Aleksej Polikhovitj menar att delar av den ryska oppositionen snarare går maktens ärenden i Ryssland. Eugene Wolynsky, aktiv i stödarbetet i Sverige för Bolotnajafångarna, har intervjuat Aleksej Polikhovitj via nätet för Ordfront Magasin.

När Aleksej Polikhovitj släpptes ur fängelsekolonin Stenkino i oktober 2015 hade han suttit över tre år i fängelse för sin inblandning i protesterna på Bolotnajatorget i Moskva 6 maj 2012. Som de flesta andra dömdes han för våldsamt upplopp.

I juni 2014 publicerade ryska Novaja Gazeta hans artikel »Inget gemensamt med Stalins ikoner« där Aleksej Polikhovitj motsatte sig försöken att manipulera Rysslands vänsterrörelse och att tillskriva den stöd för Rysslands annektering av Krim.

Din artikel »Inget gemensamt med Stalins ikoner« i Novaja Gazeta för två år sedan kan sägas ha delat den ryska vänsterrörelsen. I dag har vi en del vi kan kalla »den röda«, som instämmer i parollen »Krim är vårt«, och å andra sidan den riktning som höll med dig och fördömer Krim-annekteringen som imperialistisk aggression. Här återfinner vi anarkister och frihetlig vänster. En liknande splittring finns idag även hos vänstern i Väst.

Var denna effekt avsiktlig eller en slump?

– Jag tror inte min artikel, som egentligen inte var artikel utan ett öppet brev till advokaten Dimitrij Agranovskij, splittrade vänsterrörelsen. Den satte bara fingret på ett redan existerande problem. I Ryssland är själva begreppet »vänster« tvetydigt. Vi är traumatiserade av Sovjetunionen, både socialt och språkligt. Sovjetunionen var ett maskineri med enorma resurser och under 70 år deklarerade den för världen att »vänstern, det är vi«, även om Sovjet egentligen stod för småborgerlighet och kvasimarxistisk imperialism.

– KPRF, arvtagaren till Sovjetunionens kommunistiska parti, kallar sig vänster och anarkisterna är ju också vänster, men kommer från helt olika håll. Under Bolotnajaprotesterna 2011 och 2012 gick alla alternativa krafter samman i en front med en minsta gemensamma nämnare: anti-Putin. Det var en allians för stunden mot en gemensam fiende.

– En kort stund stod skinheads, liberaler och anarkister på samma sida. Men så kom händelserna i Ukraina, och maskerna började åka av. Det stod klart att för vissa är kommunism bara vår storyska imperialism, den sovjetiska imperialismens närmaste släkting. För dem är också staten viktigare än förnuft, sanning och rättvisa.

När de försökte få det till att all vänster stödde den så kallade folkrepubliken Donetsk och nationalisten Igor Girkin blev det dubbelt tragiskt. Jag satt i fängelse då, och följde detta på tv, och då mognade de tankar och den ilska som tog form i detta öppna brev.

Efter denna ideologiska skilsmässa från »de röda« – går det att samarbeta med dem alls?

– I fängelset umgicks jag med nazister, islamister, penningsförfalskare, antifascister, bankirer, professorer, idrottare, mördare, galningar, med flera. Efter det försöker jag att ta ställning till en människas handlingar och ord i varje enskild situation. Så om det bara gäller att umgås, kan jag umgås med nästan vem som helst. När det gäller framtida samarbete är det svårare. De röda började plötsligt ha det bra tillsammans med Putin, kosacker och nazister som RNE (Rysk Nationell Enighet, står för rysk imperialism, ortodox kristendom och biologisk rasism), så jag tror inte att de som befolkar Kremls harem överhuvudtaget är kapabla till handlingar som inte är välsignade av »fadern«. Så organisatoriskt samarbete med dem är knappast möjligt. Jag tycker att det är bättre med en ärlig och konsekvent liberal än en kappvändande kommunist som anger dig trots att ni nyss protesterade tillsammans.

– Konsekventa, uppriktiga människor är överhuvudtaget bättre än hycklande propagandister och karriärister. På tal om det, Agranovskij reagerade mycket typiskt på det öppna brevet – han tyckte att jag är manipulerad av främmande fientliga krafter. Han menade att det jag yttrade inte var min egen åsikt utan något dikterat utifrån. Det verkade som ett slags psykologisk försvarsreaktion för att undvika att bemöta mina argument.

Det sägs att det finns motsättningar bland Bolotnajafångarna, där en del är liberaler och stödjer Ukraina, vissa är anarkister och också stödjer Ukraina, eller åtminstone är motståndare till rysk imperialistisk aggression. Och att ett par stycken är röda, emot Ukraina, för Sovjetunionen, för »Krim är vårt«.

Sedan finns det också nationaldemokrater som Belousov och Gusjin, där den förra är ivrig Donbass-anhängare, den andre absolut inte.

Hur har alla de här motsättningarna påverkat era relationer bakom galler?

– Våra relationer i fängelse har det aldrig påverkat. Alltså, vi har haft ändlösa debatter i polisbilar, men det har aldrig spillt över på det personliga. Vi fattade att vi alla sitter i samma båt och att för en kort period i livet har vi ett gemensamt mål – att komma ut och förbli människor.

– Bolotnajaprocessens första våg hade en vänstermajoritet, det fanns inga uppenbara nazister, så det fanns ingen grund för skarpa konflikter. Bolotnajafallet är en av Rysslands största politiska processer efter Sovjetunionens fall, och oavsett livsåskådning, sympatier eller annat, så visste vi alla att någon däruppe blir jätteglad om det uppstår konflikter bland oss fångar.

– Politiska meningsskiljaktigheter blir viktiga efter att man muckar. Då går alla till sina respektive läger, någon börjar till och med jobba för Putin. Fängelset har på något sätt vaccinerat mig. Jag blir inte glad när systemet förtrycker sina motståndare, även om dessa är nazister eller islamister.

– När de fängslade Gorjatjev (ledare för BORN – Ryska Nationella Kamporganisationen, en grupp ansvarig för en rad politiska mord) kände jag varken lättnad eller skadeglädje. Inget medlidande heller såklart, jag tror bara inte på det hela – domstolen, straffet. Det finns ingen rättvisa, bara för regimen bekväma lösningar. Så BORN sitter inne. Men vem skapade BORN? Vem gav dem lokaler i Moskvas centrum? Kremlvänliga agenter, och folk från presidentadministrationen!

– Nu fördömer man Boris Nemtsovs mördare. Men vem hjärntvättade folk med spionmani och hela den nysovjetiska fraseologin om »femte kolonnen«, »landsförrädare«, »utländska agenter«? En pensionär knivdödade sin supkamrat efter att ha tagit honom för »Obama-agent«! Den här propagandaatmosfären påverkar oss alla.

I din intervju på oppositionspolitikern Garri Kasparovs webbsajt Kasparov.ru sade du att du är helt emot att vänsterfolk krigar på separatisternas sida i Donbass. Du anser att de inte är separatister, utan imperialister, eftersom de vill ansluta sig till Ryssland. Men samtidigt säger du att du kan sympatisera med vänsterfolk som slåss på den ukrainska sidan. I Europa hör vi mest om att högerfolk slåss på ukrainska sidan och »vänsterfolk« på den ryskvänliga, men det finns alltså tvärtom ultrahöger på separatistsidan och anarkister på Ukrainas. Förklara denna paradox och förklara hur du ser på vänsterfolk som strider på Ukrainas sida.

– Jag kan inte alls förstå vänsterfolk som stödde »Donbassrepublikerna« eller till och med åkte dit för att kriga för dem. Jag kan förstå vanligt folk från Donbass som drogs med av hämndbegär och krigshets. Samtidigt ser jag mycket väl vem som manipulerat fram fejden och i vilket syfte. Precis enligt sina egna föreställningar om protester och hur de uppkommer inspirerade Moskvas politteknologer protesterna i östra Ukraina, och infiltrerade med egna specialister. De drog igång den absurda hysterimaskinen på rysk TV, och sedan värvade de frivilliga, och militärer »på semester«.

– Det är ju ett uppenbart statskuppförsök utifrån! Folk som krigade på Donbassidan håller sig, att döma av deras härkomst, beteende och uttalanden, med ren högernationalistisk ideologi. Se bara på Igor Girkin, Aleksandr Borodaj och kosackerna. De talar om »Den ryska världen«, »imperiets soldater«, »vår mark«.

Jag har inte gjort några undersökningar, men såvitt jag kan se på nyheter från fronten är majoriteten av de donbassfrivilliga män från patriotiska kretsar. Krigsveteraner, kosackfantaster, RNE-folket och i övrigt de som kunde svälja den statliga pseudoantifascismen.

– Men om man talar om själva Ukraina så är det inte alltid lätt att begripa var gränserna går mellan nationellt självbestämmande och kampen mot imperialism å ena sidan, och nazism å den andra. Att de har problem med ultrahöger ska inte förnekas, det är det många som har. Bara det att här utnyttjar den ryska propagandan det och blåser upp det. Men! Ukrainarnas beslut, kamp och krig är konsekvenser av det historiska val de gjorde på Maidan. Ur deras synpunkt blev folkviljan som avsatte president Janukovitj ifrågasatt av den svartsjuke grannen som inte gillade ukrainarnas val. Den ukrainska vänsterrörelsen hamnade i en svår situation där de, tyvärr, inte sätter agendan, men tvingas ta ansvar för sina handlingar och försvara det de offrade kraft och liv för.

– Det är samtidigt ganska sorgligt att ukrainska anarkister och frihetligt vänsterfolk i och med kriget tvingas ingå i regeringsstyrkor, koordinera sina handlingar med polis och militär, utföra krigsuppgifter, verkställa order och underkasta sig statsapparaten.

Hur ser din framtidsprognos ut? Blir det revolution i Ryssland? Har proteströrelsen några chanser? Skulle Ryssland våga dra ut i ett stort krig?  Vad blir slutet för den här regimen?

– Jag försöker avstå från några som helst prognoser och tittar hellre på här och nu. Av allt att döma kommer vi alla bara få det sämre. Vad det leder till? Antingen till något helt fruktansvärt, eller till situationer då vi får chansen att förändra.

Eugene Wolynsky
Aktiv i den svenska solidaritetsrörelsen för Bolotnajafångarna. Läs mer om den på Ordfront.se.

Ur Ordfront magasin 2/2016. Prenumerera här!