Tomas Kåberger bemöter Alf Hornborg och försvarar fossilfria energikällor.

Alf Hornborg formulerar i Ordfront magasin nr 1 2019 tveksamhet till att teknik och grön företagsamhet kan göra världen hållbar. Han beklagar den handlingsförlamning inför tanken på en klimatkatastrof som han säger är »vår«.
Hornborg och jag är överens om att förnybar energi ännu inte utvecklas tillräckligt snabbt för att fossileldningen skall ha minskat. Utsläppen av fossil koldioxid 2018 tycks i stället ha varit större än tidigare år.
Men för framtiden är det viktigare att sol- och vindel sedan 2018 är billigare än någon annan form av elproduktion i huvuddelen av världen. Detta efter att kostnaderna snabbt sjönk under 2016 och 2017. I USA, hävdar finansföretaget Lazard i sin årliga rapport, kan ny sol- och vindel redan konkurrera ut vissa existerande kol- och kärnkraftverk.
Viktigt är också att redan åren innan detta ekonomiska genombrott var utbyggnaden snabb. I början av 2000-talet stod förnybar el och kärnkraft för vardera 16-18 procent av världens elproduktion. Sedan dess har den förnybara elen ökat till 25 procent, och även om kärnkraftens andel minskat, minskar även den fossila andelen.
Jag vågar förutsäga att tillväxten av förnybar elproduktion inom kort kommer få den fossila elproduktionen att minska också i absoluta tal. Billig, förnybar el är helt enkelt oemotståndlig. Eftersom sol- och vindel kostar mindre per energienhet än råolja, kommer förnybar el också ersätta olja i transportsektorn och i industriella processer.
Hornborgs hänvisning till att förnybar energi bara används i rika länder var riktig för fem år sedan. Men det gäller inte längre när solel blivit billig. I Asien och i Afrika sker just nu en snabb elektrifiering när människor som tidigare saknat el har fått råd att köpa solelsystem som ger många miljoner människor ljus, kanske möjlighet att ladda mobiltelefon, använda radio och tv, och en kyllåda.
Kina gick för några år sedan om resten av världen i andelen förnybar el. Man fortsätter att bygga mest vatten-, sol- och vindel i världen och räknar med att år 2050 ha 450 GW vattenkraft i drift, mer än 1 TW vindel och mer än 2 TW solel. Det skulle kunna ge betydligt mer el än de använder idag.
Hornborg hänvisar till författarna Smil och MacKay som på olika sätt har hävdat att yta skulle begränsa förnybar energi. Men det är inte relevanta beräkningar. Bioenergi, som ekonomiskt och ekologiskt skall fungera långsiktigt, odlas inte på särskilda ytor. Effektiv bioenergi handlar om att ta tillvara på avfall och biprodukter från mat- och fiberproduktion.
Vindelverk producerar på mark som samtidigt används för jordbruk, skogsbruk eller industri. Bara tornens bottenyta är verkligt blockerande. Till havs blir frågan om ytbehov ännu svårare att se som en begränsning.
Solel är så effektiv att en liten del av Sahara skulle räcka till hela världens energianvändning. Men mer ekonomiskt effektivt är att placera solceller på hus, vägar och vattenreservoarer. Solceller över betesmark går också bra och gör ytbehovet svårt att beräkna.

En viktig fråga som Hornborg väcker är den om skillnaden mellan att minska, eller att bara flytta, ett miljöproblem. Detta förekommer både i tid och rum. Kärnkraften är ett tydligt exempel där uranbrytning hos ursprungsbefolkningar i Australien och Kanada visat den rumsliga flyttningen och det långlivade kärnavfallet en förflyttning i tiden.
Det har också tidigare varit rätt som Hornborg argumenterar, att tidiga solceller som producerades för rymdfarkoster och elektroniska apparater kanske aldrig levererade så mycket el som den fossila energi som användes för att tillverka dem. Det var alltså bara en förflyttning. Men dagens solceller levererar betydligt mer el än vad som krävs vid tillverkningen. Tillverkningen skulle redan kunna drivas med solceller och så kommer produktionen nog snart också se ut.
Två frågor återstår där Hornborg och jag har helt olika attityd och där varje läsare själv får avgöra vilken som bäst undviker ohanterliga klimatförändringar:

Jag tror inte att världen kommer att reducera utsläppen snabbt om alla vi som vill undvika klimathoten inte reser och deltar i de internationellt avgörande ekonomiska och politiska beslutsfattandet. Om bara de som struntar i klimathoten är närvarande tror jag besluten blir sämre och utvecklingen långsammare. Jag tillåter mig därför att flyga i arbetet – men det var många år sedan jag gjorde en semesterresa med flyg.
Sedan tror Hornborg att det krävs ångest för att vi skall lösa klimatfrågan, medan jag tror att det måste vara roligt att bidra. Jag ser att Hornborg har en poäng i att »kontakt med vår ångest« kan vara ett sätt att förmå människor att bryta gamla mönster och ge utvecklingen prioritet. Men min erfarenhet säger att de människor som praktiskt medverkar till en hållbar utveckling, de har roligt. Eftertanke och analys av den sorts invändningar Hornborg refererar behövs.
Men handlingsförlamning inför hoten kommer inte att fungera.

---

Tomas Kåberger är professor vid Chalmers tekniska högskola, avdelningen för Fysisk resursteori. Även bland annat ledamot i Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska Naturskyddsföreningens expertråd och tankesmedjan Fores. Han är även också styrelsemedlem i Vattenfall och Skogsstyrelsen, och före detta generaldirektör för Energistyrelsen.

 

---

SVAR DIREKT från Alf Hornborg:

Handlingsförlamning är att INTE omvärdera »teknik«

Kåbergers tilltro till teknikens möjligheter utgår ifrån de grundantaganden som vår moderna civilisation har byggt på sedan den industriella revolutionen.  Med tanke på det han själv tar upp, att de fossila koldioxidutsläppen 2018 tycks »ha varit större än något tidigare år«, finns det nog ändå skäl att tvivla. Redan på 1970-talet hade Nicholas Georgescu-Roegen tröttnat på den ständigt upprepade förhoppningen att den rena, hållbara och rättvisa tekniken fanns precis runt hörnet. Femtio år senare låter det likadant, samtidigt som koldioxidutsläppen fortsätter att skena till nya rekordnivåer och demonstrerande skolungdomar runt om i världen uppmanar oss vuxna att känna panik. I detta läge finns det all anledning att undra om vi verkligen har förstått den företeelse som vi kallar teknik.

Min essä handlade om hur ensidigt vår civilisation har fokuserat på tekniska lösningar utan att inse att modern teknik är ett uttryck för en skev global resursfördelning. På det stora hela förblir ny och förment miljövänlig teknik förbehållen de som har råd med den, medan de arbetsinsatser och resurser som fordras för att framställa den hämtas från de delar av världen där arbetskraft och naturresurser är som billigast. Denna logik upphörde inte att gälla för fem år sedan, som Kåberger påstår. Tekniken är en skenbart oskyldig komponent i en global strategi genom vilken rikare sektorer av världssamhället tillägnar sig produkter av människotid och markarealer från annat håll. Den är alltså inte bara en upptäckt av hur naturen är beskaffad, som alla så småningom kommer att ha råd med, utan ett sätt att omfördela tids- och rumsresurser i det globala samhället. Arbets- och miljö-belastning förskjuts utom synhåll.
Även om andelen el som produceras med förnybar energi ökar i några delar av världen bör vi komma ihåg att elproduktion utgör en mindre del av den totala energianvändningen. Jag kan inte dela den tillförsikt med vilken Kåberger tänker sig att den i dag ofantliga globala energiåtgången för transporter (även flyg), anläggning-
projekt och industriproduktion i framtiden kommer att vara förnybar. Jag anser också att han alltför lättvindigt avfärdar Smils och MacKays beräkningar av den förnybara energins markanspråk. Ett postfossilt samhälle måste reducera allas vår energi-förbrukning till en bråkdel av de rika ländernas nuvarande nivå.

Jag förstår att huvudpoängen i mitt resonemang – att själva kategorin »teknik« behöver skärskådas ur ett globalt fördelningsperspektiv – måste avfärdas av forskare som ägnar sina liv åt teknikutveckling. Teknik är vår civilisations mest centrala trosföreställning. Men alternativet till tekniktilltro behöver inte nödvändigtvis vara handlingsförlamning. Det viktigaste våra politiker idag skulle kunna ägna sig åt är att minska vår sårbarhet inför kriser av olika slag. De tekniska och ekonomiska system som nu försörjer oss med livsmedel, vatten, värme och sjukvård blir allt mer komplicerade och störningskänsliga. De framtida kriser som David Wallace-Wells urskiljer i The Uninhabitable Earth (2018) borde säga oss något om vårt ohållbara beroende av allt mer komplexa och el-intensiva infrastrukturer. Vi lär inte avvärja hoten som tekniken skapat genom att investera i mera teknik. Strategin påminner om det mönster som Joseph Tainter granskar i boken The Collapse of Complex Societies (1988), i vilken han visade att samhällen som envist fortsätter att satsa på en viss typ av problemlösningar – som det gamla Rom – till slut drabbas av »komplexitetens sjunkande marginalnytta« och går under.
Att trampa på i samma teknikoptimistiska och i grunden koloniala spår som etablerades under den industriella revolutionen är i sig en typ av handlingsförlamning. Det är att inge falska förhoppningar att vi kommer att lösa problemen med ny teknik. Botemedlet bör i stället vara att på djupet skärskåda vår låsning vid denna dödsdömda världsbild och utforska alternativa sätt att hållbart organisera vår försörjning utifrån en rättvis fördelning av de tids- och rumsresurser som står oss till buds.

---

Alf Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet och återkommande skribent i Ordfront magasin.

Läs Alf Hornborgs artikel »Teknik är politik«