Under 1980-talet skärptes den svenska narkotikapolitiken. Flera stora kampanjer mot främst barn och unga informerade om narkotikans risker, med syfte att stoppa ungdomar från att någonsin testa droger. Marijuana sågs inte längre som en lättare drog, utan klassades tillsammans med amfetamin och heroin. Narkotikaanvändning förknippades med HIV och hepatit, överdoser och utslagning. Folkpartiet tog kraftig ställning och gick till val 1988 med sin »Det ska vara förbjudet att knarka«-kampanj, och samma år infördes en lag mot eget bruk, som skärptes 1993 med fängelsestraff på upp till 6 månader för att ha narkotika i blodet. Den partipolitiska enigheten var stor, och till exempel under »rave-vågen« i början av 90-talet tog sig samhällets oro kraftiga uttryck: att unga massgreps och kördes ut i skogen av polis utan att ha begått något brott om de misstänktes vara på väg till ett rave ansågs vara en rimlig åtgärd.
Under de senaste 15 åren har dock en stor del av EU och Latinamerika ändrat riktning, eftersom denna politik inte fick bort narkotikasamhället, den tunga kriminaliseringen av den skapade, snarare än fick bort, kriminella organisationer, och antaler döda i överdoser och smittade i injektionsburna sjukdomar, som HIV, ökade. Satsningar på legalisering av marijuana, dekriminalisering av bruk, och ökad tillgänglighet till vård för missbrukare, har till exempel Portugal fått ner antalet döda, antalet tunga missbrukare, antalet narkotikarelaterade brott, och till och med antalet unga som använder
narkotika.
BRÅ har riktat kritik mot den svenska narkotikapolitiken, som lett till bland annat polisen inriktar sig på eget-bruk-brottslighet, där många grips och testas. Upp till en tredjedel visar sig oskyldiga, och BRÅ menar att det är rättsosäkert att rutinmässigt gripa så många som inte begått brott. Antalet fällande narkotikadomar totalt har heller inte ökat, visar BRÅ: antalet fällda för eget bruk ökar, antalet fällda för handel med större partier gick ner när polisen riktade sina insatser mer mot brukare än langare. Dessutom har Sverige fått kritik av FN, senast 2015 i en rapport för brister i vårdinsatser. Sprututbyte, substitutionsbehandlingar (de är svåra att komma med i och alltför lätta att bli utkastade ur), utdelning av nässprayen naloxon som häver överdoser, injektionsrum med överinseende av vårdpersonal, eller utbildning om säkrare sätt att använda droger, är delvis eller inte införda i Sverige.
Sverige kan dock vara på väg att mildra sin hårda förbudslinje. 2015 beställde regeringen en utredning om hur vi kan minska narkotikadödligheten, 609 människor 2014, näst högst i EU (bara Estland, som importerat den svenska linjen, är sämre). Sjukvårdsminister Gabriel Wikström har också presenterat regeringens åtgärd att förbjuda enskilda kommuner att sätta stopp för sprututbytesprogram från 2017.
Källor:
Kriminaliseringen av narkotikabruk – En utvärdering av rättsväsendets insatser. BRÅ 2000:21
UNODC World Drug Report 2015
Kan vi acceptera att det finns droger i samhället?
Svaret på frågan avgör politikens inriktning.
• Användning av illegala droger kan aldrig accepteras och bör vara straffbart. Målet är ett narkotikafritt samhälle.
• Här finns organisationer som World federation against drugs, en internationell organisation med bas i Sverige som kämpar för en drogfri värld och bland annat stöds av svenska kungahuset. Här finns även en majoritet av Sveriges riksdagspartier och ideella organisationer som Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.
• Internationellt har USA, med sitt »War on drugs«, med narkotikakarteller och överfyllda fängelser – och fortsatta stora missbruksproblem – varit ledande i denna politik. Bland andra länder som krigar mot knarket, och därmed ofta de som använder det, återfinns många länder med auktoritära eller diktatoriska regimer som Ryssland, Kina, Singapore och Malaysia. Thailand och Filippinerna utmärker sig med »upprensnings«-kampanjer, där polis utomrättsligt dödar misstänkta.
• Narkotika kommer alltid att finnas i samhället. Ingen bör straffas för att de använder droger. Samhället bör inrikta sig på att minska risker och skador hos de som missbrukar och att noga reglera tillgången på narkotika, liksom för andra farliga ämnen.
• Här finns många narkotika-, beroendeforskare och läkare, världshälsoorganisationen WHO, UNAIDS (bekämpar hiv och AIDS), FN:s kontor för mänskliga rättigheter, ideella organisationer som Svenska Brukarföreningen och många internationella statschefer och dignitärer som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan.
• Internationellt märks Uruguay och Portugal, som avkriminaliserat eget bruk och legaliserat (de facto) bruk av marijuana, liksom, paradoxalt nog, flera delstater i USA. Även Tyskland, Holland, Schweiz och Frankrike för Harm reduction-inspirerad narkotikapolitik idag.
Visst var det intressant?
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.
