trump, som kallar Orbán »en stor ledare, en riktig gentleman […] en bra karl som har gjort ett fantastiskt jobb för sitt land«. 

Peter Karlsson har en livslång relation till Ungern, men har följt händelseutvecklingen särskilt nära de sista tio, femton åren. Under åren 2011–2015 var han sekreterare i Svenska PEN och blev i våras åter invald i styrelsen. Till vardags har han sedan 2000 varit redaktör och förläggare på Norstedts.

Essä

Vår beredskap är noll

Självförsörjningsgraden för livsmedel i Sverige kan vara allt från noll till 280 procent beroende på hur man räknar. Sårbarheten är däremot i det närmaste total. Gunnar Rundgren om ett system som borde göras om från grunden. Snarast.

Text Gunnar Rundgren.

Begreppet självförsörjningsgrad saknar en officiell definition i Sverige och myndigheter brukar inte använda begreppet. Istället använder man begreppet försörjningsförmåga. Ansvariga myndigheter som Jordbruksverket och Livsmedelsverket menar att detta innebär att Sverige ska kunna ”tillse att hela befolkningen har tillgång till den mängd och sammansättning av säkra livsmedel, inklusive dricksvatten, som behövs för att upprätthålla sin hälsa under minst en tremånadersperiod av höjd beredskap och samhällsstörningar”. Detta berör egentligen inte produktionen i lantbruket utan handlar mest om lagring och distribution. Det saknas konkreta planer för att förverkliga denna försörjningsförmåga. 

Lantbrukarnas Riksförbund LRF brukar säga att ungefär hälften av maten som äts i Sverige är importerad, räknat i kronor. Importandelen är högst av fisk, frukt och grönsaker. Och kaffe, choklad och te förstås. Den svenska andelen av livsmedlen som konsumeras i Sverige ligger högst på mjölk, ägg, bröd och andra spannmålsprodukter och läsk.  Jordbruksverket redovisar också marknadsandelar för ett mindre antal enkla produkter beräknat på vikt. Man sammanställer däremot ingen sammanfattande siffra över dessa marknadsandelar, eftersom man anser att det är missvisande att jämföra olika kategorier av livsmedel med varandra. Hur jämför man paprika, med vete eller köttfärs?

Marknadsandel räknar inte med exporten. Samtidigt som importens andel av innehållet på de svenska tallrikarna har ökat, så har också den svenska exporten av livsmedel ökat, om än inte i samma takt. Ungefär 30 procent av produktionen exporteras – men även detta beror dock på hur man räknar. Det som exporteras är i första hand spannmål som vete, maltkorn och havre, och produkter av dessa som drivmedelsetanol och sprit och malt. Om man räknar ut en kaloribalans för det svenska jordbruket kommer man fram till att det producerar nästan så mycket som befolkningen behöver, ungefär 92 procent av behovet. 

Annorlunda uttryckt, om vi istället för att exportera och importera mat var tvungna att klara oss på den svenska produktionen, skulle den nästan räcka. Men vi skulle få äta väldigt mycket gröt, och väldigt litet grönsaker och frukt. Om man räknar med att inga odlade grödor skulle bli djurfoder (utom vall) skulle maten rent teoretiskt räcka till ungefär 28 miljoner människor, men 80 procent av kalorierna skulle då komma från fullkornsspannmål.

Så, maten räcker. Eller skulle räcka i en krissituation där vi blev tvungna att lita bara till den mat som produceras inrikes. Det större problemet ur sårbarhetsperspektiv är att både produktionen och distributionen är beroende av olika importerade insatsvaror som inte produceras i Sverige. Det gäller främst diesel till traktorer och lastbilar, och konstgödsel till själva jordbruket. Men det gäller också utsäden, traktorer och maskiner, veterinärmedicin, kemiska bekämpningsmedel, rådgivning och en uppsjö med digitala tjänster. Någon minns kanske att alla Coop-butiker i Sverige var stängda under några dagar i juli 2021 – på grund av en attack mot it-systemet. 

Distributionskedjan för livsmedel är också högt specialiserad och koncentrerad, vilket gör den mycket sårbar. Ett exempel är CA Cedergren i Mönsterås. De har två miljoner värphöns, nästan en fjärdedel av alla höns i Sverige. När de fick fågelinfluensa i början av 2021 fick alla hönsen avlivas. Det uppstod en stor brist på ägg. Den största tomatodlaren utanför Trelleborg producerar mer än hälften av alla tomater i landet. Ett fåtal slakterier, kvarnar och mejerier har nästan all produktion och de stora affärskedjorna har gjort sig av med regionala inköps- och distributionscentraler och koncentrerar allt till en eller ett fåtal ställen i landet. Frukt och grönsaker hanteras i Helsingborg och Landskrona för alla kedjorna. ICA har en jätteanläggning för kött i Västerås och Dagab bygger just nu norra Europas största logistikcenter i Bålsta utanför Stockholm.

Det betyder att det svenska lantbrukets och livsmedelskedjans förmåga att förse befolkningen med livsmedel under en längre tids avspärrning är mer eller mindre obefintlig. Den svenska självförsörjningsgraden är därför »lika med noll«, säger den sakkunniga på Livsmedelsverket i en intervju 2015. Inte ens försvaret lagrar mat och inte heller lagar de mat utan köper in catering, inklusive leveranser i fält (!), via anbud på den öppna marknaden.

Man undrar lite hur de tänkte där, skall foodorabud komma cyklande till skyttegravarna? 

I bondehushållen och i deras levande boskap lagrades stora mängder mat vilken kunde användas i svåra tider. Man talade om att man som lantbrukare alltid ska ha »en skörd i ladan, en på banken och en som växer«. Med jordbruk som konkurrerar på den internationella marknaden är situationen helt annorlunda och samma logik som gäller i industrin, med just-in-time och extremt slimmad produktion är numera norm. Istället för att spara i ladorna hanterar jordbruksföretaget risk genom terminshandel på börsen.

Inte bara bönderna lagrade i ladorna utan också staten. Tidigare hade Sverige strategiska livsmedelsförråd och förråd av livsviktiga förnödenheter som utsäde. Sammanlagt fanns 350 lager utspridda över Sverige, en del statliga medan andra sköttes av privata företag mot statlig ersättning. Allt detta försvann i och med den marknadsliberala politiken och EU-inträdet i kombination med det förbättrade säkerhetsläget. Avvecklingen av beredskapslagren inleddes 1995. Från och med 2002 var samtliga lager borta, med undantag för drivmedel. Oljebolag verksamma i Sverige måste kunna garantera 90 dagars lager men de är inte ens låsta till Sverige, 30 procent kan lagras i andra EU-länder. De beredskapslager som fanns tidigare var utspridda över landet och det fanns det också kvarnar, bagerier, slakterier och mejerier överallt där det fanns råvaruproduktion, vilket gjorde att det skulle gå att upprätthålla en regional livsmedelsförsörjning även om den nationella skulle krisa. 

Den så kallade Livsmedelsstrategin, det närmaste vi kan komma en jordbrukspolitik i Sverige, antogs i full enighet 2017. Dess mål uttrycks sålunda: 

»Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.«

Självförsörjning diskuteras således som en följd av produktionsökning som i sin tur kan vara ett resultat av en eventuellt ökad efterfrågan på marknaden. Med tanke på att strategin uttryckligen säger att sårbarheten ska minska skulle man tro att strategin innehåller något om detta, men det gör den inte. I själva verket leder strategins fokus på konkurrenskraft till fortsatt ökad sårbarhet. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. 

»Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.« 

Tydligare än så kan det knappast sägas: Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själva. Det är också samma logik som leder till att jordbruket har utvecklats till att bli som vilken komponentindustri som helst och importerar utsäden, avelsmaterial, traktorer och de andra maskinerna, konstgödsel, proteinfoder och det mesta av drivmedlen. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. På en skriftlig fråga om självförsörjningen i Riksdagen 30 mars 2022 svarar Landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg »För att trygga livsmedelsförsörjningen krävs en fungerande inhemsk jordbruks- och livsmedelsproduktion, samtidigt som flödet av varor i livsmedelskedjan behöver fortsätta utan avbrott.«

Det är i grunden ett ideologiskt ställningstagande där den fria handelns rationalitet och låga livsmedelspriser trumfar säkerhet och beredskap. I stora drag kan man bara ha hög säkerhet i livsmedelsförsörjningen om man kontrollerar hela kedjan också i tider av fred och fint väder.

Även om politiken än så länge inte har ändrats har dock frågan om sårbarhet i livsmedelskedjan gått från att vara oberörbar för 10 år sedan, till att ligga ganska högt på dagordningen. Detta beror främst på det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde, men även pandemin skickade skrämskott, som dock visade sig vara i stort obefogade. I regleringsbreven för 2021 fick Livsmedelverket, Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt i uppdrag att inleda uppbyggnaden av livsmedelsberedskapen. De har presenterat en handlingsplan för arbetet som inte innehåller några skarpa åtgärder som förbättrar livsmedelsberedskapen, men som definierar vad som behöver utredas, såsom vilka typer av livsmedel som är viktiga och behovet av lagring. 

Systemen för att hantera brist när den väl uppstår är också en viktig del av beredskapen. Brist, hamstring och kraftiga prisökningar gör att samhället måste vara berett att reglera och fördela tillgången på livsmedel genom prisregleringar eller direkt ransonering. Lagar om detta finns kvar sedan tidigare. Oljekrisen 1974 var den senaste gången Sverige hade ransoneringar, då för drivmedel. Trettio år tidigare, under Andra världskriget, ransonerades de flesta viktiga livsmedel, som socker mjöl, bröd, fläsk, ost, matfett, köttvaror, salt och ägg.

Med stigande livsmedelspriser och ett krig
i Ukraina som inte ser ut att sluta särskilt snart, kanske det kan bli något även svenskar på 2000-talet kan komma att få uppleva.

Gunnar Rundgren är författare, lantbrukare och expert på alternativa odlingsmetoder.

Viktigaste källor: 

Hur stor andel av livsmedlen som säljs på marknaden är producerade i Sverige?
Jordbruksverket 2021 

Importens andel av livsmedelskonsumtionen, Lars Jonasson, LRF 2018

Koll på Kolet, Gunnar Rundgren, KSLA 2021

Mat för miljoner – Statlig beredskapslagring av livsmedel, Jordbruksverket 2002

Sveriges självförsörjningsgrad – energi till människor och motorer från svenskt jordbruk 2017–2018, Kersti Linderholm

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2022/04/sveriges-livsmedelsberedskap-ska-starkas/

Åtgärder på gång?

»Sveriges livsmedelsberedskap ska stärkas«, säger landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) på en presskonferens 29 april, när regeringen på en presskonferens meddelar att de tillsätter en särskild utredare för att bygga upp Sveriges livsmedelsberedskap. Det är forskningsrådet Formas generaldirektör Ingrid Petersson som utses. 

Åtgärden är en del av den upprustning av civilförsvaret som regeringen genomför med 4,2 miljarder kronor 2018-2024. Utredarens uppdrag ska vara klart 1 december 2023 och formuleras: föreslå en utvecklad inriktning för livsmedelsberedskapen inklusive styrmedel för näringslivets medverkan. Förslagen ska utgöra en del av underlaget för regeringens fortsatta arbete för uppbyggnaden av livsmedelsberedskapen i syfte att stärka samhällets krisberedskap och det civila försvaret i enlighet med målet för det civila försvaret. (dir. 2022:33.)

Kultur

Banal Bödel

Henrik Möllers Malmöskräckelbok räcker inte hela vägen, tycker Andreas Lundberg.

Henrik Möller är upphovsmannen till ett otal lika groteska som briljanta korta nollbudgetfilmer om framför allt hemskstaden Malmö. Filmerna, som kan avnjutas på YouTube är märkligt hypnotiska, med ett persongalleri av bisarra förlorare (småfifflare, folkölsalkoholister, »vinddrivna existenser«) som fångats på pricken – undertecknad tillbringade ett antal år i kvarteren längs den i skorrande strängar besjungna Nobelvägen och kan bedyra hur nära den så kallade verkligheten de ligger. De är både rasande roliga och djupt tragiska. Möller driver även den ofta intressanta podcasten »Udda ting« om skräcklitteratur, kreativitet, science fiction och fantastik. 

Nu har hans debutroman utkommit, en hallucinatorisk kortroman fylld av »skräckel« för att använda ett förnumstigt ord från förra årtusendet. Handlingen börjar i Malmö, var annars, år 1712 där nattamannen Per ligger i luven med stadens hatade och fruktade bödel. Ett sällsamt ljusfenomen har uppenbarat sig på himlen och hettan blir alltmer helvetisk. Sedan skuttar boken fram trehundra år. Samma himlasken, samma hetta. På Dalaplan bor tioårige Lille-Per med sin pundarfarsa, råskinnet Nicko som går under namnet Bödeln. Ett slags demoniska varelser som kallas »skinnmaskerna« är på jakt efter dem, och trådarna från 1712 knyts ihop med handlingen i nutid. Jag ska inte spoila handlingen mer än så, men det är inte oävet gjort.

Men så snart romanen lämnar pestsmittans 1700-tal känns miljön märkligt stum och generisk trots att gator och platser pliktskyldigt namnges. Handlingen hade kunnat utspela sig var som helst. Ett av problemen här är nog att författaren inte förlitar sig tillräckligt på malmöitiskan (när det äntligen står »kådd« i stället för »kuk« – och det står »kuk« ofta – är boken nästan slut). 

Boken är habil, men jag saknar något. Efter några kapitel inser jag att det är humorn och skräcken som fattas, det bestörta gapskrattet. Texten placerar sig någonstans mellan »metafysisk skräck» à la Lovecraft och Nikanor Teratologen, men där såväl den förres genuint obehagliga vision som den senares hyperbildade och förtvivlade precision saknas. Det är inte på allvar, ingenting står egentligen på spel, slår det mig. En författare måste naturligtvis inte tro på något, men han eller hon måste på allvar ställa frågor. Det gäller kanske i synnerhet för den som skriver humor och/eller skräck. Bödelns utgjutelser om religion (»det bästa härskarredskap mänskligheten har skapat«), som kommer som något slags crescendo i boken, är trubbiga och banala som resonemangen hos Richard Dawkins eller vilken finnig högstadie-filosof som helst. Bödeln skulle kunna vara Morfars eller Judge Holdens lindrigt begåvade kusin. 

För all del, det är rätt underhållande emellanåt, på samma sätt som välskriven fan-fiction kan vara underhållande, men tyvärr inte mer än så. Bäst är skildringen av den kantrande dynamiken mellan heroinisten Nicko och hans son, den ängslige Lill-Pär, och det är min förhoppning att författaren i nästa bok blir mindre genretrogen och i stället utvecklar sin förmåga – sällsynt och egenartad – att på kornet fånga in havererade relationer och nedbrutna människor. 

Andreas Lundberg

Paradigmskifte!

David Graeber och David Wengrow menar att allt vi trott om mänsklighetens utveckling är fel. De har nog rätt.​

David Graeber och David Wengrow skriver om historien. Det är inte många böcker man kan säga det om, men i det här fallet stämmer det. Deras tes är att den rådande beskrivningen av mänsklighetens utveckling är falsk. Vi har inte gått från små, okomplicerade jägar-samlar-band med harmonisk jämlikhet till stationära odlarsamhällen där klasser och hierarkiskt förtryck uppstått, till komplexa civilisationer där jämlikhet och individens frihet behövt offras till förmån för framstegen. 

Detta är en myt som uppstod under den europeiska upplysningen/kolonialexpansionen och som har befästs mycket eftersom den har passat både konservativa som radikala ideologiska modeller. De konservativa har kunnat säga »framsteg kräva att vi giva avkall på jämlikhet«(Thomas Hobbes), radikala att »människan är fri och jämlik i urtillståndet« (Jean-Jacques Rousseau). Genom många, nej massor, av konkreta exempel försöker David&David ta isär detta paradigm. Ger exempel på komplexa civilisationer utan stationär odling. Ger exempel på jägar-samlar-samhällen med rigida hierarkier. Ger exempel på förhistoriska städer med till synes egalitär stadsbebyggelse. Ger exempel på parallella herdefolk där det ena haft en despotisk kung – men med mycket lokal makt – och det andra ingen kung alls (i övrigt levde de likartat). De visar att egalitära jägar-samlar-samhällen har varit mycket komplexa och utbredda. De visar att vissa samhällen haft ett samhällssystem halva året, ett helt annat andra halvan – beroende på årstidsanpassning.

Med andra ord: det finns inga ädla vildar. Det är inte ädla, som romantiska radikala gärna skulle vilja, och de är inte vildar, vilket då snarare är konservativas historiesyn. Vad var de – vi – då? Tja, de arkeologiska och antropologiska bevisen, menar Graeber&Wengrow, visar att mänsklighetens sätt att organisera sig har varit enormt brokigt och varierat, genom såväl förhistoria och historia. Rigiditeten i samhällssystem och deras utveckling är mest en önskedröm från makten från 1600-talet och framåt.

Detta skakar förstås om. Inte bara dras brallor ner (åtminstone halvvägs) på vördade och storsäljande auktoriteter som Yuval Noah Harari och Francis Fukuyama, det öppnar också för samtal om vår samtid och framtid. Om vi genom årtusendena varierat vår samhällsorganisation konstant, efter miljömässig förändring, på infall, efter katastrofer eller nya idéer – så kan vi göra det igen. »Den enda vägen« är en dum propagandakonstruktion. Vi är inte bundna till kollaps, eller överlevnad, eller ens ödet – vår natur är variationen.

Så något om själva volymen Dawn of everything. Den var tydligen inte helt färdigställd när David Graeber hastigt avled 2020, bara 59 år gammal. Antropologen och anarkisten Graeber var en vitalt tänkande centralgestalt i en global, radikal vänsterrörelse – en av inspiratörerna till Occupy Wall street-rörelsen till exempel. Hans böcker om ekonomi – Skuld – de första 5000 åren (2012) – och om arbete i vår tid Bullshit Jobs (2019) har öppnat för samtida civilisationskritik, och inspirerat många radikala tänkare, i Sverige kanske främst Roland Paulsen.

Men där hans tidigare böcker varit lätta i ton och läsning utan att ge avkall på stringens i argumentation och exempel, är denna megavolym ofta svår-genomtränglig, då lärda namn och verk tidvis namndroppas som regn i monsunen, de täta små avvikningarna är charmiga men förvirrande för en enkel själ (läs: ej spränglärd akademiker med supermultikoncentrationsförmåga) och ibland vispas avfärdanden av hela idétraditioner iväg på ett par meningar. Man får intrycket att den andra David, Wengrow, ursprungligen
mest varit med på grund av sin kunskap om arkeologiska källor och fakta, fått en inte helt färdigredigerad text i knät, och i vördnad för sin bortgångne partner behållit väl många av hans charmiga men pladdriga tankeutflykter.

Icke desto mindre är Dawn of Everything en bok du måste läsa. Den förändrar faktiskt hela historien.

Johan Berggren

Cervenka servar salt  sanning

Sveriges välfärd är urholkad och utplundrad. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka har skrivit en bok som kan bli sprängstoff i debatten, tror Martin Hansson.

Das Kapital, Vildmarken, En pigas dagbok, Lort-Sverige, Rapport från en skurhink, Germinal, Gruva av Sara Lidman, 

Och i våra dagar kanske Naomi Kleins Chockdoktrinen men ännu mer Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.

Så marxist jag är anser jag nog ändå att vissa enstaka böcker har förmåga att förändra samhället. Kanske måste de komma i rätt tid, nå rätt publik, många omständigheter ska vara rätt. Men de har också i sig en sprängkraft. En information med så trovärdigt och avslöjande innehåll att den kan starta processer som på djupet får verkan i samhället. 

Jag tror Andreas Cervenkas Girig-Sverige kan bli en sådan. Det är en vresig jätte till bok. Stark som en björn med muskler av relevant fakta, arg som samma björn väckt ur ett välfärdsslummerns ide. 

Vad som har hänt, berättar Cervenka, en ekonomijournalist som talar ärligt om sitt ämne, utan att lämna något utrymme för tvekan, är att vårt välfärdssamhälle demonterats. Huset vi trodde var välisolerat, på stadig grund och låst med nyckel, har skickligt sålts i delar, demonterats, och burits iväg. Svenska folket sitter idag på en liten ranglig plätt av köksgolvet på en trebent köksstol och tittar på ett vykort av sitt gamla hus och säger »här bor jag«. Men det är dags att höja blicken och se sanningen. 

En enorm överföring av medel från folket till kapitalet har skett. Kalla det »nyliberal politik« eller vad du vill, reform efter reform har fört penningsströmmarna i motsatt riktning från hur de gick åren 1945-1980.  Vi har regressiv fastighetsskatt, avskaffad arvs- gåvo- och förmögenhetsskatt. Ett finansiellt intstrument, ISK, har inrättats så att rika kan slippa skatt på sina värdepappersvinster. 

Räntan har hållits benhårt låg så att investeringar och utlåning (som gynnar de redan rika) men inte besparing (som arbetare ägnar sig åt) lönar sig. Den inflation som funnits inte minst galopperande när det gäller bostadspriser, har vår kära »opolitiska« riksbank dolt då den räknar inflation efter ett mycket tillrättalagt konsumentprisindex där inte prisökning av fastigheter och värdepapper räknas. 

Sverige är ett formligt skatteparadis för företag och privatpersoner med tillgångar. Inget annat land förutom Kina har så snabb ökning av miljardärer. Dollarmiljardärerna har blivit 14 fler i månaden sedan 2019. Deras andel av BNP år 2020 var: i Sverige 49 procent, Ryssland 40 procent, Indien 20 procent, USA 20 procent, Frankrike 17 procent och Kina 17 procent. 

Samtidigt faller huset sönder i andra ändan: långtidssjuka utförsäkras obarmhärtigt, slängs till totalt armod och ofta självmord. Fattigpensionärer räknas i 100 000-tal. De sönderslitna i arbetaryrken har att se fram emot minskad ersättning i ett samhälle där allt blir dyrare – och pensions-åldern ska höjas.

Samtidigt nolltaxerar storföretag och när till exempel globala jätten Amazon med världens rikaste man Jeff Bezos som ägare ska etablera sig i Sverige böjer politikerna sig dubbla baklänges för att kyssa honom i röven och erbjuda gratis infrastruktur och lågskatteförmåner. 

Allt medan svenska lönearbetare får bära upp den välfärd som finns kvar. Skatten på pengar är noll – så riskkapitalbolag slår sönder fackligt arbete genom gig-ekonomiska lösningar som Uber och Foodora. Skattepengarna går förstås inte bara till välfärd – utan lika ofta rätt tillbaka till de rika genom vinstuttag i skolor och vård i privatägda så kallade välfärdskoncerner.

Cervenka serverar sanningen svart på vitt: Ingen annanstans har orättvisorna i samhället ökat så fort som i Sverige under 2000-talet. Det ser inte ut att hejda sig. Vi måste släppa självbilden av världens rättvisaste välfärdssamhälle: ta upp en spegel istället för ett nostalgiskt vykort att titta på. Och sen måste vi stoppa det här vansinnet.

Martin Hansson

Kulturreportage

Kulturbojkott?

Hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland har införts. Förhoppningen är att påskynda krigsslutet. Och kanske att straffa en aggressiv nation. Men bör vi även bojkotta rysk kultur? Meningarna går isär.

Av Beata Hansson

Är en bojkott av kulturen en bra väg att gå? Eller kan en sådan rent av ge en motsatt effekt? Borde vi istället agera tvärtom och nå fred och förståelse via konsten, musiken, litteraturen och teatern? 

Den ukrainske poeten och sångaren Eugene Wolynsky har bott i Sverige i 30 år Han är tydlig med sin ståndpunkt. Att bojkotta rysk kultur är ingen förlust för oss i väst. Vi behöver inte rysk kultur, eftersom den inte finns. 

– Det som i folkmun kallas rysk kultur är egentligen bara en »russifiering« gjord av andra. Ta exempelvis ukrainare som Tjechov, Gogol, Dostojevskij, georgiern Majakovskij eller judarna Vysotskij, Babel, Zhvanetskij. Och dessa författare har inte gagnat Ukrainas sak. Inte många av er vet vilka Sasha Cherny, Alexander Galich eller Nikolaj Leskov är. Det är de som stått upp mot imperiet. 

Vad är då »ryskt« om det inte finns någon »rysk kultur»? Är Ryssland bara en barbarisk övermakt utan innehåll? Oppositionella ryska röster som den mördade journalisten Anna Poltitovskaja eller medlemmarna i Pussy Riot, räknas inte de som ryssar?

– Anna Politkovskaja är ett jättebra exempel, säger Eugene Wolynsky. Hon är av ukrainsk släkt men född i USA. Anna kunde blivit ukrainsk journalist. Eller amerikansk. Men hon blev ryss och alla hennes talanger gick i tomheten när hon kämpade för yttrandefrihet i en diktatur. När det gäller Pussy Riot, åtminstone Masha Alyokhina som jag känner personligen, har hon aldrig valt att bli ryss. Hon är moskovit från födseln och har aldrig utryckt några imperialistiska anspråk på Ryssland som hennes land.

Eugene Wolynsky menar att »rysk« kultur inte kan uppfattas som en enda enhet. 

– Ni i väst känner bara till de ryssvänliga författarna som Alexandr Pusjkin. Han hade etiopiskt påbrå men var samtidigt både antisemit och ukrainofob. Tsarernas och imperialismens makt tog han liksom hela det ryska folket för givet. 

Eugene Wolynsky nämner även ukrainafödde Fjodor Dostojevskij. Han menar att  Dostojevskij avskydde judar och polacker, vars drivkraft i sin ryssvänliga ideologi var pengar. Han var spelberoende och när pengarna tog slut lät han sig sponsras av kyrkan.

Eugene Wolynsky ser att den vanliga ryska medborgaren säkerligen anar en maktfördelning mellan de styrande och befolkningen som är orättvis. Men det är något man accepterat. Det var ett förhållningssätt till makten som etablerades av exempelvis Pusjkin och kom att anammas av hela den ryska kultureliten. 

– Det är större än orättvis maktfördelning. Det är att tolerera ondskan och godtycke. Makt och godtycke är synonymer, men det bryr Pusjkin mindre om. Han vill se kriget som fenomen. Han struntar i vad är det ryska generaler krigar för. 

Eugene Wolynsky noterar ändå att såväl Pusjkin som Dostojevskij sågs som »progressiva« med liberalt och revolutionärt sinnade vänner som när de blev ifrågasatta av makten ändrades tonläget.

Den ryska feministiska rysk punkgruppen och konstnärskollektivet, Pussy Riots medlem Lusine Djanyan, bor numera i Sverige. Hon är tydlig i sina principer. Bojkotta staten. Men inte människorna som kämpar emot den:

– Vi måste stödja det demokratiska samhället i Ryssland. Nu är det särskilt svårt för dem när de befinner sig nära en repressiv putinsmaskin och stängda gränser. Nyligen lyckades ännu en medlem från Pussy Riot, Masja Aljochina mirakulöst fly sitt land.

– Det är ett »privilegium«, om västerländska institutioner inte hade hjälpt henne, skulle hon inte ha kunnat fly från Ryssland, säger Lusine Djanyan. Nyligen kom ett uttalande från landets »propagandajournalister«. De sa att om västländer erbjöd dem visum och jobb, skulle de komma. Men om väst skulle stödja dessa människor som hjälpt till att bygga Putins propagandamonster, vore det ett brott, tycker jag. 

Lusine Djanyan pekar på alla dessa år då Putins propagandamaskin och dess journalister, gjort allt för att marginalisera den ryska oppositionsrörelsen, alltså konstnärer och aktivister. De har svartmålat ukrainare till »nazister«. Och det enda dessa journalister tänker på nu är att rädda sina arbeten och inte på frihet och mänskliga rättigheter.

Stefan Ingvarsson, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier som under fem år arbetade som kulturråd i Moskva menar att vi kan stötta Ukraina genom att korrigera vår okunskap om såväl Ukraina som om Ryssland. Inte minst genom att fortsätta ta del av deras kultur.

– I all rysk kultur finns element som vi kan bryta sönder ur invanda föreställningar. Det är som den ryska dockan, det finns många betydelser vi behöver lyfta fram som har med imperierna och minoriteter att göra. De förtjänas att granskas och funderas över, säger Stefan Ingvarsson. 

 

Han nämnder Nikolai Gogol och Anton Tjechov, vilka hade ukrainskt ursprung men skrev på ryska, kanske för att en medveten förryskningspolitik rådde. Konsten och kulturen i Ryssland är i högsta grad politiskta verktyg. 

– Baletternas balett, Svansjön, ses som något av det mest ryska som finns. Men att spela den är inte neutralt, säger Stefan Ingvarsson. Det finns en historia av att sätta på Svansjön när myndigheterna inte vill låtsas om politisk oro. Att spela Svansjön är alltså att aktivt »låtsas att det regnar«. Samtidigt är dess upphovsman Pjotr Tjajkovskij en queerperson med ukrainska rötter.

 

Författaren Alexandr Pusjkin som verkade under första delen av 1800-talet, Rysslands stora nationalskald och en person med blandat ursprung, är trots detta en imperiets röst mot all form av självständighetssträvan från Rysslands alla erövrade folkslag, säger Stefan Ingvarsson.

 

En bojkott av all kultur från Ryssland värjer han sig för. En sådan måste ha speciella syften för att fungera. Vi måste fråga oss vad vi vill uppnå med aktionen. Vilken kultur vill vi i så fall lyfta och vad ska strypas?

 – Det finns rysk kultur som ger bakgrunden till Kremls koloniala krig i Ukraina, bland annat genom att ta upp repressionen mot andra minoriteter. Rysk kultur rymmer även dessa röster. Vi behöver fördjupa vår förståelse för det Ryssland som hamnat i detta krig. Att förstå behöver inte betyda att någon ansvarig ursäktas. 

Stefan Ingvarsson tror att vi genom att titta på den kultur som ryska myndigheter vill eliminera kan lära oss mycket om det samhälle Ryssland har blivit. Och därmed bli varse tendenser som finns även hos oss.

– I Ryssland framställer man ofta kyrkan och det man kallar traditionella familje-
värderingar som något inhemskt och ursprungligt i motsats till värderingar som kommer från Europa. Då är det viktigt att komma ihåg att den här självbilden till stora delar är en fantasi. Ryssland är ett sekulärt samhälle där väldigt få barn växer upp i kärnfamiljer och där aborttalen är mycket höga. Kanske just för att man själva lever rätt långt ifrån de så kallade traditionella värderingar som man själv säger sig stå för blir det viktigt med symbolhandlingar som den statligt sanktionerade homo- och transfobin. Den hjälper självbilden och pekar ut en hotfull fiende.

Han menar att i Ryssland stör allt som avviker. På det sättet är inte homofobin unik.

– Lägg till en galopperande centraliseringsiver. Allt ska vara enhetligt i Ryssland. Uniformitet ska råda. Att guvernörsvalen inte blir av i år ska ses i samma ljus. Det är som om Putin har blivit en av dessa äldre isolerade män som ingen längre vågar säga emot och som provoceras av alla med egen vilja. Till exempel Ukrainas strävan efter demokrati. 

Andrey Ilyin, frilansfotograf och photo-shopkonstnär från Moskva arbetade innan  24 februari för kunder över hela Europa och USA. Men när invasionen mot Ukraina hade pågått en månad hade hans förmåga att hålla affärerna levande i stort sett utplånats på grund av bankernas sanktioner. Han tog beslutet med sin fru att liksom över 200 000 andra ryska intellektuella redan gjort under de senaste månaderna, flytta från landet. De packade det viktigaste och flög till Serbien. När vi talas vid är han orolig att han inte kan stanna. Som ryss har man inte flyktingstatus i Serbien.

–Men det fanns ingen annan utväg. Ryssland har blivit ett enda stort koncentrationsläger. 

– Jag är pessimistisk för landet och för friheten att utrycka sig som man vill inom överskådlig tid framöver.  

Det Andrey Ilyin oroar sig över nu är de ryska ungdomar som är kvar i landet och den hopplöshet de känner. 

– De växer upp utan någon egentlig relation till den viktiga kunskapen kring värderingar som mänskliga rättigheter eller demokrati. Detta är ord de känner till. Men i verkligheten, som motiv för handlingar, existerar de inte för dem. Det finns tv, det finns ett allmänt sammanhang.  Den av regimen godkända sanningen. Det här har hos de yngre skapat en slags inlärd hjälplöshet, ett tillstånd som kan uppkomma när man lever i en känsla av maktlöshet och anser sig sakna förmåga att lösa akuta problem. 

Han menar att det är ett tillstånd av vanmakt de unga i Ryssland drabbats av. 

– Allt är någon annans fel. Mest väst. Från personlig- till nationsnivå. Någon annan är skyldig. Problem med ekonomin sägs orsakas av västerländska försök att underminera vår styrka. De får höra att alla avundas Ryssland. Att väst försöker förödmjuka Ryssland vilket beror på att väst egentligen vill vara som oss.

Han tror att ingen, med undantag för ett fåtal ungdomar i storstäder, är redo att vare sig delta i den politiska kampen, i sociala aktiviteter, eller att försvara dessa rättigheter och värderingar. Och detta är hans viktigaste argument för varför vi inte får stänga av den kulturella kommunikationen mellan länderna. 

– Ökad isolationism och antivästlig propaganda håller på att bli en av de ryska myndigheternas huvudsakliga metoder. Utrikespolitik är ett avlägset område för många ryssar, och de lär sig om det uteslutande från media. Om kulturutbytet stoppas har vi tappat en viktig väg till förståelse. 

– Men vi behöver hantera kulturen varsamt, säger Andrey Ilyin. Rysk kultur inte är något man bara ska »konsumera«. All kultur som produceras ska idag uppfattas i ljuset av kriget. Den har mycket att lära oss om vad som sker. Att bojkotta rysk kultur resulterar bara i ännu större avstånd mellan ryssarna och resten av världen. 

Rysslandsforskaren Lena Jonson beskrev i sin bok Art and protest in Putin’s Russia (2015) hur en kritisk inriktad samtidskonst växte fram under 00-talet med rötter tillbaka i undergroundkulturen under den sensovjetiska tiden:  

–Från mitten av 00-talet blev konsten ett viktigt forum för självständigt kritiskt tänkande samtidigt som det offentliga politiska samtalet begränsades alltmer, säger hon. 

– I min bok diskuterade jag hur konsten kom att fungera som en frigörande kraft och blev en föregångare till de stora protestdemonstrationer som genomfördes i slutet av 2011 och början av 2012.  

Här kan vi se hur konsten kom att spela en politiskt frigörande roll. Medan jag skrev boken återvände Putin som president 2012, repressionen slog till med kraft och kulturpolitiken stramades åt. 

Att kategoriskt bojkotta rysk kultur ser inte Lena Jonson som en fruktbar väg att gå. 

– Däremot, säger hon, ska vi vara ytterst noga med vilka personer vi inleder samarbete med så att vi vet vad de står för idag, i förhållande till kriget mot Ukraina. 

Hon nämner en kulturutövare som svängt politiskt, teaterchefen Eduard Boyakov, som i början av 00-talet startade och ledde den oberoende och radikala Teater Praktika, och 2014 öppet manifesterade sitt stöd för annekteringen av Krim och för Putin. Han stödjer nu naturligtvis även 2022 års ryska invasion av Ukraina. 

Däremot anser Lena Jonson inte att vi kan skuldbelägga all rysk kultur eller ryska kulturutövare.  Den ryska kulturen bär inte ansvar för att makten utnyttjar den för sina syften och att detta därtill görs långt efter en författares, konstnärs eller musikers död. Det går heller inte att dra hela den ryska litteraturen över en kam eller läsa den som fan läser bibeln som ukrainskan Oksana Zabuzjko gör i sin essä i Dagens Nyheter (29/4), där hon anklagar den ryska litteraturen, bland andra Dostojevskij, för att alltid stödja förövaren. Detta blir absurt, säger Lena Jonson. 

– Vi bör tänka oss för innan vi klipper banden med det ryska kulturlivet, i synnerhet om det blir ett långvarigt krig och Putin förbli vid makten. Ska vi lämna fritänkande kulturutövare helt i sticket? Vi måste stödja oberoende kulturutövare i Ryssland om inte annat genom att hålla kontakt, erbjuda stipendier och bjuda in.

Hon menar att det idag har blivit omöjligt att protestera genom samtidskonsten, även de mer indirekta former av protest som uttrycks med hjälp av ironi, satir eller gyckel. Den enda form som kan fungera i en diktatur är en högst subtil form av protest, som sker »mellan raderna«. Ett uttalande eller en bild »blir« då en protest i åskådarens ögon då han/hon tolkar dem utifrån sin samtid och erfarenheter. Det innebär att även en klassisk teaterpjäs från 1800-talet kan plötsligt få ny laddning och ett kritiskt budskap. 

Martin Uggla på människorättsorganisationen Östgruppen, vilkas stora syfte är att lyfta kulturen ser den som ett viktigt uttryck för demokrati, förståelse och yttrandefrihet. 

– Generellt är jag inte för en kulturbojkott, säger Martin Uggla. Om det inte är kultur där man är aktivt lojal mot Putin som exempelvis dirigenten Valerij Gergijev. Han har varit stående gäst på östersjöfestivalen. 

– Jag kan också känna mig direkt negativ till artister som efter annekteringen av Krim valt att ändå åka dit och uppträda som stöd för annekteringen. Men det är viktigt att inte glömma kritiker av regimen, de som kanske lever i exil, att inte bojkotta dem. Det är kanske det tyngsta argumentet att inte bojkotta rysk kultur.

  –Därför är det viktigt att vi betraktar kulturen i dess egen rätt, menar Martin Uggla. Konsten finns för konstens egen skull. Den ska inte behöva användas i ett ställningstagande. 

Han tycker inte det är några problem att ta del av ryska konstutövare oavsett vad de tycker. 

– Vi får inte göra den ryska kulturen ansvarig för vad som sker. Däremot vara vaksamma för syften för exponeringen. Där kan det ju finnas syften vi inte vill medverka till att föra fram. 

– Det är kulturen som står för vårt kritiska tänkande. Det är den som lär oss ifrågasätta det vi ser. Det är också där vi behöver hjälpa till, de är beroende av vårt stöd för att få tillgång till det kritiska tänkandet, summerar Martin Uggla.

Men vad är då egentligen kultur om inte ett redskap för att förstå omvärld, historia, samtid och kanske framtid? Vem bestämmer i vems ärenden den ska uttolkas?  Kanske är det just nu vi ska vara extra lyhörda inför all kultur, inför alla yttringar som kan ge oss en nyckel in i samförstånd och kanske till och med fred?

Beata Hansson är frilansjournalist.

Föreningen Ordfront 

Nominera din kandidat till Ordfronts demokratipris! 

Ordfronts Demokratipris, delas årligen ut till en fysisk eller juridisk person i Sverige som i ord eller handling bidragit till att befästa de demokratiska idealen om jämlikhet, individens okränkbarhet och allas inbördes respekt samt skapat diskussion om vad demokrati är. Alla medlemmar i Föreningen Ordfront kan nominera kandidater till priset. En nominering ska bestå av namn på den nominerade, kontaktuppgifter samt en motivering. Förslaget ska helst vara förankrat hos den nominerade.

Välkommen att nominera till 2022 års pris senast den 1 september. Skicka ditt förslag till info@ordfront.se.

Om din nominerade kandidat tilldelas priset får du som tack en biljett med resa till årets Mänskliga Rättighetsdagar i Örebro där vinnaren tar emot sitt pris. 

Några av de som tidigare emottagit priset är journalisten Arne Müller, aktivisterna Sara Mardini och Seán Binder och visselblåsaren Edward Snowden. Du hittar mer information om priset på Ordfronts hemsida. 

Postvalsfika

Den 11 september är det val i Sverige. Det kan vara svårt att hänga med i vad ett visst valresultat faktiskt innebär. Därför bjuder vi in till postvalssamtal dagen efter valet, den 12 september kl. 17. Kom och ventilera, diskutera och ställ frågor till våra inbjudna valexperter.

Ordfront magasins chefredaktör Johan Berggren modererar samtalet. 

Var och när? Måndagen den 12 september kl. 17 på Karlbergsvägen 66A i Stockholm.

Samtalet är kostnadsfritt, men föranmälan krävs. OSA till info@ordfront.se senast den 12 september klockan 11.00. Vi bjuder på fika.

Konstauktioner för Ukraina

Under några veckor  i maj har Ordfronts kontor förvandlats till konsthall med verk av ett 60-tal konstnärer. 

 Den 2 juni auktionerades en del av konsten ut av initiativtagaren Ekaterina Sisfontes från konstkollektivet DuoContradiction. Hela vinsten går till den ukrainska organisationen Volunteer 100. Organisationen arbetade före kriget med att samordna evenemang men ändrade snabbt sin verksamhet när kriget bröt ut till att koordinera och leverera humanitärt bistånd till människor på flykt inne i Ukraina. 

Även tidigare under våren har Ordfront tillsammans med andra organisationer arrangerat konstauktioner till stöd för de människor som flytt kriget i Ukraina. Totalt har fler än 100 konstnärer donerat sina verk till auktionerna. 

Inför konstauktionen säger konstnären Amalia Årfelt:

– Fint om målningen genom konstauktionen kan ge pengar till Ukrainas folk och på så sätt stödja Ukraina i detta hemska anfallskrig.

Den första auktionen inbringade mer än 200 000 kronor som gick oavkortat till organisationen Shelter PLUS. 

Läs mer om auktionerna och mottagarorganisationerna  på ordfront.se​.

Auktionerna arrangeras av Ordfront, Duo Contradiction, Studio 44, Kollektiv Livet, Swedish International Liberal Centre, Candyland och Östgruppen.

Kurser och samtal i höst

Vill du lära dig mer om mänskliga rättigheter och demokrati? Då kan du gå en kurs hos Ordfront i höst. Vi diskuterar bland annat yttrandefrihetens gränser – är det en demokratisk rättighet att bränna koranen? Eller är det egentligen hatspråk? Vi diskuterar rätten till bostad och frågar oss varför skyddet för hyresrätten påstås vara stark men i realiteten visar sig vara väldigt svag.  Och mycket mer. Håll utkik på hemsidan och i nyhetsbrevet.

Vad händer i Ryssland?

I skuggan av kriget mot Ukraina pågår repressionen mot oliktänkande i Ryssland. Tidningarna och civilsamhällesorganisationer har stängts ned, yttrandefriheten inskränks alltmer och människor grips och fängslas för protester mot kriget. Situationen i fängelserna blir allt värre och många intellektuella och kritiker lämnar landet. Det finns i princip ingen opposition i landet längre och frågan är om Alexander Navalny någonsin kommer att bli fri. Vilket hopp finns för en förändring i Ryssland? Den 22 juni samtalar Ordfront med journalister och organisationer i exil om läget i landet.

Tyck till!

Vill du tycka till om någon fråga Föreningen Ordfront arbetar med? Om någon text du läst i Ordfront magasin? Eller finns det något du saknar i vår medlemsservice? Dina synpunkter som medlem i Ordfront är viktiga och välkomna! Skicka din synpunkt till info@ordfront.se eller via vårt formulär på ordfront.se/for-medlemmar/

Nu släpps programmet till Nordens största forum för mänskliga rättigheter!

Under temarubriken »Rätten till ett liv i trygghet och säkerhet« kommer det att arrangeras över 130 programpunkter och workshops och runt 70 utställningar. Nu kan du ta del av stora delar av programmet, medverkar gör bland annat,

Cynthia Enloe, professor och feministisk författare, Anders Kompass, vikarierande direktör Institutionen för mänskliga rättigheter, Hanna Wallensteen, psykolog, Kitimbwa Sabuni, utbildningsledare på Länsstyrelsen i Stockholm, Daniel Poohl, VD tidskriften Expo, Gudrun Schyman, före detta partiledare Feministiskt Initiativ, KG Hammar, ärkebiskop emeritus och många fler!

Säkra din plats på MR-dagarna innan sommaren och ta del av vår boka-tidigt-rabatt. Till och med 30 juni erbjuder vi 20 procent rabatt på ordinarie priser till biljettkategorierna myndigheter/företag och ideella organisationer/lärare!

Utforska programmet och boka din biljett på  mrdagarna.se

Till sist

I nästa nummer, ute den 19 september

Tar vi oss ann:

Brottsligheten

Nato 

och 

Klimatet (ja, igen)