Barn- ungdomslitteraturen ska »göra gott«, enligt ett förhärskande samhälleligt credo. Så barnboksförfattarna bör ta ansvar för vilka normer och värderingar deras fiktiva berättelser och karaktärer förmedlar, annars riskerar dessa hamna i evig försvarsposition eller karantän, i debattoffentlighetens uppskruvade tonläge mer sällan i samtal.

Hur det blir när det svänger i samhällsbyggets värderingar får tiden utvisa. Den tiden är nu för till exempel Jan Lööf, vissa av hans böcker anses gestalta stereotyper. Bonnier Carlsen säger sig tveksamt inför nyutgivning av vissa titlar. Och han vill inte göra om sina böcker.

Förlag väljer vad de ska ge ut, och de väljer även ideologisk (och kommersiell) konsekvens av sin utgivning. Det ska inte förväxlas med statlig censur. En av böckerna är Morfar är sjörövare från 1966 som nu förlaget menar är »problematisk«. Lite förvånande kanske eftersom de nyligen tryckte upp 100 000 exemplar av boken och delade ut gratis i samarbete med Läsrörelsen och McDonald’s.

Hur känsliga ska vi vara? En författares verk bör läsas och förstås i en helhet – men ska ett barn behöva tröska igenom ett helt författarskap för att förstå att till exempel Lööf inte är rasist eller sexist? Eller att det bara finns pojkar i världen?

Kanske handlar det delvis om hur läsning av skönlitteratur uppfattas: som »sanning« eller fiktivt gestaltande. Fantasi är sinnesutvidgande, kan hjälpa någon att stå ut, ge drömmar, vänner, onda och goda tankar. Sådan är fantasins kraft. Den som söker absolut sanning bör inte i första hand läsa skönlitteratur. Med fel glasögon är det lätt att hitta saker att haka upp sig på. På måfå plockar jag muminboken Trollkarlens hatt ur hyllan: »Så satt de ensamma i salongen och spelade poker ända till morgonen.« Kunde – men bör väl inte – läsas som en förskönande bild av spel.

I en tid där det egna jaget hyllas, är det lätt att sätta likhetstecken mellan författare och karaktärer, att läsa biografiskt. Men som läsare måste man lita på författarens fantasi och inlevelseförmåga. Författaren Johan Unenge resonerar i en krönika på Barnboksakademins sajt: »Att bara de som verkligen är (kryssa i rätt ruta) kvinna, man, rötter i annat land, lärare, med skilda föräldrar, rik, fattig får beskriva sitt tillstånd ställer till det för mig. /… / jag kan föreställa mig. Jag kan det. Jag lovar. / … / Men jag känner att det skaver lite. För varje gång jag gör mig till tolk för någon som inte exakt är just jag tvekar jag. För att risken finns att hela tilltaget ifrågasätts. Vad vet du om det? Inte ett skit. Vad skulle jag svara på den frågan. Det uppriktigaste skulle vara – Nä, men man har väl fantasi?«

Att ha en bestämd åsikt om »revidering« av barnböcker går knappt, frågan är alltför komplicerad. Vissa böcker sover sin välförtjänta törnrosasömn. Medan andra böckerna vägrar lägga sig under filten, fortsätter roa och oroa nya generationer. Och kanske måste det vara så. Stökigt och oreglerat. Motsatsen är värre.

________________________________________________________________________________
Marianne Steinsaphir