Ledare

Ingen säkerhet för asylsökande

För ett år sedan kom UD:s och Migrationsverkets bedömningar av Afghanistan som ett åtminstone delvis säkert land på skam: talibanerna stormade Kabul sedan USA valt att utrymma landet i expressfart. Utvisningar ställdes in, asylbedömningar skulle göras om.

Men lite talibaner gör inget land osäkert, tycker i alla fall inte svenska myndigheter. Sveriges asylbedömningar av afghaner har alltid varit stränga. Vi fortsätter på den vägen även efter talibanernas maktövertag. Bara cirka hälften av flyktingarna från Afghanistan har beviljats asyl i Sverige sedan september 2021. I resten av EU ligger siffrorna på en helt annan nivå: i Tyskland får 96 procent asyl, i Spanien 99, Italien 96, Österrike 99, Schweiz 97, Nederländerna 99. Inte ens det flyktingstränga högerstyrda Grekland ger mindre än 92 procent av afghanerna som ansöker asyl.

När Sverigedemokrater och andra partier som vill kappas med dem i diskursen »stramare asylpolitik« säger att vi bör lägga oss på »EU-lägsta-nivå«, så oroa dig inte för att de inte pratar annat än ren smörja. Sverige är redan EU:s bottennivå. Men har man grundövertygelsen att det är asylinvandring som orsakar allt dåligt i ett land, kanske en liten halvlögn inte känns så farlig. Har man inte den grundövertygelsen, utan kanske till och med vill att asylrätten ska finnas och fungera, samt att asylsökande inte är farliga skurkar utan oskyldiga människor som förtjänar att behandlas humant, ja då borde man bekymra sig rejält över en framtid där Sverige ska bli ännu »stramare« mot asylsökande. 

Bland de som, enligt svenska myndigheter under året som gått sedan de fundamentalistiska talibanerna tog över makten , tryggt kan resa till Afghanistan finns barnfamiljer, minderåriga flickor, ogifta unga kvinnor och kristna konvertiter. I ett utspel misstänkliggjorde nyligen SD homosexuella asylsökande. Jimmie och gänget behöver egentligen inte oroa sig: sådana skickas också redan tillbaka mer som regel än undantag.

Så medan »säkerhet och trygghet« blev honnörsord i valet, är asylgången i Sverige rättsosäker och asylsökande högst otrygga här. Låt mig nämna ett fall, ett bland många, men så skriande illa skött att till och med FN fått upp ögonen, och prickat Sverige. Det handlar om Hassan Fazali, en asylsökande flykting från Afghanistan som efter två mindre brott, innehav av marijuana och snatteri, döms till utvisning. Eftersom Gränspolis och Migrationsverk tror att han kan komma att avvika, sätts han i förvar, låses in. Men Fazali har konverterat till kristendomen, och sätter sig emot att utvisas till Kabul. Han har dessutom en allvarlig hjärtsjukdom, diagnosticerad av läkare på Karolinska i Stockholm, som skulle behöva operation. 

Fazalis tid i förvaret blir längre och längre. Han klagar på att han blir dödshotad av andra inlåsta. Han klagar över sin hälsa. Inte ens när hans rumskamrat under pandemin insjuknar och dör i Covid 19 släpps Fazali ur förvaret. Han kommer att bli inlåst i 23 månader, nästan 2 år.

Men hans frivilliga ombud skriver om hans fall till FN:s arbetsgrupp för godtyckligt frihetsberövande. Det är nämligen så att oavsett att det gått praxis i Sveriges vana att låsa in flyktingar med utvisningsbeslut på obestämd tid, att det är varken humant, rätt eller med internationell lag överensstämmande. I våras kommer klandret. Efter arbetsgruppens 93:e arbetssession kommer en lång skrivelse till svenska staten. För första gången får Sverige klander – som första EU-land någonsin. Det brukar annars vara långt mer hårdhänta nationer som Saudiarabien, Turkmenistan, Belarus, USA och så vidare som får klander av FN i detta ärende.

Sverige tar allvarligt på klandret. Sveriges svarsyttrande skrivs av UD:s självaste rättschef. Fazali släpps ur förvaret, och får sitt ärende omprövat. 

Efter en rekordkort utredningstid kommer nytt besked: avslag, igen. 

Fazali är fortfarande i Sverige, har ännu inte fått rätt att göra den hjärtoperation han behöver för att hans liv inte ska hotas.

Vi får se hur det går i detta fall, överklagande är gjort. Men en sak är säker: om partierna som gick till val på att göra det svenska asylmottagandet ännu strängare ska göra allvar av sina löften, får de ta i rejält.

Johan Berggren

Krönika

Vad fan ska jag göra då?

Okej, budskapet har gått fram. Vi står inför en klimatkris, ett klimatnödläge och en klimatkatastrof. I stora delar av världen drabbas människor redan av konsekvenserna – de svälter, flyr, dör. Frågan blir då – vad fan ska jag göra? Det finns många sätt att resonera. Här är några.

Av Abigail Sykes

Ett ställe att börja på kan vara att fundera över vad du tycker är viktigast – mitigation eller adaption, som det heter med facktermer. Alltså att försöka minska utsläppen och storleken på klimatförändringarna – eller anpassa sig till dem. Hur är du som person? Allt fler har förlikat sig med tanken på att oavsett vad vi gör nu är många klimatförändringar redan här, och fler kommer, de är oundvikliga på grund av de utsläpp som redan gjorts. Vi går helt enkelt mot radikalt annorlunda samhällen och troligen något slags kollaps, eller kollapser. För vissa känns det då för sent med all sorts mitigation – men jag och många andra tycker att varje ton utsläppt koldioxid, och varje tiondels grad av global uppvärmning spelar roll. Oavsett hur du tänker i detta val kommer det att finnas mycket att göra för varje människa, art, samhällsfenomen och plats vi kan rädda. Det finns rörelser som helt riktar in sig på att minska det oundvikliga lidande mänskligheten nu står inför. I den här texten fokuserar jag på mitigation, även om mitigation och adaption ofta hänger ihop.

Stänger du av kranen när du borstar tänderna? Släcker du lampan när du lämnar ett rum? Sorterar du dina sopor? Många av oss är numera uppväxta med att de här beteendena är självklara. De känns dock lite futtiga – eftersom de i viss mening är det. Missförstå mig rätt, forskning tyder på att det är bra att agera i linje med sin kunskap och sin moraliska kompass. Detta enligt boken Klimatpsykologi av psykologerna Frida Hylander, Kali Andersson och Kata Nylén. Men små, individuella handlingar har inte så stor effekt. Dels gör de inte så stor skillnad mätta i gram växthusutsläpp, och dels är de osynliga och påverkar därför inte andra. Fortsätt gärna att utföra dem, för det är goda vanor och en del av ett hållbart samhälle. Men de räcker inte.

En annan kategori av svar på vad en kan göra åt klimatkrisen tar betydligt större grepp. Risken är att de känns för stora för många av oss. Forskarna Seth Wynes och Kimberly Nicholas fick mycket uppmärksamhet 2017 när de listade de fyra personliga val som gjorde absolut störst skillnad för klimatet. Dessa var att:

• äta en växtbaserad kost

• undvika flygresor

• leva utan bil och 

• ha färre barn.

För vissa människor är det här fullt görbart – och då är det ju bara att köra på – men för andra känns uppoffringen helt enkelt för stor. Kanske är dessa val inte heller möjliga – du kanske redan har barn, du har testat att bara äta växtbaserat och inte mått bra av det, du tvingas att resa i jobbet eller du bor på en plats där det blir för svårt att leva utan bil.

Jag tillhör dem som tycker att inre hållbarhet är en viktig del av hållbarheten. Det handlar inte bara om att mäta koldioxidutsläpp. Många människor – särskilt kvinnor – ställer väldigt höga krav på sig själva i klimat- och miljöfrågor, och riskerar att bli utbrända när de känner att de misslyckas. Vi lever trots allt i ett samhälle som fortfarande i stor utsträckning bygger på idéer som heltidsnormen och tvåbarnsnormen och där det är svårt att bo i vissa områden utan bil. Det behöver vi ha förståelse för tror jag. Så ställ inte orimliga krav på dig själv. Det är inte meningen att ditt engagemang ska göra dig sjuk. Gör det som fungerar för dig, i den situation som du befinner dig i just nu.

Inre hållbarhet och inre omställning är ett stort ämne i sig, det handlar om hur vi hanterar våra känslor inför klimatkrisen, och förändrar våra sätt att tänka och våra värderingar. Om du vill fördjupa dig i dessa frågor rekommenderar jag boken Klimatpsykologi samt buddhisten, akademikern och aktivisten Joanna Macys så kallade »Work that reconnects«, på svenska mer känt som »Aktivt hopp«.

Minst lika viktig är frågan om klimaträttvisa. Klimatkatastrofen är redan här,  och den drabbar i första hand den så kallade globala majoriteten, främst människor i det globala Syd. De människor och platser som påverkas mest (så kallade MAPAS, most affected people and areas) tillhör sällan de mest privilegierade. Men när människor som jag från den privilegierade globala minoriteten säger att klimatet är den viktigaste och mest akuta samhällsfrågan beror det ofta på att det är den första stora naturkatastrof som drabbar oss. Många andra grupper har redan upplevt katastrofer eller till och med varit nära utrotning – ofta orsakat av en kolonial världsordning.

För mig leder detta till flera slutsatser. Det är både omöjligt och arrogant att säga att klimatkrisen skulle vara den viktigaste frågan att engagera sig i. Klimataktivism måste präglas av rättvisa för att vara meningsfull. Och så tror jag att många områden hör ihop. Om vi bara arbetar med klimatet kommer vi att missa många andra aspekter av verkligt hållbara, rättvisa och regenerativa samhällen. Så om det du brinner mest för är frågor som antirasism, dekolonisering, funktionsrätt, hbtqi-frågor, feminism, klasskamp, djurrätt, demokrati, fred, biologisk mångfald eller andra aspekter av hållbarhet
tänker jag att det är minst lika viktigt som klimatarbetet – och dessutom en del av det.

Men om du vill prioritera klimatkrisen, och om du tycker att det är motiverande med siffror, skulle du kunna mäta dina koldioxidutsläpp. Det finns flera olika klimatkalkylatorer på nätet där du matar in sådant som hur du bor, transporterar dig och konsumerar, för att få en siffra på dina utsläpp. Sedan kan ditt mål vara samma som för att resten av världen ska uppnå målen i Parisavtalet – nämligen att minska utsläppen med sju procent varje år. Du får också syn på hur du kan minska dina utsläpp som mest – är det inom maten, sparandet eller elförbrukningen?

Det finns dock minst ett problem med klimatkalkylatorn som idé. En av dess starkaste förkämpar är nämligen oljebolaget BP. Varför vill ett oljebolag att individer ska mäta sina koldioxidutsläpp? Jo, då lägger vi vårt krut på våra individuella val som konsumenter – istället för att ställa krav på de största utsläpparna, som fossilföretagen, och förändringar på systemnivå.

Ett sätt att hantera det här är att göra som Bill McKibben, grundare av klimatorganisationen 350.org, föreslår. När han fick frågan »Vad är det bästa en individ kan göra för klimatet?« blev hans svar »Sluta att vara en indivi.«. Det vill säga – lägg inte så mycket fokus på dina individuella val, utan fundera på hur du kan gå samman med andra. Vilka grupper tillhör du, och hur kan du påverka dem?

Har du en arbetsplats eller en skola där ni kan vara flera som skapar förändring? Är du med i en bostadsrättsförening eller bor du i ett hyreshus där ni kan påverka ert boende? Är du aktiv i en idrottsförening, en kyrka, ett fackförbund eller någon annan organisation som kan se över sitt miljö- och klimatarbete? Kan du gå med i någon förening eller rörelse som redan jobbar aktivistiskt eller politiskt med frågorna, eller kan du bli mer aktiv om du redan är medlem? Om inte annat har du säkert familj, vänner eller grannar som du kan prata med om klimatet och miljön. 

När du inte bara agerar på egen hand gör du större faktisk skillnad, ditt arbete blir synligt på ett annat sätt, och forskning visar dessutom att du har roligare. Allt detta gör också att du blir mer motiverad att fortsätta, även när det är motigt, påpekar klimatpsykologerna.

Hur ska du då veta vilken roll just du ska ta i klimatrörelsen? Vad som passar dig, och var du gör störst nytta? Det finns ett så kallat Venndiagram av Ayana Elizabeth Johnson från podden»How to save a planet« som är tänkt att hjälpa till med att svara på den frågan. Ett Venndiagram består av en grupp av cirklar som överlappar i mitten. I det här fallet handlar det om tre cirklar. 

Den första cirkeln representerar det som du är bra på, som du har erfarenhet av eller kunskap om eller kan bidra med.

Kanske har du grymma nätverk, gott om tid eller tillgång till en lokal? Den andra cirkeln representerar det arbete som faktiskt behöver göras, det som gör nytta på systemnivå. Vilka frågor eller områden brinner du mest för? Den tredje och sista cirkeln representerar det som ger dig glädje, det som du tycker är roligt, intressant eller meningsfullt att göra. Utan denna glädje är det risk att ditt engagemang bränner ut dig. I mitten, där de här tre cirklarna möts, hittar du det som just du bör göra för klimatet. Det som du tycker är kul, som behöver göras, och där just du kan bidra till ett större sammanhang.

Ett liknande verktyg är Vardagsanalysen som har tagits fram av föreningen Vardagens civilkurage i projektet Klimatprata. Vardagsanalysen utgår från två byggstenar: personliga tillgångar och sammanhang. De personliga tillgångarna liknar det som kom fram i den första cirkeln ovan – det du kan bidra med. Det handlar om:

• Tid

• Rum

• Uppmärksamhet och inlevelse

• Relationer och gemenskaper

• Medlemskap i institutioner och
organisationer

• Sociala nätverk

• Pengar och prylar

• Erfarenhet, färdigheter och kunskap

• Personlighet och egenskaper

• Visioner och drömmar

• Energi, välmående och hälsa

• Kropp.

Hur använder du de här tillgångarna? Försöker du att ha en positiv effekt på klimatet, eller blir det istället ingen skillnad eller till och med destruktivt? Vardagens civilkurage betonar det andra benet i Vardagsanalysen, sammanhangen, vilket exempelvis betyder ditt jobb, din skola, din bostad, det du gör på fritiden och online. Som jag skrev tidigare är det bra att fundera på hur du kan ge de sammanhang där du redan befinner dig mer klimatfokus. Och kan du söka dig till nya sammanhang där du kan göra större skillnad? 

Avsändarna betonar att det bästa sättet att förändra samhället är att vara en del av det. Det kan till exempel betyda att det kan vara värt att ta färjan till Tyskland för att delta i en aktion, även om det har en negativ påverkan på klimatet så kan fördelarna överväga nackdelarna. Det är också viktigt att välja sina strider – att lägga mer energi på förändringar som har större effekt, snarare än att slösa en massa tid på handlingar som inte gör så stor skillnad.

Det finns inga enkla svar på hur just du ska engagera dig för klimatet. Det handlar om vad som passar dig utifrån dina förutsättningar, och det kan krävas lite betänketid för att komma fram till det. Men jag vill påstå att det är värt det. Jag tror att våra handlingar gör skillnad. Klimatkrisen är inte binär – det är inte så att vi antingen lyckas eller så går det åt helvete, utan det finns en stor gråzon däremellan. Varje människa, plats, samhällsfenomen och art som vi kan rädda är värd att kämpa för. Jag tror också att det absolut värsta – både för oss själva och för klimatet – är att inte göra något alls. Människan kan vara en positiv kraft på jorden och särskilt vi i den globala minoriteten har ett ansvar att försöka vara det.

Abigail Sykes är journalist, översättare och pedagog med fokus på omställning till hållbara, rättvisa regenerativa samhällen.

KÄLLOR OCH LÄSNING

Klimatpsykologi av klimatpsykologerna Frida Hylander, Kali Andersson och Kata Nylén

kimnicholas.com/fyra-klimatsmarta-livsstilsval.html

kth.se/om/nyheter/centrala-nyheter/pandemin-en-chans-till-gron-omstart-1.1048582 (källa till siffran om 7 procents utsläppsminskning per år)

grist.org/energy/footprint-fantasy
(om BP och klimatkalkylatorer)

facebook.com/EarthShare/posts/10153727646598477
(källa till Bill McKibbens citat)

ayanaelizabeth.com/climatevenn
(Venndiagrammet för klimatengagemang)

klimatprata.se/vardagsanalys.php

FLER TIPS

Engagera dig i inre och yttre omställning:

Samtalsmaterialen från KTH-projektet Könad hållbarhet: designforenergi.se/projekt/att-stalla-om-vardagen-tillsammans-samtalsmaterial-om-boende-och-hallbarhet 

workthatreconnects.org samt böckerna Aktivt hopp av Joanna Macy och Chris Johnstone och Coming back to life av Joanna Macy och Molly Brown 

Braiding sweetgrass
av Robin Wall Kimmerer

Under the sky we make
av Kimberly Nicholas

Klimatantologin All we can save,
red. Ayana Elizabeth Johnson och
Katharine K. Wilkinson. 

KLIMATANPASSNING

Rörelser som Omställning/Transition, permakultur, självhushållning och ekobyar rör sig i gränslandet mellan mitigation och anpassning med att både minska klimatavtryck och förbereda sig för stora samhällsförändringar.

Dokumentärfilmen ’Once you know’ av
Emmanuel Cappellin

Dougald Hines arbete med både Dark Mountain project (dark-mountain.net) och A school called home (aschoolcalledhome.org) inklusive hans poddar och böcker

Margaret Wheatleys arbete med bland annat »Warriors for the human spirit« (margaretwheatley.com)

Jordad av David Jonstad (Ordfront).

Liberal kan betyda så mycket

Socialisten Orwell varnade för auktoritär socialism. Liberalen Segerstedt skulle nog inte applådera liberalen Pehrson. Ideologiernas namn i all ära, vi måste granska deras innehåll. 

Djurfarmen och 1984 är två av 1900-talets klassiker som står sig. Två romaner som allegoriskt skildrar 1900-talets kommunistiska diktaturer. Båda skrivna av den demokratiske, frihetlige socialisten Eric Blair, mer känd under sin pseudonym George Orwell. Under åren har bägge romanerna använts av debattörer från höger till att desavouera alla former av socialism. Detta var dock inte alls George Orwells syfte med romanerna. 

Hans ambition var att för sin samtids vänster visa vad auktoritär socialism leder till. Det totalitära tänkandet leder till det samhälle som under 1900-talet förverkligades i de verkligt existerande kommunistländerna, med Sovjetunionen i spetsen. Orwells hade själv erfarenheter från det spanska inbördeskriget, där han sett hur de sovjetstyrda kommunisterna förrådde den republikanska sidan genom att bekämpa anarkister bakom fronten där dessa stred mot mot Francos fascister. De erfarenheterna påverkade också hans bild av Sovjet utanför Spanien efter att republiken hade fallit.

I likhet med anarkisten Buonaventura Durruti som såg fascismen som en kraft att förgöra, inte debattera med, visste Orwell förstås var huvudmotsättningen låg. Samtidigt var han mycket medveten om den närmast apologetiska inställning som alldeles för många i den europeiska vänstern hade till Sovjet. Än idag kan vi se spåren av denna villfarelse när som Rysslands invasion av Ukraina väcker gammelkommunister till liv. Fantomsympatier för Sovjet ligger måhända bakom annars obegripliga sympatier för en rått kapitalistisk imperiestat som hänsynslöst anfaller ett grannland.

Dagens Ryssland är så långt ifrån socialister man kan komma. Men gårdagens ideologiska betydelser tenderar att svänga. Hur är det med ordet liberal? I USA är en »liberal« i högerns ögon en mesig, woke typ. För alla någon tydligt till vänster. Medan i Sverige har »Liberalerna« börjat samarbeta med nazisternas arvtagare. Kanske kan ordet liberal som egentligen betyder frihetlig bli synonymt med kappvändare?

Ett parti som har ett förflutet att vara stolt över, inte minst stundtals en tydlig antinazism – där Torgny Segerstedt lyser allra klarast – har nu slarvat bort sitt eget historiska arv. Kanske kan Centerpartiet lägga beslag på ordet i Sverige. Men i deras tappning kommer ännu en betydelse av liberal fram: den med prefixet »ny«, skapad av sådana som Milton Friedman och Ayn Rand.

I »nyliberalismen« reduceras ordet till extas över marknaden som lösning på alla samhällsproblem – statlig inblandning ska avregleras, allt som går privatiseras. Vill man se hur det går då är Ryssland efter 1990 ett avskräckande exempel. Enbart marknadsmekanismer bygger inget utopia. Istället skapar de korruption, oligarker, och föga demokrati. Den valfrihet som liberalismen sägs tillhandahålla lyser med sin frånvaro. 

Jag tror att i dessa tider när världen tycks galen, när girigheten grasserar, när gamla slagord inte hjälper, när alltför många verkar vilja omfamna hårda tag och ledare som verkar sugna att kasta demokratin åt sidan, så måste vi gå tillbaka och titta på historien. Titta på 1900-talet och inse att den auktoritära vägen inte var bra. Vi måste våga tänka själva. Hitta en ideologi som befriar människor. George Orwells demokratiska, liberala socialism är en bra början.   

  Maria Robsahm

Inte en gråsparv vill ha fred

Livet är »normalt« i Kyiv sommaren 2022. Eugene Wolynsky rapporterarfrån en resa till sitt födelseland, där inte ens en gråsparv vill ha fred förrän hela landet är befriat.

Av Eugene Wolynsky

I Ukrainas huvudstad Kyiv, sommaren 2022 är det »vanliga« fredslivet liksom tillbaka. Pubar och butikerna är öppna, men att tillvaron skulle vara normal är en skenbild. 

Att festa offentligt ses idag av många som fult och oanständigt, för det är ju så många som dör och lider vid fronten Den känslan hänger i luften. Ett affärsmöte över en kopp kaffe på ett kafé eller restaurang är gränsfall, men acceptabelt. De som inte följer detta påbud är militärerna själva. De kommer till Kiyv från fronten och vill gärna se det »vanliga«, fredliga livet de krigar för. Ändå är det färre fyllon på Kyivs gator än någonsin förr.

Underhållning och starka drycker är nästan bara acceptabelt om en mössa som går runt och mössans innehåll går oavkortat till armén. Då får man spela musik. Så arbetar de flesta klubbarna i Kiev nu, volontärverksamhet och pengarna skickas till de förband där ens nära och kära krigar.

Det känns som någon sorts andlig rening pågår. Mot somligas förmodan är det mycket mindre kriminalitet i staden, det är tryggare på traditionellt otrygga platser. Och folk kör bil mycket mer vårdat än förr. Kyivbilisterna har börjat använda säkerhetsbälten som vore vi i Sverige och inte Östeuropa.

Folk ser friskare och starka ut rent fysiskt. Det kan man förklara med att många svaga samhällsgrupper som äldre, barn, funktionsvarierade har flytt västerut i Europa. Att ukrainarna har tillåtits fly efter behov är helt enormt, det saknar exempel i historien och det är något alla i Ukraina är mycket tacksamma mot Europa för.

Samtidigt är det läskigt med en stadsbild utan barnvagnar. Tillvaron känns märklig när all alkoholförsäljning abrupt tar slut klockan 19:00 och det är oanständigt att bli full. Klockan 22:00 stänger samtliga affärer, klubbar och tunnelbanan. Mellan klockan 23:00 och 6:00  på morgonen råder utegångsförbud.

Tunnelbanan i krigets Kiyv är en upplevelse i sig. Även om den är igång är flera centrala stationer och övergångar mellan linjerna stängda. De stationer som är öppna och hade två utgångar innan kriget har nu bara en. För att ingen ska kunna springa igenom.

Sabotörerna, vet ni… Av samma anledning kan man inte hyra en båt, inte ens roddbåt, nere vid floden. Man är mån om broarna. Det är bara bada som återstår. På stadplayor utan barnskrik.

Det som istället hörs är bomblarmen. Ylande siréner. Men det är ganska meningslöst att gå till källarna under vanliga niovåningshus, vilket betyder de flesta hus i Kiyv, från sovjettiden. Källarna under dem kan absolut inte klassas som skyddsrum. Om en bomb träffar huset blir källaren en massgrav, omöjlig att komma åt uppifrån.

Nå, ukrainskt luftvärn visade sig vara förvånansvärt bra, särskilt över Kiyv så huvudstadsborna bara struntar i när sirénerna börjar yla. I andra städer struntar de oftast i larmen också (vad kan man annat om det saknas skyddsrum?) men i provinsstaden Vinnytsya var det BB som träffades. Sådant är det klart man blir deppig av även i Kiyv.

Ukrainskt vardagsliv fortgår ändå i Kyiv. Landets enormt bördiga mark gör varje besök på frukt- och grönsaksmarknader till ett stort nöje. De brukar uppstå lite varstans det finns plats över. De flesta försäljarna är pensionärer som säljer jättepersikor och tomater. Extrainkomsten blir en livlina när alla priser har gått upp och nationalvalutan hryvnya har fallit. Men för ett valutasvin från Sverige betyder det att frukt och grönt till superkvalitet blir idiotbilligt.

(Paradiset känns lite upphävt när en onykter uteliggare förklarar att han verkligen behöver 50 hryvnyas nu för att han flykting från Mariupol, han patriotiskt inställd, han lämnade allt, osv. Innan kriget 24 februari brukade det vara 20 hryvnyas och då var han flykting från Donbass och det patriotiska behövde inte omnämnas.)

Men trots utegångsförbud, flyglarm och allmänt märklig krigstillvaro i Ukraina träffar jag inte en enda person som vill ha fred här och nu. Nej, alla vill fortsätta den existentiella kampen och vinna kriget fullt ut. Inga eftergifter, det är bara seger som gäller.

Och det finns saker som anses än mer oanständigt än offentlig fylla: ordet »Ryssland« till exempel. Det moskovitiska imperiet måste förgöras! Det vet varenda gråsparv i vilken buske på vilken ukrainsk gata som helst. »Det är som i förra kriget! Vi får kriga fram till bunkern, det kallar jag för fred«, säger en kamouflageklädd människa från frontlinjen.

Han är på permission i huvudstaden och jag beställer två fyror cognac på ett punkställe inte långt från t-banestationen »Självständighets-Maidan«. Akustisk punk med patriotiskt innehåll spelas live, mössan går runt. »För armén« står det förstås på mössan. Jag passar på att dricka med en soldat som alibi.

Eugene Wolynsky

Debatt

Nicaragua i ond spiral 

Läget i Sveriges forna vänland i Centralamerika är värre än någonsin, skriver ex-ambassadören Eva Zetterberg. Oppositionen mot Daniel Ortegas diktatur behöver vårt stöd.

Det svenska intresset för vad som händer i Centralamerika är lågt.  Då har Sverige ändå i närhistorien haft starka band till Nicaragua. Och i detta vårt förra vänland, har den demokratiska utvecklingen och situationen för mänskliga rättigheter kraftigt försämrats sedan Daniel Ortega vann valet 2006. 

Vi var många inom vänstern som en gång hyllade Daniel Ortega och FSLN. Det var när den sandinistiska revolutionen segrade 1979. Och detta med all rätt, för upproret mot diktatorn Anastasio Somoza var i högsta grad motiverat.  Stödet från Sverige kom från fackföreningar, ideella organisationer och från den socialdemokratiska regeringen. Även en borgerlig regering i Sverige gav innan revolutionen stöd till politiska fångar. 

Olof Palmes besökte Nicaragua 1984, som förste västeuropeiska statsminister. Ett omfattande och mångårigt svenskt bistånd till Nicaragua inleddes. Med stöd i en svensk solidarisk folkrörelse. Palme underströk vikten av allmänna val och att följa demokratiska regler. Råden följdes och allmänna val hölls 1984 och senare 1990. Det var ingen lätt situation för den sandinistiska regeringen. Den USA-stödda anti-sandinist-gerillan Contras förde terrorkrig mot lokalbefolkning och regering i det fattiga landet. Under dessa år förekom också kritik mot den interna demokratin inom sandiniströrelsen, som vänstern utanför landet inte tog på allvar. 

Krigströttheten bidrog till att sandinisterna förlorade valet 1990.  Men Daniel Ortega erkände valförlusten, och regeringsmakten överlämnades. Dock såg de besegrade sandinister till att statliga företag såldes ut billigt till partifunktionärer, en privatisering som kallas »la piñata«.  Landet styrdes sedan av liberala och konservativa regeringar fram till 2007, då Ortega och FSLN vunnit valet 2006. 

År 2007 förflöt lugnt efter en närmast parodisk installation, då huvudpersonen inte alls var Ortega utan Hugo Chavez från Venezuela som höll det stora talet till folket. Ortega hade innan valet försäkrat att demokrati och mänskliga rättigheter skulle respekteras, tjänstemän inom statlig tjänst skulle ha kvar sina anställningar och relationerna till andra länder bibehållas. 

Självklart var man angelägen om att behålla biståndet från västländer och USA, även om Chavez Venezuela tidigt pumpade in miljoner som aldrig redovisades offentligt, utan som gick direkt till Ortega att disponera som han ville. Sverige hörde under denna tid till de största biståndsgivarna till Nicaragua, oavsett vilken regering som styrde landet. Under några år uppgick det svenska biståndet till cirka 300 miljoner per år och bidrog enligt utvärderingar till landets utveckling. Det handlade om exempelvis utbildning av barnmorskor, barfotajurister och diverse reformer som bidrog till att förbättra livet för främst fattiga på landsbygden.

Perioden januari 2007 till augusti 2008 var min – och hela svenska ambassadens – sista tid i landet. Sveriges regering beslöt sommaren 2007 att stänga ambassaden och avveckla biståndet. Anledningen var att biståndet skulle koncentreras till färre länder och Nicaragua inte längre prioriterades. Det var en tuff tid, för Nicaraguas regering hävdade bestämt att det var en politisk åtgärd, en politiskt fientlig gest från en svensk borgerlig regering, Jag och personalen på ambassaden beklagade beslutet, men Nicaragua uppfattade att
vi aktivt drivit på för en stängning. Allt
planerat bistånd fullföljdes dock enligt överenskommelser, eller övertogs av andra biståndsgivare.

Trots detta misstänkliggjordes ambassadens personal. Vi utsattes för en hatkampanj och jag personligen kallades för »la diabla«, hondjävulen. Den som agerar så mot en utländsk diplomat har tyvärr också få spärrar för trakasserier mot inhemska politiska motståndare, eller organisationer med krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Tiden kännetecknades av omotiverade husrannsakningar och krav på omedelbar minutiös redovisning av bidrag och förföljelse av regeringskritiker.

Nicaragua måste idag tyvärr karaktäriseras som en totalitär stat, en diktatur.  Efter omfattande förföljelse av politiska motståndare, samt många som enbart misstänkts för minsta lilla oppositionella åsikter, har regimen Ortega genomdrivit »reformer« av konstitutionen, valsystemet och rättssystemet så att presidenten kan omväljas i oändlighet. Aborträtten kriminaliserades tidigt och många kvinnor har fängslats till och med för påstådda aborter.

Domare och medlemmar av det nationella valrådet har successivt ersatts av regeringsvänliga funktionärer. Oppositionspartier och dess företrädare har förbjudits och fängslats. År 2018 skulle en pensionsreform sänka alla pensioner för vanliga människor – stora gatuprotester bröt ut, som slogs ner med brutalt polisvåld. Under åren som gått har protester fortsatt, mer än 400 personer har dödats och tusentals har skadats och fängslats. Över 1 000 organisationer har fråntagits sin juridiska status, det vill säga, man har omöjliggjort deras verksamhet.

Den 19 juli brukar revolutionens dag firas, en stor folkfest. I år blev det inget folkligt firande, utan en isolerad utvald klick visades på TV tillsammans med presidentparet. Vid sin sida har Daniel Ortega sin vicepresident Rosario Murillo, hans hustru sedan ungdomsåren.  Hon är om möjligt än mer hårdför och anses politiskt kanske spela en viktigare roll än maken.

Det finns idag mer än 190 politiska fångar, varav många är kvinnor som hålls under omänskliga villkor i bland annat det ökända fängelset El Chipote. En av dom är Doris Maria Tellez, Ortegas gamla kompanjon från sandinisternas kamp mot Somozas diktatur. Hennes hälsotillstånd har förvärrats allvarligt av brist på mat och mediciner. En kampanj har dragits igång för att rädda hennes liv. Samma öde har drabbats Violeta Granera som fyllt 70 år och hela livet kämpat för mänskliga rättigheter. Men där finns också unga studentskor och mödrar till små barn.

FN har utsett en undersökningsdelegation, som liksom andra internationella organisationer har förvägrats komma in i landet. Många internationella organisationer som EU, Organisationen för de Amerikanska Staterna, har uttalat sig och krävt respekt för mänskliga rättigheter. Nicaraguas representant i OAS, de amerikanska staternas organisation, lämnade för övrigt sitt uppdrag i början av året under uppmärksammade former. Röda Korsets liksom Vatikanstatens  representanter har utvisats och en tilltänkt ambassadör från USA har vägrats tillträde på grund av kritik mot regimen. Det tidigare stödet från Venezuela har ersatts av stöd och samarbete med Ryssland – och följdriktigt har Nicaragua inte fördömt kriget mot Ukraina.

Förtrycket mot den katolska kyrkan har också ökat. Nunnor har fördrivits, biskopen av Matagalpa, Ronaldo José Alvaro, hålls tillsammans med tio andra präster i husarrest sedan den 4 augusti.  Syftet är att tvinga dem att gå i exil på samma sätt som den biträdande biskopen av Managua, Silvio Baez, 2019. Den nuvarande attacken mot katolska kyrkan började den 1 augusti när åtta katolska radiostationer i Matagalpa regionen stängdes ner. Biskopen med flera anklagas för uppvigling. Mer än 60 organisationer med exilnicaraguaner har skrivit brev till påven Franciscus om förtrycket mot katolska kyrkan i Nicaragua. 

Näringslivet och de privata företagen var under de första åren ganska tysta, för de kunde fortsätta sin verksamhet utan ingrepp, men de har på senaste tiden också känt av det hårdnande klimatet.

Man hade kunnat hoppas på protester från andra länder i regionen men problemen är stora på flera håll. Det mest demokratiska landet i regionen, Costa Rica, är den som tagit emot de stora flyktingströmmarna och kunnat garantera trygghet.  I övriga Latinamerika är det framför allt Chiles president Gabriel Boric som klart och tydligt tagit avstånd från diktaturen och till sin installation i mars symboliskt bjöd in Gioconda Belli och Sergio Ramirez, några av de författare som tvingats till exil.

De nämnda författarna lever i exil i Spanien och flera tunga musiker, Carlos Mejía Godoy och Luis Enrique Mejía Godoy, som en gång gav revolutionen dess musikaliska uttryck, bor i Costa Rica. Många fler delar deras öde och kan inte resa tillbaka utan risk att bli fängslade. Det är också där som en viktig röst för oppositionen Unamos finns och agerat för. Inne i landet är det svårt att ordna politiska protester och aktioner.

FN, EU, svenska regeringen, finansinstitutioner, ideella organisationer och enskilda personer måste hålla frågan om Nicaragua öppen, påminna och fortsätta ställa krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Nyligen har ett nordiskt nätverk för demokrati och mänskliga rättigheter i Nicaragua bildats och däri ingår också en svensk förening för att bland annat samla in och skicka pengar för att stödja de politiska fångarna och deras familjer.  Där kan man bli medlem och ge sitt stöd – politiskt och ekonomiskt till politiska fångar och deras familjer. I april i år ordnade nätverket tillsammans med Författarförbundet, PEN med flera, en kväll för Nicaragua där Gioconda Belli medverkade, Kontakter togs med riksdagsledamöter, Amnesty och flera ideella organisationer. 

Även om många andra katastrofer i världen kräver vårt engagemang så finns det få länder där Sverige har haft en så stark närvaro och inflytande som i Nicaragua. Det finns många nicaraguaner som har Sverige och svenskarna i gott minne och nu ber om vårt stöd. 

Eva Zetterberg, ambassadör i Nicaragua 2003-2008

Essä

Farväl till privatlivet

Från 2023 ser det ut som att svensk postsekretess avskaffas samtidigt som polisen kan få rätt att avlyssna och avläsa vem som helst, när som helst. Vi befinner oss alltså snart på samma nivå som Kina eller DDR
i fråga om rätt till skyddat privatliv.

Av Johan Berggren

Maktens insyn och intrång i individens privatliv ökar konstant.Inte bara globalt i totalitära stater som Kina, utan även i Sverige. Kanske särskilt i Sverige. Det handlar om kontroll av bankkonton, övervakning, avlyssning, avläsning och öppnad post. Ja. Postsekretessen, med anor i 1800-talet, vår kanske äldsta privatlivssäkrande lag, ser ut att avskaffas från och med nästa år.

Vi kan grovt dela in de auktoriteter som spanar på vad du gör, säger, skriver, surfar på och handlar i fyra kategorier: ordningsmakten, bankerna och företag där du är kund och företag där du är anställd. Dessa fyra glider förstås in i varandra. Som om detta inte räckte, blandar sig även ibland direkt kriminella intressen in i avläsningen av ditt privatliv.

Kanske är det delvis ökade tekniska möjligheter som står för den ökade kringskärning av det som kallas privatliv – individens rätt att om den inte är direkt misstänkt för ett brott agera ostört och anonymt i kommunikation, förhållanden, fritid och kommers. Men vi kan också konstatera en trend som kan beskrivas som en mångårig kamp mot detta privatliv. För ordningsmakten döljer den brott. För kommersiella intressen innehåller den profitabla uppgifter. För anställande företag förhindrar den vinstmaximering. Alltså är den under konstant angrepp.

För knappt 20 år sedan, innan införandet av de så kallade FRA-lagen 2008, som utvidgade ordningsmaktens rätt att »signalspana«, ett fint ord för avlyssna, på medborgares kommunikation brett och utan tidigare brottsmisstankar, gick debatten hög. Vi ska då förstå att FRA-lagen inte gav rätt att avlyssna enstaka privatpersoner, utan att scanna elektronisk kommunikation med algoritmer som kunde indikera misstänkt aktivitet – som nämnandet av vissa nyckelord. Avläsande som lett till en del avslöjande av kriminalitet, en del pajasartade ingripanden mot oskyldiga (2011 stormar Säpo in hos en fyrabarnsfamilj i Göteborg – deras brott består i att pappan sagt att han haft»sprängande huvudvärk« på arabiska i telefon.)

Ett helt parti, Piratpartiet, uppstod i kampen mot myndigheters klåfingrighet på vår rätt till frihet, framför allt på nätet. Ett och ett halvt decennium av »kamp mot terrorism« och diverse annan brottslighet, gängkriminalitet och pedofili brukar anges som de viktigaste som ska kommas åt, hörs bara sprida pip av protest när privatpersoners bankkonton fryses utan vidare spisning av banker, och polisen får alt mer långtgående tillstånd att infiltrera och avlyssna samtal och meddelandetjänster för nästan varje år som går.

Låt oss lämna polisen därhän en stund och titta på bankerna. Våra mäktiga finansinstitut, som redan sedan länge blivit huvudmän i att utfärda id-handlingar både analogt och digitalt åt svenskarna, fick av EU redan 2008 en förordning om att ha reda på sina kunders identitet och att deras affärer inte var skumma. 2017 skärptes denna lag ordentligt med den så kallade Penningtvättlagen.

Du har säkert fått uppmaningen av din bank att fylla i vem du är, bor, var du får dina inkomster ifrån, hur mycket du tänker sätta in och ta ut per månad, ifall du ska göra transaktioner till utlandet och så vidare. Dessa frågor ställs på grund av Penningtvättlagen. Banken måste säkerställa att den inte används för illegala transaktioner. Den ger också banken både skyldighet och rätt att screena dina förehavanden fortlöpande. Och frysa dina konton om den uppfattar något du gör som »misstänkt«. Detta sätter förstås banken i ett polisiärt maktförhållande till privatpersoner, och kontofrysning har drabbat många som inte trott att de haft annat än »rent mjöl i påsen« tills de fått veta att de inte kan komma åt sina pengar på banken längre.

Flertalet exempel för detta gäller insamlingar av olika slag – inte minst kollekt från kristna och muslimska församlingar. Men också insättningar från loppmarknadsförsäljningar och dylikt. Ett uppmärksammat exempel är från 2017, då Lovette Jallow, mottagare av 2017 års rättvisepris, fick alla sina konton på Nordea frysta efter att hon samlat in pengar på ett konto till förmån för flyktingar i Libyen. När man fått sitt konto fryst, måste man bevisa för banken varifrån misstänkliggjorda inbetalningar eller dylikt kommer ifrån. Jallow vittnar för Svt om att banken inte reagerat på insända kvitton och liknande. 

Eftersom banken inte är en myndighet, har den inte en myndighets skyldigheter, utan kan välja vem den vill göra affärer med. Frysta konton kan ta lång tid att tina upp. Trots att ingen polis eller domstol varit inblandad. Omvänd bevisbörda torde också vara något som normalt går emot svenskt rättspraxis: och att inte få tillgång till sina egna pengar som man vill måste nog sägas vara en stor inskränkning i den privata friheten, om inte ett rejält straff. Ändå verkar inte dagens lagar och regler räcka för vissa: 

Terrorexperten Magnus Ranstorp med flera anser i rapporten »Gränslös extremism. En studie om transnationella kopplingar till svenska radikala miljöer« (Försvarshögskolan) att svenska myndigheters insyn i finansiella flöden behöver förstärkas. Kanske har de på ett plan rätt. För hur bra fungerar egentligen Penningtvättlagen?

I polisens rapport »Lärdomar av Encrochat« står att läsa att kriminella aktörer har kontakter i banksfären. Mönstret vid penningtvätt och utförsel av vinster från grossisthandel med narkotika är att den organiserade brottsligheten mutar banktjänstemän att göra sådant som att tillåta stora lån, bortse från märkliga transaktioner, och på andra sätt bistå de kriminella och göra deras penningtransaktioner osynliga. Transaktioner som bara rörande narkotikahandel, enligt polisen, uppgår till uppåt 15 miljarder kronor per år.  Privatpersonen som köper något knäppt från en malaysisk näthandlare har inte mutat någon tjänsteman, så derss konton fryses. Samma problem har inte narkotikahandlarnätverken, som för ut miljarder kronor i vinster varje år ur landet.

Var har man liberaler när de behövs? Protesterna är få och svaga. I en samhällsanda av skräck för antingen terrorism eller gängkriminalitet blir invändningar mot inkräktmingar i privatsfären ett misstänkt skyddande av samhällsfientliga element. Därför kan alltså Sverige sommaren 2022 efter en pliktskyldig utredning föreslå avskaffa Postsekretessen, en privatlivshelgande lag med anor från 1800-talet, som sagt att posthanterande tjänstemän inte får lägga sig i vad som sänds i förslutna kuvert eller emballage via posten. Lagen har förutom att försäkra medborgarna om privat förmedling av kommunikation och varor, skyddat posttjänstemän, postiljoner och övriga från ansvar för vad som försänds.

Posthemligheten är en del av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I svensk lag fastställs posthemligheten i både Regeringsformen och Brottsbalken. Fram tills nu alltså.

Den 22 juni rekommenderar regeringsutredningen en lag mer lik den i det gamla DDR. I Östtyskland var postanställda skyldiga att anmäla misstänkta försändelser, och säkerhetspolisen Stasi öppnade och granskade regelbundet medborgarnas post. Reformen ska införas för att förhindra skickande av narkotika per post i Sverige, sägs det. Det stoppar även en hundraårig medborgerlig frihet, från och med 2 januari 2023. 

Men privatlivets helgd kanske inte är så mycket värd längre? Polisens så kallade tvångsmedel rusar de senaste åren, kanske i förtvivlan över att inte hänga med i den grövsta brottslighetens svängar? Eller på grund av politikens rusande efter att vara populistiskt »tuffast mot gängen«?

Att avlyssna och avläsa mobiler och meddelandetjänster har blivit polisens kanske vassaste vapen mot den organiserade brottsligheten. Under 2020 knäckte fransk polis den så kallade Encrochat-tjänsten: en av en skum firma specialdesignad krypterad meddelandetjänst till och med saluförd på särskilda telefoner. Tusentals yrkeskriminella över hela EU röjdes och kunde lagföras, även dussintals i Sverige. Framgången lär ha tystat eventuella proteströster. Sverige införde samma år en ny lag som ger polisen rätt att installera spionprogram i misstänktas telefoner för att övervaka all deras kommunikation.

Men om det stoppar de kriminella, då är det väl bra? Är en rimlig invändning mot mitt  antikverade gnöl om privatlivets helgd. Frågan är om vi ska sträva efter att stoppa all kriminalitet, till varje pris? Ska inte medborgaren betraktas oskyldig tills åtminstone misstanke uppstår? Den principen är nu på utredning i Sverige, faktiskt. Igen, utan att någon större debatt uppstår. Senast i februari 2023 ska en offentlig utredning säga sitt om huruvida svensk polis ska få använda en rad tvångsmedel såsom hemlig avläsning, rumsavlyssning, telefonavlyssning och husrannsakan i preventivt syfte. Det vill säga helt utan föregående misstanke om brott (tidigare krävs misstanke om grova brott för denna sorts åtgärder). Det vill säga vem som helst kan utsättas för en totalt privatlivsupphävande genomlysning av ordningsmakten utan anledning.

Detta är alltså samma förhållande som rådde i nämnda DDR, eller i dagens Kina. Rätten till privatliv upphävs i Sverige, och detta med en axelryckning. Men, säger någon, detta gäller väl bara kriminella? Om det vore så enkelt. Med Penningtvättlagen ser vi hur brett och snett en lag  kan slå, och tyvärr är det inte alltid så rent och prydligt med avlyssning och avläsning som man skulle kunna hoppas.

Ett problem är ju att all teknik som polisen kan använda, kan snart brottsligheten också använda. Och tyvärr de brottsliga poliserna. Ja, nu blir det riktigt rörigt. Dagens Nyheter b erättar i ett grävande reportage i april i år om sajten Genesis med servrarna i Spanien som säljer hackade svenska privatpersoners datorer, det vill säga allt innehåll, inklusive inloggningar och lösenord till bankkonton, mail. Kapningsviruset tros komma in i datorerna via nedladdningar. Du blir avläst av både tjuv och polis.

Också i Spanien har en annan skandal med kapningsvirus av enorm magnitud rullats upp sedan i maj 2022. Med spionprogrammet Pegasus har spanska säkerhetspolisen infiltrerat och avlyssnat en rad spanska politikers mobiltelefoner. Först avslöjades att en rad katalanska politiker och separatistiska aktivister fått sina mobiler avlyssnade med Pegasus av CNI, det spanska Säpo. Senare framkom att även såväl försvarsministern och inrikesministern i Spaniens regering fått sina mobiler infekterade, och att det fanns risk att främmande makt haft tillgång till deras uppgifter. Chefen för underrättelsetjänsten, Paz Esteban, har fått sparken, och lagarna som överser CNI:s verksamhet ska ses över.

Pegasus är som Encrochat fast tvärtom, kan man säga. Framtaget av ett Israeliskt cybervapenföretag, ett spionprogram som efter det spårlöst infekterat en mobil ger en fjärravläsare full tillgång till allt som händer på den. (Frågan är om svenska polisen använder Pegasus när de utför sina hemliga avläsningar, eller om de bara har något liknande.) Vi ska vara på det klara med att snart kan lagsituationen i Sverige vara sådan att svensk polis har full laglig rätt att göra det spansk säkerhetspolis just gjorde. Avläsa vems mobil som helst, när som helst, i preventivt syfte – det vill säga utan föregående misstanke.

Låt oss lämna ordningsmakten en liten stund, för inkräktandet på privatlivet är större än så. Särskilt det digitala. Kontofrysningar och avläsningar till trots, den största risken för kränkning av din privatsfär du löper kommer troligen från din arbetsgivare. Lagen ger företag relativt långtgående rättigheter att hålla koll på sina anställda, både analogt och digitalt, särskilt under arbetstid.

Under pandemin suddades gränserna ut mellan privatliv och arbetsliv, då många i så kallade tjänstemannajobb kom att arbeta hemifrån. Dilemma för arbetsgivaren: hur hålla koll på när och hur folk arbetar? Lösning: en rad övervaknings- och kontrollprogram som tagits fram för att hålla koll på företagets hemsidor, arbetsdokument – och anställda. 

»Ofta sker denna övervakning i hemlighet. Enligt rådande regelverk behöver arbetsgivaren inte i detalj specificera för sina medarbetare hur deras nätverksanvändande övervakas«, skriver IT-experten Mattias Beijmo i en artikel från 2020, och ger exempel på en rad program som kan övervaka den anställdes förhavande på sin dator och mobil i minsta detalj, som Deep Packet Inspection.

Detaljerad digitaliserad övervakning av anställda är inte nytt, men tidigare något som främst gällt/drabbat arbetarklassen. Ökända är stora arbetsgivare som Amazon men även Zalando för sin detaljbevakning av de anställdas minsta rörelse och förehavande, inklusive toalettbesök, för att öka effektivitet och vinst.

Vad säger lagen om denna typ av övervakning? Den är fullt tillåten, även av en anställd i sitt hem, om den befinner sig på datorer, nätverk eller annan infrastruktur som företaget äger/ har ställt till förfogande. »Varken kollektivavtal eller lagstiftning har hunnit med den tekniska utvecklingen«, konstaterar Beijmo, och faktum är att din arbetsgivare får kika på precis allt du gör om du gör det på arbetsdatorn. Kan vara bra att veta.

Detta med att befinna sig på annans egendom, och därmed inte ha så mycket rättigheter till privat kommunikation, borde vi kanske börjat vänja oss vid. På ställen som Facebook eller Instagram eller på hemsidor där vi köper saker – eller för all del sökmotorer som Google eller mail-tjänster, alla nätställen där vi lämnar ifrån oss uppgifter, viktiga som triviala, är de inte längre privata. Shoshana Zubhoff beskriver i detalj i Övervakningskapitalismen (Ordfront 2019) hur dina uppgifter samlas, paketeras och säljs vidare – din framtida konsumtion är värdefull – och kommer tillbaka till dig i form av annonser, styrda sökresultat, spam-mail, »erbjudanden« och liknande. En kartläggning av oss själva vi verkar mer eller mindre ha accepterat vid det här laget.

Frågan är om vi kommer att svälja den kommande polisiära nagelfarningen av varje vrå i varje vårt privata skrymsle lika obekymrade. Vi borde kanske dra oss till minnes att även i DDR syftade postöppning och avlyssning till att bekämpa terrorism och samhällsfarliga element.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller angrepp på heder och anseende. Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Ur FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna

Your laws do not compel me

To kneel grotesque and bare

/Leonard Cohen, Avalanche

Fakta

INSKRÄNKNINGAR I RÄTTEN TILL PRIVATLIV I SVERIGE 2000-talet

2006 Datalagringsdirektivet – efter terrorattentat 2005 i London kom krav på att internetleverantörer ska samla in och lagra användares uppgifter. Efter flera turer i EU-domstolen har lagen bedömts oförenlig med EU-rätten. I Sverige kvarstår den dock i något förändrad form än idag.

2008 FRA-lagen

2008 EU-förordning om betalarinformation

2017 Penningtvättlagen. Innebär skärpta direktiv för bankerna att övervaka kunder. Införs för att motverkar finansiering av terrorism.

Lagen påverkar inte bara finansinstitut, utan alla företag och stiftelser – de måste kunna visa och bevisa att de inte gör affärer som innebär penningtvätt, samt vilka personer som har inflytande över företaget/stiftelsen.

2020 Polis och säkerhetspolis får lägga in spionprogram på misstänktas telefoner/datorer, så kallad hemlig dataavläsning. Lagen utvärderas från juli 2022 och är tidsbegränsad till 2025. 500 tillstånd för avläsning har hittills givits per år.

2022 Postsekretessen avskaffas

2023 i februari ska en utredning vara klar om huruvida polisen ska få använda tvångsmedel i preventivt syfte, det vill säga utan direkt brottsmisstanke. Här ingår hemlig avläsning, rumsavlyssning, telefonavlyssning och husrannsakan. Riksdagens högerpartier är uttalat för en sådan reform. S avvaktar utredningen.

Avlyssningsteknik

Encrochat 

Under åratal marknadsfördes Encrochat som mobilmeddelandetjänst omöjlig att spåra. Företaget sålde sina tjänster och specialfixade lurar till tiotusentals kriminella över hela Europa. Franska polisen knäckte tjänsten 2021 vilket ledde till hundratals gripna och dömda över hela EU. Liknande tjänster som Omerta tog strax över marknaden.

Pegasus

Trojansk spionprogram från israelisja cybervapenföretaget NSO Group. Pegasus kan spårlöst infektera mobiltelefoner och fjärravläsa allt som görs på dem oavsett applikation, och även få luren att fungera som en avlyssningsenhet. Människorättsorganisationer har avslöjat att programmet använts av auktoritära stater som Ryssland och Turkiet men även SaudiArabien och en rad länders säkerhetstjänster. Måltavlor är ofta journalister, MR-förkämpar och politiker.

Den privatiserade säkerheten

När politikerna både ska spara pengar och uppfylla löften om ökad säkerhet och tuffare tag, då är det de privata bolagen de vänder sig till. Polis, rättssystem och offentliga torg är på väg att bli privat egendom.

Av Janne Flyghed

Under drygt 30 år har stora delar av offentlig verksamhet överförts till den privata sektorn. Det handlar om såväl rena utförsäljningar som olika grader av outsourcing. Främst har det skett inom vård och omsorg, samt skolsektorn. Stora koncerner och riskkapitalister har tagit över och driver verksamheten enligt marknadens grund-läggande målsättning att skapa vinst och ge avkastning till ledning och aktieägare. Detta till skillnad mot tidigare existerande skolor och vårdinrättningar med mer filantropisk inriktning. 

Men det är inte enbart inom dessa områden som privata aktörer etablerat sig. Även det som brukar betraktas som en del av statens kärnverksamhet, rättsväsendet, har i olika delar blivit föremål för privatiseringar. Ett välkänt exempel är att den privata säkerhetsbranschen tagit över stora delar av polisens uppgifter. Idag har den fler anställda än det finns poliser och efterfrågan bara ökar. Politikerna är positiva då det är en möjlighet att kompensera för problemen med att uppfylla löftena om fler poliser. För att motsvara marknadens behov behöver de enligt branschens egna beräkningar under de närmaste tre åren anställa åtminstone 5 000 personer. Den omfattande nyrekryteringen ska ses i samband med att ordningsvakter också kommer att få utökade befogenheter. Det är oroväckande då deras tvåveckorsutbildning i förhållande till polisutbildningens 2,5 år i det närmaste är att karaktärisera som en enstaka kvällsföreläsning.

Den föreslagna förlängningen med ytterligare två veckor är givetvis bra, men i sammanhanget marginell. Hur ska företagen lyckas upprätthålla antagningskraven när efterfrågan blir så stor? Risken är att kraven i lönsamhetens namn sänks och mindre lämpliga personer slinker igenom. Att det händer redan nu beläggs av de fall av övervåld som förekommit under åren. SvT rapporterade också helt nyligen om en utbredd våldskultur bland ordningsvakter hos företaget CSG, problem som liknar de som tidigare förekom inom vissa av polisens piketer.  

Det handlar också om något större än ordningsvakter och väktare, en internationell trend mot en betydligt mer genomgripande privatisering av rättskedjan. Ett mindre uppmärksammat exempel på en sådan verksamhet är revisorsbranschen. Numera sysslar svenska revisorer inte enbart med det klassiska kontrollerandet av räkenskapernas debet och kredit. Inom sina forensic-avdelningar kan de även erbjuda regelrätta brottsutredningar. Om ett företag misstänker att en anställd läcker information, förskingrar eller gör något annat som riskerar skada företaget, kan de vända sig till någon av de större revisors-
firmorna som startar en ingående utredning av den misstänkte.

De gör nätverksanalyser för att hitta eventuella kopplingar till personer i andra företag, inkomst jämförs med livsstil och stora utgifter, även den misstänktes jobbdator och mobil gås igenom. Efter denna dammsugning sammanställs en rapport som överlämnas till uppdragsgivaren. Det finns dock en betydelsefull skillnad mellan polisen och revisionsbyråernas brottsutredande. För de förstnämnda handlar det om lagbrott som ska överlämnas till åklagare för vidare hantering inom rättsväsendet; de sistnämnda betraktar det främst som ett affärsproblem där fokus ligger på att stoppa läckan, få tillbaka förlorade tillgångar och förhindra att det sker igen. Så länge det inte handlar om penningtvätt är lagföring sekundärt.

Varför vänder sig företag till revisionsbyråer och säkerhetsföretag och inte till polisen när de misstänker att en anställd begår brott? Skälen är huvudsakligen två. Säkerhetsfirmor anses ha högre kompetens och arbetar snabbare; polis- och åklagarvägen beskrivs som trög. Men det viktigaste skälet är möjligheten till diskretion. Företaget som betalar för den produkt som säkerhetskonsulterna levererar behåller kontrollen över hur den sammanställda informationen skall användas, de äger frågan. Blir ärendet en fråga för polis och åklagare tappar de kontrollen över hur mycket som blir offentligt. Riskerar ett offentliggörande negativ publicitet är det sannolikt att all information, även om uppenbara lagbrott, stannar inom företaget.

Men vad händer om marknadens privatiseringssträvanden tar ytterligare några steg in på rättsväsendets domäner? Vad får det för konsekvenser om till exempel fängelser och även domstolar sköts av privata aktörer? Och vad händer när privata intressen tar över offentliga platser? 

I Privatising Justice. The Security Industry, War and Crime Control studerar de brittiska kriminologerna Wendy Fitzgibbon och John Lea (F&L) konsekvenserna av det framväxande privata säkerhetslandskapet. Med start i det tidiga 1700-talet gör de en bred historisk genomgång av hur delar av polis, militär, fängelseväsende och även socialtjänst privatiserats. De beskriver hur statens roll förändras när offentlig verksamhet hamnar hos privata aktörer och vilka konsekvenser det i förlängningen får för medborgarna. Flertalet exempel är från Storbritannien och USA, men erfarenheten har visat att nya idéer inom kontroll- och övervakningsbranschen har en tendens att sprida sig och efter hand hamnar de även på den politiska dagordningen här i Sverige. Det som betraktades som exceptionellt igår, är normalt idag.

Exemplen från det ständigt expanderande tvångsmedelsfältet är omfattande och den snabba tillvänjningen till alltmer kontroll och övervakning är häpnadsväckande. De exempel som Fitzgibbon och Lea tar upp, kan för svenskt vidkommande idag förefalla långsökta. Men om någon för ett kvartssekel sedan hade hävdat att det skulle hända som sedan dess faktiskt har hänt, så skulle vederbörande ha beskyllts för att komma med långsökta fantasiscenarier. Den som exempelvis skulle ha sagt att 2022 kommer det bli möjligt att såväl avlyssna som göra hemlig husrannsakan hos icke misstänkta hade avfärdats som oseriös.

Privatiserade fängelser drivs som all affärsverksamhet med syfte att maximera intäkterna samtidigt som utgifterna minimeras. Intäkterna utgörs av ersättning för varje intagen som sitter på anstalten; ett givet incitament för att ha kvar så många intagna som möjligt så länge som möjligt. Sedan 2015 har tre stora internationella säkerhetsfirmor – G4S, Serco och Sodexo – tagit över totalt 14 fängelser i England och Wales. Där sitter 20 procent av Storbritanniens fångpopulation. Delvis var det ett sätt att rädda situationen med överfulla fängelser, det vill säga samma situation som idag råder inom svensk kriminalvård, men
också en chans att desarmera de fängelseanställdas fackliga organisation. I de privata fängelserna är de anställda sämre utbildade och har därmed lägre lön än anställda inom de statliga fängelserna. 

Bristen på erfarenhet och kunskap hos de privatanställda har föga förvånande lett till problem och konflikter på anstalterna. Att bli en lämplig kriminalvårdare är inget en lär sig på en fikarast. Det explicita skälet till dessa privatiseringar var det sedvanliga nyliberala mantrat: marknaden sköter detta såväl mer effektivt som till lägre kostnad. Hittills har de enbart varit framgångsrika beträffande det sistnämnda vilket snabbt lett till försämrade materiella förhållanden och ett påtagligt minskat intresse för rehabilitering av de intagna; vilket på sikt får konsekvenser för återfallsrisken. Enligt F&L har de privata fängelserna, såväl de brittiska som amerikanska, gått tillbaka till att huvudsakligen bli en förvaringsplats där de intagna blivit »personligt ansvariga för sin egen rehabilitering«, vilket ligger i linje med det nyliberala argumentet att individen själv är ansvarig för fattigdom och social ojämlikhet. Det får en att tänka på Jimmie Åkessons förslag om att döpa om Kriminalvården till Straffverket.

Ytterligare ett steg i affärsverksamheten är att använda de intagna som arbetskraft. Enligt F&L har det till och med fått fungera som substitut för utbildning. I G2s fängelser jobbar 400 fångar 40 timmar per vecka och det i princip gratis. Som företag måste det var idealiskt att ha sina »anställda« på plats och under total kontroll dygnet runt. De inlåstas arbetskraft är så extremt billig att flera brittiska företag har flyttat sin verksamhet från Indien till Storbritanniens fängelser.   

Den brittiska regeringen beslöt 2013 att även privatisera 70 procent av frivårdsverksamheten i England och Wales. Tidigare sköttes villkorlig frigivning av olika frivårdsorganisationer med lång erfarenhet av rehabiliterande insatser och med ett etablerat nätverk för att skaffa fram bostad och arbete åt de dömda, vilket är helt centralt för återanpassning och minimera risken för återfall. Att överlämna frivården till det privata visade sig snart vara ett gigantiskt misstag såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Intresset för rehabiliterande insatser blev i princip noll. Istället lades resurser på kontroll av att de villkorligt frigivna inte »utgjorde någon risk för den allmänna säkerheten«.

För att spara pengar sköttes kontrollen i liten utsträckning av människor. Istället introducerades en teknologisk lösning där företagen använde sig av elektroniska så kallade tick-boxes. På olika ställen i London inrättades »små bås där personen som hade frigång kunde logga in på en terminal och där svara på en rad frågor för att avgöra om deras risknivå hade förändrats och om de därför tyckte de var i behov av ett möte ansikte-mot-ansikte med en människa«. Sådan »negativ tillsyn« innebär att individen lämnas ifred så länge den inte återfaller i brott, i övrigt finns inget intresse av varken om eller hur den villkorligt frigivne försöker få ordning på sitt liv. 

Från USA hämtar författarna ett drastiskt exempel av vad konsekvenserna kan bli av »punishing for profit«. Två anstalter för ungdomar i Pennsylvania som drevs i offentlig regi lades ned och övertogs av två vinst-drivande fängelseföretag. Förutom de ovan nämnda problemen med privata fängelser – utebliven rehabilitering, billig arbetskraft och överbeläggning – fanns här ytterligare en dimension. Företagen hade nämligen mutat två domare att utdöma höga straff även för mycket lindriga brott samt hänvisa de dömda till företagens egna anstalter. Flera av de som hamnade i dessa fängelser var dessutom minderåriga, några till och med under 13 år, fällda för snatteri. Skandalen gick under namnet »kids for cash« och resulterade i att flera tusen domar sedermera upphävdes. Totalt hade de båda domarna tagit emot närmare 3 miljoner dollar innan de avslöjades. De dömdes till långa fängelsestraff och nyligen fastslogs att de ska betala drygt 200 miljoner till offren. Privata marknadslösningar skapar uppenbarligen brottsgenerande förutsättningar för giriga entreprenörer.

Även offentliga platser övertas av privata intressen och ägare, och även detta förändrar vilka lagar och förordningar för säkerhet och övervakning som gäller där. Den engelska termen är POPS (Privately Owned Public Spaces): politiker säljer ut centrala offentliga platser till fastighetsbolag och investeringsföretag. Området South Bank längs Themsen har till exempel köpts av ett fastighetsbolag från Kuwait. Detta har lett till att det skapats »företagszoner« och det som benämns som »business improvements districts« (BIDs), områden som allmänheten har begränsad tillgång till. Det kan ses som en ny form av gated communities där de privata ägarna bestämmer vilka som får göra vad på dessa platser. Privata ordningsvakter, och i vissa fall även den lokala polisen, ser till att avlägsna vad som uppfattas som störande inslag i gatubilden.

Och det handlar inte enbart om hemlösa och tiggare som ska motas bort från dessa platser utan även gatumusiker, offentliga möten ska upplösas, utdelande av flygblad stoppas, ätande och till och med fotograferande förhindras. Allt med motivationen att dessa »anti-sociala« beteende kan »ha en negativ inverkan på livskvaliteten för de boende i området«. I London har 435 sådana special-zoner identifierats. Detta har givetvis lett till komplikationer och konflikter. Ett uppmärksammat fall gäller representanter för det Gröna partiet i London som har sina lokaler just i South Banks-området. Det tog dem åtta år av förhandlingar för att få tillstånd att göra en TV-intervju utanför sin egen lokal. Expansionen av det privata på det offentligas bekostnad skapar här en annan typ av utanförskapsområden än de vi vanligen hör talas om, ett välbevakat privat område för de som kan betala. Övervakningskamerorna riktas här inte som i andra utanförskapsområden inåt mot de boende, utan utåt för att hålla de icke önskvärda borta.

När väl privata aktörer bjudits in, oavsett inom vilket verksamhetsområde, riskerar det offentliga efter hand att tappa kontrollen. I takt med att företagen växer och blir stora är det marknadens aktörer som sätter agendan. Om välfärdsstaten och rättssystemet bantas och gör sig så beroende av den privata sektorn att den inte utan stora problem kan avvecklas, uppfattas den privata lösningen som oumbärlig. Det blir då svårt för det offentliga att återta kontrollen. Ett spektakulärt exempel på det som i litteraturen benämns som beroende-syndromet, är det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon. Enligt F&L är där säkerhetsfirmor involverade i rekryteringsprocesser, delar av analysverksamheten samt direkta militära insatser. Det har gått så långt att Pentagon numera inte kan undvara de privata säkerhetsfirmorna.

Ett annat problem när verksamheter överförs till privata firmor är bristen på transparens. Även om vi inte har full insyn i statens förehavande inom säkerhetsparadigmet, så vet vi åtminstone mer om den än vad som sker inom företagen. Oviljan att öppna upp sina slutna rum motiveras återkommande med att det handlar om företagshemligheter som inte får röjas. Bristen på transparens förhindrar den som vill ha insyn i privata vårdgivares, friskolors eller säkerhetsföretags ekonomi och övriga verksamhet. De går därmed inte att utvärdera på samma sätt som sina offentliga motsvarigheter där verksamheten ska stå under politisk kontroll.

Planerna på en centraliserad modern polismakt startade i den västerländska delen av världen under andra halvan av 1800-talet. Dessförinnan sköttes mycket av privata aktörer. Polisen i vår nuvarande statsstyrda form är således en relativt ny företeelse. En viktig anledning var makthavarnas oro för en i industrialiseringens kölvatten växande revolutionär arbetsklass. Till stor del handlade det då inte primärt om att bekämpa brott utan om att upprätthålla ordning och rådande maktförhållanden. Idag är de privata säkerhetsaktörerna tillbaka på banan starkare än någonsin och den här gången i samverkan med de offentliga väktarna, polisen. Efter att ha läst boken Privatising Justice är frågan om vi inte börjar närma oss en punkt där brottsbekämpningen, oavsett om den sker i privat eller i det allmännas regi, handlar om något mer än enbart brottsligheten.  

Janne Flyghed är professor emeritus i kriminologi på Stockholms universitet.

Den digitale Daniel Berg

Vi lever alla med en digital dubbelgångare. I flera fall ses den som vårt sanna jag och vår mest tillförlitliga identifikation. När Daniel Berg förlorar sin digitala dubbelgångare inser han att han är en stympad persona i offentligheten. Den analoge Daniel Berg verkar inte vara den mest viktiga. Är den ens den riktiga?

Av Daniel Berg

– 58!

Jag sträcker fram nummerlappen tillsammans med mina sju svenska utgångna pass och mitt giltiga körkort.

– Jag behöver ett nytt pass, säger jag nervöst till kontoristen.

Identitetssökande pågår. Jag står inte på Polisens passexpedition utan på Handelsbankens kontor på Götgatan i Stockholm. Mitt hopp om att få ett svenskt pass till står nämligen och faller med min finansiella identitet. Jag behöver bevisa att jag är den som ska kopplas med den digitale »Daniel Berg«: personen med rätt till en hel massa pengar, samt svenskt medborgarskap.

Med mig har jag patetiska analoga bevis: papper på mina konton i banken. Jag inser att det är svaga indicier på sin höjd. Men jag, liksom alla i min familj, har varit kunder på det här bankkontoret sedan 1980-talet! Jag tackar min privilegierade stjärna för att bankernas lämmeltåg bort från världen av sten och kött och in på internet ännu inte packat ner just detta kontor. Det ger mig en chans att vädja om nåd bortom de digitala brandväggarna.

Den köttslige kontoristen stirrar oförstående.

– Alltså, jag måste ha ett nytt BankID, förtydligar jag.

Jag ser nog desperat ut, kontoristen ler lite oroligt. Ögnar otåligt genom passen. Han finner inget stöd i bunten med utgångna statliga identitetshandlingar där en liten pojke steg för steg antar de pojkgubbiga anletsdrag som nu vädjande stirrar mot honom på andra sidan disken.

Jag är inte bara desperat, jag är mitt i en kantiansk kris: själva grunden för vad som går att veta skakar.

Vad har då hänt? Min telefon blev stulen. Då fruktade jag identitetsstöld. Alltför drastiskt, skulle det visa sig, spärrade jag allt. Däribland, dåraktigt nog, mitt mobila BankID. Jag förstod inte att jag därmed också spärrade min nationella identitet. Men det gjorde jag. För att beställa nytt pass måste man beställa tid på passexpeditionen via internet. För att identifiera mig med mitt giltiga körkort behövs en telefon som kunde avläsa NFC, mina gamla telefoner som tidigare haft BankID dög inte längre. När jag väl köpt ny lur med NFC-läsare visade sig mitt körkort trots allt inte ha ett NFC-märke ändå. Nytt körkort kan bara beställas som nytt pass, med e-legitimation som BankID. Längst ner på hemsidan som lotsade identitetskrisande medborgare fanns dock ett telefonnummer att ringa för tidsbokning utan BankID! En halvtimme av knappval senare lotsade en automatisk röst mig tillbaka till hemsidan för tidsbokning med Bank-ID.

 

Därför står jag här på bankkontoret med en patetisk trave pass och en rättshaveristisk bunt kontoutdrag. Vädjande. Desperat. Identitetssökande.

Jag må vara patetisk, men inte ensam: Enligt Internetstiftelsens årliga undersökning för 2021 behöver 13 procent av de tillfrågade svenskarna hjälp att installera BankID, och 3 procent klarar ändå att legitimera sig utan hjälp. Många svenskar har liksom jag erfarit att bankkontoret, inte passkontoret, är den plats där hjälp att bestyrka identiteten står att finna. Utan bankens godkännande får jag inte ens komma till statens passkontor. Så snälla banktjänsteperson: hjälp?

Kontoristen pratar med en kollega. De sneglar bägge kallt på mig medan de växlar sina ord.

Identitetskrisens första led, om jag först och främst är en bankkund eller medborgare, har djupa rötter. Långt innan storbankerna lanserar BankID 2003 har svenskarnas identitet haft en unikt finansiell tyngdpunkt, beskriver ekonomhistorikern Orsi Husz.

I början av 1960- talet började bankerna utfärda ID-kort till sina kunder, genom ett samägt bolag. Snart kom bankernas identifiering att bli dominerande och få en semi-officiell status med staten i en avvaktande och rent av underordnad roll; drivande för utvecklingen var då liksom nu att bankerna ville komma undan den dyra kontanthanteringen och knyta fler medborgare till deras finansiella tjänster.

Redan på 1950-talet hade bankerna börjat erbjuda vanliga arbetare lönekonton med checkbok. Att skriva checker lanserades som mycket smidigare än att ta ut kontanter från lönekontot. Det var det ibland, men inte för detaljhandlarna. Dessa drabbades tvärtom av stort merarbete, och inte så få falska checkar. De gick ut i en landsomfattande strejk när bankerna ansåg de var ansvariga för förlusterna. Strejken och förfalskningarna tvingade bankerna att finna sätt att identifiera sina checkkontokunder på säkra sätt. Så uppstod bankernas ID- kort i plast med fotografi.

Med bankutfärdade legitimationskort sänktes riskerna med kredithandel och betalkort ersätte checker som alternativ till kontanterna. Sveriges mycket låga grad av kontanthandel i internationell jämförelse grundläggs under denna tid. 2009 när BankID är på plats och betalkort kopplats till varje bankkonto uppgår värdet på alla existerande svenska kontanter till 2,6 procent av BNP – i EU var snittet då 9,4 procent. När bankerna driver igenom lagen om betaltjänster 2010 sätter det därför inte första, utan sista spiken i kontanthandelns kista.

Kontoristen är tillbaka, domen är hård:

– Tyvärr kan du inte få ett nytt BankID med de här dokumenten.

Känslan av skam över den patetiska högen med pass blandas med lätt identitetspanik: Erkänner du inte att jag finns? Därefter, förnärmelse: Tror du jag försöker luras?

– Dataformuläret, jag är ledsen, det måste fyllas i korrekt … du måste logga in med en dosa, förstår du. Enklast är om du öppnar ett nytt konto på banken nu med ett betalkort kopplat till sig.

När bankerna börjar kräva en strikt och allmän legitimering med bankernas id-kort på 1960-talet översköljs de av upprörda känslor hos kunderna. Nekandet av mer informella identifieringssätt som brev, lönespecifikationer eller inskriptionen på en vigselring upplevs ofta som en personlig förolämpning; att behöva identifiera sig med fotografisk legitimation som skamlig och deklasserande. Det var inget som välkända (borgerliga) bankkunder skulle behöva göra. Skammen över identifikationen släpper efter några år. Husz lägger märke till att det sammanfaller med införandet av bankautomater. Att legitimera sig inför en maskin normaliserar svenskens finansiella identitet.

– Ge mig bankkontot, med ett ytterligare betalkort!

Valet är självklart. Släpp in mig i den digitala värmen igen! Länka ihop mig med den välkände, välbeställde, välrenommerade digitale »Daniel Berg« igen! Hans analoga skugga är en högst reducerad individ. Att leva utan digital axess, utan telefon, i bara en månad har varit svårt. Min identitetskris har inte bara handlat om att jag varit avskuren från passets medborgarbevisande funktion. Min digitala identitet, visar det sig, länkar mig till en hel rad små och stora sammanhang. Hela det analoga stadsrum jag vuxit upp i har omvandlats till något jag nu måste »logga in« i. Och samma har skett med arbetslivet, det sociala livet, och det privata.

Dagen jag förlorade min telefon hade jag via den bestämt möte på ett kafé, lyssnat på en ljudbok, fört anteckningar, handlett en student, åkt tunnelbana, läst min tidning. Väl på kafét där luren stals hade jag köpt fika och skrivit in planer i schemat. När jag timmen senare spärrat alla konton och bytt alla lösenord uppenbarades den ström av digital verifiering jag gjort bara den morgonen.  Apple, Google, Spotify och Microsoft hade verifierat mig när jag bestämt träffen, rest, lyssnat, samtalat, skrivit och läst. Klarna hade verifierat mitt köp.

Denna digitala verifiering är del av en bredare digital identifiering, där BankID bara är en central del. En myriad användarkonton, medlemsrabatter, PIN-koder och lösenord i en enda röra organiseras till en användarvänlig helhet av våra välkända internetjättar från USA. Detta är allom bekant. Men, bara när jag konfronterades med detta myller märkte jag hur sammansatt identifieringen genom dessa varit; bara när jag förlorade denna användarvänliga digitala identifiering insåg jag hur lite av bakelittelefoner, pappersbrev, invanda mötesplatser eller kontanta butiker och färdmedel som finns kvar. Först utan en digital identifiering genom strömmar av verifierade inloggningar djupnar min identitetskris till frågan om vem jag alls är utanför det digitala.

Den digitala verifieringen är en anomali i vår tids identitetspolitik. Just när kampen för att själv få definiera sin egen identitet och inte diskrimineras för den man är eller väljer att vara ökar på 1970-talet, så normaliseras den ständiga identifieringen med bankernas id-kort. Just när identiteten släpps fri, börjar den på ett annat plan spikas fast. Idag har frågan hur vår digitala identitet definieras åt oss och påverkar vår analoga rörelsefrihet lämnats utanför gängse förståelse »identitetspolitik«.

Frågan varför jag ständigt måste verifieras till min identitet för att använda mina digitala varianter av papper, pengar och personliga kontakter får istället sina förklaringar från andra håll idag. En sådan ges av socialpsykologen Shoshana Zuboff i boken Övervakningskapitalismen från 2019. Där sätts den ständiga identitetkontrollen på nätet i samband med en ny affärsmodell, baserad på insamlingen av uppgifter om mänskliga beteenden och preferenser.

Genom att fånga in en stor variation av beteendedata i en gigantisk mängd kan handel i mänskliga framtider göras, just som framtidskontrakt på säd började säljas på Chicagos råvarubörs under sent 1800-tal. Dessa mänskliga framtider används sedan av företagen som köper dem från de datainsamlande företagen till att sälja oss saker vi kommer vilja ha snart.

För Zuboff innebär detta en kvalitativ förändring av kapitalismen, från att konsumenter är styrande genom sina begär, till att bli styrda av förbestämda och försålda framtida begär. Profiten från denna gratis insamlade användardata är så högt värderad att den tränger ut alla alternativa affärsmodeller menar Zuboff. Effekten har blivit att datainsamlingen sprids till allt fler delar av ekonomin. När datan från vår informationssökning och användning kompletteras med data om våra röster, rörelser, puls och inköpsmönster genom att allt från bilar, högtalare, dammsugare och kylskåp kopplas upp på internet blir strömmen av digital verifiering inte bara en identifiering utan en totaliserande övervakning.

Den övervakningskapitalism Zuboff beskriver gör sina pengar genom att skapa digitala modeller av oss. Det är modellens beslut och preferenser som det krattas för i skapandet av digitala tjänster, användarvänligheten i det digitala såväl som i det analoga livet ökar därför ju närmare människor kan liknas med sina modeller. Vi har alla en digital dubbelgångare.

De användare som delar mycket data, accepterar alla cookies, klickar »spara lösenordet i nyckelringen« och knyter samman sitt liv med en ström verifieringar och inloggningar kan se allt fler fält fyllas i automatiskt, vänners högtidsdagar gratuleras automatiskt och alltfler förslag om och direkt inkluderingar i kretsar den aldrig hört talas om. Det är som om allt nästan redan gjorts färdigt innan de behöver göra något.

Frågorna om vem som styr, eller vem det ytterst är som identifieras som förlusten av min digitala identitet väckt får i dessa övervakade modeller koppling till Jean Baudrillard. Han beskriver i Konsumtionssamhället (1970) en tysk 30-talsfilm där en student i Prag säljer sin spegelbild till Djävulen. Denna antar allt mer fysisk form och blir en dubbelgångare som förföljer honom allt mer, fullfärdigar alla hans handlingar och riskerar förväxlas med honom själv i alla hans sociala kretsar. En till förstone bekväm situation utvecklar sig snart till en förlamande oförmåga att företa sig något själv. Det han får för sig att han vill har dubbelgångaren just redan velat, och förverkligat. Han beslutar sig för att han måste döda sin dubbelgångare för att återvinna sig själv.

Att döda sin dubbelgångare slår mig som en bra idé för mig där på banken. När nu ändå allt var spärrat och jag var mitt i en identitetskris om vem jag var utan min digitala identitets algoritmstyrda verifikationsflöde kunde jag ju ta tillfället i akt. Svaret på vem »jag« verkligen var kunde kanske ges om jag dödade min digitala dubbelgångare? Och själv tog makten över att forma mitt nätjag.  Sagt och gjort. Jag föresatte mig att återskapa en närvaro på internet utan kopplingar till min gamla digitala identitet. Jag tänkte helt enkelt vara snabbare än min egen skugga. Vilken hybris!

Resultatet var likt det studenten i Prag fick. När han skjuter spegeln som hans dubbelgångare står framför känner han i samma stund blod strömma fram över sitt vänstra bröst. De dör i samklang. Med VPN-tunnel på datorn, ny krypterad mail, och en nätvaro utan automatiska lösenord sparade i en aggregerande tjänst bröt jag kvickt och lätt många av min gamla digitala dubbelgångares modellerade samband.

Men utan cookies och godkännande av upp-poppande GDPR-avtal vägrar de flesta sidor visa sig. Youtube visar tydligen reklam för KD varje minut utan verifiering av dubbelgångarens identitet. Ingen telefon fungerar utan att logga in på app-affärerna med den digitala dubbelgångarens Apple- eller Google-konto. Och utan lur, inget mobilt BankID, och därmed ingen kontakt med mina digitala krediter – som är mina pengar idag, 2022. Fullskalig identitetskris, igen. Nu hade jag kanske bestämt själv vem jag skulle vara. Men den Daniel Berg fungerade inte på nätet, och därmed inte i samhället.

Jag gjorde dygd av nödvändigheten och omvärderade idén att döda min digitala dubbelgångare. Var trots allt inte drömmen om att finna mig själv bland resterna av ännu icke modellerat beteende och förutsägbara preferenser en daterad dröm om ett modernt, autentiskt subjekt? Är inte den digitala dubbelgångaren bara modelleringen av en i raden av samtidigt och motstridigt existerande subjektspositioner som det postmoderna jaget på rimliga grunder numera antas bestå av? Så jag började bjuda in min digitala dubbelgångare i mitt liv igen.

Det var inte svårt att fortsätta. Bankkundernas känsla av deklassering vid kraven på fotolegitimering under 1960-talet och min för 2022 så tidstypiska aversion mot en kvantifiering av mitt subjekt i händerna på anonyma gigantorganisationer följer samma mönster: kvantifiering passar inte mig, men kanske vanligt folk. En sorts analog snobbism, en känsla av att vara förmer. Men nej, det är ju ingen (som inte är superrik).

Samma tänkande beskriver Theodore Porter i socialstatistikens framväxt under 1800-talet i sin magistrala bok Trust in Numbers från 1995. Det var för de lägre klasserna, de utan individuella kvaliteter, personligheter och genealogier som socialstatistikens »studiemetod som ignorerade individualiteten, på något sätt tycktes rätt«.

Att Zuboff och andra liberala, tidigare internetkommershyllande, författare under 2010-talet svängt och allt mer ser ett hot om övervakning i nätkapitalismen måste delvis hänga samman med att den digitala ekonomins kvantitativa modellering nu riktas mot människor som de hitills behandlat som unika personligheter.

Den digitala dubbelgångaren hotar idag deklassera rika konsumentgrupper. Och först nu tycks kapitalismen vila på övervakning och hård kontroll av människors rörelser i rummet. Man behöver inte höja blicken långt förbi denna konsument för att inse att kapitalistisk produktion sedan länge sysslat med en allt striktare kontroll av arbetskraften, flödet av naturresurser och den politiska makten över människors rörelser i tid och rum.

Den värsta övervakningen och styrningen med digitala dubbelgångare är heller inte svår att identifiera på andra ställen än i mitt vardagsrum: den sker i produktionens sfär. Redan i böcker som Peter Benigers The Control Revolution från 1986 och den vid millennieskiftet så omtalade trilogin om den digitala ekonomin av sociologen Manuel Castells beskrivs utvecklingen av nya styrtekniker för arbetsprocesserna som digitaliseringens viktigaste drivkraft.

Företagsledningar köper in IT-system på 1980-talet, inte för att effektivisera produktionen utan för att genomlysa produktionens mörker med en övervakande blick i realtid. Här ges de långa historiska trådarna till sådana samtidsfenomen som Amazons brutala styrning av arbetarna medelst minutiös digital övervakning, modellering av beteenden och minutiösa styrning av kroppsrörelser.

Så varken digitalisering eller övervakning är nya, och behöver inte ses som en kvalitativ förändring av kapitalismen. Det som sker idag kan nästan ses som en demokratisering av djupt problematiska aspekter av vårt ekonomiska system. Äntligen blir även de ekonomiskt obekymrade klasserna indragna i det övervakande, kontrollerande och identitetsdubblerande systemet.

Med sådana optimistiska plattityder har jag sedan i somras kommit att förlika mig med att till syvende och sist definieras av en digital, kommersiell och finansiellt verifierad identitet. Jag kanske inte lärt mig älska min digitala dubbelgångare, men jag är i alla fall inte längre ensam hemma och letar efter mitt autentiska, analoga jag.

Istället har jag nu ännu en digital identitet att sköta om. Förutom den frifräsande kommersiella, även den jag skapade för att bli »fri«. Det blev jag inte. Istället har jag nu också en krypterad, enstörig, lågfungerande VPN- dubbelgångare. Denna liknar mitt analoga jag så mycket mer än min smidiga, smått omnipotenta Google-dubbel. Jag vågar inte döda någon av dem. Minns studentens öde. Vi är jag nu.

Daniel Berg är doktor i ekonomisk historia och regelbunden medarbetare i Ordfront magasin.

Reportage

Flykt som permanent tillstånd

Flykt ska ju vara tillfällig. Men mitt i Sahara bor 200 000 västsaharier i fem läger sedan 1976. Här har flykten permanentats, tälten ersatts av hus. Men ingen har gett upp planen att återvända. Här råder en humanitär kris som förvärrats med covid-pandemin och kriget i Ukraina. Västsaharafrågan blir allt mer bortglömd. Clara Wanders har besökt västra Algeriet för att påminna oss.

Av Clara Wanders

Det har börjat skymma. Förutom hur tacksamt kroppen tar emot den svala vinden vittnar inget längre om dagens hetta. En beige horisont av låga, kvadratiska lerhus förtärs av ett dovt, lila sken. Att planeten är klotformad har sällan synts så tydligt. Snart ska himlavalvet fyllas av en oändlighet med klara stjärnor och landskapet lysas upp av månens starkaste sken. Just nu är det helt tyst. Inte en människa syns till. Lukten av brända sopor och matos är de starkaste livstecknen. Tusentals hushåll i tystnad. Plötsligt, en sång i fjärran. En röst så stark att den nog hörs över hela staden. Det är böneutropet som förklarar den dagliga fastan avslutad. Och sakta fylls scenen med liv.

Det är mitt i Saharas öken, under Ramadan. Det tålamod som krävs för att avstå från vatten i det heta och torra klimatet är talande för uthålligheten hos folket som bor här. En plats ingen någonsin bott på tidigare, där inget växer.

Vi befinner oss närmare bestämt i västra Algeriet, tretton mil från gränsen till Västsahara. Här bor mellan 150 och 200 tusen människor i fem flyktingläger. De flydde hit år 1976 då Marocko invaderade och ockuperade sitt grannland Västsahara. Ett land rikt på naturtillgångar: fisk, gas, fosfat, järn, koppar, uran, guld och tryffel. Troligen olja. Den västsahariska befolkningen i flyktinglägren har varit beroende av krisstöd från omvärlden i snart 50 år. Trots att välorganiserade samhällen har börjat formas befinner sig över 90 procent av lägrens befolkning idag i en sårbar humanitär situation. Och tålamodet börjar ta slut.

»Allt vi gör här gör vi för att återvända hem«

Dussintals färgglada containrar står uppradade så att de formar en mur. Vissa är rostiga, andra helt nya.

De är dumpade här av biståndsorganisationer, utsidorna pryds av logotyper. Containrarna står orörda i sin formation, medan vinden slår emot dem och bildar drivor runtom dem. Bakom muren håller västsahariska Röda halvmånen till.

– Om det inte vore för Ramadan skulle vi bjudit på en riktig festmåltid, hälsar organisationens ordförande Buhubeini Yahia.

Västsahariska Röda halvmånen är en transnationell organisation som grundades år 1975, dagarna efter att Marocko invaderat Västsahara. Det ursprungliga syftet var att återförena de familjer som splittrats i kriget. Nu ansvarar organisationen för distribuering av livsmedelsbistånd till flyktinglägren.

– Det var meningen att vi snart skulle åka hem till vårt land, men så blev det inte. Vi måste agera som i en nödsituation och det har vi gjort i 46 år. Vi är fortfarande i den här öknen, och det är ingen trevlig plats att bo på. Allt vi gör här gör vi för att återvända hem, säger Buhubeini Yahia.

Han berättar om en allvarlig situation som blir allt värre. Stödet från omvärlden har länge mattats av. Under covid19-pandemin desto mer. Både produktion och leverans av livsmedel har försvårats och matpriserna drivits upp. Fjolårets siffror visar att ett av tre barn under fem år lider av undernäring, och en stor del av flyktinglägrens befolkningen lever med kronisk anemi. Buhubeini Yahia befarar att nästa rapport kommer att vara ännu mer alarmerande.

Inne i lastkajen ligger vita säckar på hög. På dem står det skrivet »World Food Programme« med blå bokstäver. Buhubeini Yahia pekar och visar vilka säckar som innehåller vad. Mest torrvaror. Färska livsmedel klarar varken resan eller klimatet särskilt bra. Sojapulver, socker, korn och majsstärkelse. Näringskakor som delas ut till barn i förskolor och skolor. Men träpallen där mjölsäckar brukar staplas gapar nästintill tom. Det har inte kommit någon leverans på länge.

Varje månad får familjerna i de västsahariska flyktinglägren ett biståndspaket med livsmedel. Förra månaden fick hushållen 45 procent av vad de brukar få. Inget mjöl, vete eller korn. Ryssland och Ukraina står för en stor del av den globala veteexporten, och en betydande del av den till västra och centrala Afrika.

Det är en fråga om prioriteringar, menar Buhubeini Yahia. Han berättar att de västsahariska flyktingarna aldrig prioriterats särskilt högt av globala biståndsgivare, och sedan den ryska invasionen av Ukraina har en stor del av det globala biståndet gått dit.

– Det talas ofta om en lösning av Västsaharakonflikten, men ingenting händer internationellt. Speciellt inte i EU, säger Buhubeini Yahia.

Västsahara erkänns som nation av den Afrikanska Unionen. Frågan är återkommande uppe för diskussion i EU men Frankrike, som också har vetorätt i FNs säkerhetsråd, har bromsat erkännandet. Anledningen är den nära relation Frankrike har med Marocko, samt de fiskeriavtal Marocko har med EU. Den marockanska regeringen hotar med indragen handel och flyktingströmmar till Europa.

Därför lever fortfarande över uppemot 200 000 människor i flyktinglägren, i ett svårt klimat, under en global matkris och med sjukdomar som orsakas av damm och näringsbrist.

»Alla löften är bara spel för gallerierna«

En väg vindlar fram mellan sanddynerna, nu upplyst av en klar måne, som lyser ikapp med en grön neonskylt: Farmacia. ”Apotek” står det, på spanska. Limam Walda Baad är iklädd tunna bomullsbyxor och skinnsandaler. Hans tår lyser vita av damm. Vägen till affären är inte lång, men det händer mycket omkring. Kvinnor som ska handla till middagen, en måltid som avnjuts sent här. Tolv, kanske ett, på natten. Getter bräker ljudligt när människor passerar deras burar av hönsnät.

Limam är 23 år och arbetar som tolk i lägret Boujdour. Han kan mycket. Politik, kultur och historia. Om sitt hemland, om grannländerna och om resten av världen. Limam är född i flyktinglägren, medan många av hans släktingar bor kvar i den ockuperade delen av Västsahara. Trots att Limam var liten då minns han när han var på besök där. Under promenaden berättar han att det nu är mycket svårt, om inte omöjligt att besöka familjemedlemmar på andra sidan muren.

– Det har bara blivit svårare. För några år sedan sa Marocko att de skulle hjälpa de västsaharier som bodde i flyktinglägren med att besöka sina familjer i den ockuperade delen. Man kunde skriva upp sig på en lista så fick man åka dit i några dagar, berättar Limam.

Men allt rann ut i sanden och det finns ingen sådan lista längre. Limam fnyser till, tar en påse chips och en burk Cola från en hylla och går mot kassan i butiken.

– Man kan inte förvänta sig mer av Marocko. Alla löften är bara spel för gallerierna. De har fängslat vår befolkning och tagit ifrån oss våra rättigheter, säger Limam och öppnar läskburken med ett välbekant pys.

I lägren gör befolkningen vad de kan för att upprätthålla de mänskliga rättigheter de blivit berövade i sitt hemland. Men det är inte lätt. Att ha tillgång till rent vatten och att bekämpa hunger är en utmaning i Saharaöknens klimat, där alla resurser är knappa. De samhällen som nu börjat formas i flyktinglägren är därför beroende av omvärldens bistånd. Den algeriska regeringen har mer eller mindre gett den här delen av öknen till det västsahariska folket, försett dem med elektricitet, vatten och andra resurser för att överleva. Alla institutioner, organisering och distribuering sköts av befolkningen i lägren. Ett system som formats av att hela befolkningen står inför samma utmaningar.

Den ekologiska hållbarheten blir naturligt bortprioriterad i ett läge där det handlar om att överleva. Inte mycket kärlek finns heller hos folket, för en plats de tvingats leva på, och där de inte heller ska stanna. Sopor slängs på marken, plast bränns. Framför allt för att det inte finns en hantering för den mängd avfall som blir.

Limam säger att han inte tror på klimatkrisen. För honom finns det en mer akut fråga, att befria Västsahara. Samtidigt berättar han att sandstormarna i lägren blivit värre med åren. De extrema temperaturväxlingarna likaså. På sommaren står solen rakt upp på himlen och värmer landskapet upp mot 50 grader. Om vinternätterna kryper temperaturen ner mot nollan.

– Hur Västvärlden behandlar planeten påverkar oss som redan är utsatta allra först. Det har blivit både varmare och kallare med åren. Ibland under sandstormarna flyger tak av från husen och skadar folk, säger Limam.

Algeriet förser lägrens unga vuxna också med gratis universitetsutbildning. Limam har studerat engelska i Alger, men det populäraste att utbilda sig inom är sjukvård. Den västsahariska studentföreningen berättar att många unga väljer att utbilda sig för att kunna återvända till lägren och göra nytta. Här finns arbetstillfällen i bland annat förskolor, skolor, sjukhus och butiker. Men arbetslösheten är hög, speciellt hos kvinnor.

Samtidigt är det just de som byggt upp samhället här. När det begav sig 1976 var männen ute och stred längst den mur Marocko satt upp mot Västsahara. Kvinnorna fick det sociala, politiska och logistiska ansvaret över flyktinglägren. Därför är kvinnans ställning stark i de samhällen som skapats, även om könsrollerna i den västsahariska kulturen är hårt präglade av muslimska dogmer. I hemmet har kvinnan ansvar för familjen, och mannen för ekonomin. Så är det ännu, men de västsahariska kvinnorna har också ett stort inflytande över politiken.

I en grå stenbyggnad med lilamålade dörrar ligger kvinnoorganisationen Unión de Mujeres Saharauis. Inuti byggnaden är det svalt och bakom skrivbordet på sitt kontor sitter generalsekreterare Minetu Larabas Sueidat. Hon ger ett varmt men mycket seriöst intryck. Ibland skämtar hon och skrattar till, för att i nästa stund påpeka allvaret i situationen. Minetu Larabas Sueidat säger att hon vill krossa de stereotypiska bilder som finns i Väst, av kvinnor i muslimska kulturer och samhällen. Hon berättar att kvinnorna här bestämmer vad som ska göras och hur. Skilsmässa är alltid tillåtet, det till och med firas med stora fester. Den 8 mars, internationella kvinnodagen, är en nationell högtid då alla är lediga från jobb och skola.

– Trots alla motgångar har vi två saker att skryta om här. Först och främst, att våra kvinnor är starka och skrämmande. För det andra, hur långt vi kommit. Och det är tack vare kvinnorna, säger Minetu Larabas Sueidat.

I den västsahariska exilregeringens parlament är 34 procent kvinnor.

– Det är bra men inte bra nog, påpekar hon.

Dessutom syns en beklaglig trend i samhället, där kvinnor försvinner från politiken när männen inte längre befinner sig vid krigsfronten. De kvinnor som sitter i parlamentet röstar själva ofta på män. Med en överhängande risk för att kvinnor ska förlora den sociala ställning de erövrat, pågår därför en feministisk befrielseprocess i flyktinglägren. Organisationen Unión de Mujeres Saharauis står i fronten för kvinnokampen. De stödjer inte bara kvinnans privata ställning i familjen, utan ser även till att få ut kvinnor i arbetslivet och in i politiken.

– Kvinnor här behandlas som drottningar, på gott och ont. Drottningar har kanske makt, men inte alltid makt nog att agera själva, avslutar Minetu Larabas Sueidat beslutsamt leende.

»Som en eldflamma i handen« 

Känslan av gemenskap och kämpaglöd genomsyrar allt som händer i de västsahariska flyktinglägren. Politiska beslut fattas på gräsrotsnivå, från gata och kvarter till stad. Alla myndiga får rösta på vem de vill, och tilltron till Polisario, den politiska makten, är hög. Kanske för att de allihop är på samma sida, tror på samma sak. Som Buhubeini Yahia på Röda halvmånen säger, handlar allt de gör i lägren om att komma bort från den här platsen.

Limam sitter på golvet i ett sparsamt inrett rum. Golv och väggar pryds av tjocka rosa tyger med enkla mönster. Det är välstädat, inte ett korn sand syns till. Framför sig har han en bricka i silver, en grön tekanna i stål och sju stycken små genomskinliga bägare i härdat glas. Bredvid sig, en bädd av glödande kol. Varje kväll brygger Limam te i flera timmar.

– Det är så man umgås här, berättar han.

Tebryggandet är en process som kräver precision och tålamod. Röken från kolbädden sticker i näsan, men fyller rummet med en inbjudande värme. Medan vattnet hettas upp sköljer Limam örterna noga. Han lägger ner dem i tekannan och kokar upp innehållet till precis den punkt som krävs. På frågan hur han vet att det är dags svarar han att det sitter i ryggmärgen.

–  Marockanerna har kopierat vårt sätt att brygga te. De har ju stulit en massa sahariska kulturuttryck och säljer ut dem till turister som marockansk kultur, säger
Limam Walda Baad.

Med en svepande rörelse häller Limam den koncentrerade drycken i ett av glasen. Han rör runt innehållet, låter det vila och häller sedan tillbaka det i kannan på glöden.

Efter en timme är teet färdigt. Produkten blir en mycket söt, bärnstensfärgad dryck som värmer ända ner i magsäcken. Det ska drickas snabbt. »Nästan som en shot«, förklarar Limam.

Tålamodet genomsyrar hela den västsahariska kulturen. Från att brygga i te i timmar, till att i 46 år vänta på befrielsen av sitt hemland. Limam Walda Baad förklarar att källan till tålamodet är islam. Kulturen här har en stark koppling till religion, något som kräver disciplin men föder makt. Limam jämför islam med att hålla en het eldflamma i handen och att samtidigt kunna kontrollera den.

Men tålamodet börjar ta slut.

För trettio år sedan, efter att FN förberett en folkomröstning för det västsahariska folket, började befolkningen i flyktinglägren att packa ihop sina tillhörigheter. De skulle få rösta om huruvida de ville fortsätta tillhöra Marocko, eller bli självständiga. Ett självklart val för västsaharierna. Självständigheten var påtagligt nära.

Året var då 1991 och än idag har folkomröstningen inte ägt rum. Den har flyttats fram fem gånger och ingen vet längre när eller ens om den kommer att inträffa. Samtidigt erkänner land efter land i EU Marockos överhöghet över Västsahara.

Tälten som folket i flyktinglägren bodde i när de kom till platsen används idag som sommarbostäder. De mer permanenta husen är gjorda av hård, soltorkad lera. Många familjer har helkaklade badrum, toalettstolar i porslin och duschslang. Emellertid finns det inte alltid rinnande vatten. Efter 46 år kan det bli svårt att upprätthålla en vardag på en plats som är anpassad till att vara tillfällig.

De som är födda i lägren

På förskolan i Smara, det största av de fem lägren, sitter barnen i ordnade bänkrader. Klassrumsväggarna är klädda i tunt, färgglatt papper med snirkliga mönster. Från ett klassrum hörs musik, barnen klappar i takt enligt lärarens exempel. Fokus i förskolan ligger på uppfostran, men också kreativitet. Barnen lär sig tidigt att stava, läsa och räkna. Men de lär sig också om sitt lands historia.

Rektorn för förskolan berättar att barnens frågor har börjat ändra karaktär på sistone. Efter att internet introducerades i lägren för några år sedan kan alla, via sociala medier, se hur människor lever ett annorlunda liv ute i världen. Inte minst barnen. De undrar varför de inte har samma möjligheter som andra barn har. En fråga som för lärarna är svår att besvara.

Många ungdomar i lägren har hört berättelser av eller om deras fäder som stolta kämpat och stupat i kriget. Sedan 1970-talet har det väpnade våldet aldrig varit särskilt långt bort från den västsahariska vardagen. Men efter trettio år av vapenvila och utlovad omröstning har situationen fortfarande inte förändrats. Därför börjar många unga undra om det inte är dags att ta till vapen igen.

–Folk kommer att behöva dö innan vi får vår självständighet tillbaka. Våld är nödvändigt men lösningen är allierade, berättar Limam Walda Baad.

Hans hopp riktas mot Ryssland, eller kanske USA. Kanske mest Ryssland ändå, rättar Limam. Han tror att de ändå kommer att etablera en ny världsordning snart, dessutom stödjer ju USA Marocko i frågan.

Sveket från Väst är stort, så stort att maktpersoner uttrycker att det snart krävs desperata lösningar på konflikten. Befolkningen i flyktinglägren är besvikna men hoppfulla. Västsaharierna är ett litet folk med ett stort land de inte har tillgång till. Alla institutioner och organisationer de själva skapat och driver fungerar bra i lägren, men de vill inte stanna här. I hettan, kylan, i fattigdom och ohälsa. Buhubeini Yahya på röda halvmånen säger det tydligt:

–  Västsahara har alla naturresurser man kan tänka sig. Och vi är villiga att dela med oss. Trots att över 90 procent av befolkningen i flyktinglägren befinner sig i en sårbar situation idag, är folket mycket rikt. Bara vi får tillbaka vår stulna mark.

Clara Wanders är journalist med en bakgrund i utvecklingsstudier. I våras gjorde hon längre studie- och reportageresa i Nordafrika. Under sommaren har hon haft ett vikariat som debattredaktör på Falukuriren och höst går hon från lokal till global journalistik som praktikant på Ordfront.

Kulturkrönika

Istället för solidaritet, förnedring

De förnekar klassernas existens och arbetarklassen vänder sitt raseri inåt. Det meritokratiska konsumtionsidealet är ett globalt mentalt fängelse, skriver Andreas Lundberg efter att ha läst Cynthia Cruz The melancholia of class.

Följande är några reflektioner som utgår från boken The melancholia of class som utkom förra året, skriven av poeten och journalisten Cynthia Cruz. Undertiteln till trots – A Manifesto for the Working Class – rör det sig inte om ett manifest i egentlig mening. Det är bitvis självbiografiskt, vemodigt, och en insiktsfull genomlysning av arbetarklassens alienation och marginalisering i den »moderna världens« planetära och monetära koncentrationsläger.

Lejonparten av exemplen hon anför är hämtade från populärkulturen (musik, film), som Paul Weller, Mark Linkous, Ian Curtis, Jason Molina och Wanda och The Souvenir. Konstnärer sprungna ur arbetarklassen, ofta självförbrännande (jag tipsades om boken av en uppburen amerikansk poet med just den bakgrunden). Den titulära melankolin följer den freudianska definitionen av melankoli: en undermedveten sorg efter en förlust av någonting som inte riktigt kan förstås eller definieras.

 

Det som hänt är att den horisontella solidariteten, mellan de utsugna och mot utsugarna, har ersatts av en påbjuden vertikal solidaritet, där exempelvis alla kvinnor förväntas solidarisera sig med en krigshetsande psykopat som Hillary Clinton enbart för att hon är kvinna. Klassperspektivet utraderas så till den grad att klassernas existens förnekas. Masskulturen (rovkapitalismens styrmedel) låter påskina att den till sin natur är klasslös. De på samhällsstegens lägre pinnar internaliserar denna »meritokratiska« självbild som samtidigt cementerar dem i fattigdom. För när de strukturella mekanismerna förnekas kan den som »misslyckas« bara skylla på sig själv. Raseriet vänds inåt, ofarliggjort för (och av) makten. Arbetarklassens människor står sålunda inför valet mellan utplåning eller assimilering, vilket förstås är ett annat slags utplåning. En spökexistens således, mellan två dödar.

 

»När arbetarklassen ser ut i världen ser den inte sin egen spegelbild, utan bara medelklassen som tittar tillbaka på den« skriver Cruz. Orden medelklass, borgerlighet och överklass används synonymt i boken. Vidare: »Nyliberalismen försäkrar oss att alla föds jämlika, med samma tillgång till material, kulturellt och socialt kapital – och att det inte finns samhällsklasser. Att insistera på motsatsen är att framstå som otacksam, negativ, deprimerande, och ofta mentalsjuk.« Här sätter hon fingret på den groteska framgångsteologi som håller världen i sina klor.

»Utvecklingens« maskineri växer och dånar, pistonger och kugghjul slamrar, väser, ryker, vevaxlar smörjs med människofett. Lojal är man bara mot varumärken. De förbättringar och framsteg som torgförs av mer eller mindre mentalt och moraliskt tillbakabildade karriärpolitiker är kosmetiska och snuddar inte vid strukturerna och mekanismerna. Gud förbjude att någonting står i vägen för utvecklingen.

Här, i den yttersta tiden, har kapitalismens homogenisering blivit så total att myrstackens inbyggare pyntar sig med ytliga symboler för individualitet. Till slut är verklig särart så otänkbar att den bara kan föreställas som karikatyr. I ett sådant system är människorna »fria att förverkliga sig själva« så länge som skillnaderna mellan dem inte inkräktar på konsumtionsvanorna. I princip all revolt har blivit uppäten och utskiten av kapitalet (punk- och hippie-kläder i boutiquerna, sydda av flinka barnarbetare i Bangladesh, etc ad nauseam). Fruktan och fetischering. 

Klass handlar förstås inte bara om pengar, utan också om kapitalets »osedda facetter«, med andra ord de kulturella och sociala tillgångar som överförs och tas för givet med enastående tondöv nonchalans av sådana som sitter och läppjar på en hel familjeuppsättning av silverskedar. Här kan man uppmärksamma att det slentrianmässiga föraktet för »outbildade« SD-väljare, lantisar, »white trash«, etcetera är den goda och präktiga medelklassen sätt att två sina händer. Fruktan och fetischering. Våldet måste hållas lateralt, vi är ju inga barbarer i alla fall.

En personlig reflektion, boken inbjuder till sådana, över hur totalitär (så fullkomligt förhärskande att den är osynlig) denna världsbild är: för några år sedan skrev jag en bok om fattigdom och depression, och i snart sagt varje meningsutbyte jag hade om boken förväntades jag avsvära mig min olycka, rusa ett »lyckligt« slut till mötes. Nu är det väl bättre? Interlokutörerna var ofelbart glosögda, andtrutna och förväntansfulla. Jag skulle bekräfta att de själva »lyckats« lägga sina »livspussel«, eller åtminstone att det fanns ett pussel att lägga.

Det narrativet ska man hamras in i, in i något slags nästan evolutionär rags to riches-fantasi. Vinstmaximering, lyckomaximering. … otacksam, negativ, deprimerande, och ofta mentalsjuk … Och om man vägrar att låta sig inlemmas i detta medelklassens illusoriska framstegsideal? Eller förvägras tillträde, filtreras bort? För många återstår bara att bryta zombietillståndet (raseriet, sorgen) med missbruk eller »oansvariga« inköp (beteenden som förstås också kan kommodifieras i form av Lyxfällan-program, där tittarna kan rysa och fnissa åt oduglingar som förvirras av att pengar är en digital hägring).

Att likt Antigone säga »nej« till allt detta är att bemästra åtminstone sin symboliska död, att tygla sin overklighet här ute i människovärldens ytterkant. Dödsdriften, den radikala negativiteten, är en motståndshandling mot hegemonin. Ett Non serviam i en tid då de marginaliserade ska förnedras, misstänkliggöras, skinnas, medan de dugligare medborgarna låter sig mutera till kundprofiler hos gigantiska ekonomier där förlusterna är allmänna och vinsterna är privata. 

Nu är det väl bättre? Du är ju din egen lyckas smed, ditt eget varumärke? När jag skriver detta, den tjugofemte augusti, twittrar en ledamot för representanthuset (Jim Banks) helt skamlöst: »Student loan forgiveness undermines one of our military’s greatest recruitment tools at a time of dangerously low enlistments.« Och spårvagnen jag sitter på passerar bänkar som »säkrats« mot hemlösa.

Nej, konsten befriar inte, tvärtom är narrativet om den sortens befrielse en del av den utsattes ofrihet. Konstnären från arbetarklassen är hemlös, mellan två dödar, utstött som ett transplanterat grishjärta. Men är klass synonymt med identitet? Går det ens att besvara den frågan när kommersen instrumentaliserat identitet så totalt? När sterilt »självförverkligande« säljs tillbaka till horden av alltmer upplösta pseudo-individer?

Och om våldet i vår tid ignoreras så länge det är horisontellt och lojaliteten vertikal kan man fundera över vad som händer när de bemedlade blir medellösa i nästa stora ekonomiska gudaskymning, när marknadens osynliga hand petar omkull korthuset. Själv misstänker jag att äldre och »primitivare« förkastningslinjer kommer att styra vilka syndabockar som utses, vilka blodsoffer som släpas upp för pyramiden för att blidka Penningen och rädda hegemonin.

Andreas Lundberg

Kultur

Vår meste diplomat

Jan Eliassons självbiografi inleds med hans återkomst till FN 2012, som biträdande generalsekreterare. Den tredje gången han ska tjänstgöra i FN är han drygt 70 år, en ålder då de flesta av oss lever pensionärsliv. Att följa hans långa liv i toppdiplomatin är en lektion i modern historia.

Jan Eliasson började på UD 1965, då en av mycket få med arbetarbakgrund. Studier på Handelshögskolan och meriter från flottan hade tagit honom långt ifrån uppväxten i en arbetarfamilj i ett rum och kök i Göteborg. Med uppväxten  kom socialt medvetande och lojalitet med socialdemokratiska arbetarepartiet. Övergången till att använda Jan som tilltalsnamn istället för barndomens »Kennet« dock på klassresan.

Eliasson konstaterar att det nog var beskedet om förebilden Dag Hammarskjölds död den 18 september 1961 som gav honom impulsen att satsa på internationellt arbete och FN. Han återkommer ofta till Hammarskjölds betydelse men också till de otaliga utredningar som gjorts om olyckan, det borde kunna bli ett avslutat tragiskt kapitel där det slås fast om det var en olycka eller ett klart attentat.

Latinamerika är tyvärr något av en vit fläck i Eliassons nutidshistoria. Boken kunde också haft ett kapitel om misstag eller försyndelser, exempelvis om krigsmaterielexport. Det är bra att skamfläcken i FN:s historia där Anders Kompass 2016 avslöjade sexuella övergrepp begångna av FN-soldater i Centralafrikanska Republiken berörs, och det är starkt av Eliasson att han förklarar sin passivitet när det uppdagades. Jag saknar dock ett resonemang om FN:s bristande skydd för FN-experterna Zaida Catalan och Michael Sharp som mördades i Kongo Kinshasa 2017, och FN:s ovilja att utreda dådet.

Vietnamkriget kunde Jan Eliasson uppleva inifrån USA under en tid då relationerna mellan USA och Sverige var bottenfrusna. Den utsedda ambassadören Yngve Möller fick aldrig tillträda och i de ambassadrapporter som skickades hem talades det om det »frusna året«. Samtidigt understryker Eliasson hur rätt det var av Palme och den svenska regeringen att stå fast vid sin kritik mot USA.

Jan Eliasson har verkat som medlare tillsammans med Olof Palme och senare i ett stort antal andra konflikter, bland annat Irak-Iran-kriget. Han har en unik överblick och kan reflektera över de stora insatser som faktiskt gjorts och att en del kriser och konflikter har kunnat avvärjas. Ett roligt exempel från 1980-talet är Östersjöavtalet där det bestämdes att den svenska gränsen skulle fastställas från Gotland, inte från fastlandet, som ryssarna ville. Långt senare vid en middag i Göteborg tillstod Gorbatjov att det som nog till slut fick ryssarna att gå med på det svenska kravet var när Eliasson beskrev Gotlands 92 medeltida kyrkor.

Det talas sällan om de uteblivna krig eller väpnade konflikter som har klarats ut fredligt. Exempel på humanitär diplomati och prevention finns med. FN-mandatet om Mänskliga Rättigheter, »Responsibility to protect«, arbetet med de Globala Målen och Agenda 2030 är andra bestående insatser som Jan Eliasson medverkat till. 

Mänskliga rättigheter har varit ett genomgående tema i hans liv och beskrivningen av förfärliga möten med sådana som Zimbabwes Mugabe, Iraks Saddam Hussein och den mänskliga katastrofen i Somalia gör att man förstår hur han motiverats att kämpa på.  Han konstaterar också att klimatfrågorna tidigt kom upp på agendan därför att kunskapen och insikten fanns, men att viljan till att agera var låg. 

Det goda samarbetet med Lena Hjelm-Wallén och flera andra utrikesministrar nämns, men om irritationen mellan honom och Anna Lind som bland annat omnämns av Eva Franchell i boken En människa kan mördas men inte idéer finns inget med. Mordet på Anna Lindhs 2003 drabbade förstås Jan Eliasson hårt och blev en traumatisk påminnelse om mordet på Palme 1986. »Inte en gång till!« blev hans första replik när han väcktes av beskedet på natten till den 11 september.

Boken skrevs innan kriget i Ukraina bröt ut i februari, 2022 och därför finns en epilog om den vändpunkt som kriget i Ukraina medfört.  Den optimism, tro på internationellt samarbete och fredliga lösningar som Eliasson har burits av har nu fått honom att vackla. »Brofästena har skakats i grunden« som han uttryckte det vid ett föredrag i somras och lett honom till att anse att beslutet att Sverige sökt medlemskap i NATO är rätt. De allvarliga konsekvenserna av beslutet – att Turkiet nu ställer krav på utvisningar av kurder och rätt att få importera vapen från Sverige berörs inte. Eller att Sverige som medlem i NATO också blir medlem av en allians med kärnvapen. 

Jan Eliassons bok är inget litterärt mästerverk. Men det är en spännande och läsvärd bok som med ett personligt perspektiv sätter oss in i världsproblemen.

Eva Zetterberg

100  år  av  Chile

Isabel Allende har sedan debutsuccén med Andarnas Hus 1982 skildrat människors liv under olika tidsperioder i uppväxtlandet Chile, men trådarna sträcker sig också ut mot Spanien, Haiti, Venezuela. Många berättelser kretsar kring familj och vänner i nuvarande hemlandet USA. Med mer än 20 böcker bakom sig kommer romanen Violeta, som skildrar en kvinnas uppväxt och liv under 100 år, 1920-2020. Inramningen är pandemierna – spanska sjukan och covid 19.  Formen består av långa brev till barnbarnet Camilo, i vilka huvudpersonen berättar om sitt liv.

Violeta växer upp i en överklassfamilj som det yngsta barnet, enda dottern efter fem söner. Fadern gör vidlyftiga affärer och i den ekonomiska kris som drabbade världen på 1920 och -30-talen blev konsekvenserna ödesdigra även för Chile och familjen del Valle. Faderns död och familjens totala utblottning leder till ett annat liv i södra Chile, fattigt i ekonomiskt avseende, men rikt i mänsklig samvaro och med djur och natur. Violeta får lära sig villkoren för befolkningen på landet, i periferin, och att leva i samklang med naturen. 

Som alltid skriver Isabel Allende ett rikt och vackert språk, och bjuder läsaren att följa Chiles historia genom en enskild persons öde. Skildringen av det hårda liv som lantarbetare och fattiga människor på landsbygden tvingas till är viktig att ha med när vi idag tänker på Chile som det land i Latinamerika med högst levnadsstandard. Det är lätt att glömma att både förr och nu är inkomstskillnaderna i Chile enorma och det är bland annat det som ledde till det stora sociala upproret 2018. Förhoppningarna på den nyvalde presidenten Gabriel Boric som tillträdde i mars 2022 är idag stora, kanske orimliga, men boken går inte så långt fram i tiden. Violeta är inte aktiv politiskt och blir till slut ganska förmögen. Men hennes känsla för sociala rättvisa, mänskliga rättigheter och allt mer för kvinnors kamp mot våld och rätten att bestämma över sina egna kroppar växer sig allt starkare under livet. 

Isabel Allende har under många år i Chile inte setts som en »stor« författare, ingen arvtagare till nobelpristagarna Gabriela Mistral och Pablo Neruda. Först 2010 belönades hon med Chiles nationella litteraturpris. Jag hade förmånen att vara med vid den ceremoni där Chiles dåvarande president Michelle Bachelet medverkade och hyllade författaren. Själv uttryckte Allende förvåning över att hon kommit ifråga för priset överhuvudtaget! Men med sin till synes enkla berättarstil har hon öppnat ögonen på många för den latinamerikanska världen och dess människor. Boken Violeta är inget undantag – väl värd att läsa för skildringen av 100 år i Chile sedd ur en kvinnas livslånga perspektiv.

Eva Zetterberg

Glömskans arkiv

Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari är poeter och dramatiker. Manifestet är en del av »Glömskans arkiv«, ett deltagarbaserat verk i tre akter av scenkonstplattformen Amfi. Det sätts upp i regi av Saga Gärde under våren 2023. Som en del av den konstnärliga processen arrangerar Amfi också i september 2022 ett rättsforum om hatbrott.

Verket görs på uppdrag av Malmö stad och ingår i grupputställningen »Hela staden är ett monument«. Projektet drivs av
kulturförvaltningen i samarbete med föreningen Antirasistiskt
monument.

Projektet tillkom efter ett upprop i Sydsvenskan 2019 där Manal Masri, Robert Nilsson Mohammadi, Nicolas Lunabba,
Showan Shattak och Daniel Diaz föreslog ett minnesmärke för hågkomsten av Peter Mangs offer.

Ur GLÖMSKANS ARKIV Ett år av antirasistiskt minne i Malmö

Av Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari

Januari

*

Rulla tillbaka dagarna, rulla tillbaka deras mull, rulla tillbaka timmar och minuter, rulla genom de upplysta parkerna, genom staden, rulla tillbaka han som blir beskjuten på sin cykel på väg till fotbollsträningen, rulla cykeln baklänges längs gågator och återvändsgränder, rulla tillbaka polisrapporten, rulla fotbollen tillbaka till barndomens spelplaner. 

Hon minns inget av det där. Att vara rädd var inte utmärkande, att vara brun var inte iögonfallande. Det var inga särskilda dagar, inga formativa händelser. Av seriemördarens dagar minns hon inget. Det var bara mors vaggvisa om natten, varje natt samma outgrundliga ton i rösten. Var rädd om dig, sjöng mor. De hatar oss, sjöng mor. Det enda hon minns är att hon var ett barn med en mor som sjöng sånger.

*

Med alla våra datum i åtanke cyklar vi till manifestationen.

Med motståndet dunkande i huvudet, med förlusten för ögonen.

Minns du var du stod den dagen, vad du sa till mig, vad du höll i handen.

Minns du mors ord när du kom hem med blodfläckar på jeansen.

Minns du vad du tänkte om historiens förutbestämdhet strax innan du somnade.

Minns du den eviga lindansen: Ett steg till vänster så faller de i glömska.

Ett steg till höger så var de aldrig levande.

*

Han röker en cigg i dimman som bildas när en stad glömmer. Glömskan kommer inte först. Först kommer likgiltigheten. De dör som flugor i den där staden. Han röker en cigg. Regnet strilar ner som tårarna han inte gråter. Glömskan kommer inte först. Först kommer anklagelsen. Varför skjuter de på varandra, slocknar som eldflugor i den där staden. Han bränner sig när han suger på filtret, försöker bli ett med elden. Glömskan kommer inte först. Först kommer skulden. Om man låter barn ränna omkring på kvällen. Om man skaffar fler än man har råd med. Han fimpar och ur askan återuppstår inte den förlorade tiden. När glömskan kommer misstar han den för syre. 

*

Barnen surrar och flugorna snurrar.

Det är barn och flugor som torkar i blommorna på Nobelvägen.

Gatorna är smällare och piss.

Gatorna är de döda barnens.

Det är bara barn som kan få för sig att lägga blommor och brev mitt på gatan för alla att trampa på. Det är bara barn som sörjer barn som vet att kronblad är det enda som växer ur minnet. Barnens ceremonier: chokladen sockersöt. Allting i en hög av död att trampa på. Trampa på så du kommer ihåg. Barnet som sköts här älskade Snickers. 

*

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska. 

Glömskan är tunn och tung som dimma.

När vi lyfter den från himlavalvet sträcker vi en muskel.

Akta dina fötter så att du inte trampar i. 

Rulla tillbaka, trampa fram. Gå inte förbi.

Februari

Vinter. Det är inte självklart. Vissa år säger staden att vintern är slut i december. Det är staden som bestämmer om det är kallt eller varmt. Det är kommunen som delar ut rabatter. För fattigdom får man frostskador. För frostskador får man inget. I den här staden finns ingen snö. Våldet gömmer sig inte under vita täcken. I den här staden är det vinter när kommunen säger att det är vinter.

Vi vill sova, står det på banderollen som vecklas ut på Sofielunds Folkets hus. Tio bokstäver för romregistret, tvångsomhändertagandet, avhysningen av Sorgenfrilägret. Förintelse. Tio bokstäver i utbyte mot en vaggvisa. Minns du när mor sjöng den?

Vi är glömskans arkiv. 

Är det minnet eller glömskan

som får kommunen att beskriva 

romer som överlevnadsexperter.

Vi är glömskans arkiv.

Vi lever som om de döda inte har dött.

Vi rullar tillbaka.

Vi trampar vidare.

Mars

Stoppa tennisbollarna, stoppa tillbaka racken i fodralen, sopa upp det syntetiska gruset, stoppa det i påsen, lägg påsen i förrådet, lås förrådet med nyckel, stoppa nyckeln i sopnedkastet, stoppa solen som lyser över läktaren, stoppa läktaren från att ge vila åt dem som förtiger våldet, stoppa ockupationsmaktens flaggor från att vaja, stoppa domarens visselpipa i fickan, stoppa matchen, stoppa ockupationen.

Till alla de fördrivna: månsken. Och ett land som inte är styckat. Det är bara barbarer som blandar sport och politik. Det är bara barbarer gör som monument av sina döda. En måne är inget monument. Varför fortsätter den då att lysa?

*

Vi samlades utanför sjukhuset. Vi lade blommorna där, färgglada plastblommor som inte kunde vissna. Eller lade vi dem på Möllevångstorget, av respekt. Det var innan han vaknat ur koman. Vi började sova med glasflaskor efter Ta natten tillbaka-demonstrationen. Vi bodde på markplan och var övertygade om att fascister skulle ta sig in genom ett fönster. Vi bytte batterier på brandvarnaren och tejpade brevinkastet. Vi sa: Nu har jag blivit som mor. Minns du flaskorna hon ställde bredvid sängen på nittiotalet? Vi var barn då, vi lärde oss att skratta högre än stöveltrampen. Nu behöver jag ett större territorium att sörja på. Den här kroppen har blivit för liten.

Kämpa trottoarerna, kämpa gatlyktorna, kämpa övergångsställena, kämpa flickorna som går hand i hand med sina mödrar över övergångsställena, kämpa arbetarna vid fruktstånden som inte fått sitt morgonkaffe, kämpa äpplena som rullat ut i rännstenen, kämpa jordgubbarna som krossats under skosulorna på trottoaren, kämpa han som ligger i respirator på Lunds lasarett, kämpa Malmö, kämpa i natt som om livet hängde på det, för det gör det.

*

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska. 

Glömskan är den fadda smaken av ett efteråt som inte går att svälja. 

Vi gurglar underordning i gommen.

En dag ska vi spotta.

*

Barnen var tolv och nio år på rymmen från ett HBV-hem när deras huvuden dunkades i marken av vakter på Centralstationen. 

En svart mor till ett svart barn: Vi flyttar till stjärnorna nu. Där får vi mer syre. 

*

Ljuset när det silas genom höghusen. 

Det svider i ögonen, det är likadant varje gång våren kommer.

Ett år bröt kravallerna ut samtidigt som knopparna.

Vi sprang mellan gårdarna med stenar i handen.

Om de tar våra källarmoskéer ska vi ta deras gudlösa nätter. 

De vet precis vad de gör och ändå gör de det. 

Nu är det morgonen efter elden, utbrunna bilar längs vägen.

Någon går till skolan som är sönder.

Någon frågar chans för första gången. 

Två syskon studsar sockerstinna i en hoppborg
under Eidfirandet. 

När de krockar med ett vitt barn suckar ingen. 

April 

Jag föddes under kriget. Jag vet att krig aldrig kan vara en liknelse. Ändå den dagen i Limhamn. Det kändes inte som en demonstration. Det kändes som ett slagfält.

*

Bössorna skramlar på andra språk än svenska.

Gågatans alla pengar.

En morgon i april orkestrerar vi oljuden till en sång oförsonlig som minnet.

Maj

Så många år har gått sedan fördrivningen att vi minns våra minnesdagar tydligare än hemlandet. Men i byrålådan ligger nyckeln till farmors hus, metallen förmultnar inte. 

Ett barn döps efter en mördad journalist. De är förbundna till varandra, den döda till den levande. Likvakan misshandlas av militär. Flaggan som draperar kistan har för starka färger. I Malmö bär barnen katastrofen i samma hand som sina ballonger. De skriker om ett land de fördrevs från långt innan de föddes: Du vet, vi var flyktingar långt innan vi hamnade här. 

Rulla tillbaka oljan till oliverna, rulla oliverna tillbaka till träden, rulla träden tillbaka till trädgården, rulla trädgården tillbaka den sista festen innan huset demolerades, till vattnet vi drack sorglöst innan ransoneringen, rulla tillbaka tiden tills landet är vårt igen, rulla fram tiden tills landet är vårt igen, de döda kommer åter då, de döda lämnar oss inte igen. 

*

Åstorp. Grönskan kring förvaret. Ett stängsel och ett fönster. Det knastrar, hör du oss? Kan du se oss på andra sidan fotbollsplanen? Han säger: Vi är rädda att bli smittade. Vi är så många i samma rum. De ger oss ingen tvål, inga framtidsutsikter. Han säger: Var har ni varit? När kommer ni igen?

Vi är glömskans arkiv.

De byggde flyktingfängelserna här så att vi skulle glömma er.

Men vi glömmer er inte. 

Juni

Med nål broderar studenterna fast sin skönhet.

Sytråden är snabba bilar som tutar i bakgrunden. 

Kurdistans flagga vajar i sommarnatten.

Hon är vacker i det vita.

Hon är brun i det vita.

Inget är försent än.

*

Vi är glömskans arkiv.

Vi arkiverar glömska. 

Glömskan är tunn och tung, som dimma. 

Vi är glömskans arkiv. 

Vi har levt och vi vill leva.

Föreningen Ordfront

Ordfront på bokmässan: Kultur och motstånd i krigets skugga

Kultur blir Ordfronts tema på årets bokmässa. Rättare bestämt rysk och ukrainsk sådan. Men med något olika utgångspunkt. Kultur som förtryck eller samling är frågan. 

Kulturens roll, betydelse och uttryck är frågor som blossat upp i kölvattnet av Rysslands krig mot Ukraina. Kanske särskilt för ukrainare och ryssar i exil. Klassiska verk blir lästa och granskade i ljuset av ett erövringskrig. Inte minst Dostojevski ses som en slags imperialistisk lakej, vars verk medverkat till att skapa den idé om ett stor-Ryssland som nu Putinregimen åter försöker förverkliga. Och människor, kulturarbetare som vanligt folk, måste ta ansvar för den här utvecklingen, hävdar kritikerna.

 
I en dystopisk intervju i Dagens Nyheter med den tidigare ryske författaren Arkadij Babtjenko säger han:

»Där det finns rysk kultur följer det alltid ryska stridsvagnar, och det bevisades slutgiltigt den 24 februari. Där det finns rysk kultur finns det ryska språket, och med det ryska språket finns ›den ryska världen‹ och då måste Ryssland komma dit och försvara den mot ›nazisterna‹.«

Babtjenko ser sig inte längre som ryss och säger sig inte heller bry sig om vad som händer i Ryssland. Eugene Wolynsky, ukrainsk poet och aktivist som bott i Sverige sedan tidigt 90-tal, delar i hög grad hans uppfattning: att de ryssar som finns kvar i Ryssland idag i princip måste anses stödja kriget och tanken på ett nytt ryskt storimperium: 

De har haft många år på sig att lämna Ryssland eller att tydligt ta avstånd från Putinregimen.

Wolynsky menar att de som inte flytt eller fängslats i princip är medskyldiga till det försök till folkmord som pågår just nu. 

Alla delar förstås inte helt deras uppfattning, Martin Uggla, tidigare ordförande på Östgruppen menar att tonläget är så hårt att det gränsar till hets mot folkgrupp. Vid eftertanke medger Eugene att människor kanske inte har det i sig att bara lämna sitt hemland och familjer, friska och sjuka men står fast vid sin uppfattning om att det i princip inte går att kalla sig ryss idag om man inte stödjer imperialisttanken. Var moskovit, eller sanktpetersburgare istället, menar han. 

Med nya visumregler blir det också svårare även för kritiker att ta sig ut ur landet, och samtidigt finns kritiker och oppositionella kvar i landet, om än en hel del i fängelse. Och nya kan komma att uppstå. Journalisten och tidigare Moskvakorrespondenten Stig Fredrikson var god vän med nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn, och hjälpte på 1970-talet till med att smuggla ut hans verk Gulag-arkipelagen där han avslöjade sovjetstatens övergrepp mot sin egen befolkning. Solzjenitsyn förde en ensam och modig kamp mot det styrande kommunistpartiet och säkerhetstjänsten KGB och straffades därför med landsförvisning. Men hans önskan var alltid att få återvända till Ryssland innan han dog. Tror Stig att det kan föras en inre kamp mot Putinregimen och för demokrati idag?  

Jag håller helt med om att vi i väst måste göra den ryska allmänheten medansvarig och få den att reagera mot kriget genom till exempel att försvåra visum, samtidigt som vi måste försöka hjälpa och stödja de »goda ryssar« som finns kvar. Men jag ser just nu väldigt stora svårigheter att förena båda dessa målsättningar. Med KGB-agenten Putin vid makten har de ryska säkerhetstjänsterna de senaste 20 åren fått mycket mera makt än vad KGB hade på sovjettiden. Övervakningen av medborgarna och av varje form av opposition är mycket mer sofistikerad idag än på sovjettiden. Jag tror inte att en modig enmanskamp liknande Solzjenitsyns skulle vara möjlig idag. Inte heller att något liknande samizdat skulle kunna uppstå. Kontrollen är alltför massiv för det.

Ordfronts andra programpunkt på bokmässan har också den en viss koppling till kriget – även om syftet var att inte ha det. Tillsammans med skådespelerskan Kateryna Kisten kommer Eugene Wolynsky att läsa egenöversatta ukrainska dikter vars ursprung spänner över århundraden. 

Vi vill visa en annan sida av Ukraina, att landet är något mer än kriget men också att Ukrainas kulturella ursprung är europeiskt och följer samma historiska utveckling som den europeiska kulturen, säger Eugene.

Kateryna bor i Sverige sedan i våras och lämnade en karriär som skådespelare bakom sig när hon flydde från kriget. Hon är bland annat motspelerska till komikern Volodomyr Zelenskyj – numera president – i TV-serien Folkets tjänare, som visats på SVT och även går att streama på Netflix.

Anna Wigenmark, människorättsjurist och generalsekreterare  i föreningen Ordfront.

Ny medlem i Ordfronts styrelse

Jag heter Elin Thomasson och är bördig från Åland, där jag inledde mitt ideella engagemang som 13-åring, då jag blev invald i styrelsen för Skärgårdsungdomarnas Intresseorganisation. Där jag var med och drev frågor om ungas inflytande i fem år. Mitt intresse för demokratifrågor har funnits med både i föreningslivet på min fritid, genom studier i Kultur och demokrati på Göteborgs Universitet och i mitt arbete inom kulturutveckling. Just nu ansvarar jag för Hälsinglands museums arbete med nationella minoriteter, där jag förvaltar människorättsaktvisten och konstnären Rosa Taikons kvarlåtenskap. Här arbetar jag bl.a. pedagogiskt med frågor om civilkurage, samhällsdeltagande och kultur tillsammans med barn och unga.

Jag är intresserad av uppdraget i Ordfront för att driva och utveckla mitt kunnande om folkbildningsfrågor, kulturproduktion och dess koppling till demokrati och mänskliga rättigheter.

Årsstämman:

Två styrelsemedlemmar, Maria Sundström och Stina Oskarsson, lämnade sina uppdrag på Ordfront och därför vill vi tacka dem för deras tid hos oss. Vi vill även passa på att välkomna in en ny styrelsemedlem, Elin Thomasson, som nu påbörjar sitt ärofyllda uppdrag på föreningen. 

Under stämman den 11 juni 2022 beslutades det om att ändra i stadgarna. Beslutet togs i en andra läsning, där den första skedde vid extrastämman hösten 2021. De ändringar som gjordes handlade om att lyfta bort möjligheten för juridiska personer att vara medlemmar i föreningen samt att stämman ska välja en vice ordförande till föreningen, en post som tidigare tillsatts av styrelsen. 

Gå in och läs mer på ordfront.se där det bland annat finns presentationer av alla styrelseledamöter samt de nya stadgarna i sin helhet. ​

Mänskliga Rättighetsdagarna 2022: Programtips

Årets Mänskliga Rättighetsdagar äger rum 17-18 november på Conventum i Örebro. Under forumet arrangerar Föreningen Ordfront en rad seminarier som rör frågor om ökade tvångsmedel och övervakning, om ekonomisk trygghet och om flyktingen som hot. I seminariet »Det påstådda hotet från människor i flykt« diskuteras den aktuella frågan om vilka människor Europas gränser står öppna för.

Alla länder i EU har en skyldighet att ge skydd åt människor som flyr från krig, förföljelse, tortyr och andra kränkningar. Ändå dör människor på väg till EU, misshandlas vid gränserna och de som får stanna får göra det med tveksamhet och tillfälliga uppehållstillstånd. Flyktingar ses som en säkerhetsrisk, trots att de flyr för att komma i säkerhet. Kriget mot Ukraina visar att EU mycket väl kan och vill ta emot människor som flyr från en konflikt – åtminstone om de som flyr har vit hud. 

    Välkommen till ett samtal om vart EU:s asylpolitik är på väg!

Det påstådda hotet från människor i flykt

Torsdag 17 november, 16:00 – 17:00

Talare: Mattias Gardell, professor i religionshistoria vid Uppsala Universitet

och Sara Mardini, migrantaktivist som riskerar flera år i fängelse för att ha räddat människor från att drunkna i Medelhavet.

Armbrytning med ondskan

Fredag  18 november, 16:00-17:00

Talare: Staffan De Mistura.
ordfront.se

Missa inte heller

Who Said That Being a Feminist Peace Activist
Would Ever Be Easy?

Torsdag 17 november, 10:30 – 11:30

Är klimatkrisen ett hot mot mänskliga rättigheter i Sverige?

Torsdag 17 november, 13:00 – 14:00

Hot och hat mot förtroendevalda – en demokratifråga

Torsdag 17 november, 14:30 – 15:30

»Eliminating gender-based violence and femicides
in a post-pandemic world«

Fredag 18 november, 10:30 – 11:30

Arbetsplatsen som arena: krig, val och högerextremism

Fredag 18 november, 13:00 – 14:00