Idag kämpar kurder, shiamuslimska miliser och irakiska armén sida vid sida mot IS. Men när islamisterna besegrats riskerar den sköra alliansen mellan dessa grupper att spricka, tror Joakim Medin, som gjort en resa i det krossade landet, och pratat med kurder, assyrier, shiamilismän och irakiska parlamentariker, alla med sina berättelser från krigets inferno, och mycket olika visioner om framtiden.
Text och foto: Joakim Medin
Staden Tuz Khurmatu i norra Irak är uppdelad med etniska murar. Vid ett tjugotal platser finns höga staket med taggtråd eller avspärrningar med cementblock resta, som separerar olika kvarter från varandra. På den ena sidan bor det mestadels sunnimuslimska kurder och araber. På den andra sidan, shiamuslimska turkmener. Där syns olika milisgruppers flaggor, eller färgglada religiösa banderoller med porträtt av shiamuslimska imamer. Beväpnade vakter står utplacerade.
Jag har lämnat en militärbas som tillhör de kurdiska peshmergastyrkorna, en bit utanför Tuz Khurmatu. Där stod det pansarvagnar och amerikanska Humveebilar med kulsprutor på taket uppradade, och basens befälhavare talade om lokala hotbilder. Men eskorten som sedan tar mig in i själva staden består av bara en enda, snabbgående bil, vars chaufför har tryckt ner en Kalasjnikov vid mina ben i framsätet. Han ser att jag sneglar på de stora ärren i hans ansikte.
– IS sprängde en bilbomb vid en vägkontroll här, förra året. Många skadades, säger han.
Peshmerga tillåter inte att jag tar några bilder på de etniska murarna inuti Tuz Khurmatu. De fruktar att fotograferande journalister kan provocera fram problem från shiasidan. Så vi färdas snabbt genom den delade staden, som mest består av dammiga låga hus av betong och en huvudgata som kantas av butiker. Gatan är början på vad som kallas »Dödens väg«, motorväg 2 som leder ner till huvudstaden Bagdad. Sträckan har i flera år varit omöjlig att köra, men sedan den irakiska armén och shiamiliserna återtagit stora områden från Islamiska staten (IS) har trafiken långsamt ökat igen.
Snart når vi en sandfärgad myndighetsbyggnad med prålig fasad, bakom en lång rad med höga betongväggar mot bombattacker, som USA:s armé lämnade kvar vid sin reträtt 2011. I byggnaden ligger arbetsplatsen för Tuz Khurmatus borgmästare Shallal Abdel, en medelålders kurd som varit politiker sedan tidigt 2000-tal.
– Vi har haft problem med bombningar från jihadister tidigare. Nu rör det sig istället om mord, stölder och kidnappningar av sunniaraber för lösensummor. Det är några mindre grupper från shiamiliserna som ligger bakom allt, säger borgmästaren, som innehaft sitt ämbete i staden sedan 2010.
Tuz Khurmatu ligger i Saladinprovinsen i norra Irak, den provins där Saddam Hussein föddes. Staden är multietnisk, vilket öppnar för konflikt. Såväl kurderna, araberna som turkmenerna gör anspråk på den. Borgmästarens administration tillhör formellt centralregeringen i Bagdad, men den regionala regeringen i irakiska Kurdistan kräver att staden istället ska bli deras.
– De flesta av murarna här byggdes redan för fem år sedan, när det bröt ut våldsamheter mellan de etniska grupperna, och sedan al-Qaida utfört flera bombdåd mot turkmenerna, berättar borgmästaren Shallal Abdel.
Våldsamma maktkamper mellan kurder och turkmener är inget nytt i Tur Khurmatu. Redan 2003 dödades åtta personer i en enda incident.
När IS inledde sin erövringsoffensiv genom Irak i juni 2014 kollapsade den irakiska armén här, liksom i hela norra Irak. De kurdiska väpnade styrkorna peshmerga ryckte fram för att fylla det militära maktvakuumet. Samtidigt bildades ett flertal Iranstödda shia-muslimska miliser under paraplynamnet Hashd al-Shaabi, eller PMU. Shiamiliserna bekämpade IS och nådde Tuz Khurmatu på sensommaren 2014, där de stannade kvar för att skydda turkmenerna. Idag kontrollerar PMU den större delen av staden. Både de och peshmerga krigar mot IS.
Men samtidigt har dödliga strider mellan peshmerga och PMU utbrutit två gånger i Tuz Khurmatu, i november 2015 och april 2016. Båda sidorna beskyller den andra för att ha startat striderna där åtskilliga soldater och civila dog. Oroligheterna medförde också plundringar och stor förstörelse av infrastruktur. Enligt stadens borgmästare är det inte politik som ligger bakom dessa strider, utan snarare etniska spänningar:
– Problemet i Tuz Khurmatu handlar inte om peshmerga mot PMU. Det handlar om nationalism och indoktrinering, om problem mellan kurder och turkmener. Men om Gud vill, så blir det inte några nya strider mellan oss och dem, säger Shallal Abdel.
Medvetandet om striderna här försvann snabbt ur det internationella närminnet efter att såväl kurder som shiamiliser och Iraks armé parallellt påbörjade den stora offensiven för att befria Mosul från IS, i oktober 2016. En offensiv som däremot fått stor medieuppmärksamhet. Nu ska IS krossas, har det hetat från makthavare och i medier – och det kan rimligen stämma. Men egentligen är det bortglömda och dammiga lilla Tuz Khurmatu ett bättre exempel på verklighetens Irak, på de jättelika problem som väntar landet, efter att IS, som nu alla riktar såväl vapen som uppmärksamhet mot, så småningom besegras. Etniska och sekteristiska konflikter har slitit sönder Irak sedan över dussinet år tillbaka.
Vad är egentligen bakgrunden till dessa komplexa konflikter? USA och Storbritannien invaderade Irak i mars 2003, efter att de anklagat Saddam Hussein för att ha massförstörelsevapen och kopplingar till det jihadistiska al-Qaida. Diktatorn hade visserligen rader av grymheter och brott på sitt samvete, som folkmord av kurder och träskaraber, avrättningar och tortyr samt anfallskrig mot grannländer. Men just anklagelserna om massförstörelsevapen och kopplingarna till al-Qaida visade sig sedemera vara lögn och fabriceringar, men då hade redan invasionen utförts och Saddam störtats.
Mycket av kaoset i dagens Irak kan härledas till tiden strax efter USA-alliansens förkrossande seger över Saddams armé. Ockupationen av landet sköttes helt enkelt mycket illa. Saddamregimen och dess Baath-
parti hade hållit Irak i ett järngrepp. Men mer än så, det impregnerade i stort sett alla delar av samhället, likt nazistpartiet i Hitlertyskland eller kommunistpartiet i Sovjetunionen.
Att Baathpartiet upplöstes och förbjöds efter Saddams fall är inte så konstigt. Men segrarmakten ville gå ännu längre. Den irakiska regeringsarmén upplöstes och militära pensioner frystes. Man upplöste alla existerande maktstrukturer. Baathmedlemmar fick sparken från sina jobb, även till exempel lärare och poliser. Miljontals baathister, bland dem förstås också yrkesmilitärer, stod utan plats i samhället. Nu var det inte bara nederlaget i kriget som gav anledning till hämndlystnad, det blev personligt.
Denna grupp, och andra som förut varit i de övre skikten av samhället kände sig dessutom stigmatiserade under Iraks nya civila ledning som USA tillsatte, som dominerades av majoritetsgruppen shiiterna istället för av den sunnitiska minoriteten, som under Saddams tid. I denna kontext lyckades al-Qaida vinna stöd bland sunnimuslimer och etablera sig i Irak. Jihadisterna hade inte funnits där innan USA:s invasion. Men det uppstod även militanta motståndsgrupper som leddes av före detta medlemmar av Saddams regim, som amerikanerna aldrig lyckats fånga in.
– USA gjorde ett stort misstag som tog makten ifrån alla från Saddams regim, istället för att låta de som inte var kriminella stanna kvar. Det ledde till att hela landet föll samman, säger Abu Ali, major i den kurdiska antiterrorstyrkan CTG, när jag möter honom på en av styrkans baser i irakiska Kurdistan.
Abu Ali äter en stor falafelsmörgås till kvällsmål, som rinner av olivolja och hummus. Han ska vara vaken hela natten för att leda en operation mot några IS-kontrollerade sunniarabiska byar, och vet inte när han kan äta nästa gång. Abu Ali arbetade i flera år med underrättelseverksamhet i Mosul, Iraks näst största stad. Enligt honom har Mosul ända sedan invasionen 2003 varit ett fortsatt starkt fäste för Baath. Partiet gick helt enkelt under jorden efter förbudet, tillsammans med sina hämndlystna medlemmar. Efter att Saddam dömts till döden och hängts i december 2006 axlades rollen som Baaths nye ledare av Izzat Ibrahim al-Douri, Saddams närmaste rådgivare, som ännu var på rymmen.
– Vid två tillfällen var jag var med amerikanerna när de försökte fånga Douri, 2004 och 2006. Båda gångerna hann han ge sig av precis innan. Idag är Douri i Syrien. Eller, egentligen sitter han i fängelse i Erbil, säger Abu Ali och flinar.
Erbil är huvudstad i irakiska Kurdistan. I den kristna förstaden Ankawa som ligger strax utanför, träffar jag assyriern Yonadam Kanna som är på besök från Bagdad för att hälsa på sin familj. Han är en veteranpolitiker som i flera decennier engagerat sig för sitt folks rättigheter, under Saddams diktatur. Sedan regimens fall 2003 sitter Yonadam Kanna som ledamot i det irakiska parlamentet, och han kallar sig för en av »de nya« vid makten i Bagdad.
– Tyvärr förändrades allt efter befrielsen 2003. Vi hamnade mitt i en konflikt mellan regionala stormakter, och samtidigt i en konflikt med rester från den gamla regimen. Och det verkar som att vi, de nya, inte lyckats styra det här landet särskilt bra eller rättvist.
Yonadam Kanna förklarar att det totala inbördeskriget kom till Irak när en sekteristisk konflikt utvecklades mellan sunniterna och shiiterna. Sunniterna fick stöd av sunniländerna Saudiarabien, Turkiet och Gulfstaterna medan shiiterna fick stöd av det shiitiska Iran och Libanon. Proxykampen mellan dessa båda läger pågår än idag och har lett till stor förödelse och blodsutgjutelse i Irak. USA:s förre president Barack Obama hade inte desto mindre utfärdat som vallöfte att han skulle dra tillbaka de amerikanska trupperna, och så skedde år 2011. Men då var Irak långt ifrån något stabilt.
Enligt Yonadam Kanna misslyckades det nya, shiadominerade styre som USA lämnade efter sig med att inkludera sunniaraberna i en reell maktdelning. Sunni hade inget inflytande i varken Iraks regering, armé eller i den offentliga sektorn. Det gav successivt upphov till sunniarabiska gatuprotester.
– Deras krav om maktdelning var rimliga, flera ministrar besökte dem och höll med om vad de sa. Men ingenting hände ändå. Från det andra hållet kom då al-Qaida, som lyckades infiltrera protesterna och få deltagarna att stödja dem.
Protesterna nådde klimax 2013 och övergick i väpnad kamp. Nu framträdde Baathledaren Douri i en videoupptagning, där han bar en uniform från Saddamtiden och manade till uppror mot det shiastyrda Bagdad. Någonstans och någon gång under dessa turbulenta händelser började de ledande för dessa spillror från Baathpartiet samarbeta och konspirera militärt med jihadisterna, för att gemensamt attackera staten.
Den oheliga allians som USA och Storbritannien ljugit om 2003 hade blivit verklighet.
– Arabnationalisterna och sunniextremisterna, de blev ett. Och det var så allt började med IS. Idag är säkert 80 procent av IS ledning före detta personer från Saddams regim. Jag är säker på att de röker, dricker och inte ber till Gud, men de är fortfarande med IS. De drömmer om att återskapa Saddams regim, säger Yonadam Kanna.
Efter USA:s militära tillbakadragande svalnade västvärldens intresse för Irak. Regeringar i väst presenterade nu ofta och gärna en mer positiv bild av Iraks säkerhetsläge än vad som var fallet, kanske för att lättare kunna deportera flyktingar tillbaka till Irak, något som även Sverige gjorde. Irakkriget var slut, den internationella uppmärksamheten vändes bort. Utvecklingen på marken var så underrapporterad att när IS erövrade Mosul och norra Irak sommaren 2014, var jihadisterna helt okända för många i omvärlden.
Vi spolar fram tiden till nutid igen, men stannar kvar i Erbil. I ett dyrt hotell i staden sitter den 35-årige Haitham al-Mayahi och röker vattenpipa vid ett loungebord. Vi ber hotellpersonalen om en avskild lokal där vi kan prata, och visas till ett konferensrum där högtalarna spelar låtar av Abba på låg volym. Haitham al-Mayahi är shiamuslim och uppvuxen i södra Irak, men har en doktorsexamen i statsvetenskap från USA. Hans felfria engelska och kunskaper om västerländska koder var sannolikt starka meriter, när han utsågs till internationell kontaktperson för PMU, shiamiliserna.
– PMU bildades 2014 efter att vår högste ayatollah Ali as-Sistani släppte en fatwa. Det fanns ett brådskande behov av att bilda en sådan grupp, som kunde kämpa med tro. IS kämpar också med tro, men de är onda. PMU har istället en tro som änglar, säger Haitham al-Mayahi.
Shiamiliserna har kämpat mot IS sida vid sida med Iraks reguljära armé, och deras insatser har varit avgörande för att ta tillbaka stora landområden. Samtidigt har PMU anklagats för att ha begått allvarliga människorättsbrott, plundring, tortyr och avrättningar, främst mot sunnimuslimsk civilbefolkning som levt under IS. Men PMU:s oumbärlighet i fälttåget mot IS gör att det tittas åt andra hållet. Senast i december bekräftade USA att man ger dem flygunderstöd.
Haitham al-Mayahi håller med om att problemen i Irak startade med att USA kriminaliserade Baathpartiet och sparkade armén. Det skapade hat och sekterism i samhället, samtidigt som amerikanerna bara fortsatte tala om irakisk demokrati. Men han tycker det är en helt felaktig analys, att sunniaraberna radikaliserades för att den shiadominerade regeringen exkluderade dem från makten.
– Shiiterna förtrycktes under Saddam, men tro mig, vi förlåter och vi glömmer. Vi skulle inte göra något sådant mot våra sunnitiska bröder och systrar. Problemet är att sunniterna redan från början vägrade acceptera en shiitisk premiärminister. De fick stöd av regionala länder och konflikter uppstod. Jag är säker på att de känner sig olyckliga idag, för de blev till utlänningars marionetter och djävulens verktyg, och har dödat många av sitt eget folk.
PMU består även av vissa kristna och sunnitiska miliser. Men de flesta är shiitiska, och de flesta även pro-iranska, på grund av de religiösa kopplingarna och för att det shiitiska Iran stöttat PMU sedan milisernas bildande. I västvärlden betraktas PMU därför lätt som frontgrupper för Irans politiska intressen. Mayahi anser att västvärlden måste ändra sitt sätt att tänka om Iran:
– Man är rädd för en iransk inblandning i Irak, men vad har Iran gjort? Vi bad USA om vapen mot IS i juni 2014, men fick inga trots våra militära avtal. Sedan när vi var runt och knackade dörr var det bara Iran som sa okej. Det blev början på våra starkare relationer, säger Haitham al-Mayahi.
Mayahi är dock även personlig rådgivare till Hadi al-Ameri, ledare över Badr-organisationen som är den antagligen största shiamilisen i Irak. Badr har kallats »Irans äldsta proxygrupp i Irak« och grundades i början av 1980-talet av exilirakier i Iran, som ett shiitiskt militant islamistparti. Efter 2003 återvände Badr både som en milis och ett parti till Irak, och den ständige ledaren Hadi al-Ameri har hunnit bli både parlamentariker och minister, samt en av PMU:s ledare. PMU:s goda band till iranierna är alltså betydligt äldre än vad kampen mot IS är.
I slutet av november godkände Iraks parlament en kontroversiell lag som gjorde PMU till en officiell militär styrka, jämte armén och polisen. PMU har begärt en separat budget och egna militära installationer. Iraks successiva sönderfall och kriget mot IS har alltså lett till att paramilitära styrkor vinner eget utrymme i landet, och kommer att bli en allt större maktfaktor kommande år. Betyder det att de även kan påverka Irak politiskt?
– Den irakiska konstitutionen säger att PMU inte kan arbeta som politiska aktörer. Men kommer det att förändras? De flesta i PMU är på något vis redan kopplade till politiska partier i Irak, säger Mayahi.
Med andra ord kan miliserna även sätta extra tyngd bakom partierna och deras agendor. Det finns därför en växande oro över att Irans politik, konflikter och även islamiska principer kan få ett starkare grepp i landet. I slutet av oktober kom en av flera fingervisningar om detta, när det irakiska parlamentet – uppbackade av shiapartierna – röstade ja till att förbjuda all import, tillverkning och försäljning av alkohol, eftersom alkoholförtäring ansågs strida mot islam.
I Mellanöstern är tillgången till alkohol ofta en måttstock på hur sekulär eller religiös en stat är.
Frågan är alltså vad för land det tidigare sekulära Irak håller på att bli, med eller utan islamisterna i IS. En annan fråga är hur långt en sådan utveckling kan gå, innan det leder till nya konflikter kring religionens roll.
Resan fortsätter i Irak, ner till landsbygden strax utanför staden Kirkuk, i den oljerika provinsen med samma namn. I en byggnad inuti en kurdisk militärbas samlas en delegation med ett trettiotal västeuropeiska och arabiska politiker, som deltar i en tvådagarskonferens om hur Iraks konflikt ska avslutas. Den före detta kurdiske försvarsministern, peshmergageneral Jabar Yawar, håller tal för besökarna.
– Peshmerga ville samarbeta här med den irakiska armén, vi ville det. Men när IS kom så ville den irakiska armén inte strida. De lämnade sina positioner och två dagar senare kom IS hit och tog alla deras vapen.
Byggnaden vi befinner oss i tillhörde tidigare den irakiska armén. Och innan det tillhörde den Ali Hassan Abd al-Majid eller »Kemiske Ali«, kusin till Saddam Hussein och chef för den irakiska underrättelsetjänsten, som avrättades genom hängning 2010. Han fick sitt öknamn eftersom han bar ansvaret för användningen av kemiska stridsmedel i kriget mot kurdisk peshmerga och civilbefolkning under 1980-talet, som på det grymmaste sätt tog många människoliv.
General Jabar Yawar hänvisar till detta långa förtryck och folkmordet från Bagdad, mot det kurdiska folket. Han säger att Baathpartiet försökte genomföra demografiska förändringar här.
– Vi kom hit för att skydda området, efter-som det är kurdisk mark. Den här platsen är säker nu tack vare blodet från tusentals peshmerga. Det här är Kurdistan och vi kommer aldrig, aldrig att ge oss av härifrån.
På 1970-talet genomförde Saddamregimen en kampanj för att arabisera områden i flera nordliga provinser, inte minst i Kirkukprovinsen. Många kurder fördrevs från sina hem och deras mark togs i beslag, och delades ibland ut till arabiska bosättare. Fler kurder fördrevs även under folkmordskampanjer i slutet på 1980-talet. I den nya irakiska konstitutionen från 2005 finns Artikel 140, som är menad att reda ut vem som ska bestämma över dessa demografiskt förändrade områden, som kallas de »omtvistade områdena« . Men samtalen och omröstningar kring Artikel 140 har gång på gång skjutits på framtiden.
Fram till 2014 delade kurderna och den irakiska armén på säkerhetsarbetet i flera av de omtvistade områdena. När den irakiska armén kollapsade i juni 2014 övertog kurderna hela kontrollen. Ända sedan dess har de öppet sagt att de inte tänker återlämna dessa områden, eftersom man betraktar dem som delar av Kurdistan – särskilt Kirkuk. Regeringen i Bagdad och shiamiliserna vägrar i sin tur acceptera några landavträdelser – särskilt inte Kirkuk, där minst 13 procent av Iraks oljereserver finns.
Allting rör upp ännu häftigare känslor eftersom kurderna å ena sidan talar om att dela upp Irak i majoritetsområden – en shiitisk del, en sunnitisk del och en kurdisk del – samtidigt som de å andra sidan fortsätter tala om att utropa självständighet från Irak.
– Om vi inte vill behöva stå här och diskutera nästa irakiska krig, om några år, så är det viktigt att se vad Irak är och inte är, säger den kurdiske vice premiärministern Qubad Talabani, under andra dagen av konferensen om att avsluta Iraks konflikt.
Han fortsätter:
– Under lång tid har man försökt skapa ett land som överbryggar de etniska och religiösa motsättningarna, men det har inte lyckats. Shiiterna kommer aldrig tillåta sunniter att styra landet igen. Sunniterna kommer aldrig att låta sig domineras av shiiter. Och kurder kommer aldrig att låta araber härska över dem igen. Vi behöver ett nytt system som återspeglar verkligheten på marken. Vi måste också sluta frukta kurdiska frihetsambitioner. Kurdistan kommer att bli självständigt en dag,
Kampen som kommer utspela sig i norra Irak efter att IS besegrats, handlar på detta vis till stor del om mark och om vilka etniska grupper som ska få bestämma över vad de alla betraktar som sitt hemland. Och den största spänningen finns fortfarande mellan shiamiliserna och kurderna, som redan utkämpat två strider i Tuz Khurmatu. I november sa en shialedare och trefaldig regeringsminister att Mosuloffensiven bör fokusera på att befria irakisk mark från både IS och kurdernas ockupation. Ledaren över den stora shiamilisen Asa’ib Ahl al-Haq sa i december att efter IS är kurderna Iraks största problem, som det knappast kommer gå att ha fred med.
Hittills har man för det mesta lyckats undvika strider, dels eftersom alla varit upptagna med att kämpa mot IS, men också för att USA efter skytteldiplomati i augusti lyckades säkra ett avtal om oljeexport mellan kurderna och Bagdad, vilket möjliggjorde den tillfälliga alliansen under Mosuloffensiven.
Än mer komplicerat blir det på Ninevehslätten som omringar Mosul, med en urgammal mosaik av olika små etniska och religiösa minoriteter. De har råkat mycket illa ut under IS etnisk-religiösa rensning och litar inte längre på sunniaraberna, som ibland anslutit sig till IS. Men ibland litar de inte heller på kurderna, som också övergav eller förlorade byar och hela städer till jihadisterna. Beroende på komplicerade politiska allianser antingen regionalt eller med Bagdad, vill de antingen staka ut en framtid med Kurdistan, med övriga Irak – eller gå helt egna vägar.
– Vi hade planer på att bilda en egen provins av Ninevehslätten redan innan kriget mot IS började. Just nu kontrolleras den södra delen av slätten av Iraks armé och den norra av peshmerga. Men det finns ett avtal om att kurderna ska retirera efter Mosul, sedan kan vi följa våra planer, säger Johnny Jacob, medlem i ADM, Assyriska demokratiska rörelsen, och ledamot i regionalparlamentet i Kurdistan.
Kurderna hävdar raka motsatsen – att de inte alls tänker ge sig av och dessutom har ett avtal med USA om att få stanna på marken de säger är kurdisk. Johnny Jacob slår ut med armarna och säger att det bara är lögn och propaganda:
– Marken där är inte kurdisk! Det är inte Kurdistan! Det är minoriteternas mark, det är assyriers och yezidiers mark. Vi litar varken på kurderna eller på den irakiska regeringen, när IS kom så retirerade de bägge två.
Johnny Jacob och jag åker i hans bil genom ruinerna i Qaraqosh, en stad på Ninevehslätten ungefär 15 kilometer från Mosuls sydöstra utkanter. Förr var det Iraks största kristna stad, med 50 000 invånare. Idag bor inte en enda familj kvar. IS erövrade Qaraqosh från peshmerga i augusti 2014 och först i oktober 2016 tog den irakiska armén tillbaka staden.
Allt har blivit grått, eller brunbränt och skövlat. En tredjedel av stadens hus har skadats i strider och el och vatten saknas. Vi besöker Sankta Marias kyrka, mitt i Qaraqosh. Där har IS haft skyttebana inne på gården och tänt ett stort bokbål på biblarna och psalmböckerna. Johnny Jacob petar i askhögen på gårdsplanen, som är översållad av tomhylsor från automatkarbiner.
– Vad IS gör nu har vi redan upplevt i 1 400 år. Jihadisterna har haft olika namn men alltid samma ideologi, religion och bok. Det här är riktig islam och de gör vad som står i Koranen. Alla som säger att de inte är riktiga muslimer pratar bara skit.
Den irakiska armén har ägnat en månad åt att röja upp på gatorna i Qaraqosh, så att det går att ta sig runt. Men inne i staden vaktar den helassyriska styrkan NPU, Ninveh Plain Protection Units. De är ensam militär styrka här, så när som på en grupp amerikanska, civilklädda soldater, med ordentliga muskler, grova ammunitionsvästar och M16-automatkarbiner i händerna. De får inte fotograferas och vill inte svara på om de kommer från USA:s armé eller är frivilligsoldater, som kommit för att kriga mot IS. Vi äter en enkel middag tillsammans och en av amerikanerna ber en bordsbön:
– Tack Gud, för att vi har fått komma hit till våra bröder. Vi ber om din hjälp för att rensa dessa marker från hedningarna.
Efter maten åker vi ut till en vaktpostering utanför staden, en liten bit närmare Mosul. Där står flera kristna soldater från NPU och sparkar på några stinkande dödskallar, som ligger på den torra marken. Skallarna är från IS-krigare som dödades här i oktober. Jihadisterna är alltså inte nödvändigtvis de enda häromkring, som skiljer sina fienders huvuden från deras kroppar.
Där och då blir det nästan övertydligt, hur krossat inte bara Irak som land är, utan hur förstörd relationerna mellan olika religiösa och etniska grupper har blivit av de senaste 14 åren av krig. Är det ens möjligt att bygga upp allt igen?
Joakim Medin är författare och frilansjournalist och har rapporterat från konflikter och humanitära kriser i Mellanöstern sedan flera år.
