Det självbiografiska har en särskild genomslagskraft. Låt oss bortse från att det föregivet »sanna« i varje självbiografisk text: dagboksanteckningar, memoarer, vittneslitteratur och reseskildringar naturligtvis inte är hela, eller den enda, »sanningen«. Det är ändå anspråket, upplevelsen av sanning, faktiskt inträffade händelser, riktiga personer – verklighet – som ger det självbiografiska dess styrka.