Ni kom från Syrien, Somalia, Eritrea, Sudan
från Kongo, Nigeria, Irak
Från Senegal i väst till Afghanistan i öst
följde ni strömmen mot norr
Ni var medborgare utan ledare
medborgare utan lagar
medborgare utan stat, utan städer
landsbor utan byar, utan hus
utan hem
Ni kom med era bröder, era systrar, era fruar och män
med era barn i handen, i famnen, på ryggen, vid bröstet, i magen
Ni kom med era hem i plastpåsar, i ryggsäckar
i sportväskor med tejpade sömmar
Över Medelhavet, över Rifbergen och Atlanten
till fots, med båt och bil, i buss och lastbil
över stängsel, över vatten
Natt efter natt, dag efter dag, år efter år
Ni var bäckar utan källa, grenar utan stam, armar utan kropp
***
Ni var medborgare utan ledare
Era ledare utlyste val och valde sig själva
Era ledare utlyste val och valde varandra
Era ledare bytte uniformer mot slips och kostym och
lät sig förföras av ansiktslösa investerare
Girigheten spred sig som ett virus
Ni var medborgare utan lagar
Ni levde i ett land styrt av krigsherrar och rebeller
De hämtade er i era byar, på fälten, i skogen
De hämtade era bröder och söner, kusiner och grannar
De gav er uniformer och vapen och ammunition och
ett livslångt medlemskap i armén
Ni stred för en sak som inte var er sak
mot fiender som inte var era fiender
i ett krig som inte var ert krig
Ni var medborgare utan röst
Era ledare tystade er med vapen och makt
Det fanns angivare överallt,
i varje kvarter, på varje arbetsplats
på bussen, på gatan, i brödkön
Ett ord från en angivare och
er far, er arbetskamrat, er syster, er granne
var plötsligt försvunnen
Misstänksamheten spred sig som ett gift
Till slut bar ni alla en munkavle av rädsla
***
Vi skapade Frontex, Eurodoc, Triton, Hera, Eurosur
Vi satte våra kustbevakningar och underrättelsetjänster i arbete
Vi anställde poliser och gränsstyrkor
fångvaktare och sjukvårdare
Våra forskningsinstitut forskade
Våra medier rapporterade
Våra välgörenhetsorganisationer idkade välgörenhet
Vi krävde ny teknologi, fler patruller, fler soldater
fler civilgardister, nya patrulloperationer
Ni blev en industri
Vi byggde murar av taggtråd och betong
stängsel, vakttorn, nattkikare och radar
Vi jagade er med vårt högteknologiska övervakningssystem
av satelliter och drönare
med snabbgående båtar och helikoptrar
Vi lokaliserade er med avancerad satellitteknologi
rörelsedetektorer och infraröda kameror
Vi drog våra knivskarpa gränser över himlen och havet
Ändå kom ni
Ni sa: »Låt dem elektrifiera havet«
Vi byggde murar av förordningar, fördrag och konventioner
införde visumtvång och transportöransvar
Vi tillsatte kommittéer och kommissioner
kallade till krismöten och toppmöten och
betonade vikten av att hitta en lösning
Vi tänjde våra geografiska gränser
förhandlade om spärrfästningar i Libyen och Marocko
mot partnerskap och frihandelsavtal
Vi stängde våra gränser och utlyste en tyst minut när ni dog
Vi kallade er en svärm av illegala immigranter
ett komplext tema som tog tid att lösa
Ni var ett hot mot våra kristna värderingar
vår välfärd, vår europeiska kultur
Vi kallade er en flyktingstorm, en invasion
räknade er i volymer och nettotal
Ni var krisen på Medelhavet
en humanitär katastrof
Europas skam
Ann Lagerhammar debuterade 2006 med romanen Det som ögat ser. Hennes tredje roman, Tusen Tranor (2014), handlar om Amos som flyr från fattigdom och korruption i Afrika i hopp om en framtid i Europa.
Läs hela artikeln
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.