Förmodligen har dagens svenska politiker, makthavare och ämbetsmän av hög rang större staber av PR-experter och kommunikationsstrateger omkring sig än någonsin tidigare. Mediaträning är något av kärnkompetens i dagens offentlighet.

Men ändå kan plötsligt riksdagsledamöter facebooka om eller länka till komplett galna sidor, där hen helt missat avsändaren. Mycket politisk energi och tid går sedan åt för att be om ursäkt och förklara hur det kunde bli så fel.

När politiker twittrar 140 tecken om det hänt något akut i världen är väl meningen att medborgare och media snabbt ska informeras om att politikern känner till det som hänt. Men. Tror nog vi fattar det ändå, allt annat vore orimligt just i denna tid, där informationen flyger och klickas fram i snabb takt.

På bibliotekarieutbildningen i slutet på 1970-talet lärde vi oss att söka, långa omsorgsfulla sökningar i flera referensverk. Om det var ett alltför kort svar i den första källan söktes vidare efter mer fullödig information. Själva frågan var också viktig; vad letade vi efter? Fakta, ibland åsikter, ibland både och, men då mer för att belysa bredden i svaren. En upplysning om att det fanns flera olika synpunkter, att det kunde se ut på olika sätt. Det var noga med fakta, ingen skulle tvivla på att källorna var tillförlitliga. Vi visste också vilka upplagor av uppslagsböcker som var »föråldrade« och olämpliga att använda.
Ute på biblioteken var bibliotekarierna kontinuerligt sysselsatta med att gå igenom facklitteratur, slänga gammalt och komplettera med nya upplagor. Det var allvar, det skulle vara rätt. Skolbarn, autodidakter, studenter, alla hade rätt att få riktig, korrekt information. Det var så demokratiskt att det nästan är bortglömt. Det var en hel värld av kunskap, till för alla.

Senare, på journalistutbildningen, lärde vi oss att alltid kolla avsändaren i rapporter, artiklar, pressmeddelanden. Läs kritiskt, läs på flera ställen, undersök, var budskapet. Ännu viktigare i dag att media i allmänhet och Public service i synnerhet klart redovisar vilken organisation, vilken podd, och vilka står bakom.

Allt det där är mycket enklare nu, ibland också bättre. Men i en tid där det går att googla allt är det naturligtvis inte mindre viktigt att söka och framför allt värdera informationen och tänka efter.

Att svara snabbt, kommentera snabbt, tänka snabbt, be om ursäkt snabbt, ta tillbaka snabbt, har blivit ett vardagsfenomen som hotar att devalvera budskapen och trovärdigheten. Vem orkar sortera all information? Vad är sant, vad är osant? Till slut mynnar det ut i en röra av tyckanden, som kan bekräfta och bli en grogrund för fördomar och faktaresistens.

Skolan och (skol)biblioteken har omfattande uppdrag,och  ett av de viktigaste är att lära ut faktakoll. Ingenting är mer odemokratiskt än desinformation.
Oavsett hur den är förpackad, men en tweet kan inte innehålla mer än 140 tecken.
Det räcker sällan. Hur var det han sa, Marshall McLuhan? »The Medium is the Message«. (Det kursiverade är 136 tecken)

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––————————-

Marianne Steinsaphir