Åratal av massmord, förföljelse och diskriminering har drivit miljontals hazarer på flykt. Stora befolkningsgrupper lever i grannländerna Pakistan och Iran och numera också i övriga världen. Varken i Pakistan eller Iran har hazarerna varit välkomna. En rad urskiljningslösa väpnade attacker har ägt rum mot hazrer i Pakistan de senaste åren. Det har särskilt drabbat staden Quetta nära gränsen till Afghanistan, där många hazarafamiljer bott i flera generationer. Stadens stora hazarabefolkning lever isolerad i stora enklaver, som de inte kan lämna utan fara för livet.

Under 2000-talet har över tusen människor dödats och ännu fler sårats i denna etniska rensning, som utförts både av religiösa extremister och nationalister från Baluchistan. Få nyheter om detta långsamma folkmord har letat sig fram till nyhetsmedia i väst. På senare tid har också Pakistan initierat deportationer av hundratusentals hazarer tillbaka till Afghanistan.

I Iran lever hundratusentals papperslösa hazarer med minimal möjlighet att någonsin få uppehållstillstånd och uppnå jämställdhet med övriga iranier. Hazarerna har blivit en andra rangens medborgare som systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden och hänvisas till de tyngsta och sämst betalda jobben, om några. Också i övrigt trakasseras de. Den senaste tiden har rapporterats att unga papperslösa hazarer skickats till Syrien av irans regim för att bli kanonmat i Bashar al-Assads styrkor i kriget i Syrien.

Det var främst till grannländerna som hazarerna flydde under de första folkmorden i Afghanistan i slutet av 1800-talet. De initierades av emir Abdul Rahman, som då styrde Afghanistan. Siffrorna är naturligtvis osäkra, men enligt beräkningar fördrevs över 60 procent av hazarerna från sina områden och ett okänt antal mördades och förslavades. Det var början på förföljelserna som fortsatt till våra dagar. Särskilt svåra var förföljelserna under talibanregimen, då hazarerna utsattes för upprepade massakrer. En ägde rum i februari 1993 i Kabul i stadsdelen Afshar, som huvudsakligen beboddes av hazarer. Ett annat exempel är de massmord som talibanerna genomförde 1998 i Mazar-e- Sharif och Bamyan. Mindre känt är att hazarerna varje år också attackeras av väpnade enheter ur folkgruppen Kuchi, nomadiserande pashtuner.

Förutom kriget och fattigdomen är det alltså etnisk diskriminering, dödshot och trakasserier som gör att de allra flesta ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan är hazarer. En del är från Afghanistan, många har flytt landet redan som små, andra åter är födda och uppvuxna i Pakistan eller Iran.

Sedan talibanregimen störtades 2001 har hazarerna i Afghanistan organiserat sig för att kämpa för sina rättigheter. En stor protestvåg drog igång 2015 sedan den nioåriga hazaraflickan Tabasom hittades halshuggen tillsammans med sju andra hazarer, tre kvinnor och fyra män. Det var IS som låg bakom dådet. Det har länge varit förenat med livsfara för hazarer att förflytta sig på vägarna utanför sina hemtrakter, något som eskalerat de senaste åren. Väpnade män från talibanerna eller IS, som nu blivit mer aktiva i Afghanistan, stoppar godtyckligt bussar och bilar och tvingar ut hazarer som avrättas på platsen. Ett stort antal sådana attacker har inträffat de senaste åren, men händelsen med Tabasom rågade måttet för hazarerna, som i hundratusentals demonstrerade mot våldet och för sina rättigheter.

Den senaste stora folkrörelsen fick fart när den afghanska regeringen hade beslutat om dragningen av en kraftverksledning från Turkmenistan genom Afghanistan. Från början var planen att den skulle gå genom den fattiga men folkrika provinsen Bamyan, till stor del befolkad av hazarer. Bygget skulle kunnat bli ett uppsving för hela regionen med industrialisering och arbetstillfällen. Därför blev besvikelsen stor när regeringen tidigare i år beslöt att ledningen istället skulle dras genom ett i stort sett obefolkat område, Salang.

För hazarerna blev det den tändande gnistan till en bred folkrörelse, Enlightenment – upplysningen, symboliserad av en elektrisk lampa. Den nya dragningen blev för hazarerna ytterligare ett bevis på hur makthavarna i Kabul medvetet missgynnar hazarerna på alla områden. Hundratusentals hazarer men även andra folkgrupper deltog i massdemonstrationer i Bamyan, Kabul och på andra platser i Afghanistan. Protesterna pågick hela våren och sommaren, men regeringen ändrade inte sitt beslut. Lördagen 23 juli i år hade den nya folkrörelsen planerat en stor demonstration i Kabul.  Tillståndet var klart, och demonstrationsväg beslutad. Polisen hade blockerat tillfartsvägarna med containers.

När demonstrationen höll på att ebba ut, skakades torget av två kraftiga explosioner. Två självmordsbombarare sprängde sina laddningar och torget fylldes av döda och sårade. Hade explosionen skett lite tidigare, när torget var fullt av demonstranter hade antalet döda blivit mycket högre. Nu dödades över 80 personer, varav flesta kom från Jaghori, ett område i Hazarajat. Över 300 hazarer sårades. I sociala medier i Afghanistan fanns många beklaganden av det skedda, men det fanns också flera rasistiska kommentarer, som menade att det var synd att inte fler hazarer dödades.

Den nya Enlightenmentrörelsen är olik tidigare rörelser bland hazarerna. Den drivs av en ny generation hazarer, som i högre grad fått tillgång till utbildning. Medan äldre hazaraledare nöjt sig med vissa ministerposter, har den nya rörelsen en mycket mer omfattande agenda och vill utveckla Afghanistan till ett land utan korruption, diskriminering eller fattigdom.

Och anledningen till förföljelserna och diskrimineringen? Det finns olika uppfattningar om saken. En handlar om religion. De flesta, men inte alla, hazarer bekänner sig till shiariktningen inom islam, medan majoriteten i Afghanistan är sunnimuslimer. Strängt religiösa sunnimuslimer betraktar shiamuslimer som otrogna, avfällingar som får dödas. Det finns också ett inslag av ren rasism i förföljelserna: många hazarer har mongoliska drag, vilket skiljer dem utseendemässigt från majoritets-befolkningen. Detta sammantaget har det bidragit till att vissa grupper i Afghanistan ser med förakt på hazarerna, deras språk och kultur. Ända till helt nyligen har de förvägrats utbildning och tillgång till högre tjänster. Istället har de förvisats till de lägst ansedda arbetena, vilket bland annat boken och filmen »Flyga drake« skildrar.

Hur ser framtiden ut för hazarerna? Tyvärr inte så ljus. Att både Europa och Pakistan deporterar hundratusentals hazarer till hemlandet pekar mot en humanitär katastrof i ett land som redan svämmar över av internflyktingar. Om IS förlorar mark i Syrien, kan man förvänta sig att rörelsen aktiverar sig i andra länder, som Afghanistan, där de redan har fotfäste. Det pekar mot en ökad terror mot hazarerna. Rivaliteten mellan Iran och Saudiarabien sprider hat mellan shia- och sunnimuslimer, vilket gör det omöjligt för hazarerna att bo i områden där sunnimuslimer dominerar.

Också den ekonomiska situationen i hazarernas områden väcker oro. De flesta lever av små jordbruk, som ska föda stora familjer. När barnen är vuxna måste de ge sig iväg, och traditionellt har de sökt sig till grannländerna, en möjlighet som nu är ytterst begränsad. Arbetslösheten i Afghanistan är skyhög.

Så vart ska hazarerna ta vägen, när alla vägar stängs för dem?

---

Habib Razmjo
Frilansskribent.