Efter åratal av ekonomisk kris hörs åter frankismens sånger i Spanien. Astrid Menesanch Tobiesson rapporterar från hyllningarna vid Francos grav om ett land som inte gjort upp med sin blodiga historia.

Artikel ur Ordfront magasin litterära nummer (OLM) 2016.

Restaurangen nedanför mausoleet liknar en billig vägkrog. Man kan inte ana att baren den här helgen används som högkvarter för ett fascistiskt firande. Familjer bokar bord och sympatisörer bussas in från andra europeiska länder. Anledningen är diktatorn Francisco Francos och falangistledaren Primo de Riveras gemensamma dödsdag, den 20 november.

Utanför restaurangen sitter fyra tonårskillar i solen mellan pinjeträden. En av pojkarna är stiligt klädd i svart rock och beige byxor. På höger arm bär han Francoanhängarnas, frankisternas, gulröda armbindel. Han kisar upp mot det enorma granitkorset på berget och säger förtroligt:

– Det är första gången jag är här. Som jag har längtat efter att få besöka Franco.

Vid ingången till monumentet passerar killen säkerhetskontrollen med sina vänner. Han tar försiktigt av sig armbindeln med Francos emblem och viker noggrant ner den i jackfickan.

– Det är viktigt att vara ordningsam. Att visa Francos emblem är absolut förbjudet – till och med här.

Basilikan är redan full av besökare som väntar på att minnesceremonin ska börja. Tonåringarna går raskt genom altargången.

– Vi vakar över våra martyrer. Över José Antonios och Francisco Francos själar, säger prästerna.

Vid gravens fotända sträcker vännerna snabbt fram armarna till en gemensam fascisthälsning. De ser sig oroligt om; ingen verkar bli illa berörd. De lyfter armen lite högre innan de vänder om för att ta plats i kyrkbänken.

Vi befinner oss en timmes bilfärd nordväst om Madrid, i Valle de los Caídos, De fallnas dal. Här ligger monumentet som Spaniens långvarige diktator Franscisco Franco, »El Generalissimo«, lät bygga som gravplats åt sig själv och den i inbördeskriget fallne fascistledaren Primo de Rivera. Målet med graven var tydligt från början: »framtida generationer ska kunna hylla och beundra dem som skapade ett bättre Spanien /… / de som dog för Gud och Fosterlandet«. På monumentet ståtar det som sägs vara världens högsta stenkors – det är 150 meter högt och syns på 40 kilometers håll.

Men det är inte bara diktatorn och fascistledaren som vilar här. Det enorma mausoleet är också en massgrav, där kropparna efter 34 000 civila spanjorer ligger inmurade.

För att ge monumentet legitimitet lanserade diktatorn minnesmärket som en freds-
symbol mellan Francoanhängare och diktaturens motståndare, republikanerna. Som en enande nationell gest skulle fiender begravas tillsammans. Med eller emot deras familjers vetskap och godkännande grävdes republikaners kroppar upp och förflyttades till monumentet. Enda möjligheten att få tillbaka en familjemedlems kropp är att i domstolsprocess kunna peka ut exakt var kroppen ligger samt bevisa att brott begåtts. De ligger där de ligger nu. En öppning av graven skulle inte bara öppna upp för frågan om platsens legitimitet utan även starta en politisk brand. Ett av högerpartiets standardargument är att kistorna vittrat sönder på grund av fukt och att kvarlevorna blandats: Hur skulle man då kunna skilja mellan republikanska och frankistiska ben och skallar?

Dilemmat om gravöppningen äter sig rakt in i en större fråga om tillståndet för den spanska demokratin. I år är det 80 år sedan inbördeskriget i Spanien bröt ut. Tre år senare, 1939, proklamerade Franco sig själv som envåldshärskare för hela landet. Han inkluderade falangisterna, de spanska fascisterna, i sin rörelse.

Inbördeskriget beräknas ha skördat mer än en halv miljon liv. Bara efter kriget beräknas Franco ha mördat trettio gånger fler än Pinochet gjorde under militärkuppen i Chile. Det är svårt att fastställa exakta siffror på hur många som föll offer för diktaturen; Franco lät under sina sista år bränna mycket av doku-mentation. Efter Francos död 1975 och under övergången från diktatur till demokrati infördes Amnestilagen, vilket innebär att inga skyldiga kan dömas för brott. Som min spanska vän viskar till mig när vi äter lunch på krogen vid monumentet:
– Vi sålde rättvisan för att bli av med skräcken. Vi gjorde oss själva historielösa.

Statistiska undersökningar ger henne rätt: 69 procent av ungdomarna i Spanien säger sig veta ingenting eller mycket lite om inbördeskriget.

Fortfarande står skulpturer av Franco kvar, gator och torg bär namn efter diktatorn och hans generaler. I ett försök att kartlägga förekomsten av frankistiska monument lanserade det spanska vänsterpartiet i år en webbplats där medborgare själva märker ut dem på en karta. På två dygn fylldes kartan av platser, bilder och beskrivningar från norra Spanien till Kanarieöarna i söder.

Samtidigt beräknas 114 000 republikaner fortfarande ligga i massgravar runt om i Spanien. Bara i Andalusien, en region lika stor som Svealand, tror man att det finns 592 ouppgrävda massgravar.

När det nuvarande regeringspartiet Partido Popular vann valet 2011 minskade man budgeten för »Historiska minnet«, som var avsedd för upprättelse av frankismens offer, med 60 procent. Två år senare försvann posten helt från statsbudgeten.

Samma år, 2013, gav regeringen istället restaurationsstöd av Francos grav på 2,2 miljoner kronor. Beslutet meddelades den 18 juli  – datumet då inbördeskriget bröt ut. Högerpartiets bindning till diktaturens arv är ingen nyhet, Partido Populars förra president José  María Aznar utdelade statligt stöd till organisationen »Francisco Fraco«. Stödet på 1,5 miljoner kronor togs från statsbudgeten. Och senaste mandatperioden omöjliggjorde
regeringspartiet Partido Popular det lag-förslag som ville förbjuda hyllandet av frankismen.

Men det är inte bara minnena av Francotiden som vårdas av Partido Popular. Partiets auktoritära, nyliberala politik har drabbat medborgarna på många plan. De senaste årens ekonomiska kris har lett till ett Spanien med 22,7 procents arbetslöshet. Varannan person under 25 år går utan jobb. En tredjedel av befolkningen tjänar under minimilönen på 655 euro i månaden. En tredjedel av Spaniens barn lever i fattigdom.

Under de senaste sex åren har 194 familjer dagligen vräkts från sina hem. Översatt till svensk befolkningskontext skulle det vara som att hela Göteborg kastats ut på gatan. Sjukhus och vårdcentraler har privatiserats och sålts ut, skolavgifter höjts, religion införts som alternativ till samhällsoriente-ring på schemat, arbetsrätten har kraftigt inskränkts, liksom yttrandefriheten och demonstrationsrätten.

Förra året infördes på initiativ av den dåvarande inrikesministern en ny säkerhetslag som i folkmun kallas för munkavlelagen. Den gör det olagligt att inte visa »tillbörlig« respekt för en polisman, inte bära giltig identifikation, samlas framför kongressen eller annan statlig byggnad. Det är också förbjudet att använda ett fotografi eller en videoupptagning på poliser som inte godkänts av polisen. För detta kan man beläggas med böter på upp till 300 000 kronor. I likhet med Francos säkerhetslagar utdelas böterna av polis utan domstolsprocess, den enskilda polismannens ord räcker som åtal, bevis och dom.

I somras läckte det ut att inrikesministern använt polisen för att förfalska bevis mot sina politiska motståndare. När ljudinspelningarna publicerades skickades polisen omedelbart till tidningens redaktion för att beslagta materialet, som sades vara en »fara för rikets säkerhet«.

Partido Popular kallar själva sin politik för »varumärket Spanien«. Den går ut på att främja bilden av Spanien till varje pris. Som Spaniens Sverigeambassadör Javier Jiménez-Ugarte uttryckte det i ett samtal med mig efter att jag hade skrivit om »munkavlelagarna«:

–Din kritiska röst skadar landet. Vill du verkligen skada ditt eget land?

I november gav Partido Popular slutligen Högsta Domstolen enväldig makt att frånta politiker deras politiska befogenheter. En politiker som till exempel verkar för folkomröstning i Katolonien om katalanernas självständighet handlar med andra ord i strid mot konstitutionen.

Följaktligen kan nu politiker bli avstängda på obestämd tid – utan parlamentets godkännande eller att saken prövats juridiskt. Dessutom kommer beslutet inte kunna överklagas. Spanien stod i år utan regering under tio månader trots två genomförda riksdagsval – politikerna vägrade prata med varandra.

I en intervju erkänner den socialdemokratiska före detta partiledaren Pedro Sanchez att han under regeringsförhandlingarna nästintill tvingats att välja en mer konservativ riktning av landets största mediebolag Prisa (ägare av bland andra Spaniens största dagstidning El País och Huffington Post) och det multinationella bolaget Telefónica. Ingen pakt med vänstern skulle godkännas.

Det socialdemokratiska PSOE föll samman och för att undvika ett tredje riksdagsval valdes högerpartiets Mariano Rajoy åter till president – trots Partido Populars 500 korruptionsskandaler i domstol under senaste mandatperioden.

Dagen efter presidentvalet publicerar den dåvarande utrikesministern José Manuel García-Margallo en text i SvD: »Spanien är en konsoliderad demokrati, med obestridligt starka institutioner«.

Här, vid Francos grav, tänker jag att textens tongång låter bekant: »den som utmanar staten förlorar.«

Besökarna, historiens vinnare, står samlade runt graven som fylls av blommor. Föräldrar placerar sina barn vid gravens fotände för familjefoton. Männen böjer sig ner och kysser stentavlan. Mitt i folkmassan står tonårspojken med armbindeln i fickan. En man drar fram den förbjudna falangistflaggan, Francos emblem. När han slår sina skor bestämt mot varandra sträcks armar ut i strikta fascisthälsningar. Pojken plockar fram armbindeln, sätter omsorgsfullt på sig den och sträcker på ryggen.

Tystnaden bryts av en dotter som frågar sin pappa:

– Varför sjunger vi inte längre?

– Hörde ni, gott folk, varför sjunger vi inte längre? upprepar en äldre herre högtidligt inför den samlade massan.

Sekunderna senare stiger den fascistiska hymnen »Med ansiktet mot solen« mot det guldmålade valvet:  »Upp till kamp, trupper, mot seger. Spanien går mot en ny gryning. Ett Spanien! Stort är Spanien!«

Pojkens ögon glöder när han lyfter höger arm i stram fascisthälsning.

---

Astrid Menesanch Tobiesson är dramatiker, regissör och skribent.