Nej, varken Daesh eller Livets Ord bevisar att religiösa människor är korkade, våldsamma eller onda, skriver Maria Küchen och läxar upp ateismens hatpredikanter.
Kring lucia då nobelprisen delas ut, blir Stockholm vetenskapens Mekka. Den 12 december framträdde dessutom evolutionsbiologen Richard Dawkins på Cirkus. Dawkins forskning har legat i träda sedan 1990-talet, men många av hans anhängare ser honom ändå som en vetenskapsman i Nobelpris-klass. Varför? För att han inte tror på Gud.
År 2003 i USA grundade biologen och författaren Paul Giesert en idag globalt utbredd ateistisk rörelse som kallar sig »brights«, smarta. Och killar med hög IQ spelar schack, eller hur, så ateistiska föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark poserade vid ett schackbräde när han våren 2015 intervjuades i DN. I den aktiva ateistens självbild ingår kort sagt ofta att han är intelligentare än andra. Han tror inte på sagor. Han har begripit att tomten inte finns.
Den aktiva ateiströrelsen domineras av män. Några av dem är mina vänner. »Du är ett levande bevis på att även kristna kan tänka«, sa en av dem. »Jag önskar att andra kristna var som du.« Hans barnatro på kristna som icke-tänkande rubbades när han träffade fler sådana och insåg att vi allihop var ungefär som han själv – sammansatta, paradoxala, olika varandra, tänkande, unika, med bra sidor, och brister.
Denne vän till mig är inte religionshatare. Vanliga hyggliga missionerande ateister hatar inte religion, de är sunt skeptiska, men hatare finns. Jag måste gå till rasistsajter för att finna motstycke till hatet och hoten jag mött vid försök att kommunicera i vissa ateistiska amerikanska FB-grupper. En av dem, »Religion poisons everything«, lånar sitt namn från en av samtidsateismens grundskrifter vars författare jag ska återkomma till.
Hatare attraheras av rörelser med anspråk på att propagera en hotad absolut sanning i ett omgivande mörker. Den missionerande ateismen är en sådan rörelse. Det tydliggjordes i en rätt så förvirrad debattartikel i DN 2015, där Christer Sturmark och andra förväxlade sanningsrelativism med det postmodernt helt vetenskapliga synsättet att saker vi iakttar ser olika ut beroende på perspektiv.
Liksom religionerna är den missionerande ateismen också en konstruktiv kraft. Där finns en glad folkbildningsiver. Hos förbundet Vetenskap och Folkbildning föreläste jag ibland innan jag kom till tro. Det skulle jag fortfarande gärna göra, men jag uppfattade en besvikelse hos VoF:are när jag hade blivit kristen. Därmed, tycktes det, hade jag hamnat bland »de andra«, de annorlunda, dem som man var emot.
En missionerande ateist ser sig gärna som vidsynt och rationell och kontrasterar sig mot föregivet inskränkta och okunniga troende, men naturligtvis vaccineras man inte mot trångsynthet eller förvirring för att man inte tror att Gud finns och begriper att religion kan vara destruktiv. Den missionerande ateismen är inte immun mot hatet som kan uppstå i sanningsrörelser – hat mot de andra, de annorlunda, de sämre, de som i mörkret utanför Sanningens ljuskägla anses sprida farliga missförstånd.
Bland ateister flammade hatets lågor under terrorregimen i Frankrike, när kristna i Upplysningens kölvatten halshöggs på löpande band. I Sovjet, där ateism var påbjuden livsåskådning, deporterades troende systematiskt till Gulag eller spärrades in på mentalsjukhus eftersom gudstro likställdes med sinnessjukdom. Ateister har fel om de tror att inga korståg skett i ateismens namn och ingen terror utövats.
Även ateismen har på gott och ont sina predikanter och helgon. Likheten mellan Richard Dawkins och autokratiska frikyrkopastorer har berört en del människor illa. De har lämnat repressiva kristna församlingar för att få en fristad i ett sammanhang utan tro, men i kretsen kring Dawkins tycker de sig möta ett nytt förtryckande samfund där oliktänkande stöts ut och kvinnor marginaliseras.
De senaste åren har Dawkins fått kritik även bland anhängare, för att han på Twitter rådde en okänd kvinna att abortera foster med Downs syndrom och ifrågasatte om goda skeptiker bör läsa sagor för sina barn. Dessa påbud om människors privatliv liknar de fatwor, levnadsråd, som vissa muslimska mullor älskar att formulera.
Dawkins bygger sin lära på förakt mot troende men saknar kunskaper om hur trons världar ser ut. För honom är fundamentalistiskt våldsamma och förtryckande religiösa sammanhang identiska med all religion.
Hur missionerande ateister idag skulle förhålla sig till Christopher Hitchens går inte att säga eftersom Hitchens dog 2011. Hans bok God is not great – how religion poisons everything inspirerar ännu många av de mer ilsket antireligiösa i ateismens fält. Liksom Dawkins upphöjs Hitchens av dessa till en av samtidens största tänkare. Själv uppfattar jag hans livshållning som förenklad. Han drivs av samma längtan efter simpla svar som i värsta fall präglar gudstron. Vad är orsaken till allt lidande, alla krig, allt elände, allt förtryck? Religionen! Försvinner den, uppstår ett lyckorike. Religionen är kort sagt djävulen. Religion – all religion – är ondska.
Enligt Hitchens är religionen det stora hotet mot mänsklighetens överlevnad, men det som idag främst sätter mänsklighetens framtid på spel, atomvapnen och klimatkrisen, kan inte med bästa (eller sämsta) vilja i världen skyllas på religionen. Snarare är dessa hot frukterna av vetenskapliga och tekniska landvinningar, men det betyder ju inte att vetenskap och teknik förgiftar allt och borde utplånas. Tillvaron är mer komplicerad än så. Vi lever i ett kaosfält av paradoxer och motstridiga krafter, i en gråzon av förvirring men också av möjligheter. Att tänka och analysera, att tro på något större, att känna – allt detta är starka drifter i människan och alla starka mänskliga drifter är tveeggade. De kan göra gott, de kan skada.
Tanken har gett oss atomvapen och penicillin, religionerna förtrycker och befriar, känslor får människan att mörda och göra underbara saker. Därför skrämde det mig att så många människor omedelbart skyllde terrordåden i Paris den 13 november enbart på religion och gudstro – all slags religion, all slags gudstro överallt.
De som mördade 130 människor den kvällen gjorde det i Guds namn. Rörelser som Daesh drivs av religiös fanatism – men också av ett kallhamrat politiskt och ekonomiskt maktspel. Sådana maktspel befrias inte mänskligheten ifrån för att religionerna försvinner. Krig och konflikter skulle fortsätta drivas fram av lust till makt och pengar, även i en värld där ingen trodde på Gud. Den som är riktigt bright borde kunna se det, och om inte, lyssna på den franske journalisten Didier Francois som i tio månader var gisslan hos Daesh i Syrien.
Enligt honom intresserade sig hans kidnappare inte särskilt mycket för religion. »Det var inte en religiös diskussion, det var en politisk diskussion. Det var mer att de hamrade in sina åsikter än att de lärde oss något om Koranen. För det har inget att göra med Koranen.« Hos Skavlan i Svt sa en annan Daesh-gisslan, Nicolas Hénin, att de som hållit honom fången tycktes tillhöra något slags sinnessjukt dokusåpa-produktionsbolag snarare än en religiös sekt. Religionshatare som passar på att dra växlar på Paris-massakern ska kanske ha detta i åtanke, hellre än att reducera 130 människors död till en finfin chans att svartmåla världens samtliga troende.
Det hade varit skoj att gå till Cirkus i Stockholm i december och lyssna på Richard Dawkins föredrag, men jag har inte råd. Att höra Dawkins kostar 400 kronor. Alla Nobelpristagare beundrar dock inte Dawkins lika mycket som dem bland hans fans som vill och kan hosta upp denna summa. Nobelpristagaren och fysikern Peter »Higgs-partikeln« Higgs har i skarpa ordalag sagt att Dawkins själv är ett slags fundamentalist och att religion och vetenskap mycket väl kan samexistera fredligt.
Hellre än Dawkins lyssnar jag på Higgs, och på samtidens gräsrotsrörelse av sympatiska skeptiker som håller bildande föredrag. En fin sak med den missionerande ateismen är dess karaktär av folkrörelse. Pompösa välbetalda aggressiva överstepräster som Richard Dawkins skulle denna folkrörelse kunna avstå från att dyrka och försörja.

---

Maria Küchen
Bor i Lund och arbetar som författare, kritiker, föreläsare och handledare vid Lunds Författarskola.